Rockefeller gav New York ett ansiktslyft

Kraschen blev startskottet för Rockefeller Center

I oktober 1929 inträffade börskraschen på Wall Street, och över en helg gick botten ur den amerikanska ekonomin. En och en halv månad senare skrev New York-tidningarna:

”Planerna på att placera en ny opera på tomten som erbjudits av Mr. Rockefeller har lagts ned.” Metropolitan backade ur och lämnade Rockefeller med notan. I 23 år tvingades han betala den astronomiska hyran, som blev kännbar även för en av världens rikaste familjer. Men ännu värre var att han blivit lurad.

Familjen Rockefellers anseende som framgångsrika och skickliga affärsmän skulle lida stor skada om han inte genast kom på någonting som kunde ge intäkter från den dyra tomten.

Rockefeller hoppades först kunna ­hyra ut tomten direkt till företag. Men vintern 1929–30 var sämsta tänkbara period att leta efter investeringssugna kunder. Mängder av företag gick i konkurs under depressionen och antalet tomma lokaler i New York bara steg.

Om Rockefeller ville ha hyresgäster på sin mark måste han själv bygga lokaler åt dem. Och lokalerna måste vara så attraktiva att de överträffade allt annat på New Yorks övermättade fastighetsmarknad – även stora prestigeprojekt som Chrysler Building och Empire State Building, som båda höll på att byggas och snart kunde erbjuda massor med utrymme.

Enda vägen ut ur katastrofen var att spendera ännu mer pengar.

Enligt en tidig uppskattning låg priset på 128 milj. dollar – 14 miljarder kr i dagens penningvärde – som Rocke­feller måste ta ur egen ficka. Därtill kom en kostnad på 1,3 miljoner dollar till de tidigare hyresgästerna på Columbia Universitys mark, där totalt 298 fallfärdiga pensionat, nattklubbar, lönnkrogar och bordeller skulle rivas innan Rockefeller kunde börja bygga. Hyresavtalen hade löpt ut för de flesta hyresgästerna, men de övriga måste lösas ut.

Rockefeller var beredd att betala vad det kostade. Han anlitade ett antal fastig­hetsmäklare som skulle göra det omöjliga möjligt: de skulle komma på ett sätt att hyra ut drygt 350 000 kvad­rat­meter affärslokaler i depressionens New York.

Framtiden knackade på dörren

Framtiden såg dyster ut för Rockefeller, men då vände lyckan plötsligt – som så många gånger under uppförandet av hans center. En hyresgäst i tungviktsklassen anmälde sitt intresse, och hela projektet ändrade plötsligt karaktär.

Rockefellers första kund hette Radio Corporation of America – bolaget bakom den unga mediejätten NBC (National Broadcasting Company). Metropolitan Opera var gammeldags konst för överklassen, men RCA och NBC representerade framtiden med underhållning i massmedia över hela USA.

Radion hade på kort tid tagit hela landet med storm, och i slutet av 1920-talet fanns en radioapparat i vart tredje amerikanskt hem. Lyssnarna kunde sitta hemma i fåtöljen och ta del av vad som hände i världen, förmedlat från radiostudion. USA hade bara tre rikstäckande radiokanaler; NBC drev två av dem.

Moderbolaget RCA hade även an­delar i den växande amerikanska filmindustrin via en annan underavdelning, RKO. Allt detta krävde massor med lokaler, och RCA var beredda att betala 4,25 miljoner dollar om året för ”Radio City”: en skyskrapa, ett par lägre byggnader samt två jättestora salar för shower och filmvisningar.

Med en sådan gigant i ryggen vågade Rockefeller hoppas att hans desperata investering till och med kunde bli en lönsam affär. Nu skulle arkitekterna ­rita ett antal byggnader som var moderna och speglade tidsandan på samma sätt som hos den hyresgäst som så småningom skulle flytta in i dem.

Rockefeller anlitade en barsk advokat och erfaren entreprenör till att hålla i trådarna: John Todd. Han skulle driva på arkitekterna när de nu för första gången i stadens historia planerade att bygga ett sammanhängande komplex i stället för enskilda byggnader. Det var som att uppföra en stad i staden.

Kärnan i Todds team utgjordes av män som han tidigare samarbetat med och litade på. Till skillnad från de flesta New York-arkitekter kom de inte från överklassen, och de hade inte heller gått i fransk konstskola under utbildningen. De arbetade utifrån praktiska lösningar till lägsta möjliga kostnad.

Todd och hans män skissade upp alla detaljer i det kommande bygget, och i mars 1931 var de redo att presentera sin vision för pressen. Resultatet blev ett totalt PR-fiasko – och en ny katastrof för projektet.

Sparnit utlöste mediedrev

Depressionen hade visserligen fått USA att stanna av men New York-­borna ­förväntade sig ändå att ett bygge som leddes av Rocke­feller skulle bjuda på överdådig lyx. De utsända reportrarna möttes dock av en grupp omaka byggnader som trängdes kring en ynkligt liten, öppen plats.

”Problemets kärna är att Radio City är fult”, skrev New York Herald Tri­bune utan pardon. ”Exteriören är avskyvärt tråkig och ful.”

”Arkitektoniska villfarelser och hemskheter”, fräste New York Times.

All den prestige som RCA hade tillfört projektet var som bortblåst, och Rockefellers budgetbygge hånades i ­hela staden.

I en populär revysketch parodierades ”Mister Junior”, som gjorde krampak­tiga försök att skänka byggtomten på Manhattan till sin sluge gamle far.

I ett sådant klimat var det omöjligt att locka fler hyresgäster inom USA. Rocke­feller Juniors son Nelson skickades till Europa för att jaga utländska partners. Under tiden skickades arkitekterna tillbaka till ritbordet.

Entreprenören John Todd hade försökt spara på alla delar av bygget. Det var hans utgångspunkt, och han kunde försvara sina val med att onödiga utgifter troligen skulle göra det omöjligt för Rockefeller att tjäna in sin jätteinvestering. Men den snålheten höll nu på att förstöra alltihop.

Krisen kom att förändra maktbalansen inom arkitektgruppen. De mer konstnärligt lagda fick mer utrymme; tidigare hade de tystats ned av Todd och hans praktiska men fantasilösa favoriter.

Nu kunde Raymond Hood kliva in på scenen. Han var en kreativ själ som mer än någon annan såg till att det färdiga bygget blev någonting i världsklass.

Den goda smaken flyttade in

Den välklädde och vältalige Raymond Hood var en typisk amerikansk arkitekt. Han kom från en välbärgad familj och hade diplom från École des Beaux-Arts, de sköna konsternas hjärta i Paris. Innan han hamnade i Rockefellers team hade han ritat överdådigt utsmyckade prestigebyggnader i bland annat Chicago.

Månaderna efter den katastrofala pressvisningen visade Hood att han var en mästare på att få som han ville.

”Ingen vettig människa försökte argumentera mot John Todd”, sade en arkitekt senare. I stället för att diskutera ­lade Hood fram hållbara ekonomiska ­argument för ändringar som han egentligen ville genomföra av estetiska skäl. Tidningen The Newyorker kallade honom väl motiverat för ”genial slyngel”.

Hoods första seger bestod i att byta ut tegel mot vackrare men dyrare kalksten på alla fasader. Därigenom blev komplexet ljusare och mer inbjudande.

Öppenhet var också ett argument för att slopa en stor, rund byggnad som hade fyllt en viktig funktion i Todds plan. Todd hade tänkt att byggnaden skulle bre ut sig på trottoaren längs Fifth Ave­nue och nästan tvinga förbipasserande att gå in. Där inne skulle de ledas vidare ned i ett underjordiskt shoppingområde.

”Oljefatet”, som tidningarna hånfullt kallade det runda huset, hängde inte ihop med de fyrkantiga formerna i resten av komplexet. Dessutom trängde den ihop byggnaderna kring ett litet, mörkt och trångt torg.

Med pressens kritik i ryggen kunde Hood övertyga John Todd om att olje­fatet måste tas bort. Fotgängarna på Fifth Avenue skulle i stället lockas närmare av en öppen axel fram till ett stort, centralt torg med RCA-skyskrapan i bakgrunden. På sidorna ville han placera lägre byggnader som släppte igenom solljuset ned till gatunivå. Samtidigt stödde han Rockefellers försök att hitta utländska hyresgäster till komplexet.

Den unge Nelson Rockefeller lyckades nämligen bra under sin säljresa på andra sidan Atlanten. I oktober 1931 anmälde ett syndikat av brittiska företag sitt intresse, och strax därefter slöts ett liknande avtal med Frankrike. Varje land skulle kunna få en av de låga frontbyggnader som Hood föreslog.

På så vis förändrades projektets ­karaktär ytterligare en gång. Ljus och öppenhet blev det nya mantrat, och när européerna kom återfick även New York-borna respekten för projektet. I feb­ruari 1932 vågade byggherren sätta sitt eget namn på ritningarna. Projektets gamla arbetsnamn ”Metropolitan” ändrades nu till ”Rockefeller Center”.

Byggnaderna växte upp

Själva byggandet hade tagit fart under hösten 1931. Arbetsstyrkan på 75 000 man koncentrerade sig först på skyskrapan och de övriga byggnaderna. RCA väntade otåligt på att få flytta in.

Samtidigt fortsatte Hood att försöka styra sin chef i rätt riktning:

”Todd är världens mest konservativa människa och varje steg vi tar blir mer och mer modernt”, skröt Hood i ett brev till en vän.

Arkitekten lät anlägga trivsamma takträdgårdar på flera av centrets byggnader och han förskönade den nedsänkta plazan som skulle grävas ut i mitten. Men att få dit en fontän krävde en rejäl kamp.

Med så mycket tålamod han kunde uppbringa frågade Todd sin arkitekt: ”Vet du vad det kostar per dag att cirkulera 115 000 liter vatten?”

”Nej, hur mycket?” svarade Hood och såg oskyldig ut.

”Åtta dollar och 30 cent”, svarade Todd efter en snabb huvudräkning. Till och med Todd själv insåg att han för­lorat diskussionen och Hood fick tillstånd att bygga sitt springvatten.

Överallt myllrade det av arbetare och byggandet gick raskt framåt. Redan i december 1932 var den första byggnaden klar. Det var Radio City Music Hall – showsalen, som tillsammans med plazan har knutit generationer av amerikaner till Rockefeller Center.

Rockefeller hånades inte längre

Rockefeller Jr. själv var imponerad när han besökte Radio City Music Hall några veckor före invigningen.

”Den stora salongen är vacker, en fröjd för själen och mer inspirerande än vad jag över huvud taget trodde var möjligt”, sade han efteråt. Varenda ­detalj var utförd i elegant art deco, den moderna stil som kännetecknade hela Rockefeller Center.

Själva scenen var under flera decennier den mest avancerade i världen. Sektioner kunde lyftas fyra meter upp mot taket eller sänkas åtta meter ned. Allt tack vare ett liftsystem som var så avancerat att det klassades som en statshemlighet och återanvändes på flottans hangarfartyg under andra världskriget.

Orkestern på 75 man var placerad på en stor vagn som kunde flyttas runt över scenen medan musikerna spelade.

I Radio City Music Hall visades stora shower och de bästa filmerna. Holly­woods filmstudior slogs om ­salen; en galapremiär i Rockefeller Center skänkte verkligen en särskild glans åt årets viktigaste produktioner.

Publiken svarade genom att ställa sig i de längsta biljettköer New York någonsin hade upplevt. Förutom filmer var det de stora jul- och påsk-showerna som lockade tusentals åskådare, inte bara från New York utan från hela USA.

Radio City Music Hall kom snart att kallas ”Nationens stora scen” och behöll sin status under massor av år. Tre decennier efter invigningen lockade ­salen fortfarande sex miljoner besökare om året – mer än dubbelt så många som Empire State Building, Frihetsgudinnan och FN-byggnaden tillsammans.

Ett besök i New York var inte fulländat utan ett besök i Radio City Music Hall eller en skridskotur på Rockefeller Plaza. Platsen framför RCA-byggnaden gjordes om till is­bana redan julen 1936 och blev ett andningshål för New Yorks befolkning mitt på Manhattan. Skridsko åkningen har alltid varit en älskad attraktion vintertid.

Ingen skrattade längre åt Rockefellers nya stad i staden, och på sommaren 1934 togs revysketchen om ”Mister ­Junior” och hans försök att bli av med centret bort från affischerna.

I november samma år skrev branschtidningen Architectural Forum om Rockefeller Center:

”En inspirerande syn för New Yorkborna och ett respektabelt monument för Mr. Rockefeller.”

År 1939 slog John D. Rockefeller i den sista niten i centret. Med envishet, massor av pengar och en stor portion tur hade han förvandlat en katastrofal investering till en skyhög framgång.