Urin gjorde England till en stormakt
I 1600-talets England stod urinindränkt jord så högt i kurs att det blev förbjudet att avlägsna jorden ur stallarna för att använda den som gödsel. Jorden var reserverad för kungens ämbetsmän som reste landet runt för att utvinna salpeter till kruttillverkning.
Europas kungahus hade monopol på salpeterproduktionen. Upprorsmakare, under till exempel franska revolutionen, fick tillverka sin salpeter själva.
Bänkarna har flyttats åt sidan, det stampade jordgolvet har huggits upp och alla högar av uppgrävd jord gör det omöjligt att ta sig fram.
Sockenborna i Chipping Norton i sydöstra England kan varken fira gudstjänst eller begrava sina döda i bykyrkan.
Året är 1634, och det är inga vandaler eller laglösa busar som har varit i farten, utan salpetersjudare med kungligt uppdrag att gräva efter salpeter i marken.
Och även om sockenborna klagar kommer de knappast att få gehör för sitt ogillande. Salpetern är nämligen oumbärlig för tillverkningen av krut – och därmed även för nationens säkerhet.
Salpeter bildas i jord med hög ammoniakhalt – till exempel från urin. Men vatten lakar ur salpetern och därför finns större salpeterkoncentrationer bara i jord som skyddats från regn – till exempel jordgolv i stallar och duvslag.
Salpetersjudarna hittar rätt ställen genom att smaka på jorden.
Även kyrkor står högt i kurs bland annat hos Nicolas Stephens som leder grävarbetet i kyrkan i Chipping Norton. Han vet att många kyrkor har särskilda kisshörn där det alltså borde finnas salpeter.
Enligt en av Stephens män bidrar inkontinenta kyrkobesökare till salpeterproduktionen. Han försvarar utgrävningarna med att ”jorden i kyrkor är bäst eftersom kvinnorna kissar i bänkarna, vilket ger enastående salpeter”.
Inget krut utan salpeter
När salpetersjudarna hugger upp golvet i kyrkan i Chipping Norton har man samlat salpeter i England i mer än hundra år.
Landet fick sin första salpetersjudare år 1515, då Henrik VIII gav den tyske experten Hans Wolf tillstånd att ”gå från socken till socken för att finna en plats där det finns material till att framställa salpeter”.
Wolf fick tillståndet under en tid då primitiva handeldvapen som lodbössan och handkanonen höll på att ersätta långbågen och armborstet på Europas slagfält.
Först tillverkades det engelska krutet av salpeter från bland annat Italien och Östeuropa, men med det alltmer skriande behovet av krut blev det osäkert och dyrt att bara satsa på import.
Wolf fick snart sällskap av fler salpetersjudare och deras jobb bestod inte bara i att gräva upp jord.
De utvann också salpetern där de hittade den, med hjälp av en sinnrik metod: salpetern lakades ur jorden och vätskan förtjockades genom kokning och kristalliserades.
Bönder och jordägare var inte bara skyldiga att låta salpetersjudarna gräva i deras mark – de skulle dessutom tillhandahålla ved, kol och vagnar mot en fast ersättning.
Salpetersjudarna var å sin sida skyldiga att lämna allt i samma skick som när de kom – men det glömde de ofta.
Ständiga krig
År 1558 blev Elisabet I drottning i en turbulent tid då England plågades av både inre motsättningar och av konflikter med Frankrike och Skottland.
Därtill kom konflikten med det katolska Spanien och uppror i Irland. Allt detta krävde upprustning och stora mängder krut.
Behovet av salpeter ökade och salpetersjudare utsågs i alla landets regioner. De anställde i sin tur själva folk till att utföra det praktiska arbetet – och medhjälparna var sällan Guds bästa barn.
Salpetersjudarna var skyldiga att leverera en bestämd mängd till staten som hade ensamrätt till salpetern. Därefter bearbetades salpetern och blandades med svavel och träkol i de kungliga krutfabrikerna.
Drottning Elisabets undersåtar var i uppror över salpetersjudarnas dåliga uppförande. Klagomål över förstörd egendom strömmade in, men staten höll fast vid att salpetern var för viktig för nationens säkerhet för att man skulle ta hänsyn till den privata äganderätten.
Strategin fungerade.
När Elisabet övertog tronen täcktes endast tio procent av landets salpeterbehov av inhemsk produktion, men i slutet av hennes regentperiod täckte salpetersjudarna nästan hälften av rikets behov av salpeter. Samtidigt blev ”pissegubbarna” som de ibland föraktfullt kallades allt mer hänsynslösa.
”Mitt hem är min borg”
År 1606 gick England in i en lugnare period under Jakob I. Men i stället för att dämpa salpetersjudarnas aktiviteter genererade utvecklingen nya konsumenter.
Och den salpeter staten inte tog hand om fick salpetersjudarna nu tillstånd att sälja på den fria marknaden. Snart blev det de som gynnades av utvinningen – inte nationens säkerhet.
Under Jakob I:s första år på tronen skrev ämbetsmannen Edward Coke en rapport om salpetersjudarnas arbete.
Coke var en av Englands främsta jurister och hade nyligen utnämnts till domare i högsta domstolen. Coke kom fram till att salpeterutvinningen var kungens rättighet som tryggade ”försvaret av hela riket, vilket alla undersåtar gagnas av”, men att salpetersjudarnas uppförande borde regleras hårdare.
Enligt Coke kunde kungen ge tillstånd till att gräva i stallar och duvslag, men inte i privata hem:
”Varje persons hus är för honom hans borg, där han kan söka skydd och finna vila”, skrev Coke bland annat i rapporten.
Men kungens rådgivare ville inte göra Cokes förslag till lag; dels kunde den hota rikets militära styrka genom att begränsa salpeterproduktionen, dels kunde det straffa sig att låta undersåtarna få alltför långtgående rättigheter.
Ingen plats var för helig
I slutet av Jakob I:s tid som kung ökade hotet mot England igen, och salpetersjudarna fick brått att fylla de bottenlösa kungliga salpetertunnorna.
Ännu en gång kom klagomål från alla landsändar. Situationen förvärrades ytterligare då Karl I tog över makten år 1624. Trettioåriga kriget rasade på kontinenten och den nye kungens utrikespolitik var mycket mer krigisk än hans föregångares.
Men salpetersjudarna hade sötebrödsdagar och gjorde i princip som de ville. Till exempel terroriserades byn Flintshire i Wales år 1627 av en grupp salpetersjudare som grävde i bybornas hem på dagarna och höll invånarna vakna om nätterna genom att dra omkring på gatorna och skräna ”staden är vår”.
Ingen plats var för helig; inte ens de döda fick vila i frid. Till exempel anklagades två salpetersjudare för att gräva ”överallt utan hänsyn”, även i kyrkor och på kyrkogårdar där de enligt brevskrivaren hade ”slitit upp folks ben och aska ur gravarna för att göra krut”.
Även själva bearbetningen av salpeter orsakade konflikter. Enligt dem som klagade drog sig salpetersjudarna inte för att ställa upp sin utrustning och laka ur salpetern mitt i folks kök eller sovrum, intill folks dödsbädd eller ”där kvinnor låg i barnsäng”.
Men det var oklokt att protestera. Redan på Jakob I:s tid hade det blivit förbjudet att täcka jordgolvet i uthusen med plankor, sten, kalk eller annan beläggning som kunde hindra salpetermännens arbete.
Under Karl I var det dessutom straffbart att bära ut gödsel från uthus och stallar för att använda den på åkrarna, och år 1635 hamnade till exempel en bonde i fängelse för att ha städat ut fågellort ur sitt eget duvslag.
Bönder och godsägare hade alltså två möjligheter: De kunde acceptera salpetersjudarnas härjningar, eller muta dem till att hålla sig borta. Det senare var vanligt bland adeln och omnämns bland annat i dramatikern Thomas Middletons komedi A Fair Quarrel, där salpetersjudare dyker upp hos en adelsman som säger:
”I sanning kungens makt! De måste släppas in, men slynglarna kommer att ta emot mutor, det är vårt enda hopp.”
Salpeterproduktion var en omfattande process. I vänstra hörnet bryter en man upp golvet i ett stall med sin hacka – jordgolven i stallen var eftertraktade på grund av djurens urin.
Fattigmansurin till salpeter
Åren 1639–40 gick England ut i krig mot Skottland och inledde därmed tio år av inbördeskrig på Brittiska öarna. Behovet av en snabb lösning på salpeterproblemet var större än någonsin.
År 1646 föreslog fysikern Benjamin Worsley en centraliserad salpeterproduktion som gick ut på att inkvartera de allra fattigaste i särskilda byggnader där deras urin och avföring samlades upp.
Enligt Worsleys beräkningar skulle 150 fattiga generera urin och avföring till 10 ton salpeter per år.
Adelsmannen Thomas Russell kom med ett liknande förslag. Han föreslog att Londons tiggare skulle samla in stadsbornas urin, som därefter skulle spridas på särskilda salpeterfarmar där den kunde säkra en rik och långvarig avkastning.
Russell fick till och med patent på urininsamling och enligt ett kungligt dekret skulle allt motstånd räknas som uppstudsighet mot kung och fosterland.
Lösningen i Indien
Trots alla fantasifulla förslag och chansen till riktigt lönsamma affärer lyckades man aldrig bygga upp en centraliserad salpeterproduktion i England. I stället kom räddningen från Indien.
Det engelska ostindiska kompaniet hade grundats år 1600 och fått monopol på handeln med Indien, och salpeter var en av många dyrbarheter som fördes hem över haven.
År 1649 tillsatte statsrådet en kommitté för ”anskaffande av salpeter utan att producera det hemma” och snart var importen så tillfredsställande att salpetersjudarna blev överflödiga och tvingades hitta andra sätt att försörja sig på. Nu kunde de engelska bönderna och jordägarna äntligen lämnas ifred.