London drunknar i slam: Århundradets största vvs-uppdrag

​​År 1858 flyter kloakslam på Londons gator. Stanken är olidlig och dricksvattnet otjänligt. Trots det vill ingen lyssna på en ihärdig ingenjör, som har lösningen på miljonstadens livshotande problem.

​​År 1858 flyter kloakslam på Londons gator. Stanken är olidlig och dricksvattnet otjänligt. Trots det vill ingen lyssna på en ihärdig ingenjör, som har lösningen på miljonstadens livshotande problem.

National Portrait Gallery London & Shutterstock

Solen gassar över Londons tak. Det är sommar år 1858. Themsens bruna vatten skvalpar som en tjock soppa och bildar ett gulaktigt skum kring bro­pelarna vid Westminster Bridge. Stanken är mer kväljande än någonsin.

Längs flodbrädden, där det stinkande vattnet ligger som en tjock klibbig massa, går barn i trasiga kläder och rotar med pinnar i sörjan för att hitta spik, rester av rep eller benbitar som de kan sälja till lumpsamlare.

Stora delar av Londons befolkning levde i slutet av 1800-talet i slumkvarter, där koleran skördade de flesta av sina offer.

© Granger/Imageselect

I solen torkar det bruna klistret till grå klumpar kring deras magra ben. De kommer hit varje dag, kloakmynningarnas slam är deras levebröd. De står längst ned i hierarkin av de fattiga som lever av slammet.

För det här är Dickens London. Det är den viktorianska tidens London. Och det är Londons ”The great stink” – stanken som den kallas i både folkmun och i tidningsartiklarna där man alltmer upprört kräver åtgärder.

30 000 har dött av kolera

Stanken kommer från de mer än två miljoner invånarnas naturbehov och från avlopp i djurstallar, slakterier, garverier och överfulla kyrkogårdar.

Spillvattnet svämmar över i avlopp och källare, förorenar vattentäkter och rinner ut i floden. Odören tränger in överallt genom fönster, dörrar och springor – till och med genom murarna i parlamentsbyggnaden där de få kvarvarande parlamentsledamöterna pressar sina handbroderade näsdukar över näsan i fåfänga försök att slippa stanken.

Många har för länge sedan packat familjer, koffertar och hästkärror och åkt ut på landet. Bort från den storstad som är känd som civilisationens högborg men som nu är nära att drunkna i sin egen befolknings fekalier.

Men detta har ingalunda börjat den här sommaren. Det har pågått de senaste åren och det har sedan länge varit föremål för tidningsartiklar och otaliga utredningar.

Tidningarna skrädde inte orden i sin kritik av vattenverken. Satirteckningen från 1858 fick namnet ”Monstersoppa från Themsen”.

© Wellcome Library, London

Koleran har härjat i tre omgångar sedan 1831. I de trångbodda fattigkvarteren har hela familjer utplånats på några dagar, och sjukdomen har tagit över 30 000 människoliv.

Trots detta är det först nu, när stanken når de förfinade parlamentsmedlemmarnas näsborrar, som något börjar hända.­ Man beslutar att London ska få ett modernt
kloaksystem som kan leda bort bakteriesörjan från staden. Huvudstadskommittén ”Metropolitan Board of Works” får befogenheter och pengar till detta.

Särskilt en man blir lättad över beslutet, nämligen Joseph Bazalgette, chefsingenjören i huvudstadsrådet. Han har under flera år försökt få gehör för att göra något åt den hotande miljökatastrofen.

Nu kan han äntligen genomföra det storstilade ingenjörsarbete som ska göra London redo att möta framtiden och rädda dess invånare från en veritabel miljökatastrof.

Ingenjörerna under den viktorianska tiden var ståndsmässigt klädda. Här inspekterar de arbetet med att anlägga det nya kloaksystemet.

© Punch magazine, Hulton Deutsch/Getty Images & Shutterstock

Londons fattiga vadar i slam

I århundraden var London annars känd för sitt goda dricksvatten. Under medeltiden fanns det så mycket lax i London att lärlingarna hos hantverksmästarna bad att få slippa äta lax mer än två gånger i veckan.

Men under bara några år blev Themsen så förorenad att floden på en sträcka av fyra till fem kilometer var helt utan liv. Den sista laxen fångades 1833.

Det fanns flera orsaker till detta. För det första fördubblades invånarantalet på 50 år. För det andra blev den moderna vattenklosetten en succé och för det tredje övergav staden sitt gamla sanitetssystem utan att välja ett nytt.

Londons gamla kloaksystem var bara dimensionerat för att leda bort ytvatten. Det hade inte kapacitet för avloppen från de moderna klosetterna.

© The Stapleton Collection/Bridgeman Images & Shutterstock

Fram till 1815 hade omkring 200 000 kloakbrunnar över hela staden tagit emot spillvattnet och de så kallade nattmännen hade mot betalning tömt latringroparna på slam och kört ut avfallet på landet. Men systemet klarade inte den våldsamma befolkningstillväxten.

Kloakbrunnarna svämmade över och nattmännen höjde sina priser eftersom de tvingades allt längre ut från staden för att dumpa sin stinkande last. Londons många fattiga kunde inte betala och snart låg slammet upp till anklarna i källare, på bakgårdar och i smala gränder.

Det ledde till att myndigheterna 1815 upphävde förbudet mot att leda avloppsvatten och slam från hushållen ut i kloakerna.

Dricksvatten tas från Themsen

Ursprungligen var kloakerna bara byggda för att leda bort ytvatten från staden och ned i floden, men nu öppnades de för mer än två miljoner människors dagliga utsläpp. Londons invånare befann sig i en sanitär dödsfälla.

Stadens tillstånd innebar en stående inbjudan till kolerabakterierna att slå till. I takt med att kloakvattnet sköljde in koleraepidemier över staden, svämmade tidningarna över av inlägg om de eländiga sanitära förhållandena och dricksvattnets dåliga kvalitet – utan att de två frågorna i övrigt kopplades samman. Charles Dickens var en av dem som offentligt kritiserade dricksvattenförsörjningen. År 1850 besökte han ett av Londons vattenverk och han beskrev hur tidvattnet kunde spola tillbaka kloakslammet ut i floden just där vattenverket tog dricksvatten till staden.

”Fader Themsen presenterar sina barn för den vackra staden London”, lyder texten. Barnen heter difteri, kolera och skrofulos – sjukdomar som spreds med vattnet.

© John Leech Cartoons from Punch magazine & Shutterstock

Men det hjälpte inte. Flera kommissioner hade genom åren tillsatts för att lösa problemen, men de hade varken pengar eller makt att göra något. Och motståndet hos de många olika lokala råden, vattenverken och kloakkommissionerna i de olika stadsdelarna var stort.

Varje gång någon talade för en gemensam lösning för storstaden, rasade diskussionerna om centralism kontra lokalt självstyre, och ingenting hände.

Inte förrän 1856 fick London sin första egentliga huvudstadskommitté, Metropolitan Board of Works, och först under ”The great stink” fick rådet makt och medel till att agera.

Koleran kom från Indien

Under tiden härjade koleran och skördade massor med offer, särskilt i fattigkvarteren. Koleran kom första gången från Indien 1831 och dödade över 6 000 människor i London.

Magsmärtor, kräkningar och diarré var säkra tecken. Om man drabbades gick det oftast bara ett dygn innan man låg uttorkad och livlös med en karakteristisk gråsvart hy och väntade på det sista ansträngande hjärtslaget. Så snabbt slog koleran till.

De fattiga hade inte råd med begravningar och därför kunde de döda ligga tillsammans med de levande i dagar. Man skalade lök i mängder för att dölja lukten av den ruttna stanken och läkarna var maktlösa. I den ansedda medicinska tidskriften The Lancet skrev de uppgivet: ”Vi vet ingenting.”

Men en läkare ville inte acceptera sin maktlöshet: John Snow. Han slog sig ned i Soho, ett av de värst drabbade kvarteren, och bestämde sig för att försöka hitta kolerans smittvägar.

Snow hade en teori om att smittan kom från dricksvattnet, men han stred mot starka krafter. En annan teori var nämligen förhärskande. Miasm-teorin, som har sina rötter hos den antike grekiske medicinaren Hippokrates, hade många anhängare.

Enligt den var smittan luftburen och när stanken var som värst var risken att bli smittad störst, ansåg man. Lukten svävade som en ”dödens ängel” över London, skrev tidningarna.

Kolerans smittvägar var okända i mitten av 1850-talet. Man trodde att smittan spreds via luften, och för att råda bot på stanken spolade man igenom stadens kloaker. Bakteriefyllt slam åkte rakt ut i Themsen – på samma plats som man pumpade upp dricksvatten till stadens brunnar.

© London Metropolitan Archives/Bridgeman Images

Det var framför allt advokaten Edwin Chadwick, en ihärdig förkämpe för sociala reformer, som förde fram den här teorin. Edwin Chadwick skrev i ett inlägg i The Times att ”all lukt är smitta”.

Chadwick bidrog till att bana väg för en lag som 1848 tvingade hushållen att ansluta sig till kloaksystemet. Men detta gjorde bara saken värre. Ännu mer spillvatten rann ut i Themsen och resultatet lät inte vänta på sig. I slutet av 1848 kom den andra koleraepidemin.

Chadwick, som nu var ordförande för en av många kloakkommissioner som tillsattes under den här perioden, fattade ännu ett ödesdigert beslut – återigen utifrån tron att smittan fanns i luften.

För att bli av med stanken beordrade han att alla kloaker skulle spolas igenom. Allt gammalt slam som lagrats i stadens kloaker sköljdes nu ut i Themsen som på så vis fick en ännu högre koncentration av den livsfarliga bakteriecocktailen.

Mot slutet av 1849 hade 14 000 Londonbor dött i kolera och 1853 slog sjukdomen till igen. Den här gången tog den mer än 10 000 människoliv..

Doktor Snow fann smittokällan

Under tiden hade John Snow bedrivit ett omfattande detektivarbete. Som en annan Sherlock Holmes hade han nött sina skosulor i fattigkvarterens dimmiga gränder i sin jakt på kolerasmittan.

Han besökte hyreshus som mera liknade stall än bostäder, där stora familjer levde hopträngda i ett enda rum. Han noterade var koleran hade dragit fram och vilka den hade skonat.

Han noterade också varifrån invånarna fick sitt vatten och han kom fram till att de som blev sjuka hade hämtat vattnet ur förorenade källor.

John Snow lokaliserade­ kolerautbrottets centrum – en vattenpump vid Broad Street. Men han talade för döva öron

© Wikimedia Commons

Dödliga droppar kom med dricksvattnet

Läkaren John Snow trodde inte på att kolera överfördes via luften, något som var den förhärskande teorin hos hans samtid.

Snow misstänkte att sjukdomen spreds med dricksvattnet. Men trots att han faktiskt framlade bevis för sitt påstående, dröjde det till sju år efter hans död innan man konstaterade att det verkligen var en vattenpump och inte luften, som var smitthärden.

När kolerabakterier kommer ned i tarmen kan de föröka sig och bilda giftämnen. Inom några dagar drabbas den smittade av våldsamma diarréer och förlorar flera liter vätska per dygn.

Utan behandling kan vätskeförlusten leda till döden inom ett dygn efter sjukdomsutbrottet.

Snow lyckades faktiskt dokumentera sin teori, men han fick inte gehör hos myndigheterna. År 1853 – samma år som den tredje epidemin drabbade staden – blev hans teori trots ett grundligt vetenskapligt arbete officiellt förkastad.

En annan man som ägnade sig åt de sanitära förhållandena och stödde teorin om den smittande lukten, var ingenjören Joseph Bazalgette – den man som skulle bli Londonbornas räddare.

Paradoxalt nog var det på grundval av en felaktig teori om smitta som han satte igång med det enorma ingenjörsarbete som skulle rädda staden undan koleran.

Ingenjören räddade staden

Under flera år kunde invånarna i London se Joseph Bazalgette segla runt på Themsen eller vandra omkring ute i landskapet runt London med mätinstrument och anteckningsblock.

Han hade en plan. Med hjälp av tyngdkraften och tidvattnet skulle han befria London från ”The great stink”.

Ingenjören Joseph Bazalgette fick i uppgift att renovera Londons kloaker.

© National Portrait Gallery London

Marken under staden skulle genomkorsas av ett helt nytt kloaksystem byggt i tre nivåer: Med tre stora huvudledningar på Themsens norra sida och två på den södra, som kunde ta emot den enorma mängden stinkande vätska från det befintliga kloaknätet.

Huvudledningarna skulle sedan leda ut avloppsvattnet i floden vid rätt plats och vid rätt tidpunkt och därefter skulle tidvattnet föra ut det i Engelska kanalen.

London blir en jättelik byggarbetsplats

Joseph Bazalgette var en ansedd ingenjör och hans plan var det enda seriösa förslaget till en lösning. Trots det avvisade politikerna hans idé. Det skulle gå sju år och fem reviderade planer innan han fick lov att sätta igång.

Men då förändrade han också staden för all framtid. Utöver kloaker och pumpstationer anlade han även stora vägar, parker och broar.

Dessutom dämde han upp 52 acre av Themsen, vilket motsvarar 31 fotbollsplaner, där han skapade de enorma kajanläggningarna Chelsea, Victoria och Albert Embankments med vägar, trottoarer och parker. Och undertill i cementen: kloaker, tunnelbanor och tunnlar för ledningar, gas- och vattenrör.

Kloaksystemet krävde tusentals ton cement som blandades i så kallade cementkvarnar. Den noggranne Bazagette införde som den förste en kvalitetskontroll av cementen.

© Otto Herschan Collection/Getty Images

För Bazalgette var det viktigt att kloakerna skulle säkra Londons framtid och att de skulle hålla långt efter hans egen livstid. Därför valde han en ny sorts cement som skulle vara särskilt hållfast: portlandcement.

Men den fina och dyra cementen hade en allvarlig brist. Om inte proportionerna i blandningen var exakt enligt anvisningarna höll den färdiga betongen inte ordentligt utan var tvärtom den mest porösa man kan tänka sig.

Men Bazalgette löste även det. Han uppfann helt enkelt en kvalitetskontroll – långt innan det blev ett begrepp. För varje blandning testade man betongen så att inte en enda centimeter av de över 600 kilometer långa huvudledningarna skulle kunna gå sönder.

London fick 1868 ett brett förgrenat nätverk av nya kloaker (röda linjer).

© London Metropolitan Archives/Bridgeman Images

London fick 85 mil kloaker

Utbyggnaden av Londons kloaker var ett gigantiskt byggprojekt. Arbetarna anlade 130 kilometer tre meter höga underjordiska kloaktunnlar som skulle ta hand om spillvatten från ytterligare 724 kilometer nya huvudkloakledningar (se översiktskartan).

De nya kloakerna tog emot avloppsvatten från ett nät av befintliga kloaksystem. Kloaknätet byggdes i tre nivåer för att skapa rätt fall. Enbart den nordliga kloakledningen, som låg högst i landskapet, krävde 40 miljoner tegelstenar.

Samtidigt blev en yta motsvarande över 30 fotbollsplaner uppdämd från Themsen för att ge plats åt de tre kajanläggningarna Victoria, Albert och Chelsea Embankment.

Invånarna kan andas igen

När arbetet med kloakerna tar fart år 1859 är Londonborna hänförda – äntligen händer det någonting. Staden förvandlas till en enorm byggarbetsplats. Hela små städer av skjul växer upp där de stora huvudkloakledningarna ska grävas ned.

Tanken är att huvudledningarna ska utnyttja fallet i landskapet och därmed dra nytta av tyngdkraften för att få fart på avloppsvattnet. Men Londons centrum ligger mycket lågt i landskapet. Därför måste alltihop samlas i pumpstationer där vattnet ska pumpas upp igen och förvaras tills tidvattnet kommer och kan föra det ut i Engelska kanalen.

Det tar sex år innan den första pumpstationen kan invigas och innan dess drabbas Jospeh Bazalgette och hans projekt av olyckor flera gånger. Även om det inte handlar om fler än tio olyckor under hela perioden, kritiseras han hårt när sex arbetare blir levande begravda under ett jordskred.

Desto större är glädjen när prinsen av Wales kan starta de enorma pumparna på Crossness pumpstation år 1865.

År 1868 sätter prinsen av Wales igång de stora pumparna på Crossness pumpstation.

© The Illustrated London News

Men glädjen blir kortvarig. Bara tre månader senare utbryter en ny koleraepidemi och Londonborna är skakade. Stanken är borta men koleran härjar i alla fall.

Den är dock begränsad till ett område där kloakerna inte är kopplade till de nya ledningarna. Detta bevisar att läkaren John Snow verkligen hade rätt och att smittan alltså kan spåras till en specifik vattenpump.

Det går upp för Bazalgette och många andra att de har haft fel men John Snow får inte uppleva sin triumf: han har varit död i sju år.

En stor bit av Themsen vallades in för att Victoriakajen skulle kunna byggas. I fundamentet drogs el-, vatten- och gasledningar (1), kloak (2) samt en tunnelbana (3), som i dag är en del av London Underground (stadens tunnelbanesystem).

© Wellcome Library, London

Den sista pumpstationen, Abbey Mills, invigs 1868 och nu är staden fri från både lukt och smitta. År 1892 drabbas Hamburg av kolera och Londonborna är spända på om de nu ska slippa undan.

Det gör de. Tack vare Joseph Bazalgettes stora bedrift har London efter detta aldrig fått besök av ”dödens ängel”.

LÄS MER OM ”THE GREAT STINK”

  • Stephen Halliday, The Great Stink of London – Sir Joseph Bazalgette and the Cleansing of the Victorian Capital, The History Press Ltd, 2001
  • Deborah Cadbury, Seven Wonders of the Industrial World, HarperCollins Publishers, 2004