Rockefeller gav New York ett ansiktslyft
Miljardären Rockefeller lät sig lockas av ett byggprojekt som skulle ge nytt liv åt New York. Han satsar allt på att skapa ett arkitektoniskt mästerverk, men risken att bli utskrattad är överhängande.

John D. Rockefeller Jr. slog i den sista niten år 1939. Bygget hade då tagit åtta år.
Mitt i New York ligger Rockefeller Center, som har lockat miljontals besökare i mer än 80 år. Här kan stadsbor och turister se fantastiska shower, åka skridskor på den berömda plazan eller bara koppla av.
Egentligen skulle bygget bara ha blivit ett operahus. Och Rockefeller var inte ens med från början, då New Yorks Metropolitan Opera år 1926 bestämde sig för att flytta ifrån Broadway.
Vid den tiden hade sjaviga butiker tagit över den tidigare fashionabla gatan, och sådana grannar passade inte finkulturen. Ledningen för Metropolitan valde ut en tomt mitt på Manhattan som en lämplig plats. Här fanns slum som behövde rivas, och ägaren Columbia University tog mer än gärna emot nya hyresgäster. Operan skulle ge området klass och stil.
När de stora planerna var smidda, champagnekorkarna hade flugit i taket och gratulationerna strömmat in, upptäckte ”The Met” ett irriterande – och stort – problem: operan hade inte råd att flytta.
Det var här John D. Rockefeller Jr. och hans miljarder kom in i bilden. Till en början var han bara en av många tänkbara investerare men Rockefellers egen otålighet, och listiga ränker från operans sida, drog honom allt djupare in i projektet. Och när sedan allting kollapsade var det för sent att dra sig ur.
Namnet Rockefeller Center kom till i ren desperation – det skulle förhindra gigantiska förluster och rädda namnet Rockefeller från förnedring. Oförutsedda katastrofer och geniala motdrag kom att forma byggnadskomplexet som till sist vann inte bara New Yorks utan hela USA:s hjärta.
Rockefeller senior var rövarbaron i New York
Familjen Rockefeller var, som de flesta nyrika, mycket måna om hur de uppfattades av andra. Klanen hade bara bestått av småhandlare och plåtslagare fram till slutet av 1800-talet, då John D. Rockefeller senior blev oerhört rik.
Det var oljeutvinning som skapade en av världens största förmögenheter och placerade Rockefeller Sr. bland New Yorks ”rövarbaroner" – män som stålfursten Carnegie, järnvägskungen Vanderbilt och finansmannen Morgan.
Allihop var ökända för sina affärsmetoder, de hade mer pengar än de kunde göra av med, och ville mer än gärna bli berömda för något gott. Därför spenderade de stora summor på välgörenhet, och filantropi blev ett heltidsjobb för John D. Rockefeller Jr. ”Mister Junior” var son till den gamle klanhövdingen och gjorde det till sitt livsprojekt att inge respekt kring släktnamnet.
Metropolitan Operas flyttplaner tycktes vara ett lämpligt projekt att stödja. När ingen annan agerade gick Rockefeller helhjärtat in i projektet och hyrde tomten på Manhattan där operahuset skulle byggas. I augusti 1928 förpliktade han sig att hyra omkring 90 000 m² mark av Columbia University i 24 år. Priset var 3,8 milj. dollar om året – ca 428 milj. omräknat till svenska kronor.
Rockefeller var nu fast i projektet, men operan drog ut på allting, troligen för att locka honom att betala mer. Då inträffade en ny katastrof.