Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Urmakare byggde världens största kupol

Kupolen på domkyrkan i Florens borde ha varit en omöjlighet. Men renässansens största mästerverk blev till tack vare en tvär och excentrisk urmakare. Alla som kom i hans väg fick känna av hans otrevliga sätt.

Shutterstock

Det särskilda mönster av tegel som håller upp kupolens vikt har här markerats med lila. Teglet utanför mönstret bär enligt forskarna i stort sett ingen vikt och är därför betydligt lättare.

© Engineering Structures

Gåtan bakom den berömda kupolen i Florens är löst

Italienska och amerikanska forskare har kommit fram till hur arkitekten Filippo Brunelleschi för nästan sexhundra år sedan byggde världens då största kupol.

Brunelleschi vann 1418 en tävling om att bygga den kupol som skulle kröna katedralen Santa Maria del Fiore i Florens.

Den enorma kupolen stod färdig 1436, men Brunelleschi skrev aldrig ner hur underverket konstruerades. Konstruktionen har därför varit en gåta – tills nu.

I en vetenskaplig artikel har den italiensk-amerikanska forskargruppen analyserat hur kupolens vikt fördelas genom konstruktionen.

Analysen avslöjar att ett speciellt fiskbensmönster i murverket bär upp vikten och gör att kupolen kan bära upp sig själv.

Konstruktionen gjorde det möjligt för Brunelleschi att använda lättare tegel utanför fiskbensmönstret, eftersom det inte skulle bära någon vikt.

Därför blev konstruktionens sammantagna vikt betydligt lägre än den skulle ha varit om Brunelleschi hade använt dåtidens konventionella byggmetoder.

Läs hela historien om Brunelleschis makalösa bygge här.

Det sjöd av förväntan i hela Florens denna råkalla decemberdag år 1418. Nu skulle det äntligen avgöras vem som bokstavligt talat skulle få sätta kronan på verket och slutföra domkyrkan Santa Maria del Fiore.

I hela 122 år hade invånarna i Florens sett kyrkan växa upp mot himlen, men den svåraste delen återstod – en 45 meter bred kupol som skulle bäras upp endast av en inre stenstomme.

Det var en nästintill omöjlig uppgift, som inte blev enklare av att arkitekten som tänkt ut konstruktionen hade tagit sina planer med sig i graven.

Domarna samlades under katedralens valv för att gå igenom förslagen. Totalt 12 byggmästare, arkitekter och konst­närer från hela Toscana deltog i tävlingen, lockade av prissumman på 200 guldfloriner.

Var och en hade byggt en modell över sitt förslag, och flera av modellerna var så stora att domarna kunde gå in i dem för att granska detaljerna. En var stor som ett hus och klädd med bladguld.

Deltagarna hade även bifogat ritningar på kranar som skulle kunna lyfta de flera ton tunga sandstensblocken upp till kupolens topp – enligt beräkningarna nästan 90 meter upp.

Domarna fastnade snart vid förslagen från Lorenzo Ghiberti och Filippo Brunelleschi. Den förste var en skicklig bronsgjutare, den andre var uppfinnare, urmakare och expert på valv – men även excentrisk, på gränsen till tokig.

Kupolens välvning var byggets största utmaning. I vanliga fall måste valv stöttas med en trästomme medan de restes, men till de här valven skulle det inte räcka med alla träd i hela Toscana.

Urmakaren Brunelleschi viftade nonchalant bort problemet: med hans plan behövdes ingen ställning.

När domarna frågade ut honom närmare visade Brunelleschi upp sin mest excentriska sida: Han vägrade att svara. Planen var hemlig!

Domarna blev rasande och krävde att få se ritningarna, men Brunelleschi sade blankt nej. Diskussionen utmynnade i ett högljutt bråk som enligt 1500-talskonstnären och författaren Giorgio Vasari slutade med att urmakaren till slut hade fått föras bort med våld.

”Åsna” och ”pratmakare” ropade domarna efter honom, och det tycktes solklart att rivalen Ghiberti skulle kamma hem segern. Men Brunelleschi gav sig inte så lätt.

Ärkefiender skulle bygga kupolen

Florentinarna fick vänta ytterligare fyra dagar på domarnas beslut. Brunelleschi var så nervös att han skakade.

För vännen och politikern Giannozzo Manetti­ medgav han att han under dessa fyra dagar inte vågade visa sig ute på gatorna; han var rädd att bli stämplad som ”galningen som pratade en massa strunt”.

Än i dag vet ingen hur han bar sig åt för att övertyga domarna. Kanske lät de sig lockas av hans löfte om att inte vilja fälla alla träd i Toscana.

Men den söta segern fick en bitter eftersmak: juryn bestämde nämligen att Brunelleschi skulle utföra arbetet tillsammans med Lorenzo Ghiberti.

De båda männen ­hatade varandra. Fiendskapen mellan florentinarna Brunelleschi och Ghiberti, som båda var måna om sin heder, hade börjat 20 år tidigare när de deltog i en tävling om att få gjuta ett par porthalvor i brons till domkyrkan. Ghiberti vann.

Brunelleschi blev fruktansvärt förnärmad, lämnade Florens och slog sig ned i Rom där han ägnade sig åt att utforska stadens antika ruiner och studera romarnas avancerade byggteknik – speciellt utformningen av valv.

Under sin vistelse i Rom skaffade sig Brunelleschi enastående kunskap om arkitektur och ingenjörsarbete.

Kupolen genidrag

Brunelleschi använde drygt fyra miljoner stenar till bygget. Än i dag imponeras ingenjörerna av hans banbrytande metoder för att resa kupolen.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Kupolen blev ihålig

Brunelleschis kupol är i själva verket två – en inre och en yttre. På så vis gjorde Brunelleschi kupolen lättare och minskade därigenom trycket på katedralens väggar.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

54 m (ytterdiameter)

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Ställningarna

Kupolen stöttades inte upp under byggandet. Därför kunde man bygga ställningar inuti så att arbetarna slapp jobba på utsidan av kupolen. Och därigenom fick Brunelleschi även plats för sitt hissverk som förenklade arbetet.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Tvärbjälke

Den s.k. castellon ingår i hissanordningen som gör stenarna lättare att lyfta.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Extra kran

En särskild kran lyfte stenarna från ställningen och in över den upp till fyra meter breda kupolkanten.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Fasthakade

Stenarna fästes med krampor på tåget och hissades upp till arbetarna på ställningarna.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Hissverket sparade tid åt Brunelleschi

År 1421 tänkte Filippo Brunelleschi ut ett banbrytande hisstyg för de tunga sandstenarna, marmorblocken och ­tegelstenssäckarna. Det oxdragna systemet var så effektivt att stenar på flera ton kunde hissas upp var tionde minut.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

**Ett 185 meter långt tåg** gjort av Pisas berömda repslagare gjorde hisstyget driftsäkert. Själva tåget vägde 500 kilo.
Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Utväxlingssystemet gjorde det lättare att hissa upp stenarna p.g.a. kraftöverföringen mellan kugghjulen.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Oxarna behövde inte spännas ifrån och vändas när repet i hisståget skulle ned mot marken igen. När man bytte från det övre till det nedre kugghjulet ändrades kranens riktning. Det övre kugghjulet drog ned tåget, det undre drog upp det.

Mikkel Juul Jensen & Scala Archives

Listig plan slog ut rivalen

Brunelleschi och Ghiberti fick vänta i mer än ett år innan bygget kunde påbörjas. Plankorna till ställningarna skulle läggas i blöt och sedan torka, och murstenarna måste grävas ned på vintern och täckas med fuktig halm på sommaren för att inte spricka.

På så sätt blev stenarna tåliga mot väder och vind. Dessutom var den florentinska kalendern full med helgdagar då ingen fick arbeta, och månen måste stå i en viss position när man fällde träden – annars skulle virket inte ”arbeta” ordentligt.

Till slut, den 7 augusti 1420, samlades byggnadsarbetarna på kupolbasens fyra meter breda kant. Efter en liten ceremoni påbörjades arbetet.

Det första steget bestod i att bygga kupolens två tegelstensskal samt stommen av sandstensblock som kunde väga hela två ton vardera. Här fick Brunelleschi problem.

Ända sedan antiken hade byggmästare använt sig av trampkvarnar för att hissa upp stenar, men kupolen i Florens skulle bli så hög att en trampkvarn inte skulle räcka till, inte ens med riktigt starka män som drev den.

Därför konstruerade Brunelleschi en helt ny typ av hissystem där arbetarna enkelt kunde hissa upp stenar och säckar med tegel.

Tack vare det oxdrivna hissverket gick arbetet snabbt framåt, och efter drygt 100 års väntan kunde invånarna i Florens nu beundra kupolen som reste sig mot himlen.

Risken att tvingas samarbeta med sin värste rival hade inte fått Brunelleschi att dra sig ur projektet. I 20 år hade uppfinnaren försökt få bygga den mäktiga kupolen och han tänkte inte ge upp nu. Han tänkte ut en intrigant plan för att slå ut sin ärkefiende Ghiberti.

Planen sattes i verket år 1423 då den första av kupolens bärande stencirklar skulle konstrueras. Just då blev Brunelleschi ”sjuk”, och utan vare sig ritningar eller instruktioner famlade Ghiberti i blindo eftersom han inte visste hur ringen skulle byggas.

Så snart ringen var färdig kom Brunelleschi tillbaka till byggplatsen, kritiserade högljutt Ghibertis arbete och beordrade byggarbetarna att börja om från början.

Ghiberti blev förstås rasande och svor att han på något sätt skulle hämnas på Brunelleschi.

Brunelleschis kupol pryds av domedagen

Brunelleschi tänkte sig att insidan av kupolen skulle vara omålad, men när han dog år 1446 ändrades planerna. I stället gjorde konstnären Giorgio Vasari och hans elev Federico Zuccari år 1555 en storslagen fresk som föreställer domedagen.

AOP/Getty Images

Arbetarna kissade ut över kanten

Kupolen var ett drömjobb för Brunelleschi och han hade bestämt sig för att allting måste flyta på utan förseningar. Han lät t.ex. utbilda extra arbetare för att ersätta dem som blev sjuka, och strejker slogs skoningslöst ned.

Enligt Giorgio Vasari, som skrev boken Berömda renässanskonstnärers liv år 1550 hade 25 murare ”egoistiskt organiserat sig” år 1426 för att få högre lön.

Utan att blinka avskedades de av Brunelleschi som anställde nya murare. De ursprungliga arbetarna hotades av svält och sökte upp Filippo Brunelleschi för att be honom att återanställa dem – vilket han gjorde, till lägre lön.

”Genom att ge uttryck för sitt trots mot Filippo skadade de och vanärade sig själva”, skrev Vasari i sin bok.

Brunelleschi krävde effektivitet överallt på byggplatsen. T.ex. behövde hantverkarna inte gå iväg för att äta; man inrättade ett kök i domkyrkans skepp, och arbetarna uppe på ställningarna tilläts inte komma ned förrän på eftermiddagen.

De arbetade och åt i stekande hetta och isande köld, och uträttade sina behov ut över murkanten. De tvingades även blanda vinet med vatten för att inte bli berusade – en blandning som annars bara var för gravida kvinnor.

Enligt vännen Manetti inspekterade Brunelleschi personligen varenda sten och varje spik. Om en viss sten inte gav ifrån sig en särskild klang när han slog på den med en klubba, hade den troligen någon inbyggd, dold spricka och kasserades genast.

I en särskild process täcktes spikarna med bly för att de inte skulle rosta, och alla tegelstenar som torkat klart mättes noga; de måste ha korrekt form och rätt mått.

Förutom att sandstenarna var tunga var det också problem med uthuggningen av dem. Brunelleschi hade mycket speciella krav och stenhuggarna fick detaljerade instruktioner om hur stenarna skulle huggas och läggas.

Det var inte alla­ som förstod sig på det komplicerade pusslet, och ibland skar förmännen ut stenarnas form i rovor för att kunna demonstrera för sina underlydande.

Brunelleschis kupol slog alla med häpnad. I slutet av 1500-talet försökte t.ex. målaren Cigoli luska ut dess hemligheter.

© Granger/Polfoto

Rivalen sådde tvivel kring kupolen

I takt med att arbetet fortskred blev Brunelleschi tvungen att komma på ett sätt att mäta kupolens dimensioner. Lösningen blev ett långt rep som fästes i en enorm trästolpe mitt i kupolen.

Anordningen fungerade som en jättelik passare. Avståndet från stammen ut till väggarna måste vara exakt detsamma hela vägen runt för att kupolens delar skulle mötas precis mitt i toppen.

Snart stod Brunelleschi inför ännu större utmaningar. Kupolen hade nu blivit så hög att det var dags att börja luta tegelmurarna inåt.

Rivalen Ghiberti hade aldrig glömt den svidande förödmjukelsen och försökte tillsammans med sin kumpan Giovanni da Prato, som var tillsynsman på bygget, att så tvivel kring kupolens stabilitet.

I ett brev från år 1425 skriver da Prato till domkyrkans byggherrar att ”kupolen är felbyggd, och att den på grund av Brunelleschis okunskap är arkitektoniskt ohållbar”. Dessutom skulle ”kupolens båge skamlöst förstöra kyrkan”.

Men som vanligt hade Brunelleschi en lösning. Tegelstenarna i kupolen lades i ett så kallat fiskbensförband där de låste varandra.

Byggherrarna var så nöjda med Brunelleschis arbete att de till sist avskedade Ghiberti för hans försök att smida ränker.

År 1435 var bygget nästan färdigt. Nu utlystes en ny tävling om hur lanterninen – tornet högst upp på kupolen – skulle se ut.

Brunelleschi vann över fyra andra deltagare – bland andra Ghiberti – men domarna påpekade samtidigt att vissa detaljer från de övriga förslagen måste ingå och att Brunelleschi skulle ”lägga sin bitterhet åt sidan”.

År 1436 kunde påven Eugenius IV äntligen inviga Santa Maria del Fiore, och den 30 augusti lades slutstenen i kupolen. Men Brunelleschi fick aldrig uppleva sin sista triumf: lanterninen.

Urmakaren dog år 1446, 69 år gammal. Inte förrän några decennier senare fick Santa Maria del Fiore sin lanternin.

Genom tiderna har flera kritiker ifrågasatt kupolens stabilitet men urmakaren fick sista ordet. Florens har drabbats av jordskalv flera gånger – de värsta var åren 1510, 1675 och 1895. Brunelleschis kupol stod emot dem alla.

Arkitekten Michelangelo fick inspiration i Florens när han skulle skapa Peterskyrkans kupol.

© Getty Images

Michelangelo lånade av mästaren

Även om målaren och arkitekten Michelangelo lät sig inspireras av Brunelleschi lyckades han aldrig överträffa kupolen i Florens.

I slutet av 1540-talet fick dom­kyrkan i Florens fint besök av Michelangelo. Då hade han just utsetts till huvudarkitekt för byggandet av kupolen på Peterskyrkan i Rom.

Det stora geniet ville skapa en kupol som skulle­ göra kyrkan ljus och vänlig så att ”nunnor inte blev våldtagna och kriminella inte kunde gömma sig”.

Michelangelo besökte katedralen i Florens tre gånger för att försöka komma underfund med Brunelleschis metoder och lösningar.

Han var djupt imponerad och medgav att han aldrig skulle kunna bygga en kupol som överträffade Brunelleschis.

Peterskyrkans kupol, som blev klar år 1590, är tre meter smalare i diametern och har av många arkitekter bedömts som mindre vacker och imponerande än Brunelleschis kupol.

Läs också:

Byggnader

Byggde goterna gotiskt?

2 minuter
Byggnader

Tio-i-topp: Medeltidens mäktigaste byggnadsverk

2 minuter
Byggnader

Blodigt mord gav Canterbury sin vackra katedral

20 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj