Larmet från de hundratals mejslar, kilar och hävstänger som samtidigt arbetar sig in i marmorberget är öronbedövande. Överallt i det stora stenbrottet sliter svettiga, halvnakna stenhuggare sig allt djupare in i berget Pentelikon drygt 1,5 mil utanför Athen.
I grupper om 10–12 man frigör de enorma marmorblock, som väger upp till 40 ton. Stenflisorna yr genom luften. Erfarna stenhuggare granskar de stora blocken noga för att upptäcka eventuella sprickor eller andra felaktigheter.
Längst ned i den breda korridor som leder ut ur stenbrottet hörs höga, taktfasta rop. Ett grovt tillhugget kapitäl – krönet på en kolonn – är på väg att släpas ut ur brottet.
Kapitälet ligger på en stor träsläde, som sitter fast i två enorma vinschar med tjocka rep. Med ett krasande ljud rullar släden sakta framåt över de runda trästockar som ligger på marken framför den. Männen som drar runt hjulen på de väldiga vinscharna stönar och stånkar av ansträngningen.
Året är 442 f Kr, och vid horisonten kan stenhuggarna ana den väldiga Akropolisklippan, som tornar upp sig mitt i Athen – den största och mäktigaste stadsstaten på det grekiska fastlandet.
Högst uppe på klippan står en gigantisk träställning, som höjer sig 20 meter över Akropolis. Bakom ställningarna håller ett skinande vitt marmortempel på att ta form.
Templet ska senare bli känt som Parthenon – den mest överdådigt utsmyckade och tekniskt avancerade tempelbyggnad som världen skådat.
Perserkrigen genererade Parthenon
Genom historien har Parthenon bränts ned, bombats och använts som stenbrott. I dag – efter drygt 30 års restaurering – ser templet nästan ut som när det byggdes.
Idén till det väldiga bygget på Akropolis föddes nästan ett halvt sekel tidigare: År 490 f Kr hade kung Dareios från det mäktiga perserriket i våra dagars Iran och Turkiet landsatt en stor armé på Marathonslätten cirka 4 mil från Athen.
Dareios mål var att inlemma Athen och de övriga grekiska stadsstaterna i det persiska jätteriket. Men athenarna skickade genast ut trupper som trots att de var mindre till numerären än perserna med dödsförakt angrep fienden.
När slaget var över låg mer än 6000 perser döda på slagfältet – enligt den grekiske historikern Herodotos hade athenarna bara mist 192 man.
Invånarna i Athen var övertygade om att deras seger berodde på ett gudomligt ingripande från stadens skyddsgudinna Athena.
Därför bestämde de sig för att bygga ett helt nytt tempel åt henne på Athens heliga klippa Akropolis – ”den högsta staden”.
På den tiden byggde man sina tempel i kalksten, som var billig, lätt att forma och inte vägde så mycket. Men athenarna beslöt att det nya templet skulle byggas i marmor, som var både dyrare och tyngre.
Tidigare hade den hårda stenen använts till statyer men aldrig till ett helt tempel.
Athenas nya tempel hann dock aldrig bli färdigbyggt förrän perserna återigen gick till angrepp. År 480 f Kr kom de med en enorm flotta och mer än 600000 soldater.
Den här gången evakuerades alla invånare från Athen, och athenarna siktade i stället på att besegra perserna till sjöss. I slaget vid Salamis lyckades folket locka perserna i en fälla och sedan krossa deras flotta i ett väldigt sjöslag, som en gång för alla avgjorde kampen mellan öst och väst.
Samtidigt hade emellertid de perser som befann sig på land lyckats inta Athen och, som i andra grekiska städer, förstöra stadens tempel. Alla helgedomar på Akropolis, inklusive det ej färdigbyggda templet till Athena, jämnades med marken.
Att templen förstördes var en katastrof för grekerna, som svor att de aldrig skulle bygga upp helgedomarna igen utan låta ruinerna stå kvar och erinra om persernas barbari.
Det skulle gå mer än 30 år innan athenarna satte i gång med det tempel som mer än något annat skulle komma att bli ett monument över antikens byggnadskonst.
Perikles ville bygga sig ut ur krisen
Parthenon var det viktigaste av templen på Akropolisklippan.
Den man som fick athenarna att överge sitt löfte och börja bygga Parthenon var Perikles. Han var ledare för det demokratiska partiet i Athen och hade gjort sig känd som en skicklig general på slagfälten.
Dessutom var han en av sin tids främste talare och hade enligt grekiska historiker en röst som var så lugn och behärskad att den ”lät som ett musikinstrument”.
När Perikles blev ledare för det demokratiska partiet, hotades Athen av stor arbetslöshet. Det drabbade i synnerhet stadens många fattiga bönder, konstnärer och hantverkare.
Perikles bestämde sig för att sätta fart på ekonomin genom att påbörja ett gigantiskt byggprogram med fokus på tempelbyggnaderna på Akropolis.
Kronan på verket skulle bli ett nytt tempel till Athena – ett tempel som ingen tidigare sett maken till.
Perikles förklarade för den lagstiftande folkförsamlingen i Athen att byggprojekten skulle bli en möjlighet för konstnärer och hantverkare att tjäna sin stad på samma sätt som Athens soldater och sjömän, och att de liksom armén skulle belönas av staten för sitt arbete: ”Välståndet kommer att sprida sig till alla medborgare, oavsett ålder eller yrke”, förklarade Perikles enligt den grekiske historikern Plutarchos.
För att det ambitiösa projektet skulle kunna genomföras krävdes emellertid pengar – massor med pengar. Efter segern över persernas flotta hade Athen blivit Greklands största militärmakt.
Athenarna hade byggt upp en försvarsallians, som krävde avgifter av de övriga grekiska stadsstaterna. De betalade till en gemensam kassa på ön Delos. I utbyte fick de den athenska flottans beskydd.
År 454 f Kr lät Perikles hämta försvarsalliansens kassa till Athen för att betala för byggnadsprojekten. Pengarna var egentligen öronmärkta för ett eventuellt krig mot perserriket, men det struntade Perikles i.
Nu skulle Athen och Akropolis glänsa, och det passade honom utmärkt att de allierade fick stå för kalaset.
Byggandet tar fart
Det första och viktigaste byggnadsverket på Akropolis var Athenas tempel. Perikles utsåg två av Greklands skickligaste arkitekter till att rita den nya helgedomen.
Chefskulptör och högste ansvarige för hela bygget blev Greklands mest berömde konstnär: Fidias. Han var bland annat känd för att ha gjort en gigantisk staty av Zeus i elfenben och guld.
År 447 f Kr började man bygga Athenas tempel: ”Därefter reste sig byggnaderna, inte mindre ståtliga i storlek än utsökta i form, medan arbetarna strävade efter att överträffa materialet och designen med skönheten i sitt hantverk”, skrev Plutarchos.
Precis som det aldrig färdigbyggda Athenatemplet, som perserna förstörde, skulle det nya templet byggas i ren marmor.
Hundratals stenhuggare arbetade dygnet runt i marmorbrottet i Pentelikon. Enorma marmorblock höggs loss, formades grovt och lastades därefter på stora vagnar, dragna av mulåsnor.
Enligt forskarna bör det ha tagit hela tre dagar att frakta stenarna till Athen, och med tanke på hur snabbt bygget fortskred måste stenhuggarna under sommarmånaderna ha skickat minst 15 vagnar dagligen med upp till 20 ton tunga marmorblock till Akropolis.
Uträkningar har visat att mer än 20000 ton marmor fraktades till Athen från marmorbrottet under de 15 år som uppförandet pågick.
Grekerna hade okända verktyg
Perikles gav bildhuggaren Fidias ansvaret för Parthenonprojektet.
Inte förrän marmorblocken låg uppe på klippan Akropolis fick de sin slutliga form, och sedan hissades de upp på plats med jättelika träkranar.
Det tyngsta arbetet utfördes givetvis av slavar, men även verktygsmakare, snickare och repslagare var delaktiga i det gigantiska projektet. Forskarna uppskattar att sammanlagt omkring 20000 arbetare har slitit med att bygga Parthenon.
I dag finns inga skriftliga källor bevarade som i detalj skulle kunna beskriva hur själva byggandet gick till, men forskarnas undersökningar av Parthenon visar att blocken har huggits till med en precision som till och med moderna maskiner har svårt att klara.
På vissa ställen är mellanrummet mellan stenblocken till exempel mindre än en tjugondels millimeter – alltså tunnare än ett hårstrå.
Hur grekerna har kunnat utforma templets cirka 70000 marmordelar så exakt och inte minst så snabbt, är fortfarande en gåta.
Manolis Korres, som lett restaureringen av Parthenon, har undersökt de märken som de antika verktygen har lämnat efter sig på stenarna, och det har visat sig att grekerna hade mejslar som var både betydligt vassare och mer slitstarka än dem vi har i dag.
Templets proportioner var noga avvägda. Forskarna har kommit fram till att Parthenons arkitekter troligen utgick från förhållandet 4:9.
Just det förhållandet finns till exempel mellan templets bredd på 30,8 meter och dess längd på 69,51 meter. Samma förhållande återfinns mellan fasadens höjd och bredd och på många fler ställen.
De speciella proportionerna gav templet den symmetri och harmoni som är ett av Parthenons mest utmärkande drag.
Siffrorna hade även en rent symbolisk innebörd. Enligt grekiska matematiker förknippades siffran fyra med rättfärdighet och seger, medan siffran nio hade kopplingar till tyranni och makt.
För grekerna blev templets proportioner en symbol för athenarnas seger över de barbariska perserna.
Perikles hotade att betala själv
Alla var dock inte lika förtjusta i Perikles byggprojekt. Den karismatiske statsmannen hade många fiender som inte gillade att han var så populär, i synnerhet inom aristokratin.
De klagade högljutt över att bygget kostade enorma summor av de allierades pengar: ”Grekland måste känna sig fruktansvärt förnärmat och tyranniserat, när hon ser den tribut vi med makt har tagit ifrån henne användas till att förgylla och smycka vår stad likt en fåfäng kvinna”, återgav Plutarchos.
Perikles rappa svar blev att så länge Athen tog sig an de försvarsuppgifter som pengarna var avsedda för, stod staden inte i skuld till bundsförvanterna.
Men kritiken tystnade inte; både författare och medlemmar ur folkförsamlingen kritiserade honom offentligt. Till sist fick Perikles nog.
Under ett möte ställde han sig upp och frågade ursinnigt om folket ansåg att han spenderat för mycket pengar på de offentliga byggnadsverken. Folket svarade enhälligt ja.
Enligt Plutarchos svarade då Perikles: ”I så fall ska utgifterna inte hamna på er räkning utan på min, och då ska mitt namn huggas in i byggnaderna.”
Då teg församlingen. Alla satt förvirrade och förvånade. Något sådant kunde athenarna inte gå med på. Efter detta fick Perikles folkets stöd och kunde använda de pengar som behövdes för att få byggnaderna färdiga.
Utsmyckningarna överträffade allt
Bildhuggaren Fidias skapade en 12 meter hög staty av Athena som bar segergudinnan Nike i sin ena hand.
År 438 f Kr, efter bara nio års byggnation, stod Athenas tempel klart. Nu var det dags för skulptören Fidias och hans män att visa upp sina talanger.
Fidias, som hade ansvaret för hela tempelbygget, hade redan formgett en 12 meter hög staty av gudinnan Athena till templet. Gudinnan var gjord av elfenben och belagd med inte mindre än 1100 kilo guld.
Hon stod i den s k cellan mitt i det 70 meter långa templet. Själva ingången låg i den östra änden av templet, medan den västra sidan rymde det så kallade Parthenon, eller Jungfrukammaren, där unga flickor uppvaktade Athena under offerfesten till gudinnans ära. Någon gång på 300-talet f Kr blev Parthenon en beteckning för hela det berömda templet.
Nu var det emellertid dags för Fidias att forma templets utsmyckningar. Det fanns reliefer i de flesta grekiska tempel, men utsmyckningarna i Parthenon överträffade allt som grekiska bildhuggare dittills hade gett sig i kast med.
Runtom hela templet, ovanför kolonnerna, smyckade Fidias templet med 92 så kallade metoper, reliefpaneler med motiv som visade mytiska strider mellan gudar och titaner och mellan greker och amasoner – ordning och civilisation mot kaos och barbari.
Stridsscenerna symboliserade athernarnas egen kamp mot och seger över de barbariska perserna 40 år tidigare.
Runt den inre delen av templet, omedelbart ovanför kolonnerna, skapade Fidias dessutom en 160 meter lång fris med reliefer, som föreställde det så kallade panatheneiska festtåget, då athenarna vallfärdade till Akropolis med offer till gudinnan.
Det här var första gången som vanliga människor avbildades i tempelutsmyckningar tillsammans med gudarna.
Forskarna förmodar att Fidias på så sätt ville visa att templet inte bara var ett byggnadsverk till gudinnan Athenas ära utan i lika hög grad skulle vara en hyllning till athenarna själva.
Fidias största bedrift var skulpturerna på templets båda gavlar. De föreställde Athenas födelse respektive Athenas kamp mot havsguden Poseidon, när det skulle avgöras vem som skulle bli Athens skyddsgud.
Det mest anmärkningsvärda var inte scenerna i sig utan den stil de var gjorda i. Aldrig tidigare hade gavelskulpturer sett så levande ut.
Fidias verk blev höjdpunkten inom det som senare kom att kallas den klassiska konsten.
Fidias blev Perikles syndabock
År 432 f Kr var Fidias överdådiga utsmyckningar klara. Bygget hade bara tagit 15 år.
Utifrån de fragment av byggprojektets räkenskaper som forskarna funnit, uppskattar de att byggnadsverket har kostat uppemot 800 silvertalenter. På den tiden motsvarade en enda silvertalent månadslönerna för 170 roddare på ett grekiskt krigsfartyg.
Perikles var nöjd och började genast renovera alla de andra templen på Akropolisklippan samt den monumentala ingångsportalen, propyléerna, som tros ha kostat ungefär lika mycket att uppföra som själva Parthenontemplet.
Men nu började Perikles fiender ännu en gång att försöka förstöra byggherrens anseende. Den här gången gav de sig på hans vänner.
Folkförsamlingen anklagade Fidias för att ha stulit en del av det guld som han skulle pryda den stora Athenastatyn med.
Enligt historikern Plutarchos var Fidias oskyldig. Han hade nämligen lagt på guldet på statyn på ett sådant sätt att det kunde plockas ned och kontrollvägas.
Många av Athens övriga konstnärer retade sig på den store bildhuggaren; på relieferna på den stora Athenastatyn hade han nämligen avbildat både sig själv och Perikles i kamp mot de mytiska amasonkrigarna.
Perikles lyckades inte förhindra att Fidias kastades i fängelse – och efter en kort tid dog den nedbrutne konstnären bakom galler.
En gravsten över demokratin
Perikles överlevde alla personangrepp, men bara tre år efter att Parthenon stod helt klart dog den store statsmannen i en svår pestepidemi, som härjade i Athen.
Samtidigt hade ett blodigt krig, det så kallade peloponnesiska kriget, brutit ut mellan Athen och flera andra grekiska stadsstater under staden Spartas ledning.
Kriget tog slut år 404 f Kr, när Athen tvingades kapitulera efter ett stort sjöslag. Vid det laget hade guldet på Fidias stora Athenastaty för länge sedan smälts ned för att bli till löner åt soldaterna.
Athens imperium hade lagts i ruiner och staden var bara en skugga av sitt forna jag. Kvar fanns Parthenon, och templet reste sig på klippan som ett pampigt gravmonument över athenarnas forna storhetstid och över världens första demokrati.