De tidigaste skriftliga källor som nämner diamanter skrevs i Indien cirka år 300 före Kristus. Vid det laget hade indierna sedan länge fått upp ögonen för diamanters skönhet och i århundraden grävt efter de eftertraktade ädelstenarna.
Verket Arthashastra berättar om en livlig handel med diamanter, som var oerhört eftertraktade och betraktades som ”juvelerna över alla andra”.
Ungefär samtidigt berättar texten Ratna Pariksha hur olika diamanter testas och rangordnas. Båda verken beskriver diamanter som magiska stenar, som kan skydda sina ägare mot alla möjliga olyckor – bland annat eld, ormar och onda andar.
En av världens största diamanter, Koh-i-Noor, hittades i Indien på 1300-talet. Den sägs innebära otur för alla manliga bärare och har därför burits endast av kvinnor, sedan den 1849 kom till den brittiska kungafamiljen. Diamanten monterades i Queen Mary's Crown 1911 och bars vid kröningen av Georg V och drottning Mary. I dag är stenen i kronan en kopia – den äkta sitter i en brosch som ägs av drottning Elizabeth.
Från Indien nådde enstaka diamanter Europa, där de blev symboler för makt och rikedom och användes i kungakronor.
I Frankrike införde Ludvig IX en lag som slog fast att endast kungen fick bära de dyrbara ädelstenarna.
Lagen fick begäret efter diamanter att växa och priserna att explodera.
Först när Vasco da Gama 1499 upptäckte sjövägen till Indien fick européerna möjlighet att köpa de eftertraktade stenarna direkt från indierna.