Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Mördad biskop gav upphov till praktfull katedral

År 1170 hugger en grupp riddare ner Englands ärkebiskop, Thomas Becket, i Canterburys katedral. Snart börjar det ryktas att Beckets blod uträttar mirakel, och pilgrimer strömmar till. Canterbury behöver en större katedral.

Bridgeman Images

Vintermörkret ligger tungt över Canterbury i sydöstra England, när ärkebiskop Thomas Becket julen 1170 hör rop utanför huset han bor i. ”Kungens män! Kungens män!” varnar upphetsade röster.

Becket anar oråd, och tillsammans med sina munkar lämnar han hastigt sin bostad och skyndar sig in i katedralen. I Guds hus har ingen kristen krigare hittills vågat angripa en biskop.

Vid ett altare mitt i kyrkan stannar han. Med hjärtat i halsgropen väntar Becket och hans närmaste män i halvmörkret. Någonstans i byggnaden börjar intet ont anande munkar sjunga vesper.

Aftonsången avbryts, när den kraftiga kyrkporten öppnas med en smäll. Tunga steg och ljudet av svärd mot rustningar kommer närmare.

”Becket!” ropar en hård röst, som får den tomma kyrkan att runga.

”Här är jag!” svarar Becket högt och tydligt i stället för att fly.

Riddarnas ansikten döljs bakom hjälmarnas visir. Becket kan nätt och jämnt skymta deras svärd.

Med lugn röst frågar han varför männen bär vapen i Guds hus.

”Är du inte den ökände förrädaren?” svarar en riddare med förakt i rösten.

”Spring, du är dödens!”
En av riddarna som har trängt in i katedralen

Becket förnekar att han är en förrädare, men riddarna fortsätter att slunga ur sig anklagelser och förolämpningar, tills en av dem höjer sitt svärd.

Vapnets platta sida träffar Becket i ryggen, och ärkebiskopen vacklar till.

”Spring, du är dödens”, hotar riddaren. Men Becket vägrar fly.

”Din hallick”, fnyser biskopen mot sin angripare och knuffar till honom – ett ödesdigert misstag.

Ett svärd blixtrar till, men munken Edward Grim sträcker fram armen och avvärjer med nöd och näppe slaget, som är riktat mot hans herres panna.

Med ett vrål faller munken ihop, blödande från ett djupt sår. Riddaren hugger till ännu en gång, och Becket faller till marken.

Blodet rinner över biskopens ansikte, medan han klamrar sig fast vid en av katedralens pelare, oförmögen att avvärja det sista och dödande hugget.

Svärdet klyver biskopens skalle. Klingan bryts när den träffar stengolvet. Blod och hjärnsubstans rinner ut över kyrkans golv.

En av riddarnas hantlangare kliver fram och drar en kniv, som han sticker in i ärkebiskopens skalle och kör runt bladet, varpå han säger: ”Vi går, han reser sig aldrig igen”.

Nyheten om det brutala mordet på Canterburys ärkebiskop sprids som en löpeld genom Europa, och sorgen och ilskan är stor. Mordet ska emellertid visa sig vara en gåva till kyrkan.

Beckets martyrium lockar tusentals pilgrimer och de ökande intäkterna finansierar bygget av en av Europas mest imponerande katedraler.

Augustinus grundade ett kloster i Canterbury år 597. Intill det sköt en enkel katedral upp några år senare.

© Mary Evans/Ritzau Scanpix

Tron slog rot i Canterbury

Kristendomen kom till England år 597 i form av den romerske benediktinmunken Augustinus.

Han fick företräde för engelsmännens hedniske kung Aethelberht I, som hade gift sig med en kristen fransk prinsessa.

Aethelberht hade sitt huvudsäte i Canterbury, som ligger nio mil sydost om London.

Augustinus omvände kungen och fick mark i Canterbury för att bygga den första katedralen på engelsk mark.

Sedan dess har Canterbury varit kristendomens högborg i England.

Becket var kungens bäste vän

Thomas Becket kom till världen den 21 december 1118 i London.

Hans far var en förmögen köpman och som det anstod en pojke av hans klass skrevs Thomas in på en klosterskola.

Där lärde han sig att läsa och skriva latin samtidigt som han studerade retorik.

Efter ett års studier vid universitetet i Paris, som på den tiden betraktades som Europas bästa lärosäte, anställdes han i administrationen vid Englands huvudkyrka, katedralen i Canterbury.

Beckets flit och skicklighet gjorde så stort intryck att Canterburys dåvarande ärkebiskop år 1155 rekommenderade sin 36-årige diakon till kungen.

Henrik II var endast 21 år och utsåg Becket till lordkansler, sin närmaste rådgivare.

Mellan dem utvecklades snart en nära vänskap.

Medeltidens engelska byggmästare klarade bara av att bygga kyrkor som den i staden Stowe i Lincolnshire. De hade som regel ett litet skepp med små fönster och ett mörkt inre.

© Ian Francis Stock/Imageselect

De tyckte båda två om att rida, jaga med falk och dricka goda viner.

Hur nära vänskapen var demonstrerades av mötet med en tiggare en kall vinterdag. På väg till fots genom Londons vinterkalla gator passerade kungen och Becket en frysande tiggare.

Regenten föreslog på skämt att Becket skulle ge tiggaren sin dyrbara kåpa, varpå Becket svarade att han gärna överlät åt Henrik att ge tiggaren en allmosa.

Kungen protesterade, och snart rullade de runt på gatan i en godmodig brottningsmatch.

Becket lät klokt nog kungen vinna, varpå de muntert fortsatte sin promenad genom Londons gator.

Henrik uppskattade råden från sin lordkansler och litade blint på hans lojalitet.

När den viktiga posten som ärkebiskop av Canterbury, ledare för katolska kyrkan i England, blev ledig 1161 beslöt kungen därför sig för att placera Becket på den.

Konflikten blossade upp

Utnämningen var mer än bara en belöning. Det var ett politiskt schackdrag.

Kungen och kyrkan låg under 1100-talet ofta i konflikt, och det skulle Becket förhindra.

Henrik gjorde till exempel stora ansträngningar för att upprätthålla lag och ordning i England. Domare utsända av kungen red land och rike runt för att åtala misstänkta, och bruket av en jury av fria män i rättegångar infördes.

Till kungens stora frustration stod en grupp i samhället dock utanför lagen: kyrkan hade sitt eget rättssystem och sina egna lagar.

Det skulle skydda biskoparna mot påtryckningar från kungen, som annars kunde hota att ställa kyrkans män inför rätta, om de trilskades.

Det rättsliga undantaget var inte det enda med kyrkans status som bekymrade Henrik II.

Även om kyrkans män lydigt svor trohet till kungen, gjorde de ingen hemlighet av att deras verkliga lojalitet låg hos Gud och hans representant på jorden: den mäktige påven i Rom.

Med Becket på posten som ärkebiskop kände kungen sig säker på att han äntligen skulle kunna hålla kyrkan i strama tyglar.

Till en början tydde allt på att regenten fick rätt. När Henrik II år 1164 utfärdade sexton bestämmelser som gjorde det klart att kronan stod över kyrkan, även i rättsliga frågor, höll Becket med.

Enigheten blev dock kortvarig. Kungen lade snart märke till att hans nyutnämnde ärkebiskop förändrades. Den tidigare så fåfänge livsnjutaren Becket började leva alltmer asketiskt.

Han åt mindre och drack endast vatten. Liksom Johannes Döparen i Bibeln klädde Becket sig i en skjorta av smutsig säckväv.

Strax därefter bytte ärkebiskopen åsikt om kungens nya bestämmelser. För sin tidigare foglighet inför Henrik dömde Becket dessutom sig själv till offentlig botgöring.

Kungen uppfattade med rätta ärkebiskopens handling som en allvarlig kritik och kallade honom till sig.

Eftersom Henrik inte bara kunde be ärkebiskopen att rätta in sig i ledet, beskyllde regenten Becket för att ha berikat sig på bekostnad av den kungliga skattkammaren, medan han hade varit lordkansler.

Becket bemötte ilsket alla de falska anklagelserna, och kungen blev så rasande att han beskyllde ärkebiskopen för förräderi.

Mötet höll på att urarta i handgemäng, när Londons biskop, som stöttade Henrik, försökte slita ett litet krucifix ur händerna på Becket.

När ryktena om den dramatiska incidenten spreds stod gemene man på ärkebiskopens sida. I deras ögon hade han stått fast vid sin tro, medan kungen hade betett sig högmodigt.

Englands Henrik II ville ha en foglig ärkebiskop, men Becket var raka motsatsen.

© Archivart/Imageselect

Ärkebiskopen var för rik och mäktig

I medeltidens England fungerade ärkebiskopen som det andliga överhuvudet för landets alla troende. Inte ens kungen hade makt över honom.

Till de engelska kungarnas stora förtret var ärkebiskopen av Canterbury endast tvungen att lyda order utfärdade av påven i Rom.

Landets kungar utsatte i omgångar ärkebiskopen för påtryckningar, men kyrkans överhuvud hade olika sätt att kämpa emot.

Han kunde hota att utesluta majestätet ur kyrkan eller utfärda ett interdikt, så att inga dop, gudstjänster eller begravningar kunde utföras i England.

Det var en allvarlig sak under medeltiden, då alla kristna levde i ständig fruktan för att hamna i helvetet.

Eftersom alla engelsmän var tvungna att ge en tiondel av sina intäkter till den katolska kyrkan samt betala för dop, vigslar och konfirmation, var kyrkan rik.

När Thomas Becket 1162 utsågs till ärkebiskop ägde kyrkan omkring en tredjedel av all mark i England – mycket av det hade adelsmän testamenterat i utbyte mot syndernas förlåtelse.

Becket var inte ensam om att våga trotsa kungamakten. Det gjorde även andra ärkebiskopar.

Vid två tillfällen tvingades exempelvis ärkebiskop Anselm (1093–1109) gå i exil för att slippa kungens vrede.

Exil förvärrade konflikten

Becket kände på sig att det nog var bäst att ge sig iväg, innan kungen kände sig frestad att vidta ytterligare åtgärder, och i oktober 1164 reste han till Frankrike.

Där vistades ärkebiskopen i sex år på olika kloster, men exilen innebar inte att han avsade sig sitt ämbete.

Som Englands högsta kyrkliga ledare kastade Becket först ut Londons kungatrogne biskop ur kyrkan.

Samma öde mötte biskoparna av York och Salisbury, som även de hade valt att ställa sig på kungens sida.

Dessutom hotade Becket kungen med den katolska kyrkans starkaste vapen: interdikt.

Under ett interdikt skulle landets präster inte få lov att döpa barn, viga par eller begrava döda.

För medeltidens troende skulle stängda kyrkor vara en katastrof.

Utan prästernas välsignelse riskerade de att hamna i helvetet, och enligt opinionen var allting kungens fel.

När Henrik II backade, och ärkebiskopen år 1170 kunde återvända hem, möttes Becket av en jublande folkmassa i hamnen.

Kungens anhängare var oroliga. På juldagen kontaktade den tidigare biskopen av York kungen för att beklaga sig över förlusten av sitt ämbete.

”Så länge Thomas lever, får du aldrig vare sig ro eller fred i riket”, påpekade den tidigare biskopen. Kungen blev rasande och vrålade: ”Han kom fattig till mitt hov och jag gjorde honom stor, nu sparkar han mig i ansiktet. Han har bragt skam över mig och min familj, och det smärtar mitt hjärta. Och ingen har hämnats mig.”

Kungens kommentar snappades upp av fyra riddare.

Sir Richard Brito, Hugh de Morville, Reginald FitzUrse och William de Tracy såg en chans att bli furstligt belönade, om de gjorde majestätet en tjänst.

På eftermiddagen den 29 december 1170 red de därför till biskopsgården i Canterbury.

Katedralen överglänste alla andra

För medeltidens kyrkobesökare var katedralen i Canterbury ett underverk. Höga, slanka pelare, höga valv och ljuset från de kolossala fönstren vittnade om Guds makt och kärlek. Den nya gotiska byggstilen slog alla med häpnad.

David Ball/Imageselect

Strävbågar: Katedralen fick väldigt höga och smala väggar. De stöttades av så kallade strävbågar, som förhindrade att väggarna rasade under tyngden av taket ...

... och så kallade strävpelare stöttade murarna, så de inte kollapsade trots alla de stora, tunga fönstren.

David Ball/Imageselect

Glasmosaik: 1 200 kvadratmeter färgade mosaikbitar med bibelscener och mordet på Becket prydde katedralen.

David Ball/Imageselect

Beckets sarkofag: Ärkebiskopens kvarlevor låg i en sarkofag på ett podium i Treenighetens kapell. Pilgrimer fick vandra genom hela katedralen och uppför en lång trappa för att kunna be vid helgonets grav.

David Ball/Imageselect

Klocktornet: Katedralens nuvarande klocktorn uppfördes 1498.

David Ball/Imageselect

Enorma fönster: Medan övriga kyrkor i England var slutna och mörka flödade ljuset in genom katedralens enorma fönster.

David Ball/Imageselect

Trästomme bar allt under bygget

Trästommen snickrades först ihop. Trämodellen av takvalvet hissades därefter upp på pelarna som skulle bära taket.

Claus Lunau

Trästomme bar allt under bygget

Murare satte därefter igång att jobba. Med stenar och murbruk byggde de långsamt upp det stora valvet.

Claus Lunau

Trästomme bar allt under bygget

En tung slutsten sattes på plats, när murarna nådde toppen. När murbruket hade torkat kunde valvet bära sin egen vikt.

Claus Lunau

Trästomme bar allt under bygget

Kupolen murades upp med mindre sten för att vara lätt.

Claus Lunau

Trästomme bar allt under bygget

Stommen av trä plockades sedan ner och återanvändes under bygget av nästa valv i katedralen.

Claus Lunau

Gripande urartade i blodbad

De flesta brittiska experter anser i dag att riddarna hade för avsikt att ta Becket till fånga och föra honom till kungen, men ärkebiskopens motstånd överraskade dem.

När riddarna konfronterade Becket vid ett altare i Canterburys katedral vägrade han att låta sig hunsas.

Inför de förfärade munkarna höjde Reginald FitzUrse sitt svärd mitt i Guds hus och klöv ärkebiskopens skalle.

Munkarna höll vakt vid Beckets lik hela natten. Redan innan det blev ljust började ryktena om det brutala dådet spridas, och människor från hela trakten strömmade till kyrkan.

På gärningsplatsen knäböjde besökarna och fuktade en bit tyg i Beckets blod.

”Hustrun, som länge hade varit förlamad, blev ­genast botad.”
Berättelse om de mirakel Beckets blod åstadkom

Enligt munken och historikern William Fitzstephen började mirakel därefter inträffa. I sin biografi från 1170-talet om ärkebiskop Becket skrev han: ”Omedelbart efter begravningen samma natt manifesterade den gudomliga dygden sin närvaro. En man som på natten hade besökt katedralen lät sin hustru dricka ett avkok av Thomas blod, som mannen torkat upp med en bit tyg. Hustrun, som länge hade varit förlamad, blev genast botad.”

Tusentals pilgrimer strömmade snart till Canterbury. Enligt den samtida munken John av Salisbury fortsatte det att inträffa mirakel i katedralen: ”På den plats där han hade legat vid högaltaret, och på den plats där han sedan begravdes, har de blinda fått synen åter, de döva kan åter höra, och spetälska har botats. Människor har till och med väckts från de döda.”

Det gick inte att missta sig på budskapet: Den salige ärkebiskopen var en av Guds utvalda.

Becket helgonförklarades av påven och upphöjdes till den helige Sankt Thomas av Canterbury.

Katedralen brann ner

Tre år efter mordet på Becket utbröt ett blodigt inbördeskrig i England.

Henrik II blev tvungen att slåss mot sina egna söner, som försökte utnyttja kungens dalande popularitet för att stjäla hans tron.

Sönerna fick stöd av den skotske ­kungen, som trängde in över gränsen till England med sin armé.

Många engelsmän ansåg att kriget var Guds straff för att Henrik låtit mörda Becket.

Kanske trodde även kungen på ryktena, för han beslutade sig för att gå barfota genom Canterburys gator iförd en kliande tagelskjorta.

Framför Beckets grav gick han ner på knä och förkunnade att allting var hans fel.

Kungens ånger tycktes blidka de högre makterna, för genast inträffade ett nytt mirakel: en kurir anlände från slagfältet med nyheten att den skotske kungen hade tagits till fånga.

Henrik II och hans rike var räddat.

Den kungliga botgöringen gjorde Canterburys gamla katedral till en ännu populärare vallfartsort, men året därpå slog olyckan till: de tunga stockarna i taket antändes av gnistor från en brand i staden, och katedralen brann ner.

Beckets kista i kryptan under golvet klarade sig dock undan lågorna, och munkarna i Canterbury insåg att katastrofen erbjöd nya möjligheter.

Med en större och finare katedral uppbyggd kring Beckets martyrium skulle ännu fler pilgrimer kunna lockas dit, och det skulle innebära större intäkter.

Åtskilliga arkitekter anmälde intresse, men valet föll på den franske byggmästaren William av Sens.

Han hade tidigare varit med om att uppföra en praktfull katedral i den franska staden Sens.

Guld, silver och ädelstenar från katedralen hamnade i kungens skattkammare.

© Bridgeman Images

Henrik VIII plundrade kyrkan

I över 400 år var Canterburys katedral en av Europas viktigaste kyrkor, men den engelske kungens skilsmässa 1533 satte stopp för storhetstiden.

Påven förbjöd 1531 Englands Henrik VIII att skilja sig från sin drottning. Kungen blev så rasande att kan körde ut den katolska kyrkan ur landet.

I stället skapade han Church of England, den protestantiskt inspirerade engelska folkkyrkan, och utnämnde sig själv till trons högsta auktoritet.

Utöver friheten att göra som det passade honom erbjöd den nya statsreligionen en annan fördel: kungen kunde konfiskera den katolska kyrkans enorma tillgångar.

Runtom i England plundrades kyrkor, kloster och katedraler, och ingenstans gick kungens män hårdare fram än i Canterbury.

År 1538 trängde soldater in i katedralen och stal allt av värde. Hela 26 vagnslaster guld, silver och ädelstenar kördes till Henriks skattkammare i London.

Kungen avskydde emellertid dyrkan av Thomas Becket så innerligt att han lät bränna den döde ärkebiskopens kvarlevor och spred askan för vinden.

Dessutom befallde kungen: ”Han (Becket) ska inte längre kallas helgon. Bilder av honom ska avlägsnas från hela detta land, och ingen fest ska längre hållas på hans helgondag.”

Canterbury hade för alltid mist sin position som Europas största vallfartsort.

Släppte in ljuset

Den tidens kyrkorum var trånga och mörka, men katedralen i Sens släppte in ljus i Guds hus.

Byggnaden lyckades visa både att Herrens ljus lyste på skapelsens verk – och att ärkebiskopen i Sens var en mycket mäktig man.

Nu skulle byggmästare William upprepa sitt konststycke i Canterbury.

William beslutade sig för att bygga den nya katedralen ovanpå ruinerna av den gamla, så två ytterväggar, som överlevt lågorna, fick lov att stå kvar.

Bygget krävde inte enbart arkitektonisk begåvning, utan även mängder av oxdragna vagnar och muskelkraft.

Den sandfärgade stenen till katedralens murar och torn beställdes i Caen i Normandie.

På Williams order höggs stora stenblock i mindre stycken redan i stenbrottet för att spara på kostnaderna för transport.

När stenen skulle lastas på skeppen skedde det enligt Canterburys munkar med hjälp av snillrika lyftanordningar, som William själv hade konstruerat.

Längst bak i katedralen i Canterbury finns ett kapell med vackra mosaikfönster. I det gula skrinet på golvet förvarades ett stycke av den mördade biskopen Beckets kranium.

© Wikimedia Commons

Dåtidens kyrkor hade murar tjocka som fästningar, men väggarna som reste sig i Canterburys nya katedral var så tunna att de verkade trotsa allt förnuft.

Hemligheten låg i byggmästarens noggrant bearbetade stenar.

William ”levererade formar, så stenhuggarna kunde hugga till stenarna precis som de skulle vara”, berättade munken Gervase, som följde bygget på nära håll.

Varenda sten försågs med ett nummer, så att arbetarna på byggarbetsplatsen kunde se var den skulle sitta för att passa perfekt med de andra.

Becket blev huvudtemat

Williams omsorg och skicklighet gav snabbt resultat.

Redan efter fem år kunde besökare se konturerna av vad som skulle bli en av Europas praktfullaste katedraler.

Canterburys invånare och de många pilgrimerna var med rätta imponerade av William av Sens, men arkitekten fick inte lov att se sitt verk fullbordat.

År 1180 hade arbetarna precis satt igång med den svåra uppgiften att bygga kyrkans välvda tak, när katastrofen slog till.

Som så ofta förr klättrade William upp i en femton meter hög byggställning för att få överblick, när ställningen kollapsade.

Byggmästaren landade med en duns på stengolvet.

William av Sens överlevde, men återgick aldrig till arbetet igen. Han återvände till Frankrike och efterträddes av en ny mästare, som källorna beskriver enbart som William den engelske.

Om det berodde på den nye byggmästaren eller ärkebiskopen av Canterbury är i dag okänt, men dyrkan av Beckets martyrium nådde efter olyckan nya höjder.

Ett helt sidoskepp tillfogades till det redan stora byggprojektet.

Det skulle hysa ett praktfullt kapell, så många pilgrimer skulle kunna be vid Beckets grav samtidigt.

Från katedralens mittskepp ledde trappor upp förbi den plats där Becket mördades.

Röda stenar användes för att påminna besökarna om blodsutgjutelsen, när den helige Thomas mördades.

Vid trappornas krön byggdes ett överdådigt kapell åt Beckets sarkofag. Vackra ornament prydde taket, som såg ut att sväva högt ovanför besökarna.

Ett lika vackert sidokapell fulländade katedralen. Där skulle det stycke av Beckets kranium som en av mördarnas svärd hade huggit av ligga i ett relikskrin.

Det extra sidoskeppet innebar att bygget blev avsevärt dyrare, och kanske därför sparade William den engelske på dyra material som marmor.

I stället åstadkom han med stor skicklighet anmärkningsvärda resultat med billigare material.

Till kyrkans pelare valde han så kallad Purbeckmarmor från halvön med samma namn i sydvästra England.

Stenen hade inget med marmor att göra utan var ett slags kalksten. William visste emellertid att kalken skulle se ut som den allra finaste marmor, när den putsats och polerats.

Mördarna fick aldrig den belöning de hade hoppats på.

© Shutterstock

Mördarna försvann i Heliga landet

De fyra riddare som mördade Thomas Becket flydde efter sitt dåd till det skotska slottet Knaresborough, som tillhörde en av mördarna.

Där gömde de sig i flera månader, medan de hoppades bli belönade av kungen. De blev besvikna.

På grund av ramaskriet efter mordet på ärkebiskopen vågade Henrik II inte annat än att låta påven döma i fallet.

Domen från Rom löd att mördarna skulle bege sig till Jerusalem och kämpa som korsriddare i fjorton år.

Slokörade gav sig de fyra riddarna iväg 1172, och källorna antyder att deras tid i Heliga landet blev tämligen kort.

Senast 1174 var alla fyra döda.

Enligt legenden begravdes de utanför Jerusalems portar, så att besökare trampade på deras gravar på väg in i Guds stad.

Pilgrimerna strömmade till platsen

Katedralen stod färdig 1184 och blev snabbt de kristnas viktigaste vallfartsort.

Vare sig Peterskyrkan i Rom, katedralen i spanska Santiago de Compostela eller Gravkyrkan i Jerusalem tog under de följande århundradena emot lika många pilgrimer som Canterbury.

Många troende kom för att be vid Beckets grav, för katolikerna ansåg att helgon kunde be förböner för dem, så att deras vädjan om hjälp skulle höras bättre av Gud.

Andra kom i hopp om ett mirakel, som kunde bota sjukdom.

Kyrkan tjänade stora pengar på att sälja souvenirer, allt från tygmärken som kunde fästas på kläder till små flaskor med vigvatten, som påstods vara blandat med Beckets blod.

Rikedomarna innebar att katedralen förblev en skönhet.

Nya mosaiker, ett pråligt klocktorn och mycket mer tillkom under årens lopp.

Även efter protestantismens införande i England på 1500-talet förblev Canterbury Englands huvudkyrka, vilket den är än i dag.

Läs också:

thomas becket mord bly
Medeltiden

Beryktat medeltidsmord medförde omfattande blyföroreningar

2 minuter
Medeltiden

Riddarlärling blev Englands regent

5 minuter
Korståg

Så fick Rikard Lejonhjärta sitt tillnamn

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj