Estonias förlisning: Mysteriet förblir ouppklarat

Höga vågor

En glad skara skålar och sjunger i baren Pub Admiral. Vinande vind och Östersjöns brusande vågor i mörkret utanför har gjort många passagerare ombord på MS Estonia sjösjuka.

Karaoke och allsång dånar från scenen samtidigt som färjan börjar att rulla kraftigare från sida till sida. Glas trillar från borden och människor får svårt att hålla sig på fötterna.

När den vakthavande matrosen ska gå sin runda på bildäcket hör han ett kraftigt, metalliskt brak och trillar nästan baklänges. Bara en timme senare ligger Estonia på havets botten.

Hård vind ger lätt slagsida

Kvällen före, den 27 september 1994, styr den 155,4 meter långa bilfärjan MS Estonia ut från Tallinn i Estland med kurs mot Stockholm. Ombord finns 186 besättningsmedlemmar och 803 passagerare.

Det är ett hårt höstväder, och vindriktningen samt fördelningen av lasten ombord gör att Estonia har lätt slagsida mot styrbord (höger).

Vid midnatt blåser vinden med 15–20 m/s i sydvästlig riktning och den genomsnittliga våghöjden är mellan tre och fyra meter.

Statistiskt sett är en av 100 vågor under dessa förhållanden högre än sex meter. Klockan 00.25 ändrar Estonia kurs och Östersjöns kraftfulla vågor träffar nu Estonias vänstra bogsida med ödesdiger kraft.

Vågor slår mot bogen

Estonia är en så kallad ro-ro-färja (roll-on-roll-off), som lägger till vid en kaj med fören först, varpå bogvisiret öppnas, så att bilar kan köra in på bildäcket via en ramp som sänks ned till kajen.

Bogvisiret måste naturligtvis sitta orubbligt fast och sluta tätt under resan. Dess fästpunkter består av låsanordningar, däckgångjärn och fästen vid hydraulcylindrarna.

När Estonia byter kurs träffar vågorna babords bogsida, det vill säga vänster sida, med en momentpåverkan på mellan sju och nio miljoner newton – 100 gånger den kraft man utsätts för under en bilolycka i 80 km/h.

Bogvisiret hamrar in i däcket

En hög, metallisk smäll hörs klockan 00.55 genom hela fartyget och överröstar musiken i Pub Admiral på femte däck.

Vågornas våldsamma krafter har fått en av låsanordningarna i bogvisirets vänstra sida att brista. Därefter bryts först gångjärnet till babordssidan och sedan till styrbord sida.

Den begränsade sikten uppe på kommandobryggan gör att kaptenen är helt omedveten om vad händer framför honom, där bogvisiret nu hänger som en klapprande löskäke.

I en kraftig nedåtgående rörelse hugger visiret sig cirka 36 centimeter in i däckets metall och slår loss bilrampen. På en videoskärm ser en besättningsmedlem till sin förfäran hur vattenmassorna pressas in längs sidorna av den lossnade bilrampen.

Systemet ska både larma när tröskelvärden överskrids och visa utvecklingen hos sensorsignalerna över tid så att besättningen så tidigt som möjligt kan upptäcka när pressen på låsmekanismerna ökar.

Det vräker in vatten på Estonia

Omkring klockan 01.14 ramlar bogvisiret av och bilrampen öppnas helt. Kaptenen inser att läget är riktigt illa och sänker hastigheten. Av ren desperation gör han en babordsvändning tillbaka mot hamnen.

Manövern ska motverka slagsidan mot styrbord genom att styra bort det gapande hålet i fartygets front från vågorna. Det får i stället rakt motsatt effekt.

Vatten vräker in i Estonia och centrifugalkraften pressar vattenmassorna på bildäck mot styrbord sida och förvärrar därmed krängningen. På Estonias bildäck finns nu 2 000 ton havsvatten, vilket innebär att vattnet står 70 centimeter högt.

Fönster träffar havsytan

Med vatten på Estonias bildäck uppstår en självförstärkande utveckling som kallas effekten av den fria ytan. Vattnets rörelser inne i färjan förskjuter masscentrum i samma riktning som färjan rör sig och ökar därmed Estonias instabila uppförande.

Akterfönstren på Estonias fjärde däck är det första som på grund av fartygets slagsida möter vågorna. Rutorna ger efter för Östersjöns massiva press och krossas.

En svag, kvinnlig röst hörs över ett skorrande högtalarsystem: ”Alarm, alarm, det är alarm på fartyget”.

Två minuter senare sänder Estonia ut ett nödanrop, men anropet uppfyller inte internationella krav och missuppfattas av fartygen i närheten.

Panikskrik fyller hyttkorridorerna

Klockan 01.25 kränger Estonia cirka 40 grader mot styrbord.

Redan vid 30 grader är det svårt för passagerarna på de nedre däcken att gå längs de 1,2 meter breda korridorerna i hyttavdelningarna, och vid 45–50 grader är det i stort sett omöjligt för dem att ta sig upp till de övre däcken för att undkomma.

Tjut och hjärtskärande skrik fyller hyttkorridorerna och paniken eskalerar eftersom besättningen inte är tillräckligt utbildade i att kontrollera folkmassor. Folk trampar ned varandra för att sätta sig i säkerhet.

Under de 15–20 minuter då chansen att undkomma fortfarande finns hinner cirka 230 personer upp på Estonias öppna översta däck och börjar hoppa över bord. En del slår i fartygets sida och försvinner i vågorna.

Estonia hade flytvästar ombord, men många passagerare lyckas inte få på flytvästarna på rätt sätt. Flytvästarna är inte heller utrustade med lampor, så de nödställda är svåra att få syn på i det mörka vattnet.

Klockan 01.50 ligger Estonia på sidan. I en sista krampryckning lyfter sig kölen över vattnet innan fartyget glider ned i det mörka havet. De passagerare som inte vågade ta steget och hoppa dras med ned i djupet.

En person dör på sjukhuset

Besättningen på Estonia lyckades inte sjösätta en enda av de totalt tio livbåtarna som fanns ombord.

Fartygets uppblåsbara livflottar fungerade inte heller ändamålsenligt. Många av dem fylldes inte upp med luft och andra blåste omkull i den kraftiga vinden.

Först en timme efter att Estonia har sjunkit anländer den första räddningshelikoptern till olycksplatsen. Under natten och morgonen räddas 138 passagerare ur havet, av vilka en person senare omkommer på sjukhuset.

Över 600 personer är fångna inne i Estonia när fartyget når Östersjöns botten. Totalt mister 852 personer livet i en katastrof vars like vi tack vare teknikens framsteg aldrig kommer att uppleva igen.