Allierade styrkor i Nordafrika var 1942 i stort behov av drivmedel, men stora mängder gick förlorade på grund av otäta bensindunkar.
”Under den varma ökensolen svällde de upp, sprack i fogarna och läckte”, berättade officeren Richard M. Daniel om britternas plåtdunkar.
I samband med Tysklands erövring av Norge 1940 hade britterna noterat att tyskarna hade täta och stadiga dunkar, men hur de var konstruerade fick de reda på först senare, när den amerikanske ingenjören Paul Pleiss tog kontakt.
Pleiss arbetade före kriget i Berlin. Där hade han varit med om att ta fram den så kallade Wehrmacht-Einheitskanister, en stryktålig 20-liters ståldunk.
Dunken hade utvecklats fyra år tidigare av företaget Schwelmer Eisenwerk Müller & Co. på Hitlers order.
Nazisterna förberedde sitt blixtkrig och behövde transportera enorma mängder drivmedel över stora avstånd.
Se närmare på en Wehrmacht-Einheitskanister:
Fördjupningar skyddar
De formpressade fördjupningarna i sidorna gör att dunken kan ge med sig, när bensinen expanderar på grund av värme.
De allierades modeller av plåt sprang läck, när bensinen blev varm.
Stängningsmekanismen underlättar påfyllning
Medan andra dunkar kräver en särskild tratt vid påfyllning kan vätskan hällas direkt ner i den tyska modellen.
En sprint placerad tvärs över förslutningsmekanismen ser nämligen till att locket inte slår igen under påfyllning.
Tre handtag gör dunken enkel att bära
Sista delen av drivmedelstransporten sker ofta till fots. Med tre handtag är dunken lätt att hantera.
En soldat kan med lätthet bära två fulla dunkar eller fyra tomma.
Svetsfogar ger bättre hållbarhet
Dunken består av två hopsvetsade delar. Svetsfogen ligger skyddad i en fåra, som skyddar den mot stötar och slag.
Placeringen av svetsfogen gör dunken extra tålig om den till exempel tappas.
Fyrkantig form gör stapling enkel
Dunkarnas fyrkantiga form gör att de kan staplas på ett utrymmeseffektivt sätt.
Konstruktionen gör det möjligt för en lastbil att frakta 3 310 liter drivmedel i dunkar.
Innan kriget bröt ut lade Pleiss beslag på tre dunkar. Hösten 1940 lämnade han dem till de allierade, så att de skulle kunna tillverka kopior.
Projektet tog fart först 1943, men sedan gjorde dunkarna stor nytta, i synnerhet efter D-dagen.
”Utan dunkarna skulle det ha varit omöjligt för våra styrkor att förflytta sig genom Frankrike med en fart som överträffade tyskarnas blixtkrig”, sa USA:s president Roosevelt.
Dunken används än i dag. På engelska kallas den för jerry can, en hänvisning till britternas öknamn på tyskarna – jerries. På svenska går den under beteckningen ”jeepdunk”.