Forntidsstaden Petra i södra Jordanien byggdes av det arabiska folket nabatéerna. De hade i århundraden levt på Arabiska halvön som nomadiserande beduiner, men omkring år 200 före Kristus lämnade de sin nomadkultur bakom sig, blev bofasta och grundade ett kungarike.
I det område som förbinder Mellanöstern med Nordafrika skapade nabatéerna en blomstrande handelsnation som hölls ihop av ett nätverk av lukrativa handelsvägar.
Flyg med drönare över Petra:
Centrum för den livliga handeln var huvudstaden Petra, som anlades omkring år 100 före Kristus och som under sin storhetstid hade omkring 40 000 invånare.
Staden nåddes via en mycket smal, cirka två kilometer lång ravin, som ledde till bland annat stora kungagravar som huggits ut ur branta sandstensklippor.
Uthugget ur klippväggen hittar man Petras kloster, som på arabiska kallas Ad-Deir.
Petra förlorade sin betydelse när romarna erövrade nabatéerkungens rike år 106 efter Kristus. Under seklen därefter förstördes staden av jordskalv och föll i glömska till år 1812, då Petra återupptäcktes av orientalisten Johann Ludwig Burckhardt.
Sedan 1985 har Petra stått med på Unescos världsarvslista, och år 2007 utsågs ruinerna till ett av världens sju nya underverk.