Frivilliga eldsjälar räddade sjömän från drunkningsdöden
En sjömans värsta mardröm är att gå på grund i storm och tvingas se på medan vågorna slår sönder skrovet. Men år 1824 kan de skeppsbrutna få hjälp då en grupp eldsjälar bildar historiens första räddningstjänst och trotsar farorna för att rädda de nödställda.
De första räddningsbåtarna hade tolv besättningsmedlemmar och roddes med handkraft fram till de nödställda – oavsett väder.
I gryningen den 6 oktober 1822 rasar en kraftig storm kring Isle of Man i Irländska sjön.
William Hillary, en adlig krigsveteran, ligger i sin säng i hamnstaden Douglas och genom den vinande vinden hör han det karaktäristiska ljudet av nödraketer som avfyras från ett fartyg ute till havs.
Det är kuttern Vigilant som kört in i ett stort rev några hundra meter från kusten.
Som vanligt strömmar stadens invånare ner till hamnen för att bevittna olyckan med lika delar sorg och fascination.
Men denna gång vägrar Hillary och en handfull pensionerade marinofficerare att se på medan skeppet slås i bitar i den våldsamma sjön.
Vid Hotel York tar de två stora roddbåtar som vanligtvis är till för sommargästerna. Hillary uppmanar ortsborna att hjälpa till med räddningsförsöket.
En timme senare lämnar de två båtarna den trygga hamnen, bemannade med fiskare och veteraner från flottan.
Trots att han inte kan simma griper Hillary själv tag om en åra och kämpar med de andra männen för att tvinga de små båtarna över de skummande vågorna. Det som sker härnäst lägger grunden för världens första sjöräddningstjänst.
Räddningsarbetarna ror först förbi kuttern, mot vinden, och låter sig därefter driva tillbaka mot revet där de kastar över trossar till de nödställda marinsoldaterna.
De ska försöka dra det olycksdrabbade skeppet bort från klipporna och all överflödig vikt måste kastas över bord – kanoner, proviant och till och med stormasten hamnar i det mörka vattnet. Sedan ror de 24 männen i båtarna av alla krafter:
Repen spänns till bristningsgränsen och kuttern knakar oroväckande, men långsamt dras fartyget ändå bort från revet.
De utmattade sjöräddarna hinner precis bogsera fartyget i hamn innan nya nödraketer hörs. Ett handelsfartyg har redan blivit till ett plockepinnspel men fem andra fartyg behöver akut assistans.
William Hillary får locka stadens sjömän med en stor summa pengar innan de går med på att sätta livet på spel igen.
När solen går ner har de lyckats med sitt uppdrag: Samtliga fem fartyg har kommit i land och tack vare de improviserade räddningsbåtarna överlever de annars dödsdömda besättningarna.
En räddningstjänst föds
Aktionen på Isle of Man år 1822 blir startskottet för en rörelse som på bara några år blir en organiserad sjöräddningstjänst.
Successivt förbättras båtar, materiel och teknik, och under åren lyckas de rädda omkring 150000 människoliv och inspirera liknande organisationer i bland annat Holland, Danmark och USA.
Hjälten från Isle of Man, William Hillary, blir den som upprättar sjöräddningsorganisationen. Han är stolt över sin insats men några månader senare blir han mer och mer irriterad över att räddningsinsatsen lyckades enbart därför att hotellägaren råkade ha roddbåtar och att han själv kunde betala dem som deltog.
Hillary skriver därför ett öppet brev till ”den brittiska nationen”:
”Flera gånger har jag bevittnat onödiga förluster av dyrbara liv”, inleder han. ”Hade det funnits en organisation som direkt kunde komma till undsättning och hade man skapat incitament för att få frivilliga att ställa upp skulle de flesta med all sannolikhet ha överlevt.”
Hillary har en poäng: Varje år förliser cirka 1800 fartyg utanför Storbritanniens kuster och endast en bråkdel av besättningarna har kunnat räddas av fiskare och båtägare. Regeringen och flottan vill ändå inte hjälpa Hillary.
Istället blir det privata välgörare som stöttar honom. Affärsmän, biskopar och adelsmän donerar totalt 10000 pund, på den tiden en mindre förmögenhet.
År 1824 grundas formellt ”Föreningen för räddande av liv efter förlisning”, senare ”Royal National Lifeboat Institution” (RNLI).
Man bestämmer att det ska uppföras permanenta räddningsstationer längs kusterna och att de ska förses med specialbyggda båtar. Stationerna bemannas med frivilliga och tränade sjömän.
Under organisationens första tio år gör RNLI en stor insats: 3076 människor räddas ur havet med hjälp av 45 roddbåtar av typen ”The Original”.
Tio roddare och två rorsmän, en i fören och en i aktern, för den åtta meter långa båten framåt. Båten är nästintill osänkbar tack vare strategiskt placerade kamrar fyllda med kork.
Före räddningstjänstens tillkomst år 1824 miste hundratals livet varje år längs de brittiska kusterna.
Räddningen kommer med tåget
En episod utanför staden Skerries på den irländska kusten år 1853 illustrerar hur långt sjöräddningstjänsten hade kommit i sin utveckling.
När den tvåmastade briggen Agnes fastnar i ett rev under en kraftig decemberstorm och besättningen tvingas klättra upp i masterna för att rädda sina liv kan stadens invånare inte göra mycket annat än att uppgivet se på.
Den närmaste räddningsstationen ligger i Dublin, mer än tre mil bort. Så långt kan arbetarna inte ro räddningsbåten i stormen.
Men så får en lokal medlem i RNLI, Henry Hamilton, en idé. Järnvägen löper längs kusten och han skickar ett ilbud till Dublin.
Dagen därpå ankom en ”Original” med tåget. Först driver båten mot land i den kraftiga vinden och de häftiga vågorna men vid andra försöket lyckas räddningsmanskapet ta sig över brottsjöarna.
När Agnes stått på grund i 36 timmar kommer hjälpen äntligen fram.
Tre besättningsmedlemmar, varav en skeppsgosse, har redan förlorat kampen mot döden och fallit livlösa från riggen ner i det iskalla saltvattnet.
Men kaptenen och två matroser är fortfarande vid liv och hoppar ner i räddningsbåten som direkt tar dem i land.
Henry Hamilton får ta emot en medalj för sin insats, men en svaghet hos räddningstjänsten blev uppenbar vid det här tillfället:
Roddbåten ”The Original” har ett begränsat arbetsområde. Ofta är folk tvungna att dra de 1500 kilo tunga båtarna med häst över hedar och dyner innan de sent omsider kan sjösättas i närheten av ett olycksdrabbat skepp.
Ett annat problem är att båten, som förvisso är osänkbar, lätt kantrar.
Till exempel hade en räddningsbåt kantrat fyra år tidigare när den träffades av en stor våg.
”Båten vändes helt upp och ner och drev in till stranden med botten i vädret. Vid denna incident drunknade 20 av 24 under båten”, berättade Chamber's Edinburgh Journal.
Räddningstjänsten investerar därför i en ny typ av båt: en kombinerad rodd- och segelbåt som tack vare sina tre segel kan användas över större områden.
Det är en så kallad självresande båt, utvecklad av båtbyggaren James Beeching. Båten är utrustad med en järnköl och två luftbehållare i fören och aktern som båda når en bra bit över relingen.
Konstruktionen fungerar på så sätt att båten rätas upp igen om den håller på att kantra på en hög våg, tack vare luftbehållarna och den tunga järnkölen.
Båten som också automatiskt töms på vatten är fram till sekelskiftet RNLI:s absolut viktigaste arbetsredskap.
Bara det exemplar som finns på Skerries räddningsstation används för att rädda hela 52 människoliv.
Saltkokor och blod i ansiktet
År 1881 är det just en kombinerad rodd- och segelbåt som används vid en av de mest dramatiska insatserna i RNLI:s historia.
När handelsfartyget Indian Chief under ett oväder fastnar i sandbankarna vid Themsens mynning avfyrar de 26 besättningsmedlemmarna nödraketer.
Men havet liknar ett böljande inferno och det finns inte någon båt som kan ta sig ut till skeppet. Sjömännen kan inte göra något annat under natten än att ängsligt lyssna till det knarrande skrovet.
Morgonen därpå strömmar tidvattnet in och under en kort sekund frigörs fartyget men snart sitter det fast i sanden igen och ljudet av sprickande trä dånar.
Havsvatten forsar in genom skrovet och sjömännen klättrar i panik upp i fock-, stor- och mesanmasterna där de surrar fast sig med rep.
Följande natt inträffar katastrofen: En enorm våg kastas mot fartyget, stormasten knäcks och drar med sig mesanmasten i fallet.
Övriga kan bara se på medan deras fastsurrade kamrater drunknar precis under vattenytan.
När solen till slut går upp får de överlevande syn på en liten räddningsbåt som envist kämpar sig fram genom de skummande brottsjöarna.
”Det var en syn som gjorde oss galna av glädje”, berättade en av sjömännen.
”Vi kunde se båtens besättning, tolv man, sitta på tofterna, alla såg mot oss, orörliga som uthuggna figurer.
Man kunde inte se några tecken till oro hos dem när båten från ingenstans lyftes upp på en enorm våg och sedan direkt ner i ett grotesk fall.”
Utöver de enorma vågorna skulle besättningen ombord på räddningsbåten också klara av den vinande vinden som enligt styrmannen Charles Fish var kallare än något han tidigare upplevt.
”Det kändes som om en hund gnagde på ens ansikte”, beskrev Fish som av den anledningen lät romflaskan gå laget runt i båten.
Mot alla odds lyckas räddningsfolket ta sig fram till Indian Chief som är omgiven av livlösa kroppar. Den döde kaptenen är fortfarande fastspänd i stormasten, med uppspärrade ögon. Synen får Charles Fish att rysa.
”Jag kan inte sluta tänka på ögonen utan ligger vaken i flera timmar om nätterna medan jag ser de blödande kropparna för mig”, berättade han senare i en intervju.
Tidningen Daily Telegraph är på plats vid kajen när räddningsbåten lägger till med besättningen från Indian Chief – både levande och döda.
”Det var det sorgligaste jag någonsin sett”, skriver journalisten. ”Elva halvdöda män, de flesta iklädda oljeställ, kom gående med hängande huvuden och slappa armar. Några hade blod i ansiktet och saltkokor i ögonen och håret som om det vore snö.”
När den siste mannen bärs från båten håller journalisten andan: ”Han var vid liv när han räddades men dog på vägen in. Fyra män bar honom på axlarna. En flagga dolde som tur var ansiktet.”
Insatsen var dramatisk, men den ledde också till att RNLI:s popularitet steg och frivilliga strömmade till.
De tolv sjöräddarna som kämpade för att ta sig ut till Indian Chief hedrades.
Massdöd skakar räddningstjänsten
År 1886 inträffade en katastrof som skulle få långtgående konsekvenser för räddningsarbetarna i RNLI.
Den 9 december samma år seglar tre räddningsbåtar från sina stationer ut i floddeltat Ribble i norra England för att bistå besättningen på fartyget Mexico. Båten från Lythams station lyckas rädda besättningen.
Först när alla är tillbaka på land igen går det upp för dem att två andra båtar också gett sig ut – utan att återvända.
Båda har kantrat och de så kallade självresande båtarna ligger med kölarna i luften. Det är den värsta katastrofen i RNLI:s historia. Hela 27 frivilliga omkommer vilket leder till en storm i pressen. Tidningen The Times skriver:
”Räddningsbåtarna är bluff och bedrägeri om de inte kan räta upp sig utan hjälplöst driver omkring!”
RNLI försvarar dock sina båtar: De självresande Beechingbåtarna är solida och har räddat fler än 12000 liv, menar de.
Dödsolyckan berodde enligt RNLI bland annat på att de otursamma räddarna grep tag i båtens ena sida när den kantrade, den sida där också ankaret var fastsurrat. Därför kunde inte båten räta upp sig själv.
Ändå väljer RNLI att framställa nya båtar med extra stora ballasttanker som gör att båten lättare kommer på rätt köl när den höll på att kantra. Men det kommer än hårdare kritik från The Times efter olyckan:
”Denna förfärliga katastrof kan kanske få vissa att inse att den enda typen av sjöfart som varit helt oberörd av utvecklingen på området – och som fortfarande är mest beroende av muskelkraft – är sjöräddningen.”
RNLI tar uppenbarligen kritiken till sig. Inte långt därefter börjar organisationen utveckla nya typer av båtar.
Offren dog endast 100 meter från kusten
Var sjätte timme strandade ett fartyg längs de brittiska kusterna under 1800-talet. De mest tragiska olyckorna var när de skeppsbrutna kunde se kusten bara några hundra meter bort, men på grund av brottsjöar eller kyla inte kunde simma i land.
De fick klamra sig fast vid båten och sätta sitt hopp till hjälp från land medan vågorna långsamt krossade fartyget.
Ångan rullar in över havet
År 1890 lämnar världens första räddningsbåt utan åror hamnen i Harwich. Båten drivs framåt av en ångdriven pump som varje sekund suger in tusen liter havsvatten och med stor kraft pressar ut det igen enom en öppning i skrovet.
Den 18 meter långa och 30 ton tunga Duke of Northumberland kan komma upp i höga hastigheter tack vare detta system.
Båten klarar också oväder mycket bättre än sina föregångare eftersom den försetts med ett kraftigt stålskrov med 15 stora luftkamrar och ballasttankar.
En nackdel är dock att det tar 20 minuter att värma upp pannorna före avfärd och eldvakterna lever farligt när båten kränger i hög sjö.
År 1908 används ångbåten vid en räddningsinsats som ingen rodd- eller segelbåt hade klarat av.
Fraktskeppet Harold har fått motorstopp och driver runt i Irländska sjön. Desperat kastar kaptenen ankar men det biter fast först mindre än 100 meter från ett rev.
Kort därefter får den stelfrusna besättningen syn på Duke som outtröttligt guppar upp och ner på de sju meter höga vågorna med röken pumpande ur de två skorstenarna.
Men sjön är för våldsam för att ångbåten ska kunna lägga sig jämsides med Harold och räddningsarbetarna ankrar istället upp och kastar en tamp till de nödställda.
Båda besättningarna riggar för en räddningsstol med rep mellan fartygens master för att de nödställda ska kunna föras i säkerhet.
Höjdskillnaden varierar konstant på grund av de höga vågorna och flera gånger hamnar räddningsstolen under vatten för att sekunden efter ryckas upp ur djupet med en sprattlande sjöman.
Sju av de nio nödställda är i säkerhet när en enorm brottsjö kastar Duke mot Harold. De är endast 30 centimeter från en fatal kollision, men RNLI-kaptenen är snabbtänkt. ”Hoppa!”, ropar han och de två sista kastar sig över. Två timmar senare krossas fraktskeppet mot revet.
Diesel konkurrerar ut ångan
RNLI sjösätter totalt tre ångbåtar som används för att rädda 578 människoliv. Men de blir snabbt historia:
Förbränningsmotorerna fungerar så bra i bilarna att de nu också börjar användas i räddningsbåtarna.
År 1899 tas den första räddningsbåten med bensinmotor i bruk i Lake Michigan i USA, men det visar sig snart att dieselmotorer är mer effektiva till sjöss.
Brittiska försök vid Isle of Wight år 1932 visar att dieselmotorer fördubblar insatsradien och de är också mindre brandfarliga.
En stor nackdel är dock att motorerna är så tunga, över 1000 kilo, att båtarna inte kan konstrueras så att de blir självresande.
Den största räddningsinsatsen med en dieselbåt genomförs i februari 1936 utanför Cork på Irland.
En orkan från sydöst har rivit lös fyrskeppet Comet från dess fasta position. Fartygets ankare släpas långsamt över havsbottnen, rakt mot klipporna vid kusten.
Manskapet skickar mayday-signaler på radion till räddningsstationen i den lilla fiskebyn Ballycotton.
Sjöräddarna ger sig ögonblickligen ut i de höga brottsjöarna i sin 17 meter långa dieselbåt. En frivillig ser oroligt på när båten kränger i vågorna:
”Medan jag observerade räddningsbåten trodde jag hela tiden att de skulle vända om. I ena stunden rullade en våg in över båten, i nästa stund stod den nästan lodrätt på akterändan.”
De väldiga vågorna överraskar de annars erfarna sjöräddarna som faller omkull på däck.
När de når fram till fyrskeppet är sjön så våldsam att de måste vänta i två dygn innan de kan ta sig tillräckligt nära för att de skeppsbrutna ska kunna klättra över till räddningsbåten.
Tack vare männens uthållighet kommer alla i hamn efter 76 timmar till sjöss –den längsta insatsen i RNLI:s historia.
Räddningen kommer ovanifrån
Den sista stora tekniska utvecklingen i sjöräddningens historia kommer från oväntat håll. När en oljepråm stöter på problem utanför New York år 1945 visar sig en särskild luftfarkost vara än mer effektiv än räddningsbåtarna.
Det är testpiloten Jimmy Viner som flyger sin helikopter Sikorsky R-5 över havet och låter den sjunka över oljepråmen så att vattnet piskas av rotorbladen.
En assistent hissar upp de nödställda sjömännen i kabinen med hjälp av en kabel. Insatsen blir banbrytande för sjöräddningen.
Följande år börjar man använda fartyg och helikoptrar i kombination vid sjöräddningsinsatser.
En av de mest dramatiska kombinationsinsatserna äger rum utanför Shetlandsöarna år 1997.
Hewitt Clark på den lokala räddningsbåten kan knappt tro sina ögon då det 3600 ton tunga fraktfartyget Green Lily mitt under rasande storm lämnar hamnen och ger sig ut på Atlanten. Efter några timmar får fartyget motorstopp.
Räddningsbåtar från RNLI och en helikopter från kustbevakningen skickas till det nödställda fartyget.
Clark känner sig trygg i sitt helt nya fartyg av Severnmodell.
Dess två kraftiga Caterpillarmotorer har totalt 2500 hästkrafter vilket gör att den kan komma upp i en hastighet på uppemot 46 km/h medan de fastspända besättningsmedlemmarna kan känna sig helt trygga.
Fartyget är självresande och nästintill osänkbart tack vare ett antal airbags.
Idag används båtar och helikoptrar i kombination vid räddningsinsatser till havs.
Besättning springer for livet
När räddningsbåten kommer ut till Green Lily cirkulerar redan en Sea King-helikopter från kustbevakningen hundra meter ovanför fraktfartyget.
Men det är omöjligt att rädda besättningen från luften på grund av de tolv meter höga vågorna. Fraktfartyget är nu bara 200 meter från kusten och Clark bestämmer sig för att ta sig fram till skeppet för att rädda den 15 man stora besättningen.
Det ser ut som om fartygen befinner sig på var sin sida av en gigantisk gungbräda när de dramatiskt höjs och sänks på vågorna.
Höjdskillnaden mellan däcken är uppemot 20 meter – ungefär lika högt som ett femvåningshus.
Men under den korta stunden som fartygens relingar är på samma nivå hoppar sjömännen från Green Lily ombord på räddningsfartyget, en efter en.
Green Lily är nu så nära klipporna att räddningsfartyget också riskerar att gå på grund. Clark kör bort med fem räddade besättningsmedlemmar och helikoptern får ta över den farliga insatsen.
Räddningssimmaren Billy Deacon hissas med ett vajerspel ner från helikoptern till kaoset på Green Lilys däck som konstant sköljs av jättevågor.
På bara tio minuter lyckas Deacon hissa upp åtta besättningsmedlemmar till helikoptern. Räddningssimmaren står på däcket och ser de två sista sjömännen lyftas upp i säkerhet när katastrofen inträffar.
Ankarkedjan som hållit fartygets för vänd mot vinden går av och på några sekunder vänds fartygets sida mot vågorna.
Helikopterns kabel är på väg ner igen när en jättevåg tar med sig Billy Deacon och han faller ner mellan fartyget och klipporna precis innan det 3600 ton tunga fartyget slår in i dem. Räddningssimmarens kropp hittas först dagen därpå.
Colin Mackenzie ledde utredningen efter Deacons död och citerade sedan den grekiske historikern Thukydides:
”De modigaste är utan tvivel de som har den tydligaste bilden av vad som väntar dem, och ändå går den till mötes.”
Insatsen utanför Shetlandsöarna vittnar om både de teknologiska kunskaperna och det hjältemod som alltid varit en oumbärlig del av sjöräddningens historia.
RNLI började sitt arbete med 45 enkla roddbåtar år 1824.
Idag har de 200 räddningsstationer och 420 fartyg.
Varje år räddas 6500 nödställda människor bara i Storbritannien och Irland, varav minst 1000 inte skulle ha överlevt sin resa till havs om det inte vore för de frivilligas snabba insats.