Vita huset var ett mögligt lantställe

USA växte till en världsmakt men landets president fick hålla till godo med mögliga väggar, råttor i källaren och malariamyggor. Kongressen ville inte betala för mer än en enkel bostad.

USA växte till en världsmakt men landets president fick hålla till godo med mögliga väggar, råttor i källaren och malariamyggor. Kongressen ville inte betala för mer än en enkel bostad.

Polfoto/Corbis

Vita huset var en stor besvikelse

Finansminister Oliver Wolcott var inte särskilt imponerad när han år 1800 såg USA:s nybyggda presidentbostad.

Huset ”skulle göra dess invånare till föremål för löje från somliga och medlidande från andra”, skrev han bekymrat i ett brev till sin hustru.

Resultatet av åtta års slit var en besvikelse – inte bara för Wolcott. Både amerikaner och utländska besökare kunde konstatera att ”Presidentens hus”, som Vita huset kallades på den tiden, gjorde ett ringa intryck.

Fyrkantigt och helt avskalat på pynt och prakt stod huset ensamt på den bara marken. Inget kring byggnaden antydde att den med tiden skulle bli USA:s mest eftertraktade bostad och en symbol för en världsmakt

Så blev det Vita huset vitt

George Washington hade hoppats på mer när han äskade om pengar till en värdig bostad. USA:s förste president var Virginia-aristokrat ut i fingerspetsarna.

Med små bugningar och värdig min tog han emot diplomater från Europa framför kaminen i den tillfälliga huvudstaden Philadelphia. Under tiden drömde Washington om ett palats som kunde mäta sig med vartenda furstehov.

Men kongressen prioriterade annat. Statens pengar skulle inte slösas bort och bara motvilligt pungade lagstiftarna ut med 232.371,83 dollar motsvarande 22.414.704 kronor i dagens penningvärde.

För pengarna kunde presidenten få en bostad som visserligen skulle bli det unga USA:s största, men som var enkel med europeiska mått mätt.

I ett försök till besparingar byggdes huset med bruten sandsten från trakten. Eftersom den inte bar blev den planerade översta våningen aldrig byggd.

Stenen var så porös att den måste skyddas med ett lager färg blandad av kalk, ris-klister, ost-­ämne och bly. Så blev Vita huset vitt.

Presidenthustrun Dolley Madison hann bara rädda några enstaka föremål innan hon tvingades fly från Vita huset.

© White House Historical Assocciation

Britterna brände ned Vita huset

År 1814 marscherade en brittisk landstigningsstyrka in i Washington.

USA och Storbritannien var i krig, och rödrockarna kom för att hämnas att amerikanerna bränt ned York, våra dagars Toronto, i kolonin Kanada ett år tidigare.

Vid ankomsten till Vita huset åt britterna upp en måltid tillagad åt presidenten och satte sedan eld på byggnaden.

Lågorna förtärde allt utom ytterväggarna som räddades av ett kraftigt oväder samma natt.

Arkitekten James Hoban, som hade byggt presidentens bostad några år tidigare, tvingades börja om nästan helt från början. Först år 1817 kunde presidenten flytta in i Vita huset igen.

Den första hyresgästen i Vita huset

När presidentbostaden fick sin första hyresgäst år 1800 hade Washington för länge sedan dragit sig tillbaka. Och John Adams fick flytta in i en byggnad som ännu inte var klar.

”När du tillfrågas ska du säga att allt är mycket vackert … men inte ett enda bostadsrum är klart”, skrev presidenthustrun Abigail Adams till sin syster.

”Den stora audienssalen, som ännu inte är färdig, hänger jag tvätt i”, skrev hon om dagens pampiga East room. Hon hade till och med svårt att få sin mans sparsamt tilltagna ersättning att räcka till bränsle hela vintern.

Fukt och kyla mötte John Adams år 1800. Han var den förste att flytta in i Vita huset som då ännu inte var färdigbyggt.

© Naval Historical Center

Först när James Monroe flyttade in år 1817 fick Vita huset ett stilmässigt lyft.

Kongressen beviljade 10 000 dollar för att få fason på markerna runt omkring och låta en trädgårdsmästare anlägga en park runt byggnaden.

Ex-diplomaten Monroe skröt med att han visste allt om marknaderna i Paris, och köpte in mycket av inredningen.

Från Frankrike anlände praktfulla möbler, vaser och klockor i romersk stil – tillsammans med en räkning som vida överskred budgeten.

Bakom de vita väggarna höll presidenten middagar där rätterna enligt marinminister Crowninshields hustru intogs med silvergaffel ”så tung att jag knappt orkade lyfta den till munnen”.

All denna prakt råkade illa ut när ­Andrew Jackson installerades som president år 1829. Ex-generalen Jackson var nybyggarnas man, och tusentals råbarkade amerikaner från civilisationens utkanter längs Mississippifloden intog huvudstaden för att hylla sin hjälte.

”Vad vi såg var en pöbel, en hop av pojkar, negrer, kvinnor och barn som knuffades och trängde sig fram”, skrev borgarfrun Margaret Smith om invasionen av Vita huset.

Folk klev på de damastklädda möblerna med leriga stövlar, golven täcktes av skärvor från glas och porslin och hans assistenter tvingades till slut att locka ut folkmassan på gården med badkar fyllda av apelsinjuice och whiskey.

Själv sökte den normalt så samlade Jackson skydd på ett hotell.

Vita huset var nära att rivas

Skadorna från Jacksons installation reparerades och de följande generationerna presidenter fyllde Vita huset med moderna bekvämligheter.

Utedasset hade försvunnit redan år 1801, rinnande vatten drogs in på 1840-talet och snart satte man även in ett badkar.

USA växte – och så gjorde även presidentens behov av tjänstemän. På grund av utrymmesbrist föreslogs på 1870-talet att man skulle riva Vita huset och bygga en ny tjänstebostad någon annanstans.

År 1873 räddades dock det gamla huset av en ekonomisk kris eftersom dyra statliga byggnadsprojekt stoppades.

Presidenten bodde därför kvar i det överbelamrade huset som fick telefon år 1879 och elektricitet år 1891. Benjamin Harrison vågade aldrig närma sig strömbrytarna, utan kallade på tjänarna så fort ljuset skulle tändas eller släckas.

År 1962 kunde amerikanerna via sin tv följa med Jacqueline Kennedy runt i Vita huset.

© Wikipedia

Fru Kennedy fick ordning på torpet

Inte förrän efter hundra år fick Vita huset den utbyggnad man var i så stort behov av. Theodore Roosevelt begåvades med sex energiska barn och det hade blivit omöjligt att arbeta i de urvuxna lokalerna.

En separat västflygel uppfördes för administration och kontor år 1902. Nu hade presidenten mer utrymme än någonsin, men strax efter att Harry Truman hade flyttat in år 1945 ställdes man inför nya problem.

Huvudbyggnadens väggar höll på att spricka och en dag gick ett pianoben rakt genom golvet på andra våningen. En byggnadsinspektör konstaterade att ”golvet låg kvar enbart av gammal vana”.

Huset måste restaureras. Renoveringen kostade en förmögenhet och när Vita huset skulle inredas var det stopp. En skärrad Jacqueline Kennedy fick 1961 flytta in i ett hus fullt av möbler från billiga varuhus och bara kopior av antikviteter.

Tillsammans med sina arkitekter började hon leta efter gamla möbler och tavlor för att skaffa en inredning värdig det anrika huset.

När resultatet skulle visas upp satt 80 miljoner tittare framför sina tv-apparater. Jacquelines ommöblering blev slutet på en ombytlig och ofta kaotisk period i Vita husets historia.

I en lag från 1964 fastslogs att alla interiöra och exteriöra förändringar måste godkännas i förväg av en Committee for the Preservation of the White House.

Efter 150 år av ständig förändring frös byggnaden i tiden – som en symbolladdad nationalklenod.