Monumentet användes i ritualer kring solstånden, och stenarna har placerats efter solens bana.

© Scanpix

Stonehenge avslöjar sina hemligheter

I nära tusen år har Stonehenge i England varit ett mysterium. Varför sattes stenarna ned i jorden och vem gjorde det? Nu kan brittiska arkeologer ha löst gåtan. De hävdar att Stonehenge var sista anhalten på de främsta stenåldersmännens långa resa mot dödsriket och en del av ett stort begravningskomplex.

20 augusti 2018 av Lasse Telling

Den mystiska stensättningen reser sig majestätiskt på den gröna ängen. Trots att några av de flera ton tunga blocken har vält råder det ingen tvekan om att det en gång måste ha varit en oerhörd bedrift att uppföra det meterhöga stenmonumentet. 

Stonehenge uppfördes vid samma tid som ­pyramiderna. Men av just detta arbete finns inga bevarade beskrivningar. Det enda byggherrarna har lämnat efter sig är en cirkel av stenar.

Arkeologerna har gjort många fynd i landskapet omkring Stonehenge. Man har bland annat funnit begravningsplatser. De tidigaste fynden är från yngre stenåldern, som i Storbritannien började runt år 4000 f.Kr, mer än tusen år innan Stonehenge uppfördes. 

Tack vare det gynnsamma läget var området ett av de mest utvecklade i Europa. De väldränerade låga sluttningarna genomkorsades av strömmar med klart färskvatten.

Förutsättningarna var goda, både för djurens bete och för den engelska stenåldersbefolkningens odling av säd.

Kring floderna kunde invånarna fälla träd till hus och jaga i skogarna. I kalklagret under marken och i flodbäddarna kunde de hitta flinta till verktyg. 

Det är högst troligt att denna civilisation byggde Stonehenge, och ända sedan dessa stenåldersmänniskor försvann och tog sina hemligheter med sig har det övergivna byggnadsverket fascinerat.

Under ledning av arkeolog Mike Parker Pearson från Sheffields universitet har ett forskarlag från England äntligen kommit ett steg närmare lösningen på Stonehenges gåta. 

Efter åtta års arbete har de lagt fram en ny banbrytande teori: Stonehenge har troligen varit slutstation på stenåldersmänniskornas resa till dödsriket. 

Dess­utom ser arkeologerna numera Stonehenge som ett av flera monument av ett större begravningskomplex. Delar av det har grävts ut i området Salisbury Plain i södra England.

Stonehenge är i dag en ruin som håller hårt på sina hemligheter.

© Getty Images

Krönika berättade historien om Stonehenge

Den äldsta kända beskrivningen av Stonehenge är från medeltiden. År 1130 e.Kr. nämns monumentet av den engelske krönikeskrivaren Henry av Huntingdon – 2500 år efter att det antas ha övergivits. 

Han betonar dock att han inte vet någonting om stenformationens historia. Stonehenge var förfallet redan då och spekulationerna kring anläggningens ursprung var många. 

En annan krönikeskrivare, Geoffrey av Monmouth, menade att cirkeln ställts upp av trollkarlen Merlin. Platsens aura attraherade många. 

Kyrkan var dock inte särskilt förtjust i att folk utforskade en samling hedniska stenar. Det stämde inte med den kristna historiesynen. Men ingen lät sig hindras av förbudet.

I slutet av 1500-talet började vetenskapsmän och amatörarkeologer arbeta utifrån tanken att hela syftet med Stonehenge kunde dölja sig i det sätt som monumentet var uppfört på. 

Nu skulle noggranna observationer, mätningar och utgrävningar komma att ersätta medel­tidens ovetenskapliga gissningar. En av föregångarna var John Aubrey, som ­ibland kallas Storbritanniens första arkeo­log. 

Han påbörjade sitt arkeologiska fältarbete år 1663, och genom grundliga mätningar av Stonehenge ritade han en detaljerad karta över stencirkeln.

Aubrey menade att Stonehenge hörde hemma i en tid långt före kristendomen. Därför drog han slutsatsen att stencirkeln måste ha rests av de gamla engelsmännen själva – som ett tempel.

Aubrey trodde också att det fanns ett samband mellan monument som Stonehenge och de keltiska prästerna – i den klassiska världen kända som druider. 

I dag vet man att byggnadsverket är över 2000 år äldre än den första kända referensen till druiderna i historiska källor.

Intresset för det ockulta växte explosionsartat i Storbritannien i slutet av 1700-talet, och den gamla stencirkeln blev populär. En romantisering av forna tiders England låg i tiden, och Stonehenge var ett uppenbart intresseobjekt. 

Men monumentets skick förvärrades av det ständigt ökande antalet besökare som nötte sönder de flera tusen år gamla stenarna, bland annat genom att klättra på dem. 

Många av stenformationerna hade rasat och flera restaureringsprojekt påbörjades på 1900-talet. Gåtan kring syftet med stenarna var dock fortfarande olöst.

Stonehenge är ett monument över de döda

År 1998 bjöd tv-stationen BBC in arkeologen Mike Pearson till Stonehenge för att göra en dokumentärfilm. Pearson hade med sig en kollega från Madagaskar, arkeologen Ramilisonina, som han menade kunde undersöka det gamla monumentet med nya ögon. 

Ramilisonina tvekade inte: Stonehenge hade byggts till förfädernas ära, som en port till de dödas värld. 

Arkeologen hade erfarenhet från Madagaskar där forntidens befolkning reste stenbyggnader för de döda medan de levande bodde i trähus. Sten är för de döda, trä för de levande – även vid Stonehenge, hävdade Ramilisonina.

Om denna teori skulle hålla borde ett monument av trä för de levande också ha funnits. Kanske Södra cirkeln, ett fynd nära boplatsen Durrington Walls som forskarna dittills inte hade fäst något avseende vid? 

Problemet med teorin var att dateringarna för Stonehenge och Södra cirkeln inte stämde överens. Stonehenge daterades på 1950-talet till någonstans mellan 2600 och 2100 f.Kr., medan träet i Södra cirkeln är yngre. 

Mike Pearson ville dock inte avfärda teorin. Tillsammans med kollegan Colin Richards bestämde han sig för att starta The Stonehenge Riverside Project: att gräva ut och kartlägga Stonehenge och områdena kring stenmonumentet. 

Tanken med projektet var att samla arkeologer och studenter för att en gång för alla försöka lösa mysteriet med Stonehenge.

I bebyggelsen nära Stonehenge låg ett monument i trä som i dag kallas Södra cirkeln.

© Bridgeman Art Library/Scanpix

Stonehenge besöktes bara till fest

Gruppen påbörjade utgrävningar i området omkring Stonehenge år 2003. Först och främst försökte man hitta bevis för att människor hade bott i närheten av Södra cirkeln, platsen för de levande enligt Ramilisoninas teori.

I augusti 2005, när arkeologerna hade avlägsnat det översta jordlagret i ett nytt område, hittade man en hel skattkammare fylld med fynd, bland annat djurben, krukskärvor och bearbetad flinta. Nu rådde det ingen tvekan om att det en gång hade bott människor i området. ­

Ytterligare undersökningar avslöjade nio små hus omgivna av flera lager krukskärvor och skelettdelar från bland ­annat svin. 

Pearson drog slutsatsen att husen var en del av en större boplats omkring Södra cirkeln, kanske med så många som tusen hus – en storstad med tidens mått mätt.

Svinbenen från utgrävningarna visade att de grisar som hade tillretts och ätits där var omkring nio månader gamla när de slaktades. 

Eftersom grisar får ungar på våren måste djuren ha slaktats under vintern. Samtidigt kunde arkeologerna fastställa att djuren inte hade fötts upp i landskapet omkring Stonehenge utan att de måste ha fraktats minst fem mil. 

Den tolkningen skulle kunna tyda på att det inte fanns någon bofast befolkning i ­området kring monumenten. 

Därför kan det hända att den engelska stenålders­befolkningen reste dit på vintern för att ­fira eller hedra något. Frågan var då bara varför de träffades.

Mystiken kring stencirkeln

Mer eller mindre seriösa forskare har under årens lopp kommit med förslag på vilket syfte det mystiska monumentet i England kan ha haft.

  • Druidernas samlingsplats
    På 1600-talet skrev arkeologen John Aubrey att druiderna, de keltiska naturprästerna, grundade Stonehenge.

  • Kung Salomos tempel stod modell
    I början av 1700-talet hävdade arkeologen William Stukeley att Stonehenge byggts utifrån samma bibliska mått som kung Salomos tempel. Ritningen skulle enligt Bibeln givits till judarna direkt från Gud.

  • Astronomiskt observatorium
    Professor Gerald Hawkins föreslog år 1966 att Stonehenge var ett avancerat observatorium. Hawkins använde datorer för att styrka sina teorier och lade till och med till tesen att själva Stonehenge hade varit ett slags dator.

  • Byggt av trollkarlen Merlin
    Krönikeskrivaren Geoffrey av Monmouth trodde år 1136 e.Kr. att stenarna kom från Irland och hade transporterats till England där trollkarlen Merlin med hjälp av magi hade rest dem i en cirkel.

  • Healingcenter
    Stonehenge-området kan ha varit ett stort healingcentrum som lockade sjuka från hela Europa. Det tror de brittiska professorerna Timothy Darvill och Geoff Wainwright. Bland de skelett man hittat i området bär många spår av hälsoproblem.

  • Landningsbana för ufon
    Den mest spektakulära teori som någon kom­­mit med under årens lopp går ut på att Stonehenge skulle vara en landningsbana för ufon. Stencirkeln kan till och med ha byggs av utomjordingar någon gång under ett besök på jorden.

Byggt efter solstånden

En och en halv kilometer från Stonehenge, vid floden Avon, gjorde gruppen en upptäckt som skulle komma att bli förstasidesstoff: ett nytt Stonehenge med 25 stenar. 

Arkeologerna kallade anläggningen Bluestonehenge efter färgen på stenen som ser blå ut när den blir blöt.

Forskarna tror att befolkningen på den tiden seglade ut med sina döda från Södra cirkeln nedför floden. Båten lade sedan till vid Bluestonehenge där alla klev av. Härifrån bar de liken den sista biten till Stonehenge.

Bergarten i Bluestonehenges stenar återfinns i stenarna i Stonehenges innersta cirkel och arkeologerna menar att stenar som ursprungligen stod i Bluestonehenge hade släpats till Stonehenge för att resas där.

Först hämtades stenarna från en plats i Wales cirka 24 mil bort. Men arkeologerna är inte säkra på hur. Experter har antagit att stenåldersmänniskorna använde ett slags kullager: stenarna har vilat på träkulor som rullade i skåror i tillhuggna trästammar. 

Idén fick man sedan man hittat flera stenkulor något större än tennisbollar vid ett monument i Skottland där man anser att denna teknik har använts. 

Forskarna från Exeter universitet har med framgång testat metoden och flyttat stora betongblock. Man saknar dock bevis för att stenåldersmänniskorna har gjort på samma sätt.

Ett annat bud är att byggherrarna flätade pilgrenar till en korg runt blocken. Sedan kunde de rullas eller dras av oxar. Stenarna kan även ha fraktats på vatten.

Astronomi styrde arkitekturen

År 2005 gjorde The Stonehenge Riverside Project en annan viktig upptäckt. Mellan Södra cirkeln och floden Avon upptäckte arkeologerna ruinerna av en 167 meter lång processionsväg. 

Denna bit i infrastrukturen var så viktig att bygg­mästarna valt att stenlägga den med flinta.

Gruppen upptäckte att om de ställde sig vid floden vid sommarsolståndet, kunde de se strålarna från den nedgående solen röra sig uppför flintvägen mot Södra cirkeln. 

Stonehenges byggherrar kan mycket väl ha sett solen gå upp mellan stenarna vid Stonehenge, följt dess bana längs floden och avslutat med att se de lysande strålarna försvinna bakom Södra cirkelns pelare av trä. 

Årets vändpunkt, sommarsolståndet, markerades av de två cirkelformade byggnaderna.

Stonehenge är 5000 år gammalt

Dateringen vållade dock fortfarande huvudbry eftersom Stonehenge enligt beräkningarna var mycket äldre än Södra cirkeln. 

Men Pearson fann en felaktighet i de tidigare forskarnas arbete. 1950-talets datering av sarsenblocken, ett slags särskilt hård sandsten, baserades på slarvigt gjorda mätningar. 

Reviderade beräkningar avslöjade att sarsenblocken som fraktats till Stonehenge var från mellan 2600 och 2480 f.Kr. medan nya mätningar daterade Södra cirkeln till mellan 2500 och 2480 f.Kr. 

Årtalen stämmer perfekt överens med de nya upptäckterna av husen, benresterna ­efter grisarna och den flintstensbelagda vägen.

Det skulle dock visa sig att området kring Stonehenge hade en rituell funktion ännu tidigare. År 2007 undersökte Riverside-projektet en stor jordvall vid Stonehenge som mäter tre kilometer gånger 100–150 meter och är omgärdad av en vallgrav. 

Platsen hade aldrig daterats och kopp­lingarna till Stonehenge var oklara. Efter flera utgrävningar fann arkeologerna en bit hjorthorn som hade bearbetats av människor och kunde dateras till mellan 3600 och 3300 f.Kr.

En annan viktig upptäckt gjordes när gruppen undersökte 56 hål vid Stonehenge år 2008. Det visade sig att blåstenar som tidigare stått i en cirkel här, men nu var arrangerade på annat sätt, hade placerats ut redan omkring 3000 år f.Kr. – långt tidigare än man trott. 

Ännu viktigare var att resterna av kremerade kroppar hittades i hålen. Stonehenge hade använts som begravningsplats ända sedan hålen grävdes och i 700 år framåt. 

Det var dock inte alla förunnat att begravas vid stencirkeln. Utgrävningarna visade att en ny person begravdes här ungefär vartannat år. Det tyder på att de döda som hamnade i groparna vid monumentet hörde till den härskande eliten i samhället.

Fynden avslöjar alltså att Stonehenge ända sedan det byggdes var en plats där befolkningen hedrade sina döda. Från 2500 f.Kr. användes Stonehenge som livets slutstation, efter en längre begravningsresa. 

Den funktionen upphörde dock plötsligt och Stonehenge fick förfalla samtidigt som Södra cirkelns träpelare långsamt ruttnade bort.

Denna pojke begravdes under bronsåldern. Han hade kommit ända från Medelhavet.

© Polfoto/AP

Nya livsvillkor med metall

Riverside-projektet avslöjar att Stonehenge bara kan förstås i förhållande till landskapet runtomkring. 

”I stället för att se Stonehenge utifrån gamla teorier som ett astronomiskt observatorium är det nu bara ett av flera monument, både av trä och av sten, från perioden runt 2500 f.Kr. då stora grupper möttes vid vissa tider under året”, säger chefsarkeolog Mike Pearson.

Att befolkningen ändrade sina vanor och slutade att använda Stonehenge för begravningar, kan ha sin förklaring i utvecklingen för tiden. Nya metallers intåg på de brittiska öarna kan dateras till den tid då Stonehenge övergavs.

Nära Stonehenge har man hittat skelettet av en man som växte upp så långt bort som i Schweiz. Han begravdes cirka 2300 f.Kr. och med sig i graven hade han guld och koppar, de äldsta metallfynden i England. 

Metallernas intåg var början på en tid med byteshandel, vilket ledde till större kontakt med omvärlden. 

Under denna nya bronsålder samlades människor i små rörliga grupper som reste runt och handlade. 

Detta skedde emellertid på bekostnad av den samhällsorganisation som hade uppfört Stonehenge, och kännedomen om stencirkeln föll långsamt i glömska. 

Har historien om Stonehenge fascinerat även dig? I vår tidskrift granskar vi alltid forntidens mysterier, och just nu har du möjlighet att få två nummer av VÄRLDENS HISTORIA och samtidigt få en kikare, som kan användas för att närstudera världens alla historiska sevärdheter. 

Läs mer

Mike Parker Pearson: Bronze Age Britain, B.T. Batsford, 2005. Marc Aronson & Mike Parker Pearson: If Stones Could Speak: Unlocking the Secrets of Stonehenge, National Geographic Kids, 2010. Anthony Johnson: Solving Stonehenge: The New Key to an Ancient Enigma, Thames & Hudson, 2008.

Kanske är du intresserad av...