Förklädda kvinnor smög ut till sjöss

Det var inte alltid flickan stod på kajen och tålmodigt väntade på sin älskade sjöman. Historien är full av kvinnor som själva stävade ut och slog sig loss på de mansdominerade haven, på flykt från fattigdom eller i jakt på äventyr.

Det var inte alltid flickan stod på kajen och tålmodigt väntade på sin älskade sjöman. Historien är full av kvinnor som själva stävade ut och slog sig loss på de mansdominerade haven, på flykt från fattigdom eller i jakt på äventyr.

Jean Leon Gerome Ferris/Loc

Det gick vilt till i Belfasts hamnkvarter den här sensommarkvällen 1832. Efter seglatsen från den nordengelska hamnstaden Whitehaven kände sjömännen från handelsfartyget Charlotte att de behövde ett glas eller två.

På natten upptäckte ett par patrullerande poliser en matros som låg utanför ett värdshus. De fick upp den unge mannen på benen, men fann till sin förvåning att det faktiskt var en ung kvinna i slitna matroskläder.

När kvinnan kvicknade till kunde hon berätta sin historia. Hennes namn var Betty Wilson. Hon var arton år gammal och föräldralös och hade bott på ett härbärge i Whitehaven.

Där hade hennes kläder och alla hennes ägodelar blivit stulna. Den olyckliga situationen gjorde henne till tjuv och avgjorde hennes öde.

Hon stal en matros sjösäck och tog på sig hans kläder. Sedan gick hon till hamnen för att mönstra på som sjöman under namnet James Wilson.

På Charlotte tog styrmannen emot henne utan att märka något, och de senaste veckorna hade hon arbetat ombord på fartyget, som trafikerade rutten Whitehaven–Belfast.

Poliserna blev så berörda av Bettys historia att de samlade ihop pengar så att hon kunde köpa en klänning och fortsätta sitt liv på land.

Källorna berättar inte vad som sedan hände med Betty Wilson, men en bra gissning är att hon så fort som möjligt tog på sig matroskläderna igen och mönstrade på.

Sjön var nämligen en möjlighet för fattiga kvinnor att få uppleva världen, tjäna lite pengar och få mat varje dag.

Den danska kolonin Saint Thomas tog emot fartyget J P Ellicott när en nordstatskvinna kom seglande med skutan under amerikanska inbördeskriget.

© Look and Learn/Bridgeman

Fånge tog tillbaka skepp

Under amerikanska inbördeskriget drack en styrmanshustru sina fångvaktare under bordet och seglade sin mans fartyg i säkerhet.

År 1863, under amerikanska inbördeskriget, erövrades nordstatsfartyget J P Ellicott av det fientliga sydstatsfartyget CSS Retribution.

Hela Ellicotts besättning så när som på styrmannens fru togs till fånga och fördes över till Retribution.

De båda sydstatsmän som tillsammans med fem svarta matroser tog över Ellicott började genast göra sexuella närmanden mot styrmannens fru.

Hon lyckades dock freda sig genom att dricka de båda männen under bordet. Därefter lyckades hon även övertala de svarta matroserna att binda sydstatsmännen och segla vidare som hennes besättning.

I skydd av natten styrde hon Ellicott hela vägen till den vänligt sinnade danska kolonin Saint Thomas och räddade på så vis sin mans fartyg. I tidningarna hyllades senare den modiga ”kvinnan från Maine”.

Nunnor kastades i havet

På 1700-talet och i början av 1800-talet var de stolta segelfartygen arbetsplats för ett okänt antal kvinnor förklädda till män.

Kvinnorna kunde vara så skickliga på att förställa sig att det tog år innan de manliga matroserna fattade misstankar om sina ständigt slätrakade kollegor.

Med största sannolikhet seglade betydligt fler kvinnor mellan kontinenterna än de cirka trettiofem som historikerna har identifierat via loggböcker och gamla tidningsartiklar.

Kvinnornas intåg i fartygstrafiken var dock i hög grad oönskat av kaptenerna – och en källa till stor fara, enligt vidskepelsen.

Under århundradenas lopp hade det uppstått en övertro på att kvinnor ombord förde med sig olycka och väckte havsgudarnas vrede, troligen för att deras närvaro riskerade att distrahera de manliga besättningarna.

Denna hysteri gjorde att kvinnor till och med riskerade att bli kastade överbord.

År 1379 var den engelske riddaren sir John Arundel och hans soldater på väg över havet från England till Bretagne i Frankrike när det blåste upp till storm utanför Cornwall.

Med i lasten var en grupp nunnor som soldaterna fört bort som sexslavar. För att blidka havet kastade soldaterna nunnorna över relingen.

Havets gudar avskydde kvinnor ombord ...

När det stormade riskerade minsta lilla misstag att leda till förlisning. Därför var det förbjudet att ha distraherande kvinnor med ombord.

Enligt gammal vidskepelse bland sjömän var det otur att ha en kvinna ombord, detta trots att kvinnor ända sedan antiken förknippats med hav och fartyg.

Egyptierna seglade exempelvis under gudinnan Isis beskydd, medan Columbus döpte sitt ena fartyg till Santa María för att få jungfru Marias hjälp under sin resa över Atlanten.

Trots det hävdade man att kvinnor ombord vredgade havsgudarna.

Många historiker tror att vidskepelsen kom sig av att kaptenerna befarade att deras närvaro skulle störa männens arbete och få dem att tävla om kvinnornas gunst.

På ett segelfartyg, där minsta fel i hanteringen av rep, segel och roder kunde leda till döden, fanns ingen plats för romantik, begär och svartsjuka.

Denna fruktan visar sig även i berättelserna om sjöjungfrur, storbystade fabelväsen som avleder sjömännens uppmärksamhet för att sedan dra dem med sig ner i djupet.

Den barbröstade kvinnan i stäven blev modern först på 1870-talet. Dessförinnan var galjonsfigurerna oftast män eller djur.

© Robin Stevens

... men bara bröst var okej

År 77 efter Kristus påstod den romerske historikern Plinius den äldre att en naken kvinna med menstruation hade magiska krafter. Hon kunde skrämma bort blixtar och stormar med sin kropp.

Även när hon inte menstruerade ansåg Plinius att en naken kvinna kunde lugna ett upprört hav. Plinius idé hör ihop med föreställningen att vågorna blev ”generade” vid åsynen av blottade bröst.

I Plinius samtid föredrog man dock djur eller manliga gudar som galjonsfigurer. Först på 1800-talet blev kvinnliga galjonsfigurer populära.

Kvinnor klädde sig som män

Övertron hindrade emellertid inte kvinnorna från att ge sig ut till sjöss. Historien om artonåriga Betty Wilson från Whitehaven visar hur lätt det faktiskt var för en kvinna att mönstra på ett fartyg.

Föräldralösa Betty såg helt enkelt till att dölja sina kvinnliga former, och den tidens matroskläder utgjordes normalt av ett par säckiga byxor, en löst sittande skjorta, en jacka och en scarf.

Mycket tyder på att mer storbystade kvinnor spände ett tygstycke runt överkroppen för att platta till brösten.

Andra kvinnliga kännetecken, som långt hår och avsaknad av skäggväxt, var sällan något problem, eftersom skeppen var fulla av långhåriga sjömän med hästsvans och unga pojkar som knappt hade fått fjun på hakan.

För en kreativ kvinna var inte heller rösten något problem. Den irländska matrosen Anne McLean beslöjade exempelvis sin ljusa stämma genom att röka och hälla i sig stora mängder whisky och porter.

Till vardags kunde kvinnorna gömma sig i mängden. Besättningen badade sällan och sov med kläderna på. Historiker har dock undrat hur kvinnorna lyckades dölja sin menstruation när det inte var mer än en handsbredd mellan kojerna.

År 1862 var den amerikanska flottan först med att anställa kvinnliga sjuksköterskor.

© Thriftyartist.blogspot.dk

En tanke är att gonorré och andra könssjukdomar var så vanliga att ingen reagerade om en matros hade blodiga byxor. Andra forskare tror att livet till sjöss var så hårt att kvinnorna, liksom vår tids elitidrottare, helt enkelt slutade menstruera.

Det var framför allt i samband med toalettbesök som de kvinnliga matroserna riskerade att bli avslöjade.

Medan männen kissade över relingen använde kvinnorna troligen fartygets dass, en träplattform vid bogsprötet där sjömännen kunde uträtta sina behov i en kista med hål i botten.

Vissa kvinnor hade eventuellt ett ”kissrör” av metall eller horn undanstoppat i underkläderna, så att de kunde uträtta sina naturbehov stående.

Fattigdom var drivkraften

När kvinnliga matroser tillfrågades varför de hade valt det hårda livet till sjöss, som de flesta män betackade sig för, hittade de ofta på en nödlögn.

I många fall sa de att de hade följt efter sin pojkvän till sjöss eller att de letade efter en försvunnen älskare.

Enligt historikern Suzanne Stark, som har skrivit boken Female tars, var de tvungna att ljuga, eftersom sanningen skulle få folk att se ner på dem.

På den här tiden var romantiska berättelser om kvinnor till sjöss populära. Faktum är att de var så omtyckta att flera mer eller mindre sanningsenliga romaner på temat blev bästsäljare.

I själva verket drevs kvinnorna praktiskt taget alltid av fattigdom och familjeproblem. Deras villkor på land var helt enkelt ännu värre än på havet.

Mary Lacy från Kent flydde undan fattigdom när hon år 1759 lämnade ett underbetalt jobb som servitris. Klädd som man mönstrade hon på fartyget Sandwich under namnet William Chandler.

Efter ett hårt liv till sjöss, då hon drack och flörtade med prostituerade i hamnarna, började det gå rykten om hennes könstillhörighet.

Då gick hon iland och blev en erkänd skeppsbyggare. År 1770 fick hon så svår gikt att hon tvingades gå i pension, men trots att hon var kvinna fick hon samma pension som en man.

Svart kvinna blev officer i flottan

De flesta avslöjanden slutade med att kvinnan sattes iland, men så gick det inte alltid.

År 1804 fick en svart kvinna på den brittiska ön Grenada nog av sin make. Hon lurade sig ombord på örlogsfartyget HMS Queen Charlotte, där hon gjorde karriär och slutade som officer.

Hennes verkliga namn har i dag glömts bort, så hon är känd för eftervärlden enbart under sitt manliga alias William Brown, som avslöjades av dagstidningen Times år 1815: ”Bland besättningen på Queen Charlotte, med hundratio kanoner, har man nyligen upptäckt en afrikansk kvinna som tjänstgjort där i elva år. Hon är intelligent, välväxt, fem fot och fyra tum lång (162 centimeter, red), tämligen stark – även vacker på något vis – och tycks vara tjugosex år gammal”, skrev tidningen, som inte kunde dölja sin beundran för den svarta kvinnan.

”Hennes andel av prispengarna (utbyte av kaparverksamhet, red.) lär vara betydande. På sitt sätt uppvisar hon alla drag av en brittisk man och hon dricker sin rom med stor glädje.”

Flottan valde att bortse från avslöjandet av William Brown, som var så respekterad att artikeln uppfattades som elakt skvaller.

Brown kunde fortsätta sin karriär.

Ett annat exempel på att flottan ibland godtog tjänstgörande kvinnor var fjortonåriga Elizabeth Bowden, som blev föräldralös år 1806.

Hungrig och eländig begav hon sig till flottbasen i Plymouth, där hon under namnet John Bowden blev gast på HMS Hazard.

Liksom alla andra sjömän fick Elizabeth sova i en trettiofem till fyrtio centimeter bred hängkoj under däck tillsammans med mängder av snarkande män.

Manskapet ombord på det femtio meter långa örlogsfartyget uppgick till närmare sexhundra, av vilka endast kaptenen, styrmannen och ett fåtal andra hade egen hytt.

Efter sex veckor avslöjades hon. Kaptenen, som greps av medlidande med den fattiga flickan, lät henne emellertid stanna kvar ombord för att servera officerarna, klädd som mässpojke.

Under sitt arbete bevittnade hon en löjtnants upprepade sexuella övergrepp på en trettonårig gast. Ärendet togs upp av en militärdomstol, där officeren åtalades för sodomi.

Elizabeth, som kom till rättssalen iklädd blå byxor och lång jacka, fick domaren att höja på ögonbrynen.

Hennes vittnesmål avgjorde emellertid processen och löjtnanten avrättades.

Enligt lokalbefolkningen hade Sarah Bishop en skallerorm som sällskapsdjur.

© Connecticut Historical Society

Sexslav flydde och blev eremit

År 1778 fördes unga Sarah Bishop bort av brittiska sjömän från sitt hem på ön Long Island i New York.

Efter att besättningen under en längre tid förgripit sig på henne blev hon flickvän med kaptenen, som därefter beskyddade henne.

Lugnet blev dock kortvarigt, eftersom kaptenen dog. Därefter fortsatte Sarahs martyrium som sexslav. År 1780 lyckades hon slutligen simma i land i Connecticut.

Sarah var emellertid så traumatiserad av sina upplevelser att hon undvek alla former av mänsklig kontakt. Till sin död trettio år senare levde hon ensam i en grotta utanför samhället Ridgefield.

Livet ombord var rena helvetet

För att inte bli avslöjade var kvinnorna tvungna att arbeta precis lika hårt som sina manliga kollegor, och livet till sjöss var krävande.

När ett stort fartyg skulle manövreras var styrmannen beroende av att det alltid fanns matroser som kunde sätta eller reva seglen eller ta rodret, vilket vanligen krävde två mäns styrka. På natten turades därför matroserna om att hålla vakt fyra timmar i taget.

Skeppet krävde också ständigt underhåll, framför allt efter stormar, då vågorna slog in över däck och överöste det med saltvatten, som kunde få träet att ruttna.

Däcket måste skuras med sand, ruttna rep bytas ut och förstörda segel repareras.

Ofta band matrosernas kontrakt dem till fartyget i fem år, under vilka de sällan hade möjlighet att lämna fartyget.

Kosten utgjordes huvudsakligen av saltat kött, skeppsskorpor och torkade ärtor, vilket innebar att många sjömän led av skörbjugg till följd av C-vitaminbrist. Dessutom grasserade all världens sjukdomar på de tätt packade skeppen.

Belöningen för alla vedermödor var en låg månadslön och en daglig dos rom och öl. Förhållandena ombord lockade sällan män till livet på havet, så Brittiska imperiet tog alla medel i bruk för att fylla sina fartyg.

Fram till slaveriets avskaffande 1772 lät man både kriminella och slavar mönstra på.

Gifta kvinnor hämtade krut

Alla kvinnor ombord på fartygen behövde emellertid inte dölja sig i manskläder. De kunde även gifta sig till ett liv på havet.

Några av de partner som gav tillgång till fartyget var dess kapten, styrman, båtsman, kanonjär, snickare, tunnbindare och segelmakare samt även vissa garvade sjömän, som tilläts ta med sin äkta maka ombord.

Under segelfartygens guldålder var det dock sällan kaptenen hade sin hustru med sig. Hon var i regel en förnäm överklassdam, som enligt samhällets normer inte fick utsättas för havets faror.

Fruarna var fullt på det klara med att seglatserna var allt annat än lyxkryssningar. De följde med för att de inte ville sitta hemma som sjömansänkor och vänta på sin make i månader.

Många kvinnor följde även med till farliga områden som Västindien, trots att de visste att de löpte stor risk att dö av gula febern eller tas till fånga, utsättas för övergrepp och mördas av områdets många pirater.

”Medan alla ser och hör parar de sig som hundar, utan att vare sig känna skam eller rodna.” Edward Hawker, örlogsofficer, 1800-tal

Sjöofficerarnas fruar bodde tillsammans med sin make i en hytt, medan en matrosfru fick dela både hängmatta och matranson med honom. Måltiderna intogs vid små bord upphängda mellan fartygets kanoner.

Sex till åtta man åt tillsammans, och det var inte många som hade något emot att en kvinna ingick i gruppen. Det ansågs vara god ton att låta en kollegas fru vara ifred, så sexuella trakasserier var sällsynta.

Matroserna retade sig däremot ofta på de pedantiska officersfruarna, som bland annat beskylldes för att slösa fartygets begränsade dricksvatten på klädtvätt.

När fientliga krigsfartyg närmade sig stod fruarna i främsta ledet. De förband männens skottsår och andra skador och gick ner till fartygets krutdurk och hämtade krut till kanonerna.

Om en gift man dödades hette det att änkan redan två dygn efter begravningen hade fått ett dussin frierier.

De kraftiga smällarna från kanonerna hade en olycklig biverkan: De kunde sätta i gång en gravid kvinnas värkar.

Då tvingades hon föda sitt barn på ett av matborden mellan kanonerna. Det kan ha varit så det engelska uttrycket son of a gun (”son till en kanon”) uppstod.

Det har gått från att vara en beteckning för en person som fötts till havs till ett uttryck med den ungefärliga betydelsen ”rackare” eller ”skojare”.

Prostituerade kom från kajen

De allra flesta matroser hade inte sina fruar med på färden, men de låtsades kanske ha det. År 1800 låg det varje dag i genomsnitt åttatusen fartyg i Londons enorma hamn.

Matroserna tilläts dock sällan gå iland. Då hade de ju kunnat ta tillfället i akt och fly sina eländiga arbetsförhållanden. Därför flockades prostituerade i roddbåtar för att ta sig ut till fartygen.

Där tog matroserna med dem ner till sovdäck, där de sexuella aktiviteterna utspelade sig i tämligen öppen dager.

De prostituerade smugglade ombord alkohol, så besöken i London urartade emellanåt i orgier av sex och dryckenskap.

”Hundratals män och kvinnor samlas i ett och samma rum”, skrev prostitutionskritikern Edward Hawker om förhållandena på den brittiska flottans fartyg. ”Medan alla ser och hör parar de sig som hundar, utan att vare sig känna skam eller rodna.”

Oftast valde kaptenerna att se mellan fingrarna med det omoraliska beteendet. De prostituerade var ett nödvändigt ont som höll männen nöjda och minskade risken för myteri.

När de brittiska myndigheterna försökte förbjuda andra kvinnor än matrosernas fruar att komma ombord skaffade de prostituerade falska vigselbevis.

Ofta var dessa så välgjorda att ämbetsmännen hade svårt att avslöja dem.

När ett fartyg lättade ankar skickades de prostituerade hem igen – med sin lön och eventuella könssjukdomar.

Alla är välkomna till sjöss!

Efter Napoleonkrigen (1803–15) skedde en tyst revolution av kvinnornas förhållanden ombord på fartygen.

För det första gjorde införandet av rutinmässiga hälsokontroller och regelbunden tvätt av underkläder det närmast omöjligt för kvinnor att klä ut sig till män.

För det andra blev matrosernas slavkontrakt mer mänskliga, så att det blev enklare att lämna ett fartyg när det låg i hamn. Därmed kunde de prostituerade hålla sig till hamnkvarteren och behövde inte längre invadera fartygen.

Övergången från segel- till ångfartyg innebar också att färre styrmän och sjöofficerare valde att ta med sin äkta hälft ombord.

Det främsta skälet till det var att deras arbete blev mer tekniskt krävande, så att de inte längre hann tillbringa tid med sina fruar.

Dessutom seglade ångfartygen snabbare och följde en tidtabell, så att männen oftare kunde återvända hem till familjen.

Under 1800-talets andra hälft började kvinnorna slutligen få en legitim, självständig roll ombord. År 1862 anställde amerikanska flottan de första fyra kvinnorna som sjuksköterskor ombord på sjukhusfartyget Red Rover.

Det dröjde dock många år innan det rådde jämställdhet på havet. Först år 1993 blev kvinnor fullvärdiga matroser inom brittiska flottan. Då kunde de äntligen segla på världshaven utan att behöva smyga sig ombord.