Stridskonst på hög nivå
Hajkäftar på Mustanger, seriefigurer, satir och pinuppor har prytt stridsflygplan i alla tider. Ju längre hemifrån trupperna var, desto djärvare "nose art".
Hell's Angels, American Volunteer Groups 3.division i sina Curtiss P-40 med hajkäftar. Kanske de mest kända nosmålningarna från andra världskriget.
Flygare är ofta individualister som gärna vill sätta en personlig prägel på sina flygplan. Ett av de populäraste sätten har varit att göra det genom inte alltid så politiskt korrekt Nose Art – figurer målade på planets nos.
I flygets barndom förekom det knappast någon speciell målning, inte ens nationalitetsbeteckningar fram till 1913. Då förändrades allt när en italiensk Nieuport-Macchi flygbåt målades som ett sjöodjur. Det startade en trend som varar än idag.
Inledningsvis målades ofta små, diskreta namn på maskinerna. Ett exempel var det tyska flygaresset Ernst Udet som döpte alla sina plan till ”Lo” efter sin blivande fru. Under första världskriget fick framförallt de tyska jaktplanen spektakulära, färggranna målningar. När sedan de första amerikanska piloterna kom över till Europa började de kopiera den tyska stilen och andra nationer följde efter. Men inte Storbritannien som ville ha allt så uniformt som möjligt.
I Italien målade esset Francesco Baracca en stegrande häst på sin SPAD XIII. Efter att Baracca stupat skänkte hans mor märkningen till Enzo Ferrari och det är därför biltillverkaren har detta märke.
Under första världskriget dök även de första ansiktena upp. De platta fronterna på stjärnmotorutrustade maskiner var som gjorda för ögon och mun kring luft-intagen. De som hade radmotor kunde i stället få en hajkäft och ytterligare en tradition var född.
Efter första världskriget var det åter till ordningen, även om vissa enheter ibland hade lite färggrannare och större förbandsmarkeringar. Det blev istället civila flygplan som dekorerades med speciella målningar. Ofta var det maskiner som deltog i långflygningstävlingar eller flygrace.
Ett Nieuport 27 som under första världskriget målades som en piraya med fiskfjäll och allt.
Den militära noskonsten återkom vid mitten av 1930-talet på ett oväntat sätt. Många av de tyska flygplanen i Legion Condor i spanska inbördeskriget fick special-målningar. En populär figur var Musse Pigg som fanns på flera olika flygplans-typer. Musse kände dock inga politiska gränser och på den republikanska sidan prydde han stjärten på ett sovjetiskt jaktplan. Här använde också den internationella brigadens flyg seriefiguren Karl-Alfred som dekor. De tecknade figurerna blev populära som personlig märkning, men även som förbandsmärken i främst USA.
American Volunteer Group, som stred mot japanerna i Kina, utrustades med Curtiss Hawk 81 (P-40) våren 1941. Planet var som gjort för att måla en hajkäft på och snart hade alla maskiner en sådan. De olika divisionerna inom förbandet fick också speciella markeringar. En, Hell’s Angels, hade vingförsedda, nakna flickor. Enligt myten var det några piloter från detta förband som efter kriget startade det ökända motorcykelgänget.
Precis som under första världskriget var brittiska Royal Air Force negativt inställd till specialmålningar på sina plan. Inledningsvis var det bara förbandsbeteckningar och någon diskret text som godkändes. De plan som skänkts till flygvapnet genom insamlingar brukade få en omfattande text om givarna. Med tiden, då framförallt förlusterna i bombkriget steg, lättades restriktionerna för noskonst och främst bombplanen började målas. Noskonsten var dock fortfarande relativt diskret och inriktade sig på att håna fienden. Inom det kanadensiska och australiska flyget var det däremot vanligare med lättklädda kvinnor. Man kan allmänt tala om en avståndsfaktor, även när det gällde RAF-plan. Ju längre bort från hemlandet planen var, desto mera lättklädd var noskonsten. Allierade P-40-piloter i Nordafrika tog efter American Volunteer Group och målade hajkäftar på sina plan.
Den nation som verkligen frossade i noskonst var USA. Målningarna anspelade ofta på sprit, spel och kvinnor, och det är lätt att förstå vad flygarna saknade mest i fält. Namnen på planen var vanligen tvetydiga och i vissa fall rent vulgära. Exempel var Nip on Knees, Mount’N Ride och Finito Benito, Next Hirohito.
Sergeant J S Wilson smyckar ett bombplan baserat på Marshallöarna i juni 1944.
De ofta lättklädda damerna inspirerades av tidens tecknade pinuppor, men självklart även av filmstjärnor. Många av planen med kvinnlig fägring har blivit berömda, likaså konstnärerna bakom originalteckningarna. Bland dessa konstnärer sticker några ut. Den främste var peruanen Alberto Vargas som publicerade sina verk, Varga Girls, i Esquire. Ett stort antal plan, även brittiska, fick noskonst inspirerad av honom. Vid sidan av Vargas var Gil Elvgren den store i nischen. Bland hans övriga kända verk var den klassiska Coca-Cola-reklamen under 1940- och 50-talet. Bland de Hollywoodskådespelerskor som var förebilder till målningar fanns Betty Grable, Jane Russel och Rita Hayworth.
Det finns många olika analyser av noskonstens betydelse för soldaterna. Anhängare till Freud ser sexuella kopplingar i allt, medan andra ser noskonsten som ett sätt att ge maskinen en mänsklig karaktär. Somliga tolkar den bara som flygarnas kärlek till sitt plan.
Det populäraste motivet var pinuppor: 55 procent av de amerikanska planen hade kvinnor som noskonst. Resten hade seriefigurer, djur, slogans eller motiv kopplade till familjen. Till exempel var den B-29 som fällde första atombomben, Enola Gay, döpt efter pilotens mamma.
Efter andra världskriget införde USA ett förbud mot noskonst i fredstid. Det fanns några få undantag i form av plan som användes vid rekordförsök och experiment.
När Koreakriget bröt ut 1950 återupplivades noskonsten nästan direkt, trots att det från högre ort inte alltid sågs med blida ögon. Bland de nya förebilderna till konstverken fanns Marilyn Monroe. De plan som fick den mest spektakulära, men även mest avklädda konsten, var B-29. Detta resulterade i censur på de maskiner som var baserade i Kadena i Japan. Baschefens fru tyckte inte om de nakna kvinnorna, som därför kläddes med påmålade baddräkter. Vissa besättningar målade bara över en remsa med texten ”censur”. I Vietnam var noskonsten ytterligare nedtonad och det vanligaste var seriefigurer. Populärast var de ur Snobben. Somliga helikoptrar fick dock noskonst som kunde tävla med andra världskrigets. Här kan man tala om en riskfaktor; den som flög de farligaste uppdragen hade oftast den häftigaste målningen. När det åter blev fred försvann noskonsten nästan helt igen.
Besättningen på en amerikansk B-26C Invader avbildad i form av seriefigurer under Koreakriget.
I andra nationer förekom noskonst sparsamt efter andra världskriget. Ett årligt återkommande evenemang är dock Tiger Meet, där alla Natoförband som har en tiger i sitt förbandsmärke möts. Vid dessa träffar målas alltid några deltagande maskiner i tigermålning. I USA släppte Strategic Air Command sitt förbud mot noskonst 1988, då de ansåg att denna främjade förbandets sammanhållning. Därefter har amerikanska plan åter börjat målas, ibland inspirerade av samma motiv som under andra världskriget.
Under Kuwaitkriget 1991 fick noskonsten en renässans hos de flesta nationer inom alliansen. USA försökte tona ner sin, främst av politiska skäl för att inte stöta sina arabiska allierade. Britterna däremot verkar inte haft sådana betänkligheter och hade spektakulära målningar på sina ökenskära plan. Ett av de mest berömda var en Jaguar GR.1 som döpts till ”Sadman” där en tecknad Saddam Hussein sparkades av en brittisk armékänga.
Det var dock inte så lätt för konstnärerna att få tag i lämpligt material till sina verk. De enda färger som fanns via officiella vägar var för kamouflage. Det upptäckte flygteknikern och inbitne modellbyggaren kapten Kenny Letham vid 208. divisionen som flög Buccaneer för målmarkering åt laserbomber. Han skrev till sina föräldrar som skickade lämpliga färger. Därefter kunde förbandets plan för-gyllas med kvinnlig fägring och alla maskiner döptes även efter whiskysorter då man normalt var baserad i Skottland. Seriefigurer var precis som tidigare populära, men speglade naturligtvis en ny generations smak. En av de vanligaste på amerikanska plan blev Bart Simpson.
Under de senaste konflikterna i Afghanistan och Irak har noskons-ten fortsatt att flöda. Den har dock varit mera nedtonad i motivvalet, framförallt när det gäller kvinnobilder och framställningen av andra religioner. Istället har patriotismen lyfts fram tydligare.
Ett restaurerat North American B-25 Mitchell bombplan med sin ursprungliga nosmålning.