Edison kämpade mot strömmen

Vid 15 års ålder var Edison tillräckligt kunnig för att få jobb som telegrafist, och därefter vigde han sitt liv åt tekniken. Han låg bland annat bakom flera förbättringar av telegrafen, fick ett antal telefonpatent och uppfann en apparat som kunde spela in ljud: fonografen.

Från 1878 koncentrerade sig Edison på elektricitet. Under två hektiska år utvecklade han och hans växande stab av uppfinnare världens första användbara glödlampa, en pålitlig elgenerator och en metod att isolera kopparledningar som skulle grävas ned i marken.

Därmed hade den blott 33-årige Edison alla delar han behövde för att kunna driva en teknisk revolution i USA.

I december 1880 var Edisons första provanläggning klar och två år senare tändes de första elektriska lamporna i hjärtat av New York. Han hade börjat föra miljonstaden och resten av det stora landet in i elektricitetens tidsålder.

När Edison slog på strömmen i New York var han redan härskare i ett omfattande affärsimperium baserat på mer än 1 000 patent. Men framgångarna kom inte enbart av hans egna idéer och näsa för affärer; han var även skicklig på att fånga upp unga talanger med stor potential och knyta dem till sig för att tjäna pengar på deras uppfinningsrikedom.

I synnerhet immigranter från Centraleuropa var välkomna hos Edison. De strömmade in i USA under 1800-­talets andra hälft och var ofta mycket angelägna om att skaffa sig ett jobb – och han kunde anställa dem för en spottstyver.

En av invandrarna var den 28-årige Nikola Tesla, som välkomnades i Edisons uppfinnarstab år 1884. Edison visste inte då att den unge mannen från Serbien skulle komma att kosta honom platsen som front­figur i elektricitetens era.

Drömsyn föder ny teknologi

Nikola Tesla hade varit intresserad av elektricitet ända sedan han som treåring klappade sin katt Macak och såg små gnistor av statisk elektricitet. Intresset växte till en livsuppgift när han som ­ingenjörsstuderande vid tekniska universitetet i Graz fick se en enkel elmotor.

Tesla tittade på maskinen, som gick hackigt och spydde ut kaskader av gnistor, och han lovade sig själv att han en dag skulle konstruera en egen variant – som fungerade.

I flera år grubblade han över problemet med motorn, innan han plötsligt fick en ingivelse under en kvällspromenad med en vän i en park i Budapest.

”Idén träffade mig som en blixt, och plötsligt hade jag lösningen klar”, mindes Tesla senare.

I gruset ritade han en elmotor som fungerade enligt samma princip som de motorer som i dag driver allt ifrån fläktar och elvispar till stora industrimaskiner. Den unge Tesla slog förtjust ut med armarna och utbrast:

”Är den inte vacker? Är den inte sublim? Är den inte helt enkel?!”

I hans ungdom var likström, som konstant går i en och samma riktning i ett kretslopp, den vanligaste. Men hans elmotor krävde växelström, där strömmen byter pol 50 gånger i sekunden. Idén till elmotorn och kravet på växelström skulle komma att bli avgörande för den unge ingenjörens framtid.

Edison avfärdar växelström

Som Edisons medarbetare i New York fick Tesla hålla till godo med likström som producerades i chefens kraftverk. Men den typen av elektricitet hade stora begränsningar och Tesla blev allt mera frustrerad för varje månad som gick.

Edison insisterade på att använda 110 volts likström i sina ledningar för att den skulle kunna användas i kundernas hemmabelysning.

Men med den låga spänningen nådde strömmen bara ut cirka 800 meter från kraftverket innan motståndet i ledningarna blev för stort. Edisons plan var att ge hela Amerika ström, men hans teknik krävde i så fall ett kraftverk ungefär varannan kilometer.

Den störste konkurrenten på elmarknaden var uppfinnaren och affärsmannen George Westinghouse, som levererade växelström till sina kunder. Han hade inte Edisons problem med leveransen; med en transformator kunde han nämligen öka spänningen till fem, tio eller tjugo gånger så många volt och transportera strömmen över stora avstånd i högspänningsledningar.

Men å andra sidan hade ingen ännu konstruerat någon användbar motor som kunde utnyttja växelströmmen industriellt. Edisons system kunde däremot driva värmeanläggningar och stora maskiner.

Efter mycket tvekan gick Nikola Tesla till sin chef med ett förslag: Han ville bygga en elmotor som så småningom skulle göra växelström till en god affär.

Svaret blev tvärt nej. Edison ska enligt Tesla ha svarat att han ”inte var intresserad av växelström; den hade ingen framtid och alla som ägnade sig åt arbete inom det området slösade bort tiden”.

Edison hade byggt upp hela sin verksamhet på likström, och den skyddades med otaliga patent som skulle hålla konkurrenterna borta. Om han nu gick över till växelström måste han börja om från början.

Tesla föll i onåd, och när han en kort tid senare kände sig snuvad på en bonus sade han upp sig i vredesmod. Och om Edison trodde att han hade tystat den visionäre serben, hade han fel. Niko­la Tesla började bygga sin maskin, och det blev inledningen till det stora strömkriget.

Smädeskrift mot växelström

Redan år 1887 kände Edison till sin fasa hur rivalerna började flåsa honom i nacken. De byggde kraftverk och satte upp gatlyktor som var förvillande lika hans egna – fast med växelström.

Han inledde kriget mot växelströmmen med ett frontalangrepp i form av en 83 sidor tjock kampskrift med ordet ”VARNING” tryckt i stora bokstäver på framsidan.

”Det är ett faktum att varje system som använder högspänning, till exempel 500 eller 1 000 volt, är livsfarligt”, skrev Edison och lutade sig mot de ­fasansfulla artiklar om dödsolyckor som han klippt ut ur olika tidningar.

”Mot detta högspänningssystemens dödsregister”, påpekade uppfinnaren, ”kan vi ställa Edisons lågspännings­systems ärevördiga historia som inte innehåller ett enda dödsfall”.

Han nämnde aldrig att branden vid en kortslutning hade kostat bankmannen J.P. Morgan hans skrivbord när Edison för första gången installerade sitt lågspänningssystem i en privat­bostad.

Och han skrev ingenting om att de ledningar hans bolag lagt ned under stadens gator inledningsvis gav hästarna elstötar i hovarna. Edison släppte alla hämningar i sitt försök att göra folk rädda för växelströmmen – och det tycktes fungera.

Edison får en hantlangare

Sensationshungrande journalister och upprörda insändarskribenter överträffade varandra i skräckhistorier om den livsfarliga växelströmmen år 1888.

”Döden i ledningarna” var rubriken på ett av de mer udda debattinläggen som stod att läsa i New York Evening Post den 5 juni. Skribenten räknade upp flera dödsfall orsakade av högspänningsledningar och slog fast att ”varje dag kan medföra nya offer på listan”.

”Växelström”, fortsatte skribenten, ”kan inte beskrivas med ett mildare adjektiv än förbannad.” Han krävde att växelström på mer än 300 volt skulle förbjudas, något som skulle slå ut alla Edisons konkurrenter från marknaden.

Insändaren var skriven av Harold P. Brown, en självlärd uppfinnare som drömde om att gå i Edisons fotspår.

Det är oklart om de båda kände varandra ­sedan tidigare, men Edison tog sig an beundraren och gav Harold P. Brown ett laboratorium med två assistenter för att fortsätta korståget mot växelströmmen. Strömkriget hade nått en ny nivå.

Edisons nye hantlangare valde djurförsök som ett vapen i kriget. Han betalade pojkarna i trakten för att fånga in herrelösa hundar – 25 cent per hund – och utsatte hundarna för elstötar.

Efter en månads experimenterande kom Brown fram till att han kunde avliva en hund med 300 volt växelström, men att likström krävde 1 000 volt – och därmed var säkrare. Den uppseendeväckande kunskapen presenterade han under en offentlig demonstration.

Djurförsök slutar i kaos

Den 30 juli 1888 hade journalister och en nyfiken allmänhet samlats i en sommarvarm föreläsningssal på Manhattan. Oron spred sig i rummet när Harold P. Brown klev in på scenen med en 27 kg tung labrador, satte på den en munkorg och föste in den i en bur.

Därefter fäste hans assistenter ledningar på djurets fram- och bakben. När allt var klart skickade Brown 300 volt likström genom hunden, och strax därefter ökade han spänningen till 400 volt.

”Många lämnade lokalen eftersom de inte kunde uthärda den upprörande föreställningen”, rapporterade en journalist medan hunden tjöt av smärta. Brown fortsatte med att öka spänningen till 1 000 volt. Djuret pep, tjöt och vred sig och publiken vädjade till den obeveklige bödeln att avbryta försöket.

Hunden var fortfarande vid liv när Brown äntligen visade nåd och stängde av strömmen. Men det brutala experimentet var inte över. Assistenterna kopplade en växelströmsgenerator
till hunden. När det var gjort skickade Brown 330 volt växelström genom ledningarna, och på bara ett ögonblick föll hunden död ned.

Brown hade planerat fler avrättningar med växelström, men tvingades ge upp eftersom åskådarna redan var mycket upprivna och en djurskydds­representant protesterade vilt.

Dessvärre hade experimentet inte gett något entydigt bevis för växelströmmens farlighet, eftersom hunden ju redan var försvagad av likströmsstötarna när Brown slog på växelströmmen. Han behövde göra fler försök – med större djur.

Bara fyra dagar senare stod Brown på scenen igen. Med mördande effektivitet avlivade han en blandrashund på 28 kg, en fullvuxen newfoundlandshund på 41 kg och en tredje, mindre hund – allihop med växelström.

”Vi gjorde ett lysande framträdande som du kommer att kunna läsa om i tidningarna”, skrev Brown nöjt till en av Edisons medarbetare. Snart fick han chansen att testa växelström på ett
ännu mer uppseendeväckande offer.

Edison får oväntad hjälp

Som erkänd expert på elektricitet hade Thomas Edison fått ett brev från en kommission i New York. Han ombads värdera om ström var bättre lämpat för avrättning av dödsdömda än hängning, som var den vanligaste metoden.

Av princip var Edison motståndare till dödsstraff, men han svarade kommissionen att en människa kunde dödas snabbt och nästan smärtfritt med hjälp av en elgenerator.

”De mest effektiva av dem kallas 'växelströmsmaskiner' och tillverkas här i landet främst av George Westinghouse”, skrev Edison som svar till kommissionen.

”Passage av ström från en av maskinerna genom människokroppen kommer att resultera i en ögonblicklig död även vid minsta kontakt.”

Kommissionens förfrågan gav Edison möjligheten att helt skamlöst koppla ihop sin konkurrents namn med en dödlig produkt. Nu skulle amerikanerna övertygas om att Westinghouse faktiskt tillverkade rena dödsmaskiner.

Elektrisk stol ska skrämma alla

Medan man funderade över framtida avrättningsmetoder i New York försökte Edison påverka beslutet via sin hantlangare Harold P. Brown. Det skedde genom en ny demonstration dit kommissionens medlemmar var inbjudna.

Edison kom själv för att se hur två kalvar och till sist en fullvuxen häst på 560 kg dukade under för stötar på 700 volt växelström.

”Försöken visade att växelström är den mest dödliga kraft vetenskapen känner till”, rapporterade tidningen New York Times dagen därpå.

Förevisningen fick precis den effekt Edison hoppats på. Från och med den 1 januari 1889 skulle dödsdömda i delstaten New York avrättas med växelström, fastspända i en ”elektrisk stol” som Harold P. Brown utvecklat.

De dödliga stötarna skulle naturligtvis levereras av en Westinghouse-­generator. Edison försökte till och med mynta ett nytt uttryck för avrättning: ”att bli westinghousead”.

Avrättningen av den dömde yxmördaren William Kemmler skulle bli den stora finalen i kriget mot växelström.

”Det kommer att gå så snabbt att den dömde inte hinner lida särskilt mycket”, sade Edison inför den stora händelsen den 6 augusti 1890. Men avrättningen gick inte som det var tänkt, och Kemmlers utdragna dödskamp blev ett förebud om den nedgång som väntade Edison själv.

Westinghouse tänder ljuset

Trots Edisons alltmer extrema metoder höll han på att förlora strömkriget sommaren år 1890. Westinghouse sålde fler belysningar på en månad än vad Edison hade gjort under hela det senaste året. Dessutom hade rivalen en ny allierad: Tesla hade börjat hos Westinghouse.

Under sin nye chef utvecklade Tesla den växelströmsmotor som Edison tidigare rynkat på nästan åt. Efter tre år var maskinen klar, och en storslagen demonstration under invigningen av världsutställningen i Chicago 1893 ­visade att växelström var framtiden.

Publiken tjöt av förtjusning när president Grover Cleveland förklarade utställningen öppnad och med en knapptryckning fick strålarna från elektriska springvatten att skjuta 30 meter upp i luften.

Begeistringen blev ännu större när ­tiotusentals glödlampor tändes på kvällen och fick utställningsbyggnaderna att glittra vackert mot natthimlen.

”Det var som att få se en uppenbarelse från himlen”, tyckte en åskådare. Det var Tesla och Westinghouse som låg bakom den förtrollande anblicken, och på utställningen visade de upp sin nya motor som drevs med växelström.

Edison tvingades ge upp kampen

Två år senare, år 1895, kunde Westinghouse fira sin totalseger i strömkriget när han invigde ett vattenkraftverk vid Niagarafallen. Vattenmassorna genererade växelström som skickades ända till staden Buffalo tre mil därifrån.

Vid det laget hade Edison tappat kontrollen över sin egen firma, General Electric Company. Han blev utmanövrerad av bankmannen J.P. Morgan, som ägde en stor del av företaget och drev igenom en omställning till växelström.

Än i dag är General Electric ett av världens tio största företag. Men grundaren försökte glömma bort det:

”Jag har kommit fram till den slutsatsen att jag aldrig har kunnat någonting om elektricitet”, sade Edison.

”Nu tänker jag göra någonting som är så mycket större än allt jag hittills har gjort, att folk kommer att glömma bort att mitt namn någonsin förknippats med någonting elektriskt över huvud taget.”

Den bittra önskan gick dock inte i uppfyllelse. Även om Edison experimenterade flitigt med film- och ljudinspelningar, röntgenbilder och batterier, är han än i dag mest känd för sin väl-
fungerande glödlampa.