Hansestäderna – havens och handelns härskare

Hansan på maktens topp

Processionen rör sig långsamt in genom stadsporten till tonerna av musik. Marken framför de ståtliga hästarna täcks av gröna blad och mellan köpmanshusen hänger banderoller och färgglada gobelänger.

Och så blir han synlig, Karl IV, det tysk-romerska rikets överhuvud. Han sitter under en baldakin, klädd i sin långa purpurröda kappa och med svärdet och spiran vid sin sida. Den hänförda folkmassan följer det praktfulla skådespelet. Invånarna i Lübeck tror knappt sina ögon – Europas mäktigaste härskare har kommit hela vägen till Östersjön för att hedra deras stad.

Kejsar Karls besök i Lübeck i oktober 1375 omfattar elva festliga dagar med torneringar, middagar och parader. Facklor brinner längs gatorna i höstmörkret medan hymner och militärmusik ljuder till den förnäme gästens ära.

Omkring hundra år tidigare hade ingen kunnat förutspå Lübecks tillväxt. Det var nästan omöjligt att idka handel i norra Europa – köpmännen hotades av faror överallt. I vägkrökar och buskage låg stråtrövare på lur redo att kasta sig över de hästdragna kärrorna och länsa dem på alla dyrbara varor.

Till sjöss härjade pirater som plundrade ensamgående handelsfartyg och handelsresande riskerade ständigt att kidnappas av ligor som krävde gigantiska lösensummor för att släppa dem fria.

Det var bland annat därför som köpmännen i Lübeck sökte sig österut på 1200-talet – längs vikingarnas gamla handelsvägar mot de baltiska kusterna. Men även här var det kaos, så köpmännen i staden gick samman i en gemenskap som kunde skydda deras varor. Snart följde andra tyska städer samma modell. Gemenskaperna kallades hanse – gammaltyska för ”följe av krigare”.

I början var hansesamarbetet begränsat till köpmän från samma stad. De gick ihop och delade på kostnaderna för att upprätthålla en milis som kunde tillkallas vid hotande faror och som kunde ta upp kampen mot härjande fiender.

Den ökade militära tryggheten fick handeln att blomstra – inte minst vid Östersjön. Hanseaternas handelsfartyg, de stora koggarna, lastades fulla med pälsverk, timmer, bärnsten och råg. Och med ett läge just där Östersjöhandeln mötte handelsrutterna söderifrån förstod i synnerhet Lübeck att utnyttja efterfrågan på sill som gick i stora stim i farvattnen utanför Skåne. Sillen betraktades som en delikatess över hela Europa – katolikerna på kontinenten stod i kö för att köpa fisken som gick åt under den påbjudna fastetiden då kött var förbjudet.

År 1241 bildade Lübeck ett förbund med Hamburg som kontrollerade de tyska saltrutterna söderifrån. Hamburgssaltet användes för att konservera de enorma mängder fisk som lübeckarna hämtade i Skåne. Städerna hade nästintill monopol på den enorma marknaden för salt sill. I och med avtalet utfäste man också ett löfte om ömsesidigt beskydd av varandras områden och privilegier, och de båda städerna lovade att hålla vägen mellan Lübeck och Hamburg fri från rövare.

Samarbetet gav städerna ett gynnsamt förhandlingsläge med främmande härskare. År 1266 tillförsäkrade sig de båda städerna tullfrihet hos Englands kung Henrik III. Köln, som redan hade tull­frihet i England, anslöt sig till Lübeck och Hamburg några år senare. Därefter växte allianser fram kors och tvärs mellan de nordtyska städer som anslöt sig till Hanse­förbundet.

Tillsammans förhandlade de fram avtal och grundade handelsstationer, så kallade faktorier eller kontor, i hela Nordeuropa, från Bergen i Norge via Brygge i Flandern till London på andra sidan Nordsjön. Tusentals unga män inom Hansan jagade de eftertraktade lärlingsplatserna vid faktorierna och kontoren – det kunde bli början på en karriär som köpman och ett liv i lyx.

Hanseförbundet bestod av mer än hundra så kallade hansestäder som spred sig från nuvarande Nederländerna i väster till Estland i öster. Samtidigt hade förbundet handelsstationer, så kallade kontor, i hela Skandinavien och större delen av Nordeuropa.

Under 1300-talet blev trafiken med städernas tungt lastade koggar i Östersjön allt livligare. Österifrån skeppade köpmännen varor till Flandern och England och åt andra hållet seglade skeppen med kläder och andra förarbetade produkter.

I Sverige hämtade fartygen metall, framför allt koppar och järn. Samtidigt växte förbundets militära styrka. Under de första åren kunde städerna längs Rhen mönstra omkring 600 krigsfartyg – en gigantisk flotta med dåtidens mått mätt.

Hanseförbundet blev med sin handelsmässiga och militära styrka en maktfaktor som Nordeuropas härskare måste räkna med. Det fick den danske kungen Valdemar Atterdag känna av när han år 1360 gav sig ut med sin armé för att återerövra gamla danska territorier.

Hansan krossar Valdemar Atterdag

Först intog den danska armén Skåne, som med sina enorma intäkter från sillmarknaden hade en avgörande betydelse för Östersjöområdets ekonomi. Därefter riktade kung Valdemar blickarna mot den rika hansestaden Visby. Stadens bönder var dåligt beväpnade och det var ingen större match för Valdemar att besegra dem och brandskatta staden.

Rasande över angreppet mot en av förbundets medlemmar samlade de andra hansestäderna med Hamburg i spetsen en flotta om 37 skepp. Tungt beväpnade och lastade med ett par tusen soldater satte de kurs mot Köpenhamn för att hämnas. Huvudstaden plundrades och man tog kyrkklockorna som krigsbyte.

Efter ett misslyckat försök att erövra Danmark inleddes ett långdraget krig där hanseaterna fortsatte att härja i de danska kuststäderna ända tills Valdemar Atterdag tvingades att ge upp.

År 1370 undertecknade den danske kungen, nu överhuvud för en mycket krigstrött och härjad nation, ett förödmjukande fredsavtal i hansestaden Stralsund. Freden gav hansestäderna två tredjedelar av sillmarknadens vinster i 15 år, kontroll över Skånes fästningar, fri passage i Öresund och rätten att lägga in veto vid val av Danmarks framtida regenter.

Läs också: Korstågen: Heligt krig

Fem år senare kom kejsar Karl IV ridande in i Lübeck för att hylla stadens storhet. Innan kejsaren for vidare utropade han Lübeck till en av det tysk-romerska rikets fem mest ärorika städer. Riket – ett lapptäcke av småstater under en gemensam kejsare – sträckte sig från norra Italien till Tyskland, och med titeln tilldelades Lübeck en ära som tidigare bara tillfallit de mäktiga italienska städerna Rom, Venedig, Pisa och Florens.

Från år 1356 träffades förbundsmedlemmarna regelbundet på hansedagar. Då godkände köpmännen avtal och privilegier i främmande städer och kom överens om handelsblockader och militära aktioner. Vid samma tillfälle diskuterade man om nya städer förtjänade att antas i förbundet och inte minst straff för de medlemmar som brutit mot de gemensamma reglerna.

Allt det som beslutades på hansedagarna gällde och förbundet såg med hård hand till att avtalen följdes. Om så inte skedde blev konsekvenserna kännbara. När stadsrådet i Bremen vägrade att bestraffa en köpman som brutit mot en bojkott mot Flandern kom straffet omedelbart. Bremen utestängdes från Hanseförbundet i 30 år. Enligt ett ögonvittne ”blev staden utarmad, gräset växte på gatorna och svält och elände tog sin boning i dess mitt”.

Lukrativt medlemskap

Straffet var hårt mot uppstudsiga städer men ett medlemskap i förbundet var desto mer lönsamt. År 1346 fick Riga så kallade hanserättigheter; hädanefter skulle alla varor som passerade genom staden beläggas med höga avgifter.

Med den regeln blev det dyrt för främmande handelsmän att själva transportera sina varor in i Riga och vida­re från hamnen. I stället sålde de varorna i staden till hanseköpmännen. Denna regeln var typisk för alla hansestäder och i Riga fungerade den så väl att bara omkring en sjättedel av de varor som kom in i staden skeppades vidare till andra hamnar.

Med sin stora hamn, köpmännens intåg och intäkterna från avgifterna blev Riga centrum i regionen. Staden blomstrade. Köpmännen lade ned stora summor på att bygga vidare på staden med nya hus och offentliga byggnader som fick ett tidsenligt, tyskt utseende.

Bilden var densamma överallt i hansestäderna. Rikt utsmyckade gotiska hus växte upp kring gator och torg. Deras uppåtsträvande valv, spetsar och trappstegsgavlar fick dem att se högre ut än de var, vilket underströk städernas prakt och rikedom.

Läs också: Sidenvägen knöt ihop världen

I början av 1500-talet var det dock slut med Hanseförbundets 200-åriga storhetstid. År 1492 hade Columbus upptäckt Amerika och sakta förflyttades handeln mot den nya kontinenten i väster medan Östersjöns betydelse minskade.

Sämre tider hade redan börjat när hansestäderna fick sin sista stora triumf år 1519. En råkall höstdag släpade sig en trött och sliten svensk adelsman in i Lübeck. Han var förklädd till kusk.

Gustav Vasa hette mannen. Han hade deltagit i en misslyckad svensk försvarskamp mot den danske kungen Kristian II som höll på att erövra Sverige. Vasa hade med nöd och näppe sluppit ut ur sin fångenskap på Kalø slott i östra Jylland och sökte nu hjälp hos Hansan. ”Kalla mig inte fånge utan en man som orättfärdigt blivit lurad och bedragen. Jag är nu i en fri stad och står inför ett statsråd som är känt för sin rättfärdighet och för att försvara förföljda”, sade Vasa och bad innerligt ”sina kära grannar i staden” om hjälp.

Den svenske adelsmannen avslutade med att lova hanseaterna ”milda privilegier och allt som kunde vara till deras fördel” om de hjälpte honom.

Lübeckarna behövde inte höra mer.

Marionettkungar lurar hansestäderna

Chansen att krossa den ständiga konkurrenten var argument nog. Vasa skickades till Sverige som nu stod under danskt styre. Där ledde han ett uppror mot Kristian II. Strax därefter lät hanseaterna placera den danske kungens farbror, Fredrik av Slesvig-Holstein, på den danska tronen i utbyte mot att han tog Vasas parti. År 1523 kröntes både han och Gustav Vasa till kungar.

Lübeck hade gjort två män till kungar, men otack är världens lön. Fredrik upplöste genast hansekontoret i Köpenhamn, fråntog hansestädernas representanter deras privilegier och deklarerade att Bornholm – som då lydde under Lübeck – hädanefter stod under hans beskydd.

Gustav Vasa var inte mer tacksam han. Trots att han lovat Lübeck rättigheterna till all handel på Östersjön och vid de baltiska kusterna ”i evigheters evighet” deklarerade han nu att svenskarna skulle ”frånta främlingarna deras oinskränkta friheter och öppna de svenska hamnarna för alla skepp”.

Långsamt rann nu makten ur händerna på det tidigare så mäktiga Hanseförbundet. I norr tog Danmark och Sverige över Öster­sjöhandeln. I öster stängde Rysslands Ivan III hansestädernas handelsstation i Novgorod år 1494. Och i väster tog holländarna över Nordsjöhandeln på England.

Samtidigt vållade reformationen stora problem för köpmännen. När katolicismen försvann från norra Europa försvann även efterfrågan på den salta sillen – den hade ju utgjort en väsentlig del av hanseaternas handel.

Den sista hansedagen hölls år 1669. Efter mötet fanns bara Lübeck, Hamburg och Bremen kvar som medlemmar och år 1862 upplöste de formellt det ­tidigare så mäktiga förbundet.