Hitler har kommit till makten i Tyskland och inlett en kraftig upprustning. Britterna behöver ett nytt stridsflygplan som ska ersätta de föråldrade biplanen som dittills skyddat luftrummet.
Vid flygplanstillverkaren Supermarines fabrik i Southampton arbetar Reginald Mitchell ivrigt för att konstruera ett flygplan som ska kunna ta upp kampen mot tyskarna.
Följ utvecklingen av Englands bästa jaktplan från idé till perfektion här.
När den brittiske premiärministern Winston Churchill den 20 augusti 1940 konstaterade att ”aldrig i krigshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket”, pågick slaget om Storbritannien i luften ovanför huvudet på honom.
Med sitt berömda uttalande hyllade Churchill piloterna i Royal Air Force men hans lovord kunde lika gärna ha varit riktade till flygvapnets plan: Spitfire.
Den brittiske premiärministern Winston Churchill inspekterar resultatet av ett tyskt bombanfall mot London.
Stridsflygplanet med den slanka profilen och de karaktäristiska, ellipsformade vingarna var ett av världens bästa jaktplan – en mördarmaskin och en pojkdröm.
Flygplanet blev avgörande för Royal Air Forces seger över Luftwaffe sommaren 1940 – men det var faktiskt nära att Spitfire aldrig hade blivit mer än en skiss på ritbordet.
Jaktplanet var nämligen så avancerat att konstruktören Reginald Joseph Mitchells stora och ambitiösa barndomsdröm höll på att gå i kras.
Spitfires pappa var tågkonstruktör
Mitchell föddes 1895 och var åtta år gammal när bröderna Wright genomförde historiens första kontrollerade flygning med ett motordrivet plan i december 1903.
Bedriften gjorde ett starkt intryck på Mitchell, som från den dagen var nästintill besatt av flygplan.
Den unge Mitchell ville helst skaffa sig en utbildning inom flygbranschen. När han 16 år gammal gick ut skolan år 1911 var det ännu i flygets barndom och arbetsmöjligheterna var begränsade.
Trots sin blyghet steg Reginald Mitchell snabbt i graderna och blev chefsdesigner i Supermarine.
I stället satsade Mitchell på en karriär som lokomotivbyggare, men när han år 1916 råkade se en platsannons från flygplanstillverkaren Supermarine skickade han genast in en ansökan – och fick jobbet.
Trots att han var blyg utmärkte sig Mitchell redan från första dagen på Supermarines fabrik i Southampton.
Det enda han drömde om var att utveckla flygplan, och hans entusiasm lyste tydligt igenom.
Tack vare en sällsynt förmåga att kombinera visioner med jordnära förnuft steg Mitchell inom bara ett par år i graderna från assistent till chefsdesigner, och hans första stora bedrift var att konstruera ett flygplan som så småningom briljerade med en andraplats i en flygtävling.
Under åren som följde konstruerade Mitchell en lång rad flygplan som kunde starta och landa på vatten, och med den typen av hydroplan vann Supermarine den tidens mest prestigefyllda flygpris, Schneidertrofén, åren 1927, 1929 och 1931.
Schneiderkappflygningarna hade trollbundit hela världen ända sedan år 1913 och efter de tre raka segrarna stannade trofén för alltid i Storbritannien – tack vare Mitchell.
VIDEO – Se Spitfire i luften under kriget:
Mitchells rekordplan från 1931 hette S.6B. På den tiden var en flyghastighet på 300 km/tim. helt fantastisk, men Mitchells plan satte världsrekord med en maxfart på oerhörda 655 km/tim.
Efter framgångarna kände sig Mitchell manad när det brittiska luftfartsministeriet, Air Ministry, år 1931 började leta efter en ersättare till det föråldrade dubbeldäckade jaktplanet Bristol Bulldog.
Resultatet av hans ansträngningar blev Type 224 – en vidareutveckling av hydroplanet S.6B. Planet hade ett klumpigt landningsställ, öppen cockpit och en uppsättning vingar.
Monoplan, som sådana flygmaskiner kallades, var ingen ny uppfinning.
Men de få som konstruerades i Storbritannien var försedda med ett virrvarr av stag och vajrar från kroppen till vingarna, och gav ett luftmotstånd som gjorde att planen inte blev tillräckligt snabba.
Mitchell hade emellertid börjat fundera på att konstruera en tunn vinge utan utanpåliggande stöd, om han kunde ersätta den traditionella tygklädseln med ett självbärande skal av metall.
1931
Mitchells hydroplan S.6B satte hastighetsrekord med 655 km/tim.
1934
Efter S.6B konstruerade Mitchell jaktplanet Type 224.
1936
Spitfire var en vidareutveckling av Mitchells plan från 1934. Borta var det klumpiga landningsstället och den öppna cockpiten.
Förväntningarna på Mitchells plan var skyhöga – och besvikelsen blev avgrundsdjup.
När Type 224 lyfte från marken i februari 1934 visade det sig att planet var en katastrof – stigförmågan och maxhastigheten var långt ifrån det Air Ministry krävde.
”Planet tycks inte uppfylla våra krav”, konstaterade myndigheten efter provflygningen. Type 224 konkurrerades ut av ett plan ur gamla skolan – en dubbeldäckare med kort bäst-före-datum.
Sjukdom stoppade inte Mitchell
Mitt under arbetet med Type 224 drabbades Mitchell av ändtarmscancer och låg på sjukhus under sommaren 1933, men redan på våren 1934 var han tillbaka vid ritbordet hos Supermarine.
Läkarna hade varnat för att cancern kunde komma tillbaka när som helst, men Mitchell lät sig inte hindras av sjukdomen utan fortsatte med sin passion: att bygga flygplan.
Mitchell bestämde sig för att göra Type 224 till en vinnare. Själva flygplanskroppen var aerodynamiskt perfekt men resten av planet behövde göras om:
Det klumpiga landningsstället ersattes med ett smalt som kunde dras upp i vingen, den öppna cockpiten ersattes med en täckt och vingkonstruktionen ändrades radikalt.
Mitchells vision var att planet skulle förses med fyra kulsprutor under varje vinge – en oerhört kraftfull beväpning på den tiden.
För att skapa utrymme konstruerade Mitchell en tunn, elliptisk vinge som samtidigt gav flygplanet lysande aerodynamiska egenskaper.
Därefter återstod bara att hitta en motor som kunde ge planet det lilla extra som krävdes för att ta upp kampen med de jaktplan som höll på att utvecklas i bland annat Tyskland.
Mitchell hade tidigare haft ett framgångsrikt samarbete med Rolls-Royce, nu kom fabriken åter med en motor – en V12 på drygt 1 000 hästkrafter.
Sedan kom frågan vad det nya jaktplanet skulle heta. ”Sniper” – krypskytt – och ”Shrew” – argbigga – var några förslag, men Mitchell var egentligen inte intresserad av namnet.
Robert MacLean, direktör i Supermarines moderbolag Vickers, insisterade emellertid på att planet skulle döpas till Spitfire – en argsint person.
Det var ett smeknamn som han använde om sin dotter och som han först hade tänkt sig till det misslyckade Type 224.
När Mitchell fick höra att direktören höll fast vid namnet Spitfire, konstaterade han att det var ”förbannat korkat att döpa planet efter ett tidigare fiasko”.
Själv kallade han bara sin maskin för The Plane eller Type 300.
På våren 1936 var Mitchell redo att låta Spitfire få luft under vingarna för första gången. Testpiloten Joseph Summers var den som tog upp planet i luften den 5 mars.
Trots att han bara var 32 år var Summers en garvad pilot med blixtsnabb reaktionsförmåga; det sades att han kunde flyga ett köksbord om det bara hade en propeller.
Spitfire uppförde sig exemplariskt, och när Summers landade åtta minuter senare omringades han av en ivrig skara som längtade efter att få höra hans utlåtande.
Medan han tog av sig hjälmen konstaterade Summers:
”Jag ser helst att ni inte ändrar någonting.” Piloten var kort sagt förtjust – liksom de utsända från Air Ministry som närvarade vid testflygningarna:
”Nu verkar det som om vi äntligen har något som överträffar allt vad tyskarna har byggt”, var deras bedömning.
Supermarine-fabrikerna tillverkade 20 000 Spitfireplan mellan åren 1938 och 1948.
Fabrikerna var bombmål
Under slaget om Storbritannien år 1940 försökte tyskarna stoppa britternas tillverkning av Spitfireplan.
Tyska Luftwaffe insåg genast att Spitfireplanen utgjorde ett hot och sände därför bombplan mot Supermarines fabriker.
Den 24 september bombades fabriken i Woolston utanför Southampton men turligt nog för britterna blev skadorna små. Två dagar senare var de tyska bombplanen emellertid mer effektiva, och mer än hundra arbetare dödades.
Britterna hade förutsett ett sådant scenario och därför flyttat delar av produktionen till bland annat en fabrik i Yeovil. Men inte heller den fick vara i fred för Luftwaffe, som snart bombade fabriken.
Precis som tyskarna planerat minskade tillverkningen av Spitfireplan markant: från 133 i augusti till 59 i oktober. Britterna löste dock snabbt krisen och Spitfiretillverkningen var aldrig i någon direkt fara.
Planet klarade provet
I slutet av maj 1936 var det dags för Spitfireplanets stora test hos Air Ministry, som hade planer på att inlemma jaktplanet i Royal Air Force.
Kapten Humphrey Edwardes-Jones var den pilot som skulle avgöra planets öde.
Flygningen gick problemfritt och direkt efter landningen ringde piloten till Wilfrid Freeman vid Air Ministry för att berätta vad han tyckte om planet.
Han hann knappt börja berätta förrän han blev avbruten.
”Det enda jag vill veta är om en ung pilot i Royal Air Force kommer att kunna hantera ett så avancerat plan”, sade Freeman.
”Ja”, svarade Edwardes-Jones. Därefter dröjde det inte länge förrän Freeman å ministeriets vägnar gjorde en beställning på 310 stycken Spitfireplan, varav de första skulle levereras i september 1937 och de sista i mars 1939.
Under våren och sommaren 1936 charmade Spitfire in sig hos britterna genom ett antal uppvisningar runtom i landet och planet fick beröm från alla håll.
Vanligt folk tyckte om planets rena linjer och de mer insatta älskade dess akrobatiska talanger och kallade det ”luftens ballerina”.
Branschtidningen Flight, som inte var känd för att använda stora ord, skrev:
”Det påstås, och påståendet verkar obestridligt, att Spitfire är världens snabbaste militärflygplan.”
Reginald Mitchell orkade knappt ta emot alla hyllningar. Cancern hade återvänt och i slutet av 1936 var Mitchell mycket svag.
Men trots svåra smärtor gick han dagligen till kontoret och sina Spitfire-ritningar.
På våren 1937 försämrades hans tillstånd ytterligare. Den 6 juni 1937 blev han medvetslös och fem dagar senare avled han, 42 år gammal.
Vid hans begravning flög tre Royal Air Force-plan i formation över kyrko-gården i Southampton och vippade med vingarna som en sista hyllning till mannen som konstruerat det banbrytande Spitfireplanet.
Är du interesserad av stridsflygplan? Läs då vår artikel om tyskarnas ökända Stuka.
Specifikationer – Spitfire Mk IX
Spitfire – luftens ballerina
Spitfire förbättrades ständigt och de första versionerna hade inte mycket mer än namnet och de elliptiska vingarna gemensamt med de sista som producerades.
Sammanlagt 22 759 Spitfireplan byggdes och när tillverkningen upphörde 1948 hade Spitfire gjorts i 24 versioner med olika typer av motorer och vingar.
Tidigare hade de flesta plan öppen cockpit. Spitfire hade täckt cockpit, vilket gav en mer aerodynamisk flygplanskropp.
Jämfört med andra jaktplan, t.ex. tyskarnas Messerschmitt Bf 109, var det relativt gott om plats i Spitfireplanens cockpit. Även långa män kunde sitta vid styrspaken utan att böja på nacken.
De främre tankarna rymde cirka 320 liter bränsle. Med alla tankar fyllda kunde Spitfire flyga upp till 1 900 km. Fulla tankar gjorde dock planet instabilt.
De första versionerna av Spitfire hade bara tre propellerblad. I takt med att planet förbättrades blev det allt vanligare med fyrbladiga propellrar. I senare versioner hade Spitfire upp till sex propellerblad, som på den här bilde
Spitfireplanens vingar är elliptiska i tvärsnitt. Ving-
formen var en av Mitchells mest lysande idéer:
den minskade luftmotståndet och gav samtidigt plats för landningshjul och vapen.
Browning-kulsprutor var standardvapen i Spitfireplanen. Lappar av rött tyg sattes över mynningen för att kulsprutorna inte skulle frysa vid flygning på hög höjd.
Piloterna älskade Spitfire
Supermarines löfte att leverera de första planen till flygvapnet i september 1937 visade sig vara omöjligt att hålla.
Med sin konstruktion av helmetall skilde sig Spitfire markant från övriga brittiska flygplanstyper och därför blev vägen från prototyp till serietillverkning lång.
Situationen blev inte bättre av att Supermarine aldrig tidigare byggt så många plan på en gång.
Till Air Ministrys stora frustration sköt Supermarine fram leveransdatumen gång på gång.
Trots det utökade ministeriet sin order från 310 till 510 flygplan på våren 1938. Rustningsbehovet var akut; Hitler visade tydligt sina ambitioner.
I mars 1938 hade tyska trupper gått in i Österrike. Nu hotade Führern att ockupera Tjeckoslovakien, och det stod klart att ett europeiskt storkrig kunde vara nära.
”Det var kärlek vid första ögonkastet.” Piloten H.R. Allen om Spitfire.
I ett försök att sätta fart på produktionen slöt Supermarine avtal med flera underleverantörer som skulle bygga var sin del av Spitfireplanen.
Sammanlagt nästan 80 företag sysslade med att tillverka vingar, stjärtplan, motorfästen och så vidare. Men ändå låg fabriken hopplöst efter i tidsplanen.
Inte förrän den 4 augusti 1938 levererade Supermarine det första Spitfire till Royal Air Force och därefter följde snart fler.
Trots väntetiden var flygvapnets piloter förtjusta och långt innan planet över huvud taget hade utmärkt sig i strid spred sig ryktet om dess förträfflighet som en löpeld.
Piloterna talade vördnadsfullt om Spitfire och det redan berömda jaktplanet lockade många britter att anmäla sig som frivilliga i Royal Air Force.
Det gjorde bland andra H.R. Allen, som ansökte till pilotutbildningen direkt efter att han sett ett foto av planet:
”Det var kärlek vid första ögonkastet”, sade han senare. Och efter sin debut i Spitfire var Allen lika begeistrad:
”Jag rullade, jag dök, jag gjorde en brant stigning och jag gjorde en överstegring, och styrutrustningen var lätt som en fjäder.”
Allen var långtifrån ensam om att beundra jaktplanet. Det var som om människa och maskin blev ett.
Just den känslan av samhörighet framhävdes av flera piloter. En av dem, Bob Doe, sade:
”Du flyger inte en Spitfire –du har vingar på ryggen. Det är det enda plan jag känner till som man inte klättrar upp i, utan tar på sig som ett par byxor.”
Spitfires manöveregenskaper stod i en klass för sig jämfört med övriga flygplan inom Royal Air Force, och piloten Goodson beskrev hur planets manöverduglighet gjorde det till ett rent nöje att vara rökare – även om rökning var strängt förbjuden ombord:
”Om jag tappar min cigarr behöver jag inte famla runt på golvet för att hitta den – jag flyttar bara styrspaken en aning så att Spitfire rullar runt, och då kan jag fånga cigarren i luften när den faller ned från golvet.”
Kameran satt under vingen på rekognoscerings-planen.
Spitfire avslöjade Hitlers domedagsvapen
Britterna använde Spitfire inte bara som stridsflygplan utan även för rekognosceringsuppdrag.
Från flera kilometers höjd tog Spitfire bilder av fiendens strategiskt viktiga anläggningar.
I juni 1943 levererade ett Spitfireplan t.ex. det första beviset för att Hitler höll på att konstruera en långdistansrobot i staden Peenemünde vid Östersjön.
Den så kallade V-2-roboten skulle användas i attacker mot bl.a. London. I augusti sändes 596 brittiska bombplan iväg för att jämna fabriken med marken. Tyskarna tvingades flytta tillverkningen till en underjordisk fabrik.
Ett Spitfireplan på spaning spolierade även tyskarnas planer på att smyga ut slagskeppet Bismarck obemärkt i Atlanten.
Den 21 maj 1941 upptäckte piloten jättefartyget i en norsk fjord, och redan sex dagar senare hade britterna sänkt Bismarck.
Tyskarna fruktade Spitfire
Piloternas förtjusning i Spitfire prövades på allvar sommaren 1940.
Efter andra världskrigets utbrott i september 1939 hade Tyskland gått från seger till seger och nu var det bara Storbritannien som stod i vägen för ett helt Europa under Hitlers ledning.
Tyskarna hade planer på att invadera Storbritannien, och det första steget var att ta herraväldet i luften och slå ut Royal Air Force.
Tyskarna ansåg att det torde vara en genomförbar plan – tills de fick se Spitfire i aktion.
På papperet stod britterna inför ett försmädligt nederlag i kraftmätningen; Luftwaffe var RAF numerärt överlägset, både vad gällde män och maskiner.
Men när flera skvadroner med tyska bombplan närmade sig den brittiska kusten den 10 juli 1940, i det som skulle komma att bli historiens första stora strid i luftrummet, möttes de av en svärm av jaktplan av typerna Spitfire och Hawker Hurricane.
Tillsammans var britternas flygplan överlägsna Luftwaffes tunga bombplan, och snart tvingades tyskarna inse att de hade underskattat både britterna och deras flygplan å det grövsta.
Luftwaffe-chefen Hermann Göring (t.v.) tvingades inse att tyska jaktplan inte kunde mäta sig med Spitfire.
Tyskarna hade ett avancerat jaktplan, Messerschmitt Bf 109, som dels var snabbare, dels hade bättre vapen än Spitfire.
Men Spitfire var överlägset när det gällde manöveregenskaper. För britterna blev planet en symbol för segern i slaget om Storbritannien.
För tyskarna var Spitfire däremot synonymt med total förödmjukelse.
När Luftwaffe-chefen Hermann Göring i nederlagets stund frågade en av sina allra bästa piloter vad denne ansåg borde göras för att vända utvecklingen, fick Göring ett svar som gjorde honom utom sig av raseri:
”Ge oss en skvadron Spitfire.”