Luftbron räddade Västberlin

Plötsligt går någonting snett. Ett av transportplanen hamnar vid sidan av den korta landningsbanan på Tempelhof. C-47:an kanar ut åt sidan och börjar brinna.

Lågorna slår ut åt alla håll medan nästa flygplan landar och i full fart tvingas göra en undanmanöver på marken. Framhjulet exploderar av giren och planet glider tvärs över landningsbanan innan det stannar.

Samtidigt är det tredje planet i raden på väg ned. Men landningsbanan spärras av de havererade maskinerna och tillskyndande räddningsmanskap. I stället svänger planet och landar på ojämn mark bredvid banan. Medan kaos råder på landningsbanan beordrar kontrolltornet på Tempelhof alla plan som är i luften att cirkla uppåt och runt för att invänta landningstillstånd. En lång kö av flygplan uppstår och situationen blir allt mer nervpirrande ju tätare planen flyger.

William Tunner är skakad. Han beordrar samtliga piloter att avbryta sina uppdrag och återvända till flygbaserna i västra Tyskland genom den så kallade utflygningskorridoren.

För första och enda gången ligger luftbron över Berlin nere. Olyckan på Tempelhof-flygplatsen får William Tunner att sätta sig vid skrivbordet för att tänka ut en plan som kan säkra försörjningen från luften till den forna huvudstaden.

Bråk om Tysklands framtid

Efter andra världskriget hade staden delats in i fyra zoner som de amerikanska, brittiska, sovjetiska och franska styrkorna fick ansvaret för, men nu tre år efter krigsslutet, var de segrande parterna sedan länge splittrade.

England, USA och Sovjetunionen låg i öppen konflikt om Tysklands framtid. Medan ryssarna ville ha politisk och ekonomisk kontroll över det besegrade landet för att hindra det från att växa sig starkt, ville USA och Storbritannien i stället dra in Tyskland i efterkrigstidens spirande ekonomiska tillväxt.

Oenigheten gick inte att lösa och därför valde stormakterna i väst att införa en ny valuta, D-mark, i sina zoner i Tyskland – det blivande Västtyskland.

Den nya myntfoten skulle dämpa efterkrigstidens inflation, skapa tilltro till ekonomin och bidra till att återuppbygga det svårt sargade landet.

Sovjetledarna blev rasande över denna självsvåldighet som gick stick i stäv med alla deras krav. Därför beslöt Stalin att sätta press på de allierade genom att spärra av den västra delen av Berlin.

Huvudstaden låg 17,5 mil in i ryssarnas del av Tyskland och i en blockad riskerade Västberlins två miljoner invånare att svälta ihjäl.

Ryssarna stänger in Berlin

Den 12 juni stängde ryssarna motorvägarna från Västtyskland till Berlin. Nio dagar senare spärrades resten av infartsvägarna av, innan ryssarna den 24 juni tog det sista steget och stoppade all tågtrafik till staden.

Samtidigt meddelade Sovjetunionen att de inte tänkte förse de västra delarna av Berlin med mat. Västberlin var avskuret från omvärlden. USA:s ledning reagerade snabbt på ryssarnas blockad.

President Truman förklarade i ett brev till ryssarna att transportflygplan hädanefter skulle använda tre 32 km breda korridorer för att flyga in nödhjälp till Berlin. Man valde flygtransport eftersom den bara kunde stoppas på ett sätt.

Ryssarna skulle bli tvungna att skjuta ned nödhjälpsplanen och därmed riskera ett nytt världskrig. Två dagar efter att blockaden inletts lyfte 32 transportplan av modell C-47 från flygplatsen i Wiesbaden i den amerikanska zonen.

De flög till Tempelhof i Berlin och hade med sig totalt 80 ton mjölkprodukter och medicin som delades ut till berlinarna.

Redan två dagar senare anslöt sig britterna till nödhjälpsaktionen och efter en vecka flög piloterna dagligen in 1.000 ton varor till Västberlin. Men transporterna räckte inte till.

Behovet av förnödenheter låg på minst 1.500 ton mat och 3.475 ton kol och bensin. För att öka mängden flög man dygnet runt. Flygningarna avbröts bara när planen skulle lastas eller lossas.

Med så många avgångar tvingades även manskapet på marken att arbeta konstant med att bära gods in i och ur flygplanen.

Det dröjde inte heller länge innan tröttheten gjorde sig påmind bland männen – med ödesdigra konsekvenser. Efter bara tio dagar störtade det första planet mitt i Berlin och två amerikanska piloter samt en civilperson omkom.

Luftbron sätts i system

Efter en månads flygningar, präglade av olyckor och kaos, insåg amerikanerna och britterna att luftbron inte skulle bli någon kortvarig lösning. Sovjetiska trupper höll fortfarande Berlin i ett järngrepp och det började sina i västberlinarnas matförråd.

Det var dags för en maktdemonstration. Operation Vittles, som luftbron nu kallades, behövde utökas kraftigt för att rädda Berlin. Den 29 juli övertog Willam Turner kommandot över flygningarna.

Generalen hade visat sin kompetens när han ansvarat för en livsviktig luftbro till inspärrade kinesiska trupper under andra världskriget.

Hans första beslut blev att bestämma med vilket intervall planen skulle flyga. Det går 1.480 minuter på ett dygn och Tunner satte som mål att det skulle landa ett plan var tredje minut eller sammanlagt 480 flygplan dygnet runt.

Medan ryssarna skärpte retoriken och hotade med att skjuta ned planen intensifierade alltså de allierade sina flygningar.

Enkla regler förhindrar olyckor

Fram tills nu hade piloterna flugit till Berlin i två luftkorridorer och hemåt i en tredje. Efter olyckorna den 13 augusti behöll Tunner reglerna för korridorerna men landningsprocedurerna ändrades.

Varje plan fick hädanefter bara en enda chans att landa i Berlin. Om landningen gick snett skulle piloten omedelbart flyga ut ur korridoren. Syftet var att förhindra onödig väntetid för de plan som stod på kö och på så sätt spara både bränsle och tid.

KARTA: Så fungerade luftbron

Piloterna fick inte längre lämna sina plan medan de stod på marken i Berlin. Det var viktigt att hålla operationen i ständig rörelse så att alla fick mesta möjliga nytta av de resurser man hade till sitt förfogande.

Nästa steg var att införa radarfyrar som placerades på strategiska platser i Västtyskland. När planet passerade en fyr fick piloten anvisat sin höjd, flyghastighet och destination för att skapa ett flyt i landningarna och minska olycksrisken. På hemvägen dirigerade radarfyrarna piloten mot den flygplats där det för tillfället var mest gott om plats.

T.ex. fick de amerikanska planen från flygplatserna i Wiesbaden och Rhein-Main en radarsignal vid inflygningen i Frankfurt-Berlin-korridoren.

När planet och markpersonalen hade kontakt skulle piloten styra planet åt höger och tillbaka igen för att flygledarna på marken skulle kunna markera planet på radarskärmen. Därefter fick det en plats i luftbron så att man höll treminutersintervallet.

Tyskarna hyllar militärpiloter

De enkla men effektiva riktlinjerna ledde till att antalet olyckor drastiskt minskade. Samtidigt utökades luftbron med fler plan utan att riskerna ökade.

Det dagliga tonnaget steg hela tiden och i september 1948 kom mer än 3.000 ton varor till Berlin varje dag. Invånarna som några år tidigare varit utsatta för massiva bombanfall från luften hälsade nu militärplanen med jubel.

Så småningom gick det viss rutin i världens största nödhjälpsaktion tack vare general Tunners regler. Men någon politisk lösning verkade däremot inte finnas i sikte.

De stridande stormakterna höll åtskilliga möten men utan resultat och den 4 oktober 1948 togs saken upp i FN:s säkerhetsråd.

Efter tre veckors diskussion föreslog rådets mindre medlemmar en lösning som skulle beordra SSSR att upphäva blockaden så att läget i Berlin återgick till det normala. Förslaget antogs inte; Sovjetunionen använde sin vetorätt och förkastade det.

Luftbron passerar en miljon ton

Medan vintermörkret föll fanns det ännu inga tecken på en lösning för Berlin. Den 7 december öppnades en tredje flygplats i Berlin, Tegel, som byggdes på tre månader. Vid nyår passerade luftbron en milstolpe: 100.000 flygningar som totalt fraktat in 700.000 ton i nödhjälp.

År 1949 tog vid där 1948 slutat. Luftbron växte ständigt och tack vare flygplatsen Tegel kunde betydligt mer gods flygas in. I februari hade man flugit in en miljon ton varor.

Trupperna lossade snart så mycket mat, medicin och kol på Berlins tre flygplatser att stadsborna fick gott om varor. Kulmen på luftbron kom på påsksöndagen den 16 april 1949.

I den så kallade påskparaden flög plan efter plan in mer än 13.000 ton varor till Berlin – tre gånger den mängd som staden egentligen behövde.

Ett plan landar i Berlin varje minut

I en verklig styrkedemonstration landade ett plan varenda minut under dygnets 24 timmar. USA och Storbritannien lyckades under Tunners befäl utföra det omöjliga: att undsätta en storstad med flera miljoner invånare – på obestämd tid.

För varje allierat flygplan som landade i Berlin vann USA och Storbritannien en liten seger, medan SSSR dagligen tappade anseende. De sovjetiska ledarna övervägde att stoppa flygtransporterna med militärmakt men när NATO bildades den 4 april 1949 vågade ryssarna inte riskera att starta ett krig mot alliansens tolv medlemmar.

I stället valde ryssarna den diplomatiska vägen. Medan luftbron fortsatte träffades representanter från stormakterna. Förhandlingarna pågick i flera dagar och slutade med ett avtal på de allierades premisser.

Ryssarna hade efter nästan ett helt års nervkrig och daglig förnedring förlorat kampviljan och den 4 maj, precis fyra år efter Nazitysklands kapitulation, enades världskrigets segerherrar om att Berlin-blockaden skulle upphävas inom en vecka.

Vid midnatt den 12 maj öppnade de ryska styrkorna åter järnvägar och vägar till Västberlin.

Klockan 5.32 rullade det första tåget in över stadsgränsen och några timmar
senare körde det mot Västtyskland, proppfullt med människor som inte kunnat lämna huvudstaden på ett helt år. Luftbron hade spelat ut sin roll.