Mosquito – träplanet som hade allt

Sju varianter av Mosquito

Från prototyperna utvecklades sju distinkta versioner för olika huvudanvändningsområden. Inom ramen för dessa gjordes en mängd varianter för att möta olika operativa krav:

• Fotospaningsversion där man prioriterade lång räckvidd och hög topphöjd. Tryckkabin och extra stor bränslekapacitet installerades på vissa exemplar.
• Dagjaktversion som var förstärkt strukturellt.
• Nattjaktversion som var radarutrustad.
• Jaktbomb/attackversion med utökad bomblast och attackraketbeväpning och extra pansarskydd. En variant modifierades för hangarfartygsoperationer med ombyggt landningsställ, katapultfästen och stjärtkrok, och vapenbalkar för torped.
• Bombversion med glasad nos för bombfällaren. En variant fick breddat bombutrymme för att kunna bära en 1 800 kg bomb.
• Den civila versionen för transport av kurirpost, viktig materiel och betydelsefulla passagerare. För de sistnämnda modifierades bombrummet med stoppning och syrgasförsörjning.
• Skolversionen, som var utrustad med dubbelkommando (vilket saknades i övriga versioner).
• Målbogseraren, som var en efterkrigsvariant av ombyggda skolversioner.
• Fotografisk flygkartering blev en uppgift efter kriget för ombyggda varianter av fotospaningsversionen.

Överlägsen prestanda

Mosquitons motorstyrka och strömlinjeform gav den prestanda som, när prototyperna togs fram, var överlägsna alla i tjänst varande jaktplan, både tyska och brittiska.

Även om detta övertag försvann under de följande krigsåren förblev Mosquiton ett mycket besvärligt mål för det tyska luftförsvaret. Inte nog med att dess fart- och höjdprestanda krävde god förvarning och radarjaktledning för att försvarsjakten skulle ha någon chans att komma till skott. Dess träkonstruktion gav också ett relativt dåligt radareko.

När flygplanet kom i operativ tjänst i början på 1942 var förlusterna till en början förvånansvärt höga, samtidigt som fiendens förväntade problem med att bekämpa det bekräftades. Det rörde sig således sannolikt om så kallade operativa förluster, det vill säga sådana som inte vållades av fientlig inverkan.

Inledande barnsjukdomar

Mosquiton hade – liksom de flesta flygplan – barnsjukdomar som det tog tid att klara ut. Dessutom ställde den, trots sina generellt goda flygegenskaper, krav på förarens rutin och försiktighet. Således varnar förarinstruktionen för att ge stora roderutslag i hög fart, liksom för dålig skevroderverkan vid låg fart.

I likhet med de flesta tvåmotoriga flygplan vid denna tid var hanteringen vid motorbortfall ett problem. Vid låga farter räckte inte ens fullt sidoroderutslag till för att hålla planet på kurs.

Ett annat tekniskt problem var att landningsställsluckorna i slutet läge hölls på plats av gummiremmar, som kunde förslappas så att luftkrafterna under flygning i hög fart kunde slita bort luckorna. Därvid kunde de träffa stabilisatorn med höjdrodret så att planet blev manöverodugligt.

Inte alldeles oväntat framkom problem som berodde på den i krigstid forcerade utvecklingen av planet och dess användning av material och monteringsmetoder som inte var till alla delar färdigutprovade.

Häri ingick en benägenhet för delar av planet att kunna provoceras att komma i självsvängning, ofta med katastrofalt resultat. Limfogar och faner hade en tendens att mjukas upp och separera under inflytande av hög fuktighet och höga temperaturer.

Försvann över Atlanten

Leveransflygningarna över Atlanten av i Kanada nytillverkade Mosquitoplan drabbades av att ett oväntat stort antal av planen bara försvann spårlöst. Problemet minskade – men förekom fortfarande – sedan planen blivit föremål för fem timmars extra provflygning för att hitta fel. Det torde också vara ett faktum att den krigstida kvalitetskontrollen
i produktionen inte hade någon hög prioritet.

Fotospaningsversionen kom i förbandstjänst i början av 1942 och kunde i specialvarianter täcka hela den europeiska krigsskådeplatsen – liksom den i Fjärran Östern – med räckvidder på upp till 5 600 km (en siffra som bara vissa tunga bombplan kunde överträffa).

Den blev krigets utan jämförelse bästa fotospaningsplan och kunde bland annat i april 1943 bidra till att avslöja den tyska robotförsökscentralen i Peenemünde.

Bombfällning med precision

Jaktbombsversionen hade extra pansar för att förbättra skyddet mot främst luftvärnseld och kunde bära en last på upp till fyra 227 kg bomber och åtta attackraketer.

Förutom låghöjdsanfall mot punktmål användes versionen i stor omfattning för anfall mot marina mål utefter den norska kusten och i Skagerack/Kattegatt, liksom för bekämpning av ubåtar i ytläge i Biscayabukten. För detta tog man fram en variant av planet med en 57 mm kanon med automatladdning.

Bombversionen har kanske blivit mest berömd som målmarkeringsplan för de tunga bombplanens anfall mot mål i Tyskland. Genom radionavigeringssystemen »Gee» och »Oboe» kunde markeringsbomber fällas med hög precision.

Utrustade med en 1,8 tons bomb och skenmålsremsor användes Mosquitoplan för vilseledningsuppdrag. Planet gav också bombningen av tyska mål en ny dimension genom sin förmåga att nattetid från låg höjd anfalla punktmål, t ex mynningen på järnvägstunnlar, vilket låg utanför större, långsammare bombplans förmåga.

Det tyska luftvärnet och jaktflyget hade nattetid stora svårigheter med de snabba, manövrerbara och relativt små Mosquitoplanen och deras låghöjdstaktik. Anfallen utfördes med målbelysning av lysbomber men också i gott månljus.

Lägre förlustprocent

Sett över hela bombkriget hade Mosquitoplanen en förlustprocent som bara var en tredjedel av de stora bombplanens, samtidigt som de påstås ha varit fem gånger så effektiva (troligen mätt som uppnådda resultat i relation till lägre tillverknings-, bemannings- och driftskostnader).

Vissa plan modifierades för den allt viktigare elektroniska krigföringen med signalspanings- eller störnings/vilseledningsutrustning.

Nattjaktversionen blev först standardutrustning för RAF:s försvar av hemlandet mot de spasmodiska nattliga tyska bombplansanfallen och fick sedan en offensiv roll i bombkriget mot det tyska hemlandet och mål i de ockuperade länderna.

Genom att i tillägg till den vanliga radarn installera mottagarenheten till en äldre radar (som arbetade på samma våglängdsområde som tyskarnas radar) kunde man pejla in dels de tyska nattjaktplanens radar, dels deras igenkänningssignaler till ledningen på marken.

Därigenom kunde dessa modifierade plan bedriva en systematisk nattlig jakt över Tyskland från 1944. Bortåt 250 stycken tyska plan sköts ner – en svår förlust för tyskarna av kvalificerade besättningar och flygplan, som dessutom var demoraliserande (»Moskitoschreck»).

Höghöjdsvariant

Dagjaktversionen användes särskilt som eskort för bombanfall i norra Europa mot mål som låg utanför de enmotoriga brittiska jaktplanens aktionsradie. En särskild höghöjdsvariant togs också fram för att möta tyska spaningsflygningar på extremt hög höjd.

Ett fåtal Mosquitoplan civilregistrerades och byggdes om för transport av en till två passagerare, kurirpost eller vital materiel i bombrummet. En sådan resa från Sverige höll på att sluta illa när passageraren, fysikern och nobelpristagaren Niels Bohr, fick problem med syrgasen och förlorade medvetandet.

Piloten gissade vad som hade hänt när han inte fick något svar på interntelefonen från sin prominente passagerare och gick ner på lägre höjd. Bohr överlevde.

Anfall mot Gestapohögkvarter

En av Mosquitons mest berömda insatser ägde rum i mars 1945 och riktades mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat i syfte att förstöra dess arkiv. Tjugo plan anföll i tre vågor. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades.

Emellertid inträffade ett missöde med mycket tragiska konsekvenser. Ett plan kolliderade med en hög belysningsstolpe och kraschade in i en klosterskola belägen några hundra meter från anfallsmålet. Och inte nog med det – ett plan misstog senare den brinnande klosterskolan för anfallsmålet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna dödades.

Liknande anfall genomfördes även mot samma typ av mål i Haag, Oslo och Århus, men utan civila offer, liksom en mycket berömd bombning av ett franskt fängelses murar i syfte att ge fångar ur motståndsrörelsen tillfälle att fly.

I tjänst i över tjugo länder

Mosquiton kom att tillverkas i totalt 7 781 exemplar i Storbritannien, Kanada och Australien, och kom i växlande omfattning att tjäna i ytterligare 18 länder.

De sista flygdivisionerna ombeväpnades till jetplan 1954, men Mosquiton användes ännu i tio år för andra uppgifter, både civilt och militärt. Dess träkonstruktion visade sig inte i längden så hållfast, och i dag finns bara ett plan kvar i flygdugligt skick. Det har nära nog fått byggas upp på nytt till avsevärda kostnader.