Efter myteriet på Bounty: 47 dagar i en öppen båt

Kapten Bligh sätts i en öppen båt tillsammans med arton män och mat för fem dagar efter myteriet på Bounty. Männen kan nu antingen slå sig ner bland fientliga infödingar eller segla till närmaste koloni 6 700 kilometer bort. Kaptenen väljer att göra den långa resan. Det blir ett ödesdigert beslut.

Kapten Bligh sätts i en öppen båt tillsammans med arton män och mat för fem dagar efter myteriet på Bounty. Männen kan nu antingen slå sig ner bland fientliga infödingar eller segla till närmaste koloni 6 700 kilometer bort. Kaptenen väljer att göra den långa resan. Det blir ett ödesdigert beslut.

Look and Learn/Bridgeman Images

För kapten William Bligh var morgonen den 28 april 1789 en helt vanlig morgon. Han låg i sin koj ombord på fullriggaren Bounty som gungade mjukt på det blå Stilla havet vid vulkanön Tofua.

Skeppet var lastat med brödfruktträd som skulle fraktas till Västindien. Kaptenen själv trodde att allt var i sin ordning men utanför hans hytt pågick ett myteri. Plötsligt stormade tre tungt beväpnade män in genom dörren­ och slet upp kaptenen ur kojen.

De band ihop hans händer på ryggen och släpade honom i nattskjortan ut på däcket medan han gormade och skrek.

Myteristerna tog kontroll över HMS Bounty, medan kaptenen och en handfull män sattes i en liten båt med mat för endast fem dagar.

© Getty Images

Kaptenen försökte vädja till de sjömän som stod runt omkring honom på däcket, men utan framgång. Han var lindrigt uttryckt ingen populär man. Efter en liten stund hade man hissat ner skeppets största jolle i vattnet.

Myteristerna tvingade nu ner 18 av den 44 man stora besättningen i den lilla båten. Till sist var det kaptenens tur. Medan Bligh gjorde ännu ett desperat försök att vädja till manskapet tvingades han ut över relingen.

Myteristernas ledare, fartygssekonden Fletcher Christian, var orubblig. Kaptenen klättrade ner för repstegen och i båten. Från fartyget kastade man ner några yxor, ett antal fläskstycken och lite kläder.

Myteristerna hängde ut över relingen på Bounty och hånade männen i den lilla båten, som fortfarande var förtöjd vid fartyget med ett rep. Sedan kapade myteristerna repet.

Bounty gled iväg, och de 19 männen var övergivna i en öppen båt mitt på Stilla havet – ett halvt jordklot hemifrån.

Historien om myteriet på Bounty är ett av sjöfartshistoriens mest välkända dramer och har skildrats i mängder av böcker, artiklar och filmer. Hur det gick för kaptenen och de arton sjömännen i slupen är ett förbisett kapitel i historieböckerna.

Men vi har en första­handskälla som skildrar deras kamp för livet. Kapten Bligh förde nämligen noggranna loggboksanteckningar och genom kaptenens noteringar kan vi följa det drama på liv och död som utspelade sig efter myteriet.

Ett ödesdigert beslut

Situationen var verkligen förtvivlad.

Båten var liten. Det var en så kallad ”travaille”,­ en arbetsbåt som man använde för att ta sig i land när skeppet låg för ankar, och den var absolut inte avsedd för långfärder. Det var en smal, platt och helt öppen båt byggd för att ros med åror.

Den var drygt sju meter lång och två meter bred och kunde drivas med två små segel, men den måste oftast ros. Slupen var konstruerad för maximalt­ tio man, men nu var de alltså nitton ombord. På grund av den tunga lasten låg båten betydligt djupare i vattnet än den var byggd för.

Med relingen så nära havs­ytan var risken ständigt överhängande att havsvattnet skulle slå in över båten.

De 25 myteristerna ombord på Bounty firade friheten och satte kurs mot Tahiti. Stämningen ombord på den lilla slupen var däremot spänd. Allas ögon riktades mot kaptenen, som var den direkta orsaken till att de befann sig i den här situationen.

Kapten William Bligh tog genast kommandot över den lilla båten och inledde med att fatta ett ödesdigert beslut.

Myteristerna hade sett till att Bligh och männen fick med sig vatten och mat för fem dagar. Det var precis tillräckligt med proviant för att de skulle hinna nå ön Tongatapu där de kunde invänta ett engelskt skepp.

Men Bligh ville först gå i land på ön Tofua. Där skulle han skaffa sig en överblick över båtens utrustning och förnödenheter och samla vatten och brödfrukter för den fortsatta resan.

En i och för sig utmärkt plan, frånsett att han inte räknade med att det kunde finnas fientligt inställda invånare på Stillahavsön.

Fiender ombord: Sekonden Fletcher Christian (t.v.) och kapten William Bligh var vänner innan de lämnade London.

© Alamy

ÖVERBLICK: Bounty var som en tryckkokare

Besättningen lyckades ta över Bounty, men efter vistelsen på paradisön Tahiti blev stämningen på fartyget alltmer tryckt.

9 oktober 1787

Bounty seglar längs Themsen. Efter ett år till havs kommer fartyget fram till Tahiti. I loggboken berömmer Bligh sig av att det inte har varit nödvändigt att piska någon ur besättningen.

26 oktober 1788

Tahiti tar så väl emot britterna att tre av Blighs män deserterar. De grips snabbt och piskas. Disciplinen är återställd.

5 april 1789

Kungen på Tahiti har skänkt Bligh 1 015 brödfruktträd som en gåva. Bounty stävar ut till havs med sin värdefulla last. Stämningen ombord är god, noterar Bligh.

22. april 1789

Bligh skickar iland Fletcher Christian och några sjömän på en ö för att hitta dricksvatten. Öborna jagar bort britterna, och Bligh anklagar Christian för feghet.

27 april 1789

Kapten Bligh beter sig despotiskt. Utan fog beskyller han Fletcher Christian för att ha stulit kokosnötter. Hela besättningen ska straffas med halva matransoner.

28 april 1789

Fletcher Christian leder ett myteri. Sjömännen övermannar kaptenen och släpar upp honom på däck. Av den 44 man stora besättningen hamnar 18 i jollen med kapten Bligh.

I land på fientlig ö

Efter en lång dag på havet ankrade båten i en liten bukt och några av männen skickades i land. Ön var fredlig, bortsett från en ständigt aktiv vulkan som skickade upp tunga rökmoln mot himlen.

Männen kom tillbaka med lite vatten och några kokosnötter. Tofua hade inte mycket att erbjuda och männen planerade därför att ge sig av igen. Men den hårda vind som plötsligt blåste upp tvingade dem att stanna kvar i flera dagar.

En dag hittade de några hyddor och spår av eld. Det tydde på att det fanns människor som antingen bodde på ön eller kom dit ibland.

Den fjärde dagen mötte sjömännen en man, två kvinnor och ett barn. De hade med sig kokosskal fyllda med vatten som de gav till sjömännen.

Bligh fick dem att hämta mer. Under eftermiddagen kom fler öbor bärande på kokosnötter och vatten som de bytte mot pärlor och knappar.

Han noterade att männen för första gången sedan myteriet var glada.

William Bligh berättade för de infödda att han hade förlorat sitt fartyg. Det hade sjunkit, förklarade han. Öborna förstod nu att de hade att göra med en grupp försvarslösa män, vilket var en intressant upplysning.

Bligh noterade i sin loggbok att ”de infödda visade varken sorg eller glädje” när han berättade om sitt skepp.

Det borde han kanske ha tagit som en varningssignal om vad som var att vänta.

Vid gott mod

På kvällen lämnade de cirka trettio infödda stranden. Bligh var säker på att de skulle återvända med mer förnödenheter och nästa morgon var han därför vid gott mod.

Han noterade att de andra för första gången sedan myteriet var glada och att de hade slutat blänga ilsket på honom.

Mängder med infödda kom tillbaka, precis som Bligh hade trott. Den här gången fanns det även en hövding med och hövdingen kände till den berömde sjöfararen James Cook som Bligh tidigare hade seglat med. Bligh fick frågor om sitt skepp och han upprepade historien om förlisningen.

Allt såg alltså lovande ut. Men det var bara på ytan.

Han kände också igen en av de yngre öborna från en tidigare resa och frågade ut honom om två hövdingar som han hade mött på ön Tongatapu.

Den unge mannen sa att de mådde bra och att han kunde segla med Bligh till ön, så snart vädret tillät det.

Stenad till döds

Situationen såg alltså lovande ut. Men det var bara på ytan. Under förmiddagen kom det allt fler infödda till stranden och plötsligt försökte några av dem knuffa upp sjömännens båt på stranden.

Bligh fick dem att sluta och stämningen mellan de infödda och de skeppsbrutna blev spänd. Bligh sade åt sina män att hämta de saker de hade köpt av öborna och att genast kliva ombord i båten.

🌎 Följ Blighs otroliga resa över havet

Vid solnedgången skulle de försöka ta sig därifrån i skydd av mörkret. Framåt kvällningen hoppades sjömännen att de infödda skulle lämna stranden, men det kom bara fler och fler. Till slut var de flera hundra.

De tände bål, och en efter en ställde de upp sig på rad längs strandkanten. Alla hade en sten i varje hand som de började slå ihop. De rytmiska slagen blev starkare. Bligh kände alltför väl igen ljudet.

Han hade varit med då kapten James Cook blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Hawaii många år tidigare. Ljudet av stenarna som slogs ihop var upptakten till ett samordnat angrepp.

Kaptenen gav nu tecken åt sina män att gå ombord med sina saker. Hövdingen frågade om Bligh inte ville övernatta hos dem, men han tackade nej med förklaringen att han alltid sov i sin båt.

Bligh försäkrade dem att han skulle komma tillbaka nästa dag. ”Då slår vi ihjäl dig”, blev svaret.

Bligh och hans män tog till flykten. De sprang genom de höga bränningarna och kastade sig ombord på båten som var förtöjd på stranden med ett rep.

När alla var ombord hoppade en ur besättningen, John Norton, över relingen och rusade upp på stranden för att lossa förtöjningen trots att resten av manskapet varnade honom. Men det var för sent. Norton snubblade och de infödda kastade sig över honom. Han stenades till döds medan de andra rodde bort från stranden.

Infödingarna satte efter i sina kanoter och under ett våldsamt stenregn lyckades sjömännen kämpa sig ut genom de höga vågorna. Kanoterna följde efter dem och kom allt närmare då kaptenen kom på idén att kasta kläder i vattnet.

När förföljarna stannade till för att plocka upp plaggen fick båten så stort försprång att sjömännen kom undan.

Blighs brödfruktträd dumpades i havet. År 1791 fick han ett nytt fartyg och order om att frakta träd till Västindien. Denna gång lyckades han.

© Bridgeman

Flytande växthus skulle livnära brittiska slavar

Kapten Blighs expedition skulle ta brödfruktträdet till Västindien.

Under upptäcktsresor i Stilla havet hade britterna stött på det så kallade brödfruktträdet, vars stora frukter kan ugnsbakas. Behandlingen får dem att påminna om bröd – mat som den brittiska regeringen ansåg kunde användas för att livnära slavar i Västindien.

År 1787 inköptes ett lastfartyg för ändåmålet. HMS Bounty behövde emellertid först byggas om – bland annat inreddes den stora kaptenshytten till växthus. Däcket kläddes med blyplattor, så att regnvatten skulle kunna samlas upp och användas för att vattna växterna.

Dessutom utökades besättningen med en botaniker som skulle se till att växterna överlevde resan.

Projektet såg ut att kunna bli en framgång, men fartyget togs över av myterister – och träden dumpades i havet.

Valde det öppna havet

Anfallet på Tofua blev avgörande för det drama som de nu arton männen ­skulle komma att uppleva. Efter detta vågade de aldrig gå i land om de inte helt säkert visste att de var bland vänner.

Sjömännen gav upp planerna på att segla till Tongatapu och i stället valde­ de att ge sig ut på en lång och farlig resa över havet. På kapten Blighs order satte de kurs mot ön Timor, mer än 3 618 sjömil bort. Det motsvarar hela 670 mil.

Där skulle det finnas en nederländsk koloni som kunde garantera deras säkerhet, även om vägen dit tycktes oändligt lång.

Dagsransonen skulle bestå av knappt 30 gram bröd och drygt en deciliter vatten per person.

Ombord på slupen fanns inga meniga sjömän. Skeppets överstyrman John Fryer, båtsmannen och tre andra officerare var dock erfarna­ sjömän. Därtill kom en rad hantverkare, bland andra timmermannen William Purcell, segelmakaren Lawrence Lebogue, två kockar samt botanikern David Nelson, som varit med för att ta hand om brödfruktträden ombord på Bounty.

Det var en brokig skara som inte deltagit i myteriet, men de var knappast några varma anhängare­ till kaptenen. Det var faktiskt bara David Nelson som Bligh hade ett vänskapligt förhållande till.

Resten av manskapet kände honom som en sträng man som krävde militär disciplin och som gärna valde ut ett enskilt offer i besättningen bland dem som inte delade hans eget intresse av att följa varenda regel till punkt och pricka.

Både andrestyrmannen och timmermannen var ofta ovänner med kaptenen ombord på Bounty, och de skulle även komma att vålla honom problem under den livsfarliga resa de nu gav sig ut på.

Mikroskopiska ransoner

Bounty hade William Bligh drygat ut sin inkomst som kapten genom att även fungera som kvartermästare, det vill säga den som håller koll på skeppets matförråd. Om han skötte uppgiften väl kunde det leda till stora förtjänster. Och Bligh gillade pengar.

Därför hade hans nitiska sätt att förvalta mat och dryck lett till många kontroverser ombord.

Det var också något så banalt som en försvunnen kokosnöt som blev den direkta orsaken till myteriet på Bounty, eftersom kaptenen inför hela besättningen beskyllde fartygssekonden ­Fletcher Christian för att ha stulit nöten.

Ombord på slupen hade kaptenen från första dagen fortsatt sin stränga kontroll över matvarorna. Nu fick han männen att acceptera att den dagliga ransonen skulle bestå av knappt 30 gram bröd och inte mer än en deci­liter vatten per man.

Bligh skulle många gånger under resan bli tvungen att påminna de hungriga männen om att de ingått ett sådant avtal. Kokosskal användes som tallrikar och för att mäta upp dagsransonerna.

När de hals över huvud flydde från Tofua fanns det 75 kilo bröd, 126 liter vatten, tio kilo fläsk, tre flaskor vin och fem liter rom ombord.

Med den provianten var en sak säker: de skulle få svälta. Dessutom kunde väder och vind bli en livsfarlig utmaning.

Vågor höga som hus

Redan första dagen fick männen en föraning om vad som väntade dem när det blåste upp till storm. Ett inferno av blixtar och åska kom från en svart himmel.

Vågor höga som hus reste sig och regnet föll som piskrapp från himlen. Stormen var skräckinjagande och för de arton männen i den flatbottnade båten blev varenda jättevåg ett nappatag med döden.

Den lilla båten kastades runt på vågorna och männen klamrade sig fast med ena handen samtidigt som de med ett kokosskal i den andra försökte ösa vatten ur båten som ständigt översvämmades.

Samtidigt satt männen så trångt att de knappt kunde röra sig. När det blev lugnt igen beordrade Bligh därför att kläder och extra segel skulle kastas över bord för att bereda mer plats.

Kaptenen organiserade livet ombord. Han delade upp manskapet i tre vaktlag. Han fördelade de sparsamma ransonerna av mat och vatten varje morgon, middag och kväll. Och han bestämde när det skulle beviljas en tesked rom om männen utsatts för särskilt hårda ansträngningar.

Själv var han upptagen med att beräkna båtens hastighet, att hitta och notera positionen med de instrument de hade fått med sig och att rita kartor över de öar de passerade.

Mögligt bröd var en skatt

Bligh var en sinnebild av den disciplin som värderades så högt inom brittiska flottan. Men livet ombord blev snart outhärdligt.

Männen, som när de lämnade Bounty var i god form efter sex månaders paradisisk tillvaro på Tahiti, började snart lida av de snåla ransonerna och ansatte kaptenen för att få mer. Men William Bligh påminde dem om deras gemensamma överenskommelse. Dessutom hade han nyckeln till den låda där det redan mögliga brödet förvarades som en dyrbar skatt.

Och kaptenen var orubblig. Han undvek de bedjande eller hotfulla blickar som mötte honom när matransonerna delades ut, medan han noggrant mätte upp och vägde de små portionerna.

Åttonde dagen efter myteriet bestod måltiden av en slurk kokosmjölk och 50 gram fläsk. Och Bligh noterade själv att det som i slupen kallades måltid skulle ha betraktats som en liten munsbit under normala förhållanden.

Förföljda av kannibaler

Den lilla båten med de utsvultna skeppsbrutna passerade flera öar längs vägen. Fijiöarna såg gröna och inbjudande ut och det steg upp rökpelare mot himlen som vittnade om att det fanns människor, värme och mat.

Det var frestande för de frusna och hungriga männen att gå i land, men Bligh gav dem inte chansen. Alla hade fortfarande John Nortons grymma öde på näthinnorna.

Därtill kom att befolkningen på Fijiöarna hade ett speciellt rykte. Medan de infödda på Tongaöarna var oberäkneliga och kunde vara vänner ena dagen och fiender nästa, var de infödda på Fijiöarna ganska förutsägbara.

Timmermannen Purcell ropade att de skulle slåss mot förföljarna. 


Enligt ryktet dödade de och åt upp alla som kom i närheten. Och de skeppsbrutna hade ingen större lust att ta reda på ifall ryktet var sant. Därför försökte männen hålla sig på avstånd. Men farvattnet var fullt av undervattensskär och vid ett tillfälle var de tvungna att ro tätt intill land för att undvika skären.

Medan männen kämpade sig fram mellan grunden fick de syn på en siluett bakom båten. Det var två kanoter som förföljde dem.

Timmermannen Purcell ropade ivrigt att de skulle ta upp kampen mot förföljarna men med bara fyra yxor som vapen och en utmattad besättning skulle det vara lönlöst att ge sig in i en sådan strid. Bligh beordrade istället männen att ro fortare.

Purcell teg och utbytte blickar med överstyrman Fryer. Men än var inte tiden mogen för en uppgörelse med kaptenen. Det fick vänta. I timtal rodde de under samman­biten tystnad och först framåt eftermiddagen när ett oväder med åska och blixtar kom gav förföljarna upp.

Med stormen kom regnet. När vattnet vräkte ner i den lilla båten samlade männen dricksvatten och släckte törsten.

Efter stormen kom solen äntligen som en sällsynt gäst och medan öarna försvann ur sikte berättade kapten Bligh om Nya Hollands kust och Timor. Han försökte också lära hantverkarna ombord att navigera så att de skulle klara sig om han själv inte skulle överleva resan.

Men friden i båten varade inte särskilt länge. Snart blev det sjögång igen och ännu en storm och ännu ett regnväder drabbade dem. Regnet var så häftigt att männen knappt kunde se. De slet så hårt de kunde för att ösa vatten ur båten.

Huden löstes upp av saltvattnet

För alla utom kaptenen, som dagligen skrev i sin loggbok i skydd av sin genomblöta rock, gled dagarna nu in i varandra. De drabbades av storm på storm under flera veckor och när det inte blåste, vräkte regnet ner från tunga, svarta moln.

De stormiga nätterna var kolsvarta och stjärnlösa. Männens kläder var konstant våta och läderstroppar och bälten ruttnade bort. Huden löstes upp, det bildades saltvattenbölder och stora saltvattensår öppnade sig där de våta kläderna hade skavt och orsakat små sprickor.

Alla var svårt medtagna och många började klaga över magsmärtor.

Lemmarna var stela och den lilla sömn de fick gjorde dem knappast piggare. De blev bara ännu mer nedkylda när de turades om att ligga hopkrupna – utan något som helst skydd mot det regn och havsvatten som hela tiden sköljde in över båten.

”Vart jag än såg mötte jag en mans förtvivlade blick.” Utdrag ur kapten Blighs loggbok.

Bligh beordrade männen att ta av sig de genomblöta kläderna och skölja dem i havet. Då fick de anledning att röra på sig och när de hade vridit vattnet ur kläderna kändes de varmare än tidigare.

De var tvungna att upprepa åtgärden flera gånger innan de fick sin ranson av mat och dryck.

Var de för utmattade för att genomföra uppgiften, mutades de med en tesked rom som belöning. Spriten var den största lyxen ombord.

Halvdöda av utmattning

På den tjugoandra dagen efter myteriet och efter ett oavbrutet regnande i flera dagar, konstaterade Bligh i sin loggbok att några av männen såg näst intill döda ut i gryningen.

”Vart jag än såg mötte mig förtvivlade blickar från mina män. Extrem undernäring var nu tydlig hos dem, men inte törst. Det var som om vi fick in tillräckligt med vätska­ genom huden. Vi fick inte mycket sömn, bara stundvis i hällande regn, och vi vaknade hela tiden på grund av kramper och smärtor i hela kroppen.”

När solen äntligen visade sig en dag var det som att vakna upp ur en mardröm. Männen kunde torka sina kläder och de fick chans att vila i värmen.

Men denna soliga dag meddelade Bligh att ransonerna skulle minskas ytterligare. Kaptenen hade räknat ut att de hade mat för 29 dagar, vilket kunde stämma med avståndet till Timor.

Nu ville Bligh även kalkylera med förseningar och om han minskade ransonerna kunde maten räcka i 43 dagar.

Bligh noterade i sin loggbok att manskapet tog emot beslutet väl. Enligt hans beskrivning av deras tillstånd hade de helt enkelt inte ork att protestera. Upproret skulle komma senare.

Fågel delades i arton delar

Männen i båten var nu pressade till sitt yttersta. Flera av dem låg och stirrade tomt ut över havet och svälten höll på att göra dem tokiga. Men plötsligt hände något oväntat.

En fiskelina hade hela tiden hängt ner i vattnet men bara en enda gång hade det ryckt till i den. Den fisken lyckades till allas besvikelse slita sig loss innan de hann dra in den.

Den här gången kom räddningen från ovan. En tärna landade på båten, och eftersom den inte hade stött på människor förr anade den inte oråd när en benig hand försiktigt sträcktes ut mot den.

Kaptenen vred nacken av tärnan. Fågeln var inte större än en duva men den delades i arton bitar och man åt den med andakt till kvällsmat tillsammans med dagens ranson av mögligt bröd doppat i saltvatten.

Köttbitarna fördelades enligt klassisk sjömanssed: ”Vem ska ha vad?”.

En man vände ryggen åt maten, en annan pekade på en portion och frågade vem som skulle ha den, varpå mannen som vänt sig om svarade.

Kapten Bligh förde loggbok under hela färden över det öppna havet. Boken har bevarats och förklarar hur männen i skeppsbåten kunde överleva.

© Isadora/Bridgeman Images

På så vis delades maten ut på ett rättvis sätt. Redan samma kväll fångade de ännu en fågel, en sula som var stor som en and.

Fågelns blod hälldes upp i ett kokosskal och gavs till de tre som var mest medtagna: botanikern David Nelson, segelmakaren Lawrence Lebogue och skeppsläkaren Thomas Ledward.

Bligh beskriver att David Nelsons ansikte var helt grått och att han hade svullna, spruckna läppar och intorkat blod kring näsan. De blanka ögonen stirrade rakt fram.

Dagen därpå fångade männen hela tre fåglar, och solen sken fortfarande – till och med så starkt att männen var nära att svimma i värmen. Men fåglarna var ett gott tecken: båten måste vara nära land.

När de dessutom upptäckte grenar med blad flytande i vattnet var Bligh säker på att Nya Hollands kust i det nuvarande Australien var nära. Efter fyra veckor på öppet hav hörde en av männen äntligen ett säkert tecken på att de var nära land: bränningarna mot klipporna.

De hade kommit till Stora Barriärrevet, några öde klippöar där de inte kunde stanna. Men det var i alla fall en plats där de kunde återhämta krafterna innan resan i den lilla båten måste fortsätta.

Uppror mot kaptenen

Männen fick nu efter veckor i den trånga båten sätta foten på fast mark. De kunde sträcka ut kroppen utan att stöta ihop med någon annan och de kunde släppa rädslan för att nästa våg skulle sänka båten.

Den första dagen efter att sjömännen släpat sig i land och vilat ut, hittade de ostron som de slukade glupskt. En av kockarna hade tagit med sig en kastrull.

De tände ett bål och gjorde en stuvning på mögligt bröd och fläsk. De åt maten som om det vore en festmåltid. Sedan sov de mätta, torra och lyckliga för första gången på flera veckor.

Överstyrman Fryer ingrep och uppmanade båtsmannen att arrestera kaptenen.

Men friden varade inte länge. Pressen på männen hade varit enorm under de fyra veckor de hade levt tillsammans under ständig livsfara i den lilla båten. Nu när de fick krafterna tillbaka, kom konflikterna upp till ytan. De började ifrågasätta kaptenens auktoritet.

Under sex dagar gick männen i land på tre olika öar och varje gång beslutade kaptenen att de svagaste skulle stanna vid båten medan de andra i gruppen skulle gå iväg för att undersöka omgivningarna och skaffa mat.

Den första konflikten uppstod när timmermannen Purcell protesterade mot att han skulle skaffa mat.

Purcell hade arbetat hårt och nu behövde han vila, hävdade han. För övrigt var han lika god som Bligh, menade den uppretade snickaren. Kaptenen antog utmaningen direkt.

Bligh tog en yxa och uppmanade Purcell att göra detsamma. Fryer ingrep och skrek åt båtsmannen att arrestera kaptenen. Bara den mycket svage botanikern David Nelson stöttade kaptenen i konflikten. Alla andra såg passivt på.

Purcell gav sig och kaptenen vann, men det var ingen stor seger. Efteråt noterade Bligh att av de sjutton män han omgavs av var det tio han kunde lita på.

Frossade på fåglar

Rädslan för att bli angripen av infödda styrde fortfarande Blighs beslut, och inte utan anledning. Även på klippöarna fanns det infödda och vid ett tillfälle sprang de efter båten med höjda spjut just som männen seglade ut från en ö.

När sjömännen gått i land på ännu en ö gav Bligh order om att inga stora bål fick tändas eftersom det skulle avslöja dem.

Männen satte sig ner och bad.

Kaptenen gick sedan en tur längs stranden och medan han var borta tände John Fryer ett bål. Elden tog fatt i gräset och spred sig.

Kaptenen kom rusande tillbaka och ursinnig skällde han ut Fryer. Svordomar, förbannelser och hot sprutade ur munnen på honom. Männen fick kontroll över elden men återigen hade kaptenen kommit på kant med de övriga.

Senare samma kväll återvände en grupp som hade varit ute för att fånga fåglar, men de hade inte mycket mat med sig tillbaka. En av männen hade nämligen valt att gå sin egen väg och själv fångat – och ätit – nio tärnor.

När han kom tillbaka var han blodig och inkletad med fjädrar kring munnen – han hade ätit dem råa. Kaptenen, som vanligtvis var motståndare till fysisk bestraffning, tog en gren och började slå och sparka vilt på honom.

Bestraffningen gjorde ingen större fysisk skada – inte heller kaptenen hade mycket krafter kvar – men disciplinen återupprättades i alla fall tillfälligt.

Efter de sex dagarna på öarna beslutade Bligh att de alla skulle sätta sig i båten igen. Nu väntade den sista delen av resan mot Timor. Han beräknade åtta till tio dagars resa på öppet hav.

Männen satte sig ner och bad en bön. Sedan gav de sig ut på den sista etappen – som skulle visa sig bli lika krävande som de tidigare.

Som levande döda

Svält, stormar, höga vågor och regn blev åter männens miserabla vardag och krafterna försvann snabbt. Onsdagen den 10 juni, 43 dagar efter myteriet, konstaterade Bligh att männens tillstånd var sämre än någonsin.

”De är extremt svaga, deras ben är svullna, deras ansikten är insjunkna och livlösa och de behöver mer sömn än vanligt. Uppfattningsförmågan är tydligt försämrad. Alltihop tycks vara ett melankoliskt förebud om att de snart ger upp. Särskilt läkaren och Lebogue ser förfärliga ut.”

Bligh delade ut vin med tesked men det enda som höll dem uppe nu var hoppet om att komma­ fram till Timor.

Fredagen den 12 juni såg de äntligen Timor. För första gången delade Bligh ut dubbel ranson till manskapet.

Mer döda än levande nådde de arton männen den nederländska kolonin Timor. Men trots mat och vila avled en efter en de följande veckorna. Endast den okuvlige Bligh överlevde mardrömmen i Stilla havet.

© Bridgeman Images

Två dagar senare, efter 47 dagars resa, ankom de till Coupang, den lilla stad där guvernören bodde. Som levande döda stapplade männen i land och fick vad som måste ha varit en himmelsk måltid med te, bröd och smör. Några av dem fick bäras.

De var bara skinn och ben, klädda i trasor. Men de hade överlevt en resa som saknar motstycke i sjöfartshistorien.

I mer än tjugo år levde myteristerna oupptäckta på Pitcairn Island.

Fletcher Christian och hans kumpaner var tvungna att räkna med att den brittiska flottan skulle leta efter dem. Därför gällde det att hitta ett bra gömställe.

Inledningsvis återvände myteristerna till Tahiti, där de arrangerade en bankett ombord. Utan förvarning satte sjömännen segel och rövade bort fjorton kvinnor och sex män, som de tog med sig till den obebodda ön Pitcairn Island.

Där installerade myteristerna sig med de bortrövade kvinnorna som hustrur och männen som tjänare. Livet på ön visade sig emellertid vara oväntat kärvt för britterna, som blev alltmer alkoholiserade. Det utbröt regelbundet våldsamma konflikter, som tog livet av dem en efter en. Till slut var alla tjänare och myterister döda – förutom sjömannen John Adams, som fick fason på livet på ön.

Först 1814 nådde två brittiska örlogsfartyg Pitcairn Island, där de stötte på den 47-årige myteristen, som levde tillsammans med kvinnorna och en ansenlig barnaskara, som delvis härstammade från de övriga britterna. Adams benådades och avled 1829.

© Royal Geographical Society/Getty Images

Tecknare från besökande fartyg har förevigat den vackra kusten. Royal Geographical Society/Getty Images

© Royal Geographical Society/Getty Images

Under myteristen John Adams styrdes livet på Pitcairn Island upp. Royal Geographical Society/Getty Images

Epilog

Trots att William Bligh fick sina män levande till Timor avled samtliga under de följande veckorna. Bligh utnämndes till guvernör i Australien.

Den brittiska flottan letade efter Bounty. År 1791 lyckades man gripa en grupp besättningsmedlemmar, som Fletcher Christian hade gjort sig av med. Tio av dem fördes till England, där tre av dem hängdes.