De svenska krigsfångarna håller på att ge upp hoppet om att någonsin få återvända hem när de når floden Neva denna augustidag år 1703. Och de har all anledning att vara oroliga – många av dem kommer att dö här.
I strilande sommarregn blir deras trasiga uniformer genomblöta. Framför dem ligger floddeltat med många små öar – ett jättelikt träskområde, bevuxet med sly och låga träd. Fukten står som en dimma över vattnet.
På en av öarna ligger ett berg av jord som samlats ihop av ett levande transportband. Ovanpå jorden uppstår ett nytt befästningsverk, som en dag ska försvara Sankt Petersburg.
Lika tätt som myggen som svärmar kring deras huvuden arbetar männen på ön, skuldra vid skuldra. De svenska krigsfångarna ser några baracker nära byggplatsen men det är inte här de ska bo.
Barackerna är avsedda för officerarna. Krigsfångarna, som ska arbeta på byggplatsen tillsammans med meniga ryska soldater, tvångsrekryterade ryska bönder samt straffångar, bor hopträngda i primitiva hyddor på vattensjuk mark.
Det sägs att Sankt Petersburg är anlagd på kvarlevorna av de människor som byggde staden – bland annat svenska krigsfångar.
En ändlös kedja av män släpar jord till byggplatsen i säckar, på barkmattor eller i sina egna rockskört.
Utmärglade, frusna och svarta av lera kämpar de sig fram. Många faller ihop av utmattning och blir liggande. Deras lik stoppas i de säckar som de har släpat jord i och grävs ned på platsen. Med rätta säger man att Sankt Petersburg anlades på skelett efter de människor som byggde staden.
Det började med ett krig
Sankt Petersburg är en enda mans vision som blivit verklighet genom våld och makt. Staden grundlades den 27 maj 1703 då tsar Peter den store utsåg den största ön i deltat, Harön, till den plats där han ville låta uppföra en fästning.
Tjugotusen man arbetade på fästningen från maj 1703 till november då frosten kom. Tsar Peter hade mycket att stå i. Han var mitt uppe i ett krig mot svenskarna och nu fanns det risk att de svenska regementena när som helst skulle ta sig fram till floden för att utmana honom.
Det skedde i juli, men den gången lyckades tsaren slå tillbaka svenskarna – och slaget försåg honom med ännu fler krigsfångar till sitt byggprojekt.
Tsaren var med och mätte upp Sankt Petersburgs byggarbetsplatser.
Peter ledde armé av pojkar
Som ung pojke skickades Peter den store bort från hovet i Moskva. Uppväxten bland vanligt folks barn präglade hans regeringstid.
Nyfikenhet och reformiver kom att dominera Peter den stores regeringstid. Redan som 10-åring utnämndes han till tsar tillsammans med sin sjuklige bror Ivan. Men den egentliga makthavaren var halvsystern Sofia.
Efter en intrig sändes Peter och hans mor bort från hovet och i stället för ett isolerat liv på slottet fick Peter en uppväxt bland borgerskapets barn.
Han samlade sina lekkamrater i regementen och med tiden fick han sällskap av officerare som var missnöjda med Sofias regim. Peter genomförde fältövningar, utvecklade ledaregenskaper och skapade sig en trogen armé med 2 000 man.
Bara 17 år gammal lyckades Peter tvinga bort Sofia från makten. Hon lämnade familjen och gick i kloster. Peter omgav sig gärna med västeuropéer som befann sig i Moskva.
År 1697 gav han sig ut på ett och ett halvt års utbildningsresa. Han stannade flera månader i Holland där han lärde sig skeppsbyggarkonsten från grunden.
Dagen efter sin hemkomst till Moskva klippte han av de långa skäggen på en grupp förnäma undersåtar som var på audiens hos honom. En ny tid hade börjat.
Fästningen, som fick namnet Peter-Paulsfästningen, stod klar redan hösten 1703. Åren därefter ersattes jordvallarna med murar, 2,5 meter tjocka och 12 meter höga.
Den färdiga fästningen som täcker hela Harön består av sex bastioner, och efter Peter den stores tid fungerade den som beryktad tortyrkammare och fängelse för landets härskare fram till revolutionen.
Men fästningen var bara början. Peter tänkte även etablera en hamn för flottan, ett skeppsvarv och en handelshamn med packhus. Han tänkte nämligen inte bara besegra svenskarna i krig: han ville även får ryssarna att öppna ögonen för Europa.
Vid den här tiden var Ryssland fortfarande stängt för omvärlden, fastvuxet i gamla traditioner. Utvecklingen gick alldeles för långsamt, ansåg landets hyperaktive tsar.
År 1697 hade han rest runt i Europa och under en längre vistelse i kanalstaden Amsterdam hade han fått inspiration till att skapa en hel stad i floden Nevas delta.
Peter den store behövde en hamn som kunde ge honom en nära kontakt med Europa. Därför erövrade han de svenska provinserna vid Östersjön.
Peter den store ville ha en hamn
Geografin var ett allvarligt hinder för tsar Peter den stores dröm om nära kontakt med Europa. Rysslands enda havshamn låg i Archangelsk i Vita havet, som är stängd av isen åtta månader om året.
I slutet av 1600-talet försökte han nå fram till Svarta havet men hans flotta var för svag för att fördriva osmanerna. I stället valde han att försöka erövra de svenska provinserna vid Östersjön.
Tsaren ingick förbund med Danmark-Norge och Polen-Sachsen mot Sverige och det stora nordiska kriget började. År 1700 angrep Peter den svenska armén vid Östersjön men besegrades.
Karl XII utnyttjade dock aldrig segern till att anfalla Moskva, vilket gav tsaren tid att förbereda ett nytt angrepp. Två år senare trängde han fram till Finska viken.
Det stora nordiska kriget pågick till 1721 när Sverige slöt fred med tsaren och officiellt avstod de förlorade landområdena till Ryssland.
Och inte bara en stad: hans nya Sankt Petersburg skulle bli Rysslands nya huvudstad och en symbol för de reformer och den västerländska livsstil som tsaren – trots massivt motstånd från sina undersåtar – hade beslutat införa i sitt rike.
Peter anlitade genast den schweiziske arkitekten Domenico Trezzini, han anställde Europas främsta hantverkare och konstnärer, och därefter kunde han sätta i gång med de första byggnaderna till flottan och till statens ämbetsmän.
Snart växte det upp en hel skog av vatten- och vinddrivna kraftverk som dels skulle driva pumpar för att dränera marken efter holländsk förebild, dels driva de många sågverken. Ett gjuteri och en plats för tjärstrykning anlades också.
Byggnader växte upp med nästan samma hastighet som de svampar som spirade ur floddeltats fuktiga jord. Kanaler grävdes, vatten ledes bort och öar bands samman.
Ingen ville frivilligt slå sig ned där
Tsaren mötte ingen större entusiasm när han presenterade sina planer. Alla som vågade skaka på huvudet, gjorde det. Nevas delta var flackt, vått och öde.
Kärt barn har många namn – Sankt Petersburg har haft tre officiella namn.
Staden bytte namn tre gånger
Sankt Petersburg är uppkallad efter grundaren av den kristna kyrkan, aposteln Petrus. Efter Peter den stores död blev Moskva åter Rysslands huvudstad, men tsaritsan Anna gav Sankt Petersburg tillbaka dess forna status.
År 1914 döptes staden om till Petrograd och efter ryska revolutionen tre år senare miste den åter sin status som huvudstad.
När Sovjetunionens förste ledare Lenin dog 1924 hedrade regimen honom genom att döpa om staden till Leningrad.
Staden återfick sitt ursprungliga namn efter en folkomröstning 1991. Men i folkmun har den alltid hetat ”Piter”.
Där låg bara några enstaka utspridda gårdar med bondefamiljer, som under sommaren möjligen fick sällskap av fiskare. Björnar och vargar strövade omkring i snårskogen. Naturens skafferi innehöll – förutom fiskarna i floden – bara harar, bär och svampare.
Somrarna kunde bli outhärdliga. De var regniga och med temperaturer på upp emot 35 grader. Särskilt augusti bjöd på häftiga skyfall. Vintrarna kom tidigt.
Kylan började bita rejält redan i oktober och när höststormarna drog in från Finska viken steg vattenståndet och flera av öarna översvämmades. I november kom frosten som varade i fyra månader. Vintern bjöd på 40 minusgrader och frös floden till is.
Ingen av tsarens undersåtar ville frivilligt slå sig ned i hans nya stad. Men den motviljan var inga problem för den handlingskraftige Peter, som hade makt att driva igenom sin vilja.
Utöver de svenska krigsfångarna tvångsrekryterade han bönder från hela Ryssland till arbetet på sin byggplats. Det första året kom 20 000 bönder till Sankt Petersburg. Året därpå kom dubbelt så många. Under sex månader skulle de göra sin ”byggtjänst” hos tsaren.
Hela byar berövades alla arbetsdugliga män.
Lokala ämbetsmän och adelsmän över hela Ryssland protesterade mot att hela byar tömdes på alla arbetsföra män. Men tsaren var obeveklig – hans moderna tankegångar omfattade definitivt inte hans människosyn.
Peter älskade sin stad redan från början – han kallade den för ett ”paradis”. För de livegna bönderna, krigsfångarna och alla de andra som tvingades bygga upp hans framtidsvision, var den snarare ett helvete.
Dog av svält, sjukdomar och köld
I stora skaror vandrade familjefäder och deras unga söner iväg norrut. Många av dem kom aldrig hem igen. Historikerna vet inte exakt hur många människor som fick sätta livet till under uppförandet av Sankt Petersburg.
En samtida källa beräknade att det rörde sig om 100 000 döda. Senare uppskattningar visar att antalet troligen var något lägre men det råder inget tvivel om att de mänskliga kostnaderna var enorma.
Krigsfångarna och de tvångsutskrivna bönderna blev sjuka av arbetet i det fuktiga klimatet. Deras motståndskraft var usel på grund av näringsbrist och männen dog som flugor av feber och lunginflammation.
På Harön i Nevas delta anlade tsaren försvarsanläggningen Peter-Paulsfästningen. Den skulle byggas snabbt, för området hade erövrats från svenskarna, som säkerligen skulle försöka ta tillbaka det.
På vintern skördade den bistra kylan sina offer och dessutom tillkom de ständiga översvämningarna då iskallt vatten forsade in över öarna i deltat. Men översvämningarna bekymrade inte tsaren – inte ens när förrådskamrarna ruttnade och dyrbart timmer flöt iväg.
Vid ett tillfälle skrev han till sin barndomsvän Aleksandr Mensjikov och berättade hur lustigt det var att iaktta bönderna – och särskilt deras hustrur – där de satt i träden och på hustaken när vattnet steg.
De bönder och krigsfångar som slet i Sankt Petersburg fick snart sällskap av bland annat 5 000 hantverkarfamiljer som tsaren lät tvångsförflytta till staden.
I mars 1708 fick hans egen familj och cirka tusen andra adelsfamiljer i Moskva en inbjudan som de bara inte – betonade tsaren – kunde tacka nej till: De skulle komma till Sankt Petersburg och stanna där över sommaren.
Eftersom Peter inte kunde erbjuda dem logi fick de allihop börja bygga sina egna palats. Därmed drog de ännu fler hantverkare till staden.
Omkring tusen adelsfamiljer blev ålagda att uppföra ståtliga villor i engelsk och europeisk stil i tsarens nya stad.
Tsaren uppmuntrade alla att bygga genom att personligen lägga första stenen till varje hus och samtidigt skåla med den blivande husägaren.
Allt byggande var strikt reglerat. Adelsmän som ägde mer än 500 bönder blev anvisade att bygga på Nevas vänstra sida, i engelsk stil och två våningar högt. De många hantverkarna och handelsmännen skulle bygga mindre trähus på andra sidan floden.
Tsaren bestämde inte bara hur staden skulle se ut. Han bestämde också att alla skulle bära kläder av europeiskt snitt och leva efter europeiska normer, vilket bland annat innebar att kvinnorna nu fick lov att delta i sällskapslivet.
I vännen Aleksandr Mensjikovs palats slog tsar Peter själv an tonen med ett storstilat sällskapsliv. Här tog han även under de första åren emot utländska ambassadörer och sändebud.
Själv bodde tsaren enkelt. Tidigt hade han låtit bygga ett litet trähus med bara tre rum åt sig själv. Här bodde han det mesta av tiden för att övervaka arbetet i staden.
Inledningsvis ville tsaren inte ha några broar i sin stad – han ville hellre att invånarna skulle lära sig att segla. Beslutet fick tragiska konsekvenser.
Han vistades ofta på byggplatserna och tyckte om att själv greppa verktygen och arbeta tillsammans med hantverkarna.
Tsaren var engagerad i byggandet på alla plan och han sågs bland annat vandra omkring på öarna i färd med att mäta upp mark med långa steg.
När han kopplade av gjorde han det helst på den enmastade kanalbåten Lisett som han navigerade runt på Neva.
Det tog många år innan staden fick broar – de var för svåra att bygga och tsaren ansåg också att broar skulle hindra sjöfarten på floden. Dessutom ville han lära invånarna att segla: De skulle använda segel, inte åror, när de korsade floden eller färdades på kanalerna från en stadsdel till en annan.
De som inte själva hade råd med en båt transporterades runt av tjugo statliga båtar. Men det var inte helt riskfritt att färdas med dessa. De bönder som satt vid rodret behärskade inte att segla i stark ström och blåst.
Först efter tre allvarliga olyckor, då den polske ambassadören, en rysk general och en av tsarens läkare drunknade, tillät tsaren att man använde åror.
Hans stad fick också broar så småningom, i dag är de fler än 340.
Vinterpalatset är en av Sankt Petersburgs mest kända byggnader och hyser i dag Eremitagemuseet. Byggnaden uppfördes i mitten av 1700-talet som vinterresidens för tsarfamiljen.
Byggandet i Sankt Petersburg hade högre prioritet än allt annat i Ryssland. Varje hästkärra som kom till staden skulle ha med sig minst tre stenar till stenläggningen på gatorna, och flodpråmar fick betala tjugo granitblock i ankringsavgift.
När byggandet vid ett tillfälle var nära att avstanna på grund av brist på sten förbjöd tsaren allt byggande med sten i Moskva. Staden genljöd av ett konstant hamrande och sågande och av det dova ljudet av tjärade träpålar som slogs ned i jorden.
De monumentala byggnaderna krävde stabila pålverk för att inte sjunka ned i träsket. Hur många pålar som gick åt är okänt, men enbart Isakkatedralen från 1858 krävde 20 000 pålar. Även de ryssar som bodde långt från Sankt Petersburg kom att bidra till tsarens bygge.
Tidigare hade kriget mot svenskarna krävt mycket i form av människoliv och skatter, men Sankt Petersburg torrlade nu hela landet på material, män och hantverkare – och rubler.
Skatt på mustasch och läderstövlar
Tsaren hade konstant underskott i statskassan. År 1708 delade han därför in landet i åtta skatteregioner i vilka han utposterade sina bästa vänner som guvernörer. Sedan anställde han folk som uppfann nya skatter. Fantasin flödade.
Förutom skatt på födslar, giftermål och begravningar blev det nu skatt på att bära läderstövlar eller hatt. Långt skägg beskattades redan, nu blev det skatt även på mustascher.
Det var skatt på eldstäder, ved och på att dricka vatten. Dessutom hade staten monopol på att sälja bland annat alkohol, tjära, fiskolja och salt. Vid behov kunde tsaren höja priset på varorna – och det gjorde han ofta.
Staden växte. Från Novgorod och Moskva körde vagnar i skytteltrafik med förnödenheter till staden, på vintern kördes varorna på släde.
Peterhofs palats ligger utanför Sankt Petersburg och invigdes officiellt 1723. Peter den store var inspirerad av Versailles och ville överträffa det franska slottet.
Från år 1712 – bara nio år efter grundandet – fungerade den som huvudstad och år 1714 fanns det hela 34 500 byggnader i staden.
Innan tsar Peter den store dog 1725 kunde han konstatera att hans dröm var på god väg att förverkligas. Då hade staden 77 000 invånare och sjöd av liv.
Sankt Petersburg höll på att bli centrum för handel, hantverk, konst och vetenskap. Stora prestigefyllda byggen hade påbörjats men vissa tvivlade fortfarande på att staden hade potential att bli den metropol som tsaren drömt om.
Till och med Peter den stores halvsyster Maria vågade uttrycka sin skepsis och sa att ”Sankt Petersburg kommer inte att överleva tsaren”.
Vännen Aleksandr Mensjikov trodde däremot att staden skulle bli ett nytt Venedig. Han förutspådde också att den dagen skulle komma då människor reste dit av ren nyfikenhet och för att njuta av stadens skönhet. Historien har gett honom rätt.