Röde baronens ”flygande cirkus” dominerade himlen över västfronten

Klockan 11.45 den 21 april 1918 var Manfred von Richthofens medgångar över. Han satt över Somme­dalen på västfronten i sin röda Fokker Dr 1. Framför sig hade han en brittisk Sopwith Camel och försökte få den på kornet.

Hans motståndare, den brittiske jaktpiloten Wilfred May, visste att han hade Röde baronen i hälarna. Han hade sett att det trippelvingade flygplanet var knallrött och kände alltför väl till baronens legendariska jaktinstinkt.

Under sin karriär som jaktpilot hade baronen skjutit ned 80 brittiska och franska flygplan och ansågs därför vara första världskrigets mest ­effektiva ”flygaress”.

Tyskarna kallade honom ”Den röde jakt­piloten”. För britterna var han ”Röde­ baronen” eftersom han flög i ett rött plan och tillhörde en tysk adelssläkt.

I en desperat dykning försökte Wilfred May att fly och på låg höjd skaka av sig förföljaren mellan trädtopparna i det kuperade landskapet. Det verkade dock som om Wilfred May skulle bli Richt­hofens 81:a offer.

Esset sköt tama ankor som barn

Manfred von Richthofen var jägare redan från födseln. I sina memoarer skrev hans mor, Kunigunde von Richthofen:

”Vi tillbringade loven på landet hos mormor. En dag ville Manfred tvunget ut och öva sig på att jaga, något som han tidigt utvecklade en passion för. Han hade fått sitt första luftgevär och med det sköt han flera av mormors tama ankor i en liten damm intill huset.”

Jakt blev Richthofens favoritsport. Tillsammans med sina två bröder jagade han både vildsvin, hjort och visent i de djupa skogarna i Schlesien där familjen bodde.

Richthofen tillhörde en preussisk adelssläkt där männen av hävd tjänstgjorde inom armén. Elva år gammal skickades Manfred till kadettskola och blev ­sedan kavallerist, vilket var den mest prestigefyllda tjänsten inom­ armén.

Röde baronen började som observatör

Kort efter första världskrigets utbrott blev kavalleriet överflödigt. De låsta skyttegravsfronterna tvingade ryttarna att strida som vanliga soldater eftersom gevärs- och kulspruteeld lätt mejade ned dem.

Richthofen sökte sig därför till det nybildade militärflyget där han först utbildades till observatör och sedan till bombfällare i ett tvåsitsigt plan.

I sin självbiografi Der Rote Kampf­flieger (Den röde flygjagaren) från 1917 beskrev Richthofen sin allra första träningsflygning som observatör:

”Vi kördes till en flygplats där jag satte­ mig i ett flygplan för första gången. Suset från propellern fann jag mycket irriterande. Det var omöjligt att ropa någonting till piloten och allting flög iväg.

När jag tog fram ett papper för att skriva ett meddelande blåste det ur händerna på mig. Min flygarhjälm gled av eftersom jag inte hade dragit åt remmen tillräckligt. Halsduken fladdrade i ansiktet och jag hade inte knäppt jackan tillräckligt väl.

Jag var en bedrövlig syn och innan­ jag hann blinka hade piloten varvat upp motorn till full styrka. Maskinen rullade iväg allt fortare. Desperat klamrade jag mig fast. Plötsligt slutade flygplanet att skaka. Det var uppe i luften och marken försvann under mig.”

Richthofen hade funnit sitt rätta element.

Soldaternas ögon i luften

Observatörernas uppgift var att spionera och rekognoscera fiendens ställ­ningar på marken. De skulle kartlägga vapen­depåer, kanonbatterier, notera trupp­rörelser och ta fotografier.

Uppgifterna kunde bland annat avslöja om fienden förberedde ett anfall eller var deras linjer var som svagast. Därför hade de stridande parterna jaktplan som skulle skjuta ned fiendens spaningsflygplan.

Jägaren Richthofen nöjde sig inte med att vara observatör. I december 1915 avlade han sin examen som jaktpilot och större delen av året som följde flög han över östfronten.

Hans observatör i bak­sätet släppte små bomber över ryska järnvägsstationer. Richthofen dök också ner på låga höjder och besköt kosack­kavallerister med kulsprutan i planet.

Britterna gav honom öknamnet

Efter sin fjortonde nedskjutning befordrades Richthofen från löjtnant till kapten och fick befälet över Jagdeschwader Nr 1 (jakteskader nr 1). Brittiska journalister döpte enheten till ”Richthofens Flying Circus”.

Den nu 24-årige Richthofen var full av självförtroende och ville synas. Han valde att måla sitt flygplan knallrött.

Piloterna i hans egen eskader begrep att det skulle­ göra honom till en given måltavla.

Det fanns många brittiska piloter som mer än gärna ville skjuta ned Röde baronen från himlen och själva bli berömda. Richthofens piloter lyckades dock inte övertala sin chef att måla om planet i de traditionella färgerna – matt lila på undersidan och olivgrönt på ovansidan.

I ett försök att hjälpa sin chef målade därför alla piloter i eskadern sina plan i starka färger för att åtminstone förvirra fienden i luftstriderna. Och Richthofens färgval ledde till ommålningar även på andra sidan fronten. Flera brittiska pilo­ter målade nosen röd – som ett tecken på att de jagade Röde baronen.

Även om det var många brittiska och franska piloter som föll offer för baronens kulsprutor talade fienden sällan illa­ om honom. Han blev snarare beundrad och hade rykte om sig att vara en gentleman. Den brittiske historikern H.A. Jones beskrev­ honom så här:

”Richthofen var en hård motståndare men han var aldrig hänsynslös. Han var artig och vänlig mot de motståndare som han tvingade att nödlanda och sedan tog till fånga. Men i luften visade han ingen nåd.”

Richthofen kände medlidande

Röde baronen beskrev själv en av sina många segrar efter ett anfall mot ett brittiskt rekognosceringsplan vars bensintank började brinna.

Den brittiske piloten och hans observatör var tvungna att hastigt nödlanda: ”Jag kände medlidande med min motståndare och bestämde mig för att inte låta honom störta brinnande till marken. Jag ville hellre tvinga honom att landa. På marken talade jag med de två britterna som idrottsmän efter en match.”

Britterna bombade baronens cirkus

Det närmaste britterna kom att oskadliggöra Röde baronen var under en nattlig bombräd då de försökte träffa eskaderns flygplats.

Bombräden var ett led i en stor brittisk-fransk markoffensiv i april 1917, slaget vid Arras, då de allierade försökte bryta igenom tyskarnas linjer.

Brittiskt flyg skulle anfalla viktiga mål bakom de tyska linjerna och bana väg för offen­siven.

Ett av målen var Richthofens flygbas. Richthofen hade mer än 40 nedskjutningar bakom sig och hans eskader var en nagel i ögat på britter och fransmän.

Den 5 april skickade britterna hela 18 bombplan in över fronten. Just den kvällen firade Richthofen och hans män en rad lyckade nedskjutningar.

De satt i flygbasens mäss när tyska obser­vatörer vid fronten ringde och varnade Richthofen om att bombplanen var på väg åt hans håll.

Richthofen avbröt festligheterna och försåg sina män med gevär och kulsprutor.

Endast ett bombplan hittade sitt mål i mörkret och möttes med gevärsskott. Den brittiske observatören släppte sina bomber över flygplatsen men de tyska piloterna, mekanikerna och observatörerna hade alla hunnit ned i basens skyddsrum.

”Det var ett festligt fyrverkeri till vår ära”, skrev Richthofen som menade att bombningar nattetid var värdelösa. Varken flygplan, män, hangarer eller baracker skadades.

Följande natt gjorde britterna ett nytt försök men bomberna tycktes landa lite var som helst. En bomb exploderade några meter från Richthofens parkerade röda triplan som inte fick minsta skada.

Den brittisk-franska våroffensiven år 1917 avstannade under april. Luftstriderna blev kostsamma för de allierade. En tredjedel av britternas piloter och ­observatörer sköts ned eller tvingades nödlanda.

Under april förlorade britterna­ 316 piloter och Richthofen utökade sina segrar från 32 till 52. Bara den 13 april sköt han ned tre fiendeplan.

Nya plan togs fram hela tiden

Tyskarnas framgångar under år 1917 hade sin grund i att deras plan var bättre­ än britternas och fransmännens. Ända sedan kriget började sommaren 1914 hade flygplansutvecklingen gått snabbt och de stridande parterna skickade regel­bundet upp nya och bättre plan i luften för att få övertaget.

Många faktorer spelade in när ingenjörer och piloter bedömde ett flygplan. Hastighet och man­överduglighet var förstås viktigt. Vissa plan kunde göra tvärare girar än andra.

En säker väg till seger var att försöka få fienden på kornet genom att lägga sig bakom honom. Det plan som kunde svänga i snävast cirklar lyckades bäst och sedan var det bara att skjuta.

Hur snabbt ett plan kunde komma upp i luften var mycket viktigt. Vissa flygplanstyper kunde nå åtta kilometers höjd. Den som flög högst hade bäst överblick och störst chans att störtdyka mot fienden.

Dessutom kunde ett högtflygande plan komma undan en i övrigt överlägsen motståndare genom att flyga ovanför motståndarens maxhöjd.

Men alla flygplanstyper hade både för- och nackdelar. Ett tungt plan var till exempel långsamt men å andra sidan en stabil plattform för kulsprutorna. Ett lätt plan var snabbt och rörligt men sam­tidigt instabilt och svårt att styra.

Flygplansingenjörerna kunde inte konstruera ett flygplan som var bäst på allt. Det brittiska Sopwith Camel behövde exempelvis hela 12 minuter för att nå tre kilometers höjd.

Standardtypen hade en motor med 130 hästkrafter och flög med 200 km/timmen på jämn höjd. Fokker Dr 1 flög något långsammare, 190 km/timmen, men steg snabbt – tre kilometer på bara sju minuter. Båda planen var de mest manöverdugliga som fanns i världen.

Den nya flygplanstypen hade en kulspruteskytt placerad i planets nos medan propellern satt längst bak. De två grupperna flög rakt emot varandra och en brittisk skytt började skjuta mot Richthofen redan på långt håll:

”Plötsligt fick jag ett slag i huvudet. Jag hade blivit träffad. Ett ögonblick var jag fullständigt förlamad i hela kroppen. Mina händer hängde orörliga, benen dinglade fritt. Men det värsta var att slaget hade påverkat synnerven. Jag var blind.”

Richthofens plan störtade okontrollerat mot marken. Han trodde att det var slut. Instinktivt lyckades han stänga av motorn för att undvika brand ifall ­både bensintanken och den glödheta motorn hade träffats.

Efter en stund återfick han såväl medvetandet som synen. Det första han kontrollerade var höjdmätaren som visade 800 meter. Sedan startade han motorn.

Två av hans män flög på var sin sida om planet, beredda att försvara honom. Piloter på båda sidor jagade ofta ett störtande plan tills det låg krossat på marken.

En vanlig undanmanöver var nämligen att simulera att man störtade. Men den här gången var det inga fiender som förföljde Richthofen. Han landade på ett fält nära en tysk ställning.

Tio centimeter hud hade skjutits bort på sidan av huvudet. Kirurgerna lycka­des täcka det mesta igen men en ­liten bit av kraniet var ännu blottad.

Trots det var Richthofen tillbaka som chef för sina män knappt tre veckor ­senare. Men någonting var fel.

Under sjukpermissionen märkte hans mamma att han hade blivit inåtvänd och lättretlig. Det var inte likt hennes förut så sorglöse och utåtriktade son.

I skyttegravarna såg australiska soldater gapande på när de två lågtflygande planen närmade sig. Det första hade upp­enbara problem och svängde ömsom åt höger, ömsom åt vänster medan kulsprutorna på det röda triplanet smattrade oavbrutet.

Soldaten Cedric Popkin tog chansen. Han höjde sin Vickers-kulspruta och siktade. I samma ögonblick som Röde baronen passerade siktkornet öppnade Popkin eld. Richthofen träffades av en enda kula.

Den splittrade hans nionde revben på höger sida och borrade sig tvärs igenom bröstet. Efter ett par sekunder förlorade Richthofen medvetandet och hans plan föll som en sten mot marken.

Ögonblicket senare låg det legendariska planet krossat på marken inne i fiendeland. Världshistoriens mest berömda och beundrade pilot var död innan hans röda plan slog i marken.