År 1937 uppfyllde flygbåten Short Empire en ambitiös brittisk dröm. Äntligen blev det möjligt att knyta ihop det globala imperiet med flygrutter.
Det hade regeringen i London eftersträvat sedan Imperial Airways grundades 1924, men först nu fick bolaget flygplan som var kraftfulla nog att frakta post och passagerare till även de avlägsnaste destinationer.
Medan resenärer dittills tvingats byta plan flera gånger – och färdas vissa etapper med tåg – kunde Short Empire ta dem hela vägen.
I juni 1937 öppnade linjen London–Kapstaden och i juli året därpå London–Sydney. Historiens första interkontinentala flyglinjer hade sett dagens ljus.
London–Sydney: 30 mellanlandningar, cirka 2 200 mil
London–Kapstaden: 12 mellanlandningar, cirka 1 100 mil
I cockpiten satt kaptenen, navigatören och radiooperatören.
I kabyssen fick stewarden slita för att uppfylla alla sina passagerares önskemål.
Posttjänstemannen höll ordning på alla försändelser som skulle av och på.
Fyra kabiner kunde hysa upp till 17 passagerare. Längst fram låg rökkabinen och därefter mittskeppskabinen, promenadkabinen och akterkabinen. På kvällen gjordes alla om till sovkabiner.
Två ton bagage, drygt hundra kilo per passagerare kunde Short Empire ta.
Short Empire
Shortfabriken hann tillverka 42 Empireplan innan den gick över till krigsproduktion 1940.
Flygplanstillverkaren Short Brothers fick i uppgift att utveckla det nya flaggskeppet åt Imperial Airways, eftersom flygplatser var ovanliga utanför Europa på 1930-talet.
Bolaget behövde ett flygplan som inte krävde ett fast underlag för att landa och tanka. Biljettpriserna var höga, så flygresor var en lyx för enbart de rikaste.
Alla ombord fick en utsökt betjäning i lyxkabiner. Resan påminde om en kryssning på så vis att passagerarna kunde gå på upptäcktsfärd i exotiska städer längs vägen.
Andra världskriget avbröt den interkontinentala flygtrafiken, och under kriget anlades så många flygplatser att flygbåtarna inte längre behövdes 1945.