Vikingarnas katedraler bygger på imponerande teknik
Norges stavkyrkor vittnar om en tid då den unga kristendomen levde sida vid sida med vikingarnas seder och bruk. De är vikingarnaarv i utskuret trä och representerar helt unika byggnadstekniska hemligheter.
Kyrkan i Vang är den enda ursprungliga stavkyrka som idag står utanför Skandinavien.
Bönderna från byn Torpo i det fattiga Hallingdal gör korstecken framför sig. De har väntat länge; nu har de blivit bönhörda. År 1160 står dalens nya kyrka färdig och den är verkligen en hyllning till Gud.
Den 15 meter höga byggnaden är områdets högsta – tornets spira sträcker sig uppåt som om den skulle nå ända upp i himmelriket. Kyrkan är ett praktverk, helt gjort i trä.
Inne i kyrkan är det becksvart eftersom glas är alltför dyrt för en allmogekyrka i det fattiga Norge. För att skydda kyrkan och församlingen har träkyrkan heller inga större fönster, utan bara små gluggar som inte släpper in någon snö under takskägget.
Då sockenbarnens ögon vant sig vid mörkret beundrar de det avlånga kyrkorummet omgivet av grova trästolpar. Golvet består av tjocka sammanfogade plankor vars utskurna kanter hakar i varandra så att träet ligger fast.
Lutar sockenbarnen sina huvuden bakåt ser de upp i takkonstruktionen – en svindlande höjd på över tio meter. Bjälkarna ligger kors och tvärs i räta vinklar som ger byggnaden optimal bärkraft.
Den här konstruktionen gör att står kyrkan stadigt, till och med under den kraftigaste storm. Med det lutande taket kommer fallande snö också att glida av så att taket inte rasar in.
Folk samlas i det drygt 60 m2 stora kyrkorummet där viskningar och prat tystnar när prästen tänder altarets kandelabrar. Ett sus går igenom rummet.
De gyllene lågorna förvandlar det höga kyrkorummet till ett ljushav. Kyrkobesökarna får en upplevelse av att de badar i ett himmelskt sken, som om de vore i paradiset.
Också kyrkans kor, som är beläget bakom altaret, blir upplyst av lågorna. I det gyllene skenet ses tydligt en planka längst bak i koret där långa, vackra runor ristats in.
De människor som kan läsa vet nu vem de har att tacka för sitt nya gudshus. "Torolf gjorde denna kyrka", står det med tydliga runor.
Bygget krävde samarbete
Så tänker historikerna sig att invigningen av den norska stavkyrkan i Torpo kan ha sett ut. De skrytsamma runorna till trots var byggmästaren Torolf inte ensam om att resa kyrkan.
På plankan har forskarna kunnat uttyda fler namn: "Asgrim, Håkon, Erling, Pål, Eindride, Sjønde, Toralf. Tore ristade, och Olav."
Idag tolkar forskarna namnen som en uppräkning av Torolfs arbetsgrupp. Troligtvis har byggmästaren tillåtit en hyllning till de män som hjälpte till att resa kyrkan samtidigt som hans eget namn ristades in.
Uppförandet av en träkyrka var en stor uppgift. Bygget krävde kunskaper om geometri och förtrolighet med att bygga utan järnspikar, vilket gav byggnadens trä maximal flexibilitet och hållbarhet.
Istället sammanfogades alla kyrkans delar med tappar. Metoden går ut på att vissa delar förses med urtagna spår som andra delar kan passas in i – en så kallad tappsammanfogning.
Gruppen behövde vara disciplinerad och samarbeta när väggar och tak i uthuggna plankor – kallade stavar – skulle lyftas upp till byggnadsställningen med hjälp av primitiva vinschar. Ofta var hela manskapet tvunget att hålla hela färdigbyggda sektioner uppresta med rep, t.ex. väggarna, medan andra såg till att sektionen tappades rätt.
Byggmaterialet var lättillgängligt i det skogrika Norge och därmed billigt att använda. På 1000-talet var landet fattigt och byggnader i sten krävde högavlönade experter, ofta från utlandet, som kunde hantera och hugga det tunga materialet till användbara block.
Bara landets rikaste – kungar, adliga och biskopar – hade råd med stenbyggnader.
Däremot var Norge fullt av duktiga timmermän från båtbyggandet som kunde konsten att arbeta i trä med yxa, hyvel, huggjärn och borr. Bara de allra skickligaste kunde bygga de viktiga stavkyrkorna.
Det krävdes enorm kunskap för att kunna hugga, skära och snitta så att byggnadens stolpar, bågar och tvärbalkar passade perfekt ihop – väl att märka utan såg, ett verktyg som ännu inte användes i någon större utsträckning i Skandinavien.
Att vara byggmästare för en norsk stavkyrka ingav respekt och Torolf har troligtvis uppfört många fler kyrkor än den i Torpo. Hans namn känns även igen från kyrkan i Ål, drygt 11 km bort.
Gols stavkyrka från år 1200 står idag på Folkemuseet i Oslo. Kyrkan ägs officiellt av den norska monarken.
##
Inspirationen kom från utlandet
Då kyrkan i Torpo stod färdig var den en av många. Stavkyrkornas succé var ett resultat av kristendomens utbredning, men norrmännen var inte helt övertygade.
Tvärtemot de gamla gudarna som Tor och Oden, som krävde blod, mjöd och offergåvor, handlade den nya religionen bl.a. om att älska sin nästa.
Blev en viking kristen måste han ge upp plundringstågen längs Europas kuster till fördel för ett liv där de goda gärningarna belönades med tillträde till Guds paradis efter döden.
Dilemmat mellan tro och pengar fick många vikingar att tveka. Alltför länge, tyckte kung Olav Tryggvason som satt på Norges tron mellan åren 995 och 1000. Kungen lät sig döpas under en utlandsresa men folket där hemma var inte lika ivriga och kungen fick ta till tuffa tag.
Vid kristnandet av befolkningen i Trøndelag i centrala Norge berättade krönikeskrivaren Snorre Sturlasson i sagan Heimskringla att kung Olav med en yxa krossade en träfigur av Tor "så guden föll av sitt fotstycke".
Samtidigt mördade kungens män den lokala stormannen som vägrade ge upp tron på sina gamla gudar. Resten av invånarna i Trøndelag fick välja mellan avrättning och dop. För att undvika avfällingar tog kungen gisslan.
Om någon gick tillbaka till den gamla tron skulle han slå ihjäl gisslan, berättar Snorre.
En aning fredligare gick det till under kung Olav den helige som regerade ungefär mellan åren 1015 och 1028.
På ett tåg till Irland hade kungen hört om den kristna tron och låtit döpa sig. Då Olav vände hem från det stora utlandet omkring år 1015 tog han med sig fyra biskopar och flera präster som genom missionsarbete skulle kristna det hedniska Norge.
Det verkade som om Olav hade turen med sig, för kristendomen spred sig långsamt in i landets dalar som fylldes med kyrkor, uppförda i höga, slanka stavar. Från omkring år 1050 fick Norge ett rejält uppsving i byggandet.
På endast ett par århundraden fick även de mest avlägsna bygderna en av de karaktäristiska kyrkorna. Historiker bedömer att landet omkring år 1300, då byggandet nådde sin topp, hade mellan 1 000 och 2 000 stavkyrkor.
Den nödvändiga kunskapen om hur en kyrka skulle byggas kom med de kristna missionärerna som från och med 900-talet kom till Norge från vikingarnas bosättningar i England och Irland.
Världens troligtvis äldsta bevarade träkyrka – den 1 300 år gamla Greensted Church – står i grevskapet Essex, England, där den var en del av vikingarnas land Danelagen. Andra gånger var det norrmännen själva som på sina tåg i utlandet tog nya arkitektoniska idéer med sig hem.
Läge, läge, läge
Uppförandet av en norsk stavkyrka handlade inte bara om tro och pengar. Platsen där kyrkan skulle ligga spelade också en stor roll.
En idyllisk buktning på en älv eller en höjd med utsikt över dalen och fjällen var de mest populära lägena. Det viktigaste var att kyrkan kunde ses långväga ifrån av resande samt att klockorna kunde höras på mils avstånd.
De första stavkyrkorna i landet var dock något av ett fiasko. Kyrkor från 1000-talet har forskarna bara hittat stolphål efter.
De byggdes direkt på marken, liksom många av dåtidens hus. Men den direkta markkontakten fick stolparna att ruttna och efter några få år var många stavkyrkor så förstörda att de måste rivas. Från 1100-talet bytte Norges hantverkare till en ny metod.
Genom att bygga stavkyrkan på ett fundament av sten lyftes träet upp från den fuktiga jorden. Stenarna skulle ligga stabilt, men inte för tätt då hålrummen mellan dem gav luft till bygget underifrån och träet hölls torrt.
Idén var utbredd redan i det gamla romarriket men i Norge var metoden ny och här räddade den många kyrkor från att snabbt ruttna sönder. När platsen fastställts skulle det skaffas byggnadsmaterial.
Dåtidens timmermän fällde dock inte första bästa träd. För en byggmästare med självaktning var ett träd finare än alla andra – den upp till 30 meter höga tallen. Genom 300 år hade de äldsta av dessa träd kämpat mot Norges hårda klimat och långsamt vuxit sig starka och tåliga.
Efter fällning fick stammarna lov att ligga och torka i flera år tills träet till sist var helt fuktfritt.
Tallens främsta fördel ligger i den så kallade kärnveden. Den är fylld med speciella hartsämnen som förseglar träets porer vilket gör att det bättre kan stå emot röta och svamp. Utan kontakt med regn och snö är träet därför snudd på oförstörbart.
Det visar en undersökning av 1100-talets stavkyrkor från Numedal: De invändiga stavarna på loftet som var skyddade mot vatten och uttorkande sol var fortfarande friska som hos ett nyfällt träd. Dåtidens byggmästare kunde inte redogöra för de kemiska processerna men de visste att tallen var det bästa, mest solida och mest väderbeständiga träet att bygga med.
Den höga, jämna stammen gjorde tallen perfekt till timmer för stavkyrkorna.
Fabler och vikingahjältar dominerade
Från utlandet fick norrmännen också inspiration till kyrkornas utsmyckning.
Särskilt från England och Irland tog de ett ganska speciellt motiv: ett fabeldjur med lång, slank hals och smala ögon.
Djuret liknade en drake utan vingar och vikingarna blev så förtjusta i motivet att det snabbt blev en fast del av kyrkornas utsmyckning.
Draken var en del av en stil som främst bestod av långa rankor av utskurna vridna mönster. Stilen är mest känd från stavkyrkan i Urnes från år 1130, som också är Norges äldsta bevarade, varifrån den också har fått sitt namn: urnesstilen.
Draken fick dock inte hela platsen för sig själv. Då Urnes byggdes hade Norge knappt lämnat vikingatiden.
Under de mörka vintrarna berättade befolkningen fortfarande gamla vikingasägner vid eldstaden i de små hemmen och många av sagornas hjältar levde i de kristna norrmännens fantasi.
Hjältarna prydde därför ofta portaler och stolpar i landets stavkyrkor. De hedniska motiven tolererades av prästerna som menade att sägnerna förenklade övergången från vikingarnas gamla tro till kristendomen.
I den norska kyrkan fick den förkristna drakdräparen Sigurd Fafnesbane samma funktion som den kristna Sankt Göran. På de bevarade portalerna i den nedrivna kyrkan i Hylestad har en bildhuggare omkring år 1200 återgivit sagan i trä.
Här fäller Sigurd draken Fafner varvid världen rensas på allt ont och folket tryggt kan gå förbi det slagna sattyget och in i Guds hus.
Några forskare menar att de skräckinjagande drakhuvudena som uppträder på några av gavlarna och valven hade samma pedagogiska funktion.
I flera kyrkor har stolparnas utskurna drakar en människa i gapet. Kyrkorummet skulle ses som en fristad, omgiven av onda väsen som älskade att äta de syndiga och förtappade.
Under 1100-talet förändrades stilen i stavkyrkornas utsmyckning. Vridningarna blev bredare och inte så djupa medan fredligare blomsterrankor trängde bort de människoätande drakarna.
Experter kan idag bestämma åldern på en stavkyrka endast utifrån den utsmyckning som snor sig kring valven.
Stavkyrkorna sköt i höjden
Också kyrkornas konstruktion förändrades med tiden. Forskarna uppskattar att de flesta stavkyrkor som uppfördes mellan år 1150 och 1300 var små bykyrkor med endast ett fyrkantigt rum.
Under 1100- och 1200-talen blev byggmästarna emellertid gradvis modigare och vissa av de norska stavkyrkorna sköt i höjden – några av dem var uppemot 30 meter höga.
Med kilar skapade timrarna bågar i trä som sattes mellan stolpar och tak, medan väggarna pryddes av långa kryss, mer kända som andreaskors.
De nya tillskotten förstärkte kyrkornas struktur och de kunde bli högre än förr. Med inspiration från europeiska katedraler byggdes fristående pelare och sidoskepp.
De större kyrkorna kostade betydligt mer än en stavkyrka med bara ett rum eftersom hantverkarna tog bra betalt för sitt arbete. Utformningen krävde också mer trä – vissa stavkyrkor bestod av uppemot 2 000 delar – och allt skulle passa perfekt ihop.
Under 1200-talet var därför en vacker kyrka en signal till omvärlden att denna dal eller ort var välmående och de av Norges socknar som hade råd ville inte längre stå i skuggan av de lite finare städerna.
Stavkyrkorna var ett tecken på att Oden och de gamla gudarnas betydelse minskade i Norden.
Pesten stoppade byggandet
Omkring år 1348 fick kyrkbyggandet ett tvärt slut. Detta på grund av pesten som då nådde Oslo. På två år spred sig smittan till Norges alla avkrokar.
Dalar och fjordar tömdes på folk, byggandet av stavkyrkor upphörde och många redan resta kyrkor övergavs. T.ex. dog enligt forskare uppemot fyra femtedelar av invånarna i pesten i Numedal.
"Jag var ensam då Anund Helgesøn innan den åttonde dagen före jul dog i den stora mandödsvintern", skrev Jon Præst från Numedal år 1358.
Först på 1600-talet var Norges befolkning lika stor som före epidemin, omkring 350 000 invånare. Men då var det för sent. Plundringar, skadegörelse och bristande underhåll hade skadat många stavkyrkor så svårt att de revs.
De skickligt konstruerade kyrkorna hade också blivit omoderna och istället var enklare och mer sobra träkyrkor på frammarsch efter reformationen.
År 1650 stod bara 270 av de gamla kyrkorna kvar.
De skulle också ha försvunnit under 1800-talet om inte en grupp nationalistiska entusiaster – med konstnären J.C. Dahl i spetsen – gått ihop och köpt de fallfärdiga byggnaderna.
Idag tronar Norges 29 sista stavkyrkor över den kärva naturen, nästan 1 000 år efter att de restes.