Spökskeppet den flygande holländaren

Flygande holländaren fick sjömän att dö av skräck

Enligt legenden väntar död och olycka, om den flygande holländaren dyker upp vid horisonten. Otaliga sjömän har varit övertygade om att de sett det kusliga spökskeppet – och alla har inte överlevt mötet.

Enligt legenden väntar död och olycka, om den flygande holländaren dyker upp vid horisonten. Otaliga sjömän har varit övertygade om att de sett det kusliga spökskeppet – och alla har inte överlevt mötet.

Charles Temple Dix

Stormen river och sliter i kapten Larsens skepp som kastas runt som drivved i ett skummande och tjutande inferno utanför Afrikas sydspets. Jättelika vågor sköljer obönhörligt in över däck. Riggen knakar hotfullt. Master, rår och bommar kan när som helst knäckas och krossa sjömännen på däck.

Besättningen ombord på det svenska handelsfartyget har timme ut och timme in bett till högre makter för att komma oskadda ur denna stormens natt år 1881. Skeppet är på väg från Australien hem till Europa, men seglatsen runt Godahoppsudden är som alltid strapatsrik. Kort före gryningen bedarrar stormen – men prövningarna är inte över.

I fjärran uppenbarar sig plötsligt ett märkligt sken. Kapten Larsen kommenderar upp en matros i masten för att ta reda på vad det är som skimrar där ute. Sjömannen når toppen av masten, spejar föröver men hinner inte varsko besättningen på däck innan han tappar fotfästet, faller och slår i däcket med en dov duns. Han ligger orörlig men lyckas stamma fram tre ord, som får blodet i kamraternas ådror att isa sig. “Den flygande holländaren”, flämtar han innan han dör.

En annan sjöman klättrar upp i masten. Mannen, en britt vid namn Landersbury, beskriver ett skarpt, rött sken som omgärdar ett gammalt gistet skepp. Landersbury kan tydligt se skeppets mast, skrov och segel och är fullständigt säker på sin sak. Det är den flygande holländaren – havets beryktade spökskepp och alla sjömäns stora skräck.

Målning av den flygande holländaren

Historien om den flygande holländaren blev oerhört populär under 1800-talet och inspirerade till romaner, teaterpjäser och målningar.

© Smithsonian American Art Museum

Holländaren för med sig olycka och död, något som även kapten Larsens besättning får känna på. Två dagar innan handelsfartyget når hamn i Rotterdam faller Landersbury död ner till följd av en hjärtattack.

En tredje besättningsmedlem hittas död samma morgon som sjömännen siktar den flygande holländaren vid Godahoppsudden. Offret ligger livlös i sin koj efter att ha sett spökskeppet genom koögat. I skeppets loggbok noteras dödsorsaken: ”gränslös fruktan”.

Ännu en gång har flera fullvuxna män mist livet efter att ha sett det mytomspunna skeppet. Den flygande holländaren – den kanske mest berömda maritima legenden av alla – är fortfarande omgärdad av ett mystikens skimmer. Men är historierna om det gåtfulla fartyget rena påhitt, eller finns det möjligen ett uns av sanning i de otaliga berättelserna om spökskeppet?

Godahoppsudden

Godahoppsudden nära Afrikas sydspets är känd för sina farliga strömmar och stormar.

© Rosino

Skeppet omnämns på 1700-talet

När besättningen på kapten Larsens skepp såg den flygande holländaren 1881 var det långtifrån första gången som sjöfarare mött det mystiska spökskeppet. Historikerna tror att berättelsen om den flygande holländaren började cirkulera redan i början av 1700-talet, då sjömän på hamnkrogar och värdshus skrämde varandra med den fasansfulla berättelsen om det fördömda skeppet, vars kapten alltjämt utmanade det stormiga havet runt Afrikas sydspets.

Alltsedan dess har mötet med den flygande holländaren varit sjömännens värsta skräck. Första gången spökskeppet förekommer i en skriftlig källa är år 1790, då en britt vid namn John MacDonald nämner det mytomspunna skeppet.

I en skildring av sina eskapader på världshaven, Travels in various parts of Europe, Asia and Africa during a series of thirty years and upward, berättar MacDonald bland annat om en farofylld seglats runt Godahoppsudden då han kortfattat nämner att ”sjömännen berättade att de såg den flygande holländaren”.

”Gode Gud, jag är förfärligt uppriven! Jag har just skådat den flygande holländaren då jag spanade ut över bogen. Hon kom emot oss med alla segel hissade.” Sjöman på Barringtons fartyg, 1795.

År 1795 nedtecknade den irländske straffången och författaren George Barrington den första längre berättelsen om ett möte med den flygande holländaren i sitt verk A Voyage to New South Wales.

På sin väg från England till sydöstra Australien hade Barringtons segelfartyg just passerat Godahoppsudden klockan två på natten när han plötsligt väcks av båtsmannen. Barrington såg hur sjömannen hade ”fruktan och förfäran skrivna i ansiktet”: ”Gode Gud, jag är förfärligt uppriven! Jag har just skådat den flygande holländaren då jag spanade ut över bogen. Hon kom emot oss med alla segel hissade”, stammade båtsmannen.

Barrington sprang upp på däck med båtsmannen i släptåg för att själv bli vittne till det skepp som skrämde sjömän från vettet. Men irländaren såg inte det beryktade fartyget, och trots att båtsmannen var säker på sin sak – han hade till och med sett hur ”alla luckor på nedre däck” stod öppna trots den hårda sjön – tvivlade Barrington. I sin bok rubricerade han historien som ”vidskepelse”.

George Barrington

George Barrington var en känd ficktjuv i London. År 1790 dömdes han till sju års fångenskap i Australien.

© State Library of New South Wales

Prinsen av Wales såg spökskeppet

För det stora flertalet sjömän var historierna om den flygande holländaren fullkomligt sanna. Särskilt ett vittnesmål från 1800-talet kom att stärka tron på att spökskeppet verkligen existerade. År 1881 befann sig den 16-årige engelske kronprinsen Georg, sedermera kung Georg V, ombord på segelfartyget Bacchante.

Vid det laget hade prinsen tillbringat mer än två år till sjöss under sin kadettutbildning, men trots alla dagar på havet skulle den 11 juli 1881 för evigt etsa sig fast i hans minne.

Den dagen såg prinsen av Wales nämligen något exceptionellt i de australiska farvattnen mellan Melbourne och Sydney: ”Klockan 04.00 strök den flygande holländaren tätt förbi vår bog. Som ett riktigt spökskepp seglade hon i ett besynnerligt rött sken i vilket vi kunde urskilja master, skrov och segel”, berättade prinsen.

Kung Georg V av Storbritannien

Som ung prins såg den engelske kungen Georg V ett skepp som han ansåg måste ha varit den flygande holländaren.

© Library of Congress

Prins Georg var en av sammanlagt tretton man ombord på Bacchante som bevittnade den spektakulära synen, som gjorde starkt intryck på prinsen. Den flygande holländaren befann sig endast 200 meter bort och ”tecknades skarpt, som i relief”, varpå spökskeppet försvann igen i tomma intet:

”Det fanns inte ett spår av något annat skepp vid horisonten, varken nära eller långt bort. Natten var klar och havet lugnt”, berättade loggboken. Prinsen och sjömännen visste dock mycket väl varför skeppsklockan klämtat. De hade med egna ögon sett det beryktade spökskeppet – ett varsel om en nära förestående olycka.

Mycket riktigt behövde besättningen på Bacchante inte vänta mer än några timmar, förrän olyckan hemsökte sjömännen: ”Klockan 10.45 föll utkiksposten, som var den förste som siktade den flygande holländaren om morgonen, ner på fördäcket från fockmärsen (den halvcirkelformade plattformen på skeppets fockmast, red.) och slog ihjäl sig.”

En flaska rom

Alkoholpåverkan kan ha bidragit till myten om den flygande holländaren. Ända fram till 1970-talet fick sjömännen i den brittiska flottan en daglig ranson rom.

Till råga på allt blev kaptenen på Bacchante allvarligt sjuk då skeppet nådde hamn, och hans liv stod inte att rädda. Att en kunglig person hade sett den flygande holländaren bidrog i hög grad till att befästa spökskeppets existens hos sjömännen.

Samma år såg även den svenske kapten Larsen och hans besättning holländaren, och tre år senare var det besättningen på den amerikanska klippern Relentless som mötte spökskeppet vid Godahoppsudden.

Lastfartygets kapten, Daniel Sheaver, gav sin rorsman order om att styra mot spökskeppet, men när Relentless närmade sig föll rorsmannen död ner. Samma natt seglade klippern in i en våldsam storm då tre sjömän sköljdes överbord och försvann i vågorna.

Många andra skeppsbesättningar berättade också i loggböcker från 1800-talet att de sett det beryktade fartyget. Ingen sjöman med självrespekt vågade under denna tid avfärda att den flygande holländaren fanns.

Men hur kunde legenden bita sig fast i sjömännens medvetande under så lång tid? Och kan det ha funnits ett uns av sanning i berättelsen om det holländska fartyget som förvandlas till ett spökskepp?

Sjöjungfrur på en klippa

Vidskepliga sjömän trodde att förföriska sjöjungfrur försökte locka skeppen mot farliga rev.

© Arnold Böcklin

Sjömän fruktade havets sirener och sjöjungfrur

Långt innan den flygande holländaren blev sjömännens värsta skräck var havets farligaste väsen av mer intagande karaktär. Redan i den grekiska hjältedikten Odysséen som förmodligen skrevs omkring år 700 före Kristus beskrivs de farliga sirenerna som lockade sjömän i fördärvet.

Flera århundraden senare, år 79 efter Kristus, skrev den romerske ämbetsmannen och skriftställaren Plinius den äldre i verket Naturalis Historia, att väsen som var ”råa och täckta av fjäll” ofta sågs utanför det romerska rikets kuster.

Sjöfarare var även rädda för att möta sjöjungfrur, som fram till 1700-talet sågs som väsen som ville sjömännen illa. Senare fick sjöjungfrun bättre renommé, och när hon sågs i vattnet ville hon bara varna för att ett oväder var i antågande.

Försupen kapten straffades

Om man leker med tanken att spökskeppet faktiskt finns eller har funnits i verkligheten, är det inte alldeles enkelt för forskare och historiker att befästa dess existens. Det finns inga vrakrester som kan grävas fram på havsbottnen, och skildringarna av skeppet bygger i hög grad på skrock och gamla sjömanshistorier som inte går i takt med vetenskapen.

Vad som kan undersökas är emellertid huruvida legendens ursprung har sina rötter i verkligheten. I den mest utbredda versionen av berättelsen om hur den flygande holländaren förvandlades till ett spökskepp spelar en holländsk kapten vid namn Hendrick van der Decken huvudrollen.

Enligt denna version seglade van der Decken år 1641 med passagerare och last från Amsterdam mot Batavia, dagens Jakarta i Indonesien, då hans skepp råkade in i ett våldsamt oväder vid Godahoppsudden.

Stormen rörde inte kaptenen i ryggen; tvärtom skröt han att ingen storm i världen kunde få honom att vända om, trots att de jättelika vågorna vid Afrikas sydspets innebar livsfara för fartyget och alla ombord. Kapten van der Decken var fullständigt likgiltig. Han svepte spritflaskan och svor över de veklingar som fruktade havet.

Loggbok

Skeppens loggböcker är en av de viktigaste källorna i jakten på den flygande holländaren. I boken noterade kaptenen viktiga händelser på resan.

© Shutterstock

Guds förbannelse drabbade skeppet

Efter flera dagar i ovädret förenades besättning och passagerare i ett uppror mot kaptenen. Denne sköt kallblodigt revoltledaren och vräkte honom överbord. I samma ögonblick som det blodiga liket träffade havsytan hände något märkligt. Enligt legenden öppnade sig skyarna och en mörk gestalt – Gud eller hans sändebud – visade sig på däcket framför den vansinnige och grymme kaptenen.

”Kapten van der Decken, du är en hårdför man”, dånade en tordönsstämma över skeppet, som om rösten ville mana kaptenen till besinning.

”Jag har aldrig bett om ett lugnt hav. Jag önskar inte din hjälp. Så vik hädan innan jag skjuter även dig”, vrålade kaptenen till svar.

Ingen högre makt skulle tillrättavisa honom! Kapten van der Decken spände hanen och avlossade sin pistol, men i stället för att träffa gestalten vände kulan i luften och träffade kaptenens hand. Den mörka uppenbarelsen hade fått nog av van der Decken och fördömde honom:

”Förbannad vare du och ditt skepp! I evighet skall du irra runt på haven. Aldrig skall du kasta ankar och aldrig skall du nå hamn. Galla skall vara din dryck och rödglödgat järn ditt bröd”, löd förbannelsen, och som genom ett trollslag förvandlades van der Deckens fartyg till ett spökskepp som för tid och evighet var dömt att bringa död och olycka över alla som mötte den flygande holländaren.

”Förbannad vare du och ditt skepp! I evighet skall du irra runt på haven.” Den förbannelse som enligt legenden ska ha kastats över kapten van der Decken.

Legenden med van der Decken i huvudrollen spreds muntligt under 1700-talet och i maj 1821 publicerade magasinet Blackwood’s Edinburgh Magazine berättelsen för första gången med alla dess brutala detaljer. Därmed fick berättelsen ännu större spridning, och när historien stod svart på vitt i en tidskrift förstärktes dess autenticitet ytterligare.

Uppfattningen var att Hendrick van der Decken seglade för Nederländska Ostindiska Kompaniet, och att han skeppade last fram och tillbaka mellan sitt hemland och Nederländska Ostindien innan hans skepp drabbades av förbannelsen.

Det finns dock ett centralt problem i hela berättelsen om den försupne kaptenen: Hans namn finns inte nämnt i de nederländska skeppsböckerna. Historikerna har granskat alla annaler från Ostindiska Kompaniet och andra protokoll över nederländsk fartygstrafik från 1600-talet till 1800-talet.

Namnet Hendrick van der Decken nämns helt enkelt inte någonstans, vilket gör att hela legenden borde klassas som en skröna. Men historikerna har i sitt sökande efter svar på gåtan stött på ett annat namn än van der Decken i arkiven. Och kanske var det en helt annan nederländsk sjöfarare som förde befälet ombord på den flygande holländaren.

Den flygande holländaren

På en del målningar av den flygande holländaren kan kapten van der Decken ses speja ut över relingen.

© Michael Zeno Diemer

Teorin tar avstamp i den andra versionen av legenden om den flygande holländaren. Här möter skeppets kapten inte något gudomligt väsen, utan djävulen. Mötet äger fortfarande rum i farvattnen runt Godahoppsudden, där en holländsk kapten frivilligt åkallar djävulen för att kunna segla snabbare mellan Nederländerna och Batavia.

En kväll öppnas plötsligt dörren till kaptenshytten, och in träder Satan: ”Med min hjälp skall du segla över rev och klippor, över lågvatten och sandbankar. Du skall segla i motvind och du skall segla i stiltje. Skeppet skall alltid gå för fulla segel. I århundraden skall sjömännen omtala ditt skepp, som de skall kalla den flygande holländaren”, förkunnar djävulen.

Exakt när denna version av legenden uppstått är osäkert, men under alla omständigheter ger den fog för att det finns en koppling mellan legenden och verkligheten. Under 1600-talet fanns nämligen en holländsk fartygskapten som på mystiskt sätt seglade snabbare än alla andra.

Dödsseglaren kunde trotsa naturkrafterna

Den flygande holländaren hade övernaturliga egenskaper och kunde segla både under omöjliga väderförhållanden och genom fysiska hinder.

Enligt legenden och ögonvittnes­skildringar är den flygande holländaren ett tremastat segelfartyg som rör sig ljudlöst över havet. Där slutar dock alla likheter med ett vanligt skepp. Spökskeppet kan nämligen bemästra alla typer av hinder till havs och passerar obesvärat såväl jättevågor som rev och sandbankar.

Holländaren kan till och med segla mot vinden, och oavsett i vilken riktning skeppet rör sig och hur vinden än blåser har det alltid full vind i seglen.

När den flygande holländaren har visat sig en stund försvinner spökskeppet lika snabbt igen, antingen i ett töcken eller ner i havet. Det enda som dröjer sig kvar är skräcken hos de otursdrabbade sjömän som har skådat holländaren. De kan vara säkra på att död och olycka väntar inom kort.

Ett skepp var snabbare än alla andra

I de gamla arkiven från Nederländska Ostindiska Kompaniet har historikerna stött på namnet Barend Fockesz, som med sitt skepp Snoeper avverkade rutten mellan Nederländerna och Batavia på mindre än sex månader. Samma resa tog 8–12 månader i anspråk för andra skepp, och därmed seglade Fockesz i vissa fall dubbelt så snabbt som andra sjöfarare.

Snoeper var en galliot, ett flatbottnat fartyg med rundat akterparti. Den flata bottnen gjorde att skeppet till skillnad från många andra skeppstyper enklare kunde passera områden med grunt vatten längs kusterna.

Sådana passager var dock inte särskilt vanliga längs rutten från Europa till Ostindien, så skeppstypen kan inte ha varit avgörande för Fockesz hastighet i just detta avseende. Men prestationen är anmärkningsvärd, och det rör sig inte bara om någon enstaka resa i ovanligt gynnsamt väder. Hela tre gånger under 1670-talet seglade Fockesz till dagens Indonesien på rekordtid.

”Vi kan svårligen uttrycka vår förundran över att den galliot som alla såg i går kväll, i dag inte längre står att finna någonstädes.” Nederländskt protokoll över fartygstrafik, 1690.

I legenderna beskrivs den flygande holländaren varken som en galliot eller någon annan specifik skeppstyp. Men efter Fockesz blixtsnabba seglatser på 1600-talet upplevde de holländska nybyggarna på den sydafrikanska udden mystiska händelser med just gallioter, som entusiasterna har uppmärksammat.

Märkliga skepp dök upp i bukten för att plötsligt försvinna spårlöst igen, och särskilt en beskrivning i ett protokoll över skeppstrafiken vid Kapstaden har väckt historikernas nyfikenhet:

”Vi kan svårligen uttrycka vår förundran över att den galliot som alla såg i går kväll, i dag inte längre står att finna någonstädes. Det tycks oss ytterst märkligt”, antecknade en holländare den 29 januari 1690, och i en senare notis nämner holländarna även skeppet vid namn:

Der Vergalde Vlamingh anses vara den galliot som observerades den 28 januari vid buktens mynning. Himlen var mulen om morgonen, och då molnen sprack upp väntade sig alla att få se skeppet igen. Men det var försvunnet.”

Nederländska Ostindiska Kompaniets flagga

Spökskeppet sades segla under Nederländska Ostindiska Kompaniets (VOC) flagg.

© Martinvl

En del forskare anser att namnet är intressant eftersom ”vergalde vlamingh” låter som ”vliegende vlamingh” när det uttalas snabbt på holländska. Med tiden kan Vliegende Vlamingh ha blivit till The Flying Dutchman (den flygande holländaren) efter att brittiska sjömän bytt ut det holländska ordet för flamländare, ”vlamingh”, mot ”holländare”, när de skulle berätta om det mytomspunna holländska skeppet längs kajer och på skeppskrogar.

Var skeppet som försvann i Kapstadens bukt år 1690 kanske Fockesz djävulska galliot, som seglade så snabbt att den trotsade naturlagarna och klarade seglatsen runt Godahoppsudden så snabbt att lokalbefolkningen häpnade? Fartyget är hur som helst forskarnas hetaste tips på en koppling mellan legenden och verklighetens segelfartyg.

Det kan alltså vara Fockesz som sjömännen sett på havet när de hävdade att de sett spökskeppet. Hur den holländske kaptenen kunde segla så snabbt är det ingen som vet, och därför lever myten om hans skepp vidare än i våra dagar.

För dagens forskare råder det dock ingen tvekan om att ett spökskepp inte kan existera. Det ter sig mycket mer sannolikt att ögonvittnena bokstavligt talat har sett i syne.

Besättningarna levde nämligen ett hårt liv ombord på de segelfartyg som från och med 1600-talet på allvar började pendla mellan världsdelarna. Ransonerna var små, vitaminer en bristvara och arbetet enformigt och slitsamt. Därför är det inte så konstigt om de trötta och utmattade sjömännen någon gång fick syn på något vid horisonten som kanske inte var helt verkligt, resonerar forskarna.

Spökskepp härjade på haven

Den flygande holländaren är långtifrån det enda spökskeppet på världshaven. Det finns otaliga historier om fartygstragedier så våldsamma att besättningarna aldrig kan få frid.

Hånd
© Shutterstock

Skrattande andar dyker upp varje natt

Vid den chilenska ön Chiloé dyker spökskeppet El Caleuche enligt legenden upp utanför kusten varje natt. Skeppet lyser upp på havet, medan de drunknade sjömännens skratt och musik hörs från däcket.

Hånd med kniv
© Shutterstock

Svartsjuka slutade i tragedi

En svartsjuk matros slog 1748 ihjäl kaptenen på Lady Lovibond och styrde skeppet mot ett rev utanför Kent. Samma datum 50 år senare siktade en fiskare skeppet vid klipporna. Samma syn rapporterades 1848 och 1898.

Flamme
© Shutterstock

Mordbrand gav upphov till spökskepp

År 1752 plundrades passagerarfartyget Palatine av lokala fiskare, då det gått på grund utanför Nordamerikas kust. Fiskarna satte eld på skeppet, men snart hördes skrik från en kvinna som gömt sig ombord. Sedan dess har det brinnande skeppet dykt upp otaliga gånger.

Dødningehoved
© Shutterstock

Förlist ångare fortsätter att segla

Efter att det amerikanska ångfartyget SS Valencia sjönk utanför Vancouveröns kust under ett oväder 1906 uppstod flera spökhistorier om fartyget. Seglare påstås ha sett det på havet med passagerarna hängande i riggen.

Lurades av hägringar

Det är inte alldeles ovanligt att människor som färdas i öknen stöter på en så kallad fata morgana. Uttrycket härstammar från den keltiske sagokungen Arturs syster Morgana, som sades locka sjömän i fördärvet genom hägringar.

Hägringar, eller luftspeglingar, uppträder när ett kallt luftskikt bildas mellan det varmare vattnet och ett varmare luftskikt högre upp. Detta naturliga fenomen gör att bilden av ett föremål långt i fjärran kan expandera så att till exempel en enda kaktus på avstånd kan anta formen av en hel oas eller stad. Just luftspeglingar är med största sannolikhet det fenomen som har spelat de trötta och vidskepliga sjömännen ett spratt när de från sitt skepp tror sig ha siktat den flygande holländaren.

Även så kallade övre luftspeglingar uppstår i mötet mellan kalla och varma luftskikt och är vanliga i polartrakterna där havsytan ofta är kallare än luften. Ljuset böjs av i de varmare luftskikten och kan på ett nästintill magiskt sätt göra att en sjöman ser ett främmande skepp vid horisonten trots att skeppet inte borde kunna gå att se eftersom det i själva verket befinner sig under horisonten.

En spegling i ett högt liggande luftskikt resulterar alltså i att man kan se sådant som ligger under horisonten, till exempel ett fartyg. För sjömännen framstår speglingen som ett spökskepp som plötsligt dyker upp ur tomma intet för att sedan försvinna lika snabbt igen.

Fata morgana på havet

Det naturliga fenomenet luftspeglingar ligger sannolikt bakom legenderna om den flygande holländaren.

© Shutterstock

Mystiskt sken omgav skeppet

Den stora merparten av ögonvittnesskildringarna av spökskeppet kommer från området söder om Afrika, där övre luftspeglingar är mer sannolika än till exempel i Medelhavet. Vid Godahoppsudden möts kalla och varma havsströmmar och kall luft blandas med varm, vilket skapar perfekta förutsättningar för luftspeglingar, trots att området ligger långt från den södra polcirkeln.

Speglingarna kan även förklara varför ögonvittnena aldrig hört några ljud från den flygande holländaren. Spökskeppet rör sig alltid svävande och ljudlöst över vattnet – sannolikt eftersom det helt enkelt är en optisk illusion som naturligtvis inte avger något ljud.

Flera ögonvittnen berättar även att spökskeppet lyst eller omgetts av ett kusligt sken. Här kan vi ha att göra med så kallad elmseld, som uppstår när luften blir elektrisk i samband med ett oväder, på samma sätt som när man gnider en ballong mot håret, men flera tusen gånger kraftigare.

I stället för att ge upphov till en elektrisk urladdning i form av en blixt leds elektriciteten från himlen ner i vattnet genom fartygets skrov, vilket ger upphov till ett spöklikt sken – elmseld – på de ställen där elektriciteten leds in i skeppet. Fenomenet är inte farligt men skrämde säkerligen dåtidens vidskepliga sjömän från vettet.

Svart katt

En svart katt för olycka med sig i många kulturer. På ett skepp förde den tur med sig, troligen eftersom katten åt gnagare som annars kunde förstöra proviantförråden.

© Shutterstock

För de okunniga sjömännen låg det nära till hands att förknippa hägringar och mystiska ljusfenomen med något övernaturligt. Det var lätt att se märkliga saker efter lång tid till sjöss. Männen trodde redan på sjöjungfrur, havsvidunder och sjöormar, så varför inte också ett olycksbådande spökskepp?

Ett är dock säkert – den flygande holländaren fruktades av alla. Och alldeles särskilt i närheten av Godahoppsudden fick det sjömännen att darra av skräck.

Att flera av berättelserna om den flygande holländarens olyckor härstammar från Godahoppsudden är knappast en slump. Förutom att luftspeglingar är extra vanliga och legenden har sitt ursprung där, är havet söder om udden en av de farligaste platserna på jorden för segelfartyg.

Jordens farligaste plats

Ända sedan portugisen Bartolomeu Dias som förste europé rundade Afrikas sydspets 1488 har platsen varit känd för sina lynniga farvatten. Dias gav platsen namnet ”Stormarnas udde” innan han själv förolyckades utanför udden år 1500.

Områdets förrädiska kombination av strömmar, väder och vind, som inom loppet av några timmar kan förvandla farvattnet från ett lugnt hav till ett ilsket inferno av skyhöga vågor, har skickat otaliga besättningar i döden.

Särskilt under 1700- och 1800-talet, då legenden om den flygande holländaren kom till, rapporterar lokala skeppsannaler bistert om det osannolikt stora antalet förlisningar. Bara i maj 1737 registrerade myndigheterna i Kapstaden nio skeppsbrott utanför kusten. I juni 1772 gick åtta skepp i kvav och i juli 1822 försvann hela elva fartyg. Värst var det i maj 1865, då inte mindre än 22 skepp förliste inom loppet av några dagar.

Den flygande holländaren från Pirates of the Caribbean

I nyare tid har den flygande holländaren spelat en roll i två av Disneys ”Pirates of the Caribbean”-filmer.

© EmbraerSkyPilot

När så förödande katastrofer skedde till havs var det naturligt att förklara olyckorna på andra sätt än med dåligt sjömanskap eller kaptenens bristande omdöme.

Samtidigt spelade vidskepelse en viktig roll på sjön, och det fanns inga gränser för vad sjömännen förbjöds göra eftersom det ansågs föra med sig olycka. Männen fick exempelvis inte vissla eller klippa skägget, eftersom handlingarna kunde väcka vädergudarnas vrede. Ett gåtfullt spökskepp som förklaring till allvarliga olyckor lät därför inte osannolikt i de skrockfulla sjömännens öron.

Ett mystiskt ljus på havet kunde lätt förvandlas till den flygande holländaren om ett fartyg därefter drabbades av otur. Medan det var mindre sannolikt att ett möte med holländaren återberättades om resten av resan gick bra, kunde sjömännens upplevelser före en olycka lätt anta absurda proportioner eftersom vidskepelsen inte visste några gränser.

Vidskepelse eller inte: Fler än 5 000 skepp har genom historien förlist nära Godahoppsudden, där allt från gamla galeoner till moderna tankfartyg bildar en gigantisk skeppskyrkogård på havets botten.

Operan ”Den flygande holländaren”

Den flygande holländaren blev berömd genom bland annat Richard Wagners opera med samma namn från 1843.

© Getty Images

Detta vet historikerna med säkerhet

Spökskeppet är en skröna

Myten skulle varna sjömän

Att antingen ett gudomligt väsen eller djävulen uppträder i berättelsen om den flygande holländaren är anledningen till att legenden om spökskeppet antar mytologiska proportioner.

Även om sjömän från 1600-talet och fram till 1900-talet på fullaste allvar trodde på historien, anser historikerna i dag att det av logiska skäl rör sig om en myt, vars syfte sannolikt har varit att säkerställa att alla som jobbade på sjön kände ödmjukhet inför havets krafter.

Myten om den flygande holländaren skulle sannolikt påminna sjömännen om att det alltid krävdes respekt och uppmärksamhet på ett segelfartyg. Ingen kapten fick lov att utmana havet och dess gudar som Hendrick van der Decken gjorde. Följden blev då ett grymt och tragiskt öde, och den som inte tog sig i akt skulle möta döden.

Upptäckten av sjövägen till Indien och Kina söder om Afrika hade gjort rundningen av Godahoppsudden till ett nödvändigt ont för sjömännen. Européerna måste passera platsen när de skulle hämta te, kryddor och tyger i Asien. Därför var det särskilt viktigt att varje sjöman var förberedd på farorna och nyckfullheten vid Afrikas sydspets, som lätt kunde resultera i att en värdefull last gick förlorad.

Sjöman vid roder

Vid en rad tillfällen har sjömän sett den flygande holländaren på så nära håll att de trott att fartyget varit på väg att kollidera med deras eget.

© Shutterstock

Detta saknar historikerna svar på

Hur kunde sjömän se fartyget på nära håll?

Något som fortfarande gäckar forskarna är att ett stort antal ögonvittnen berättar att de har sett den flygande holländaren på nära håll, alltså inte bara som en suddig hägring i fjärran.

Bland annat hävdade sjömän från det skotska valfångarfartyget Orkney Belle att de i januari 1911 kom så nära spökskeppet att skeppen var nära att kollidera. Den flygande holländaren girade i sista sekunden och försvann i dimman strax före den till synes oundvikliga sammanstötningen. Även besättningen på det nederländska lastfartyget Straat Magelhaen hävdade 1959 att de hade varit på direkt kollisionskurs med holländaren, som dock försvann i mörkret i sista stund.

Om vi antar att den flygande holländaren är en myt, och om vi dessutom antar att ögonvittnena i stället måste ha sett en övre luftspegling på havet, borde sjömännen inte ha kunnat se illusionen på nära håll. Luftspeglingar framträder nämligen endast om betraktaren befinner sig på långt avstånd. Den troligaste förklaringen är därför att dessa ögonvittnen överdriver sina berättelser.

Besättningen på Orkney Belle påstod sig även ha sett namnet The Flying Dutchman skrivet på det främmande skeppets akterspegel. Skottarnas berättelse innehåller ingen information om huruvida de faktiskt såg namnet på engelska eller om det var det holländska namnet De Vliegende Hollander.

Observationen av skeppsnamnet var besynnerlig alldeles oavsett. I äldre nederländska fartygsregister omnämns nämligen aldrig något segelfartyg med namnet De Vliegende Hollander, och det vore nästan ännu märkligare om ett nederländskt skepp skulle bära ett engelskt namn.

Britterna hånade konkurrenten

Allt tyder i dag på att britterna spred den myt som är mest känd i dag. Enbart det faktum att brittiska källor som MacDonald, Barrington och Blackwood’s Edinburgh Magazine var de första som nämnde historien i skrift vittnar om att berättelsen var av brittiskt ursprung.

Men varför är det en holländsk kapten som spelar huvudrollen och inte en engelsk? Svaret ligger enligt historikerna i det spända förhållandet mellan England och Nederländerna under 1600- till 1800-talet, då länderna var antagonister.

Båda nationerna ville härska över Kapstaden, men denna knutpunkt mellan Europa och Fjärran Österns rikedomar var i holländarnas händer ända fram till 1814. Det sågs inte med blida ögon av britterna, som särskilt under 1600-talet tvingades se sig förbiseglade av holländarna till havs. Hatet mot ärkefienden växte, och vad var väl bättre än att sprida legenden om en bindgalen och övermodig holländsk kapten som utmanade djävulen?

Dessutom bar havets mest fruktade spökskepp ett holländskt namn, så att Nederländerna för evigt skulle förknippas med plågor och olycka. På så sätt blev myten en perfekt propagandahämnd för britterna efter att ha förödmjukats av holländarna i åratal.

Trots att antalet ögonvittnesskildringar om den flygande holländaren dalade under 1900-talet, då segelfartygen alltmer ersattes av motorfartyg, levde myten vidare. Även stora motordrivna fartyg har fått känna på holländarens förbannelse.

En tidig vårmorgon 1943 var det australiska eskortfartyget Beresford på väg västerut nära Godahoppsudden när fartyget plötsligt sände ut ett kusligt anrop över radion. Precis som de sista orden från sjömannen på kapten Larsens svenska skepp 1881 innehöll radiotelegrafistens meddelande endast tre ord: ”Den flygande holländaren.”

Därefter tystnade radion. Varken fartyget eller de 34 männen ombord har någonsin setts till igen. Och än i denna dag händer det att sydafrikanerna rapporterar att de siktat spökskeppet ute på vattnet. Den flygande holländaren spökar vidare.

©

Historiens största gåtor

Denna artikel kommer från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier kring allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer på: www.varldenshistoria.se/gåtor