Biplanets manöverduglighet gjorde flygplanstypen till den vanligaste under första världskriget.

© Imageselect

Varför övergavs dubbeldäckare?

Biplanets manöverduglighet gjorde flygplanstypen till den vanligaste under första världskriget, men dubbeldäckaren övergavs snabbt av luftens pionjärer.

14 juni 2019 av Emrah Sütcü

När bröderna Wright år 1903 skrev in sig i historieböckerna som de första som genomförde en motordriven flygning, utfördes den banbrytande bedriften i ett biplan – ett flygplan med två vingpar, det ena ovanför det andra. 

Konstruktionen var den vanligaste bland flygplanstillverkare till slutet av 1930-talet, då flera ­flygplan började använda endast ett vingpar.

Flygpionjärer experimenterade med flygplan

Redan samtidigt med bröderna Wright experimenterade andra flygplanspionjärer med monoplan med ett vingpar, men dåtidens motorer var för svaga och propellrarna för dåliga för att hålla monoplanen stabila i luften. 

Biplanens båda vingpar gav en större ­ving­areal, som gav bättre lyftkraft och bättre manöverduglighet.

I perioden mellan världskrigen utvecklades flygplansproduktionen dock så mycket – både tekniskt och mekaniskt – att tillverkarna kunde konstruera kraftigare motorer och starkare vingar. 

Resultatet blev mer aero­dynamiska monoplan, som kunde flyga betydligt fortare än de gammaldags dubbeldäckarna.

Hastighet kontra lyftkraft

Monoplan

  • Mindre luftmotstånd
  • Högre hastighet
  • Bättre sikt från cockpit

Därför vann ett vingpar: När flygplanstillverkarna under åren före andra världskriget väl utvecklade tillräckligt ­kraftiga motorer var vägen banad för monoplanets triumf. Det var mycket mer aero­dynamiskt och därför ­snabbare än biplanet.

Biplan

  • Behövde mer stadga
  • Större luftmotstånd
  • Vingarna begränsade sikten

Därför förlorade två par: Biplanet – dubbeldäckaren – var manöverdugligt, men hade på grund av de många stagen och vajrarna svårt att nå höga hastigheter i luften.

Kanske är du intresserad av...