Machu Picchu: Staden i dimman

Ljudet av rinnande vatten följer sällskapet hela vägen till porten i den massiva stadsmuren. Längs stigen, som ingår i inkain-dianernas 4 000 mil långa vägnät, har följet släckt törsten i fontäner med källvatten. Och här vid ingången hörs brusandet från kanalen som leder vatten från Machu Picchus källor in i staden.

Ljudet av rinnande vatten är ljudet av stadens storhet – vattnet är en förutsättning för lyxen här i kungens semesterparadis. Som en gest lägger adelsfamiljen dyrbara obsidianstenar i ett skrin vid stadsporten. Stenarna av vulkaniskt glas har hämtats flera hundra kilometer bort. Sedan bärs följet i bärstolarna in genom porten, och firandet av vintersolståndet och hyllningen av solguden Inti kan ta sin början.

Stadens historia döljs i dimman

Ända sedan den amerikanske äventyraren och historikern Hiram Bingham 1911 nådde fram till samma bergsrygg och gjorde ruinerna av den en gång så storslagna inkastaden Machu Picchu världsberömda har mystiken som omger staden varit lika tät som dimman på bergskammen.

Varför byggde inkaindianerna en så praktfull stad långt ifrån rikets centrala bastioner? Vem bodde här? Och hur kunde inkafolket få upp flera ton tunga stenblock till dessa höjder och hugga till dem med millimeterprecision?

Men den största gåtan av alla är varför inkafolket – efter enorma arbetsinsatser och arkitektoniska genidrag – övergav staden efter mindre än ett århundrade? Inkaindianerna hade inget skriftspråk och har inte efterlämnat några svar, så arkeologer har tvingats lägga pusslet bit för bit med hjälp av de många fynden från staden.

Hiram Bingham var säker på att han hade upptäckt något enastående när han hack i häl på en åttaårig pojke från lokalbefolkningen kom upp på bergsryggen där Machu Picchu ligger:

”Plötsligt befann vi oss mitt i en djungelövervuxen labyrint av höga och låga väggar. Ruinerna var gjorda av block i vit granit, som var noggrant tillhuggna och vackert sammanfogade utan cement”, berättade Bingham. Långsamt gick det upp för honom att han befann sig mitt i ett gigantiskt arkeologiskt fynd av sällan skådad dignitet.

Följande år, 1912, återvände Bingham till staden bland molnen med en grupp av arkeologer. Denna gång hittade man över hundra gravkammare i berget på stadens östra sida. Binghams kollega George Eaton analyserade benrester från gravarna och drog slutsatsen att de kom från kvinnor – en slutsats som ledde till nästa teori om staden.

Han menade nu att Machu Picchu hade varit hemvist för de så kallade ”solens jungfrur”, som var ungmör som för sin skönhets skull valts ut att offras till gudarna vid speciella tillfällen. Staden hade alltså varit en form av kloster där dessa jungfrur hade uppfostrats, gissade George Eaton.

Teorin hade emellertid sina brister. För det första hade Binghams kollega ingen erfarenhet av att analysera skelett från området och därmed ingen referensram för sin slutsats om att benknotorna hade tillhört kvinnor. När han även upptäckte att flera skelett visade spår av syfilis, krackelerade historien om jungfrurna.

Nittio år och många tekniska landvinningar senare gjorde en nutida expert på skelett en ny undersökning av resterna från Machu Picchus gravkammare och kom fram till att benen kom från 174 människor, av vilka mellan en tredjedel och hälften var män. Där hittades också flera småbarn. Dessutom visade kvinnoskeletten tecken på att kvinnorna hade fött ett eller flera barn. Undersökningen blev dödsstöten för George Eatons teori om solens jungfrur.

Semesterparadis för överklassen

Under tiden hade en tredje teori vunnit allt fler anhängare i vetenskapliga kretsar: nämligen att Machu Picchu byggts i mitten av 1400-talet av härskaren Pachakutiq som semesterort för inka-rikets härskare och att staden var ett av många kungliga residens i riket. Pachakutiq har kallats Andernas Napoleon.

När han tog över makten bestod hans rike av ett mindre område omkring Cusco, men när han dog 1472 och lämnade över makten till Tupac Inka Yupanqui sträckte sig inkariket från Chile i söder till Ecuador i norr.

Machu Picchu byggdes troligen som en maktdemonstration efter segern över chankafolket, och på den frodiga bergsplatån kunde kungafamiljen få ett avbrott från vardagen i huvudstaden Cusco.

Efter att ha undersökt byggnaderna tror arkeologerna att Machu Picchu bara användes vid vissa tillfällen under året och av påfallande få människor – troligtvis omkring 750 invånare under högsäsong och kanske så få som 500.

När kylan och nattfrosten drog in över huvudstaden i maj tog sig kungafamiljen de 9 milen – tre dagsresor – till sommarpalatset i Machu Picchu, som låg 1 000 meter lägre och hade ett mildare klimat. I september reste de sedan tillbaka till Cusco.

Se de vackra bilderna från Machu Picchu

I staden mellan de två heliga bergstopparna kunde kungafamiljen hålla möten med andra personer ur samhällseliten, ta emot familjebesök, studera himlakropparna från observatoriet och hylla gudarna under vinterhalvårets religiösa fester, som exempelvis firandet av vintersolståndet (Inti Raymi) i juni.

Festen pågick i en månad och kulminerade på årets kortaste dag. På morgonen den dagen markerade adelns söner sin övergång från pojkar till män genom att göra hål i öronen medan de stod i den heliga byggnaden Inti Mach’ay och betraktade solen som gick upp över bergen.

Precis som många andra inkabyggnader är Inti Mach’ays arkitektur anpassad efter himlakropparnas positioner och rörelser. Exempelvis har byggnaden, som delvis består av en naturlig grotta i berget, ett speciellt tunnelfönster i en vinkel som innebär att solens strålar bara kan lysa in under några få dagar runt sommarsolståndet i december.

Parasit plågade arbetarna

När ett adligt sällskap kom till staden i sina bärstolar längs den gamla inkastigen och lade en mindre skatt av obsidiansten vid stadsporten, vad var det då för syn som väntade på andra sidan stadsmuren?

De kom in i en stad med omkring 200 hus av främst ljus granit som hade tak av kraftiga strån av grässorten ichu. Takens lutning var upp till 60 grader för att effektivt leda bort bergens ständiga regn.

På byggplatser, gårdsplaner och i verkstäder knogade hovets personal, som kallades yanaconas och som utgjorde den största delen av stadens befolkning. I gravkamrarna på stadens östra sluttning som Bingham öppnade 1912 fanns skelett från stadens arbetare, hantverkare med hög status och präster, och senare undersökningar visar att arbetsstyrkan var en blandad skara av folk från hela riket.

Till exempel visar skelettskador att arbetarna i Machu Picchu plågades av en vattenparasit som även har påträffats hos befolkningsgrupper längs Perus kust. Kemiska analyser av benens kollagen visar tecken på en diet med mycket fisk, som ju inte kan ha kommit från Machu Picchus närmaste omgivning, men till och med här uppe i bergen långt från havet kan hovet ha ätit importerad fisk under måltiderna.

Det mest iögonfallande tecknet på att hovet hämtade sina tjänare långväga ifrån är emellertid kraniernas abnorma form. De sydamerikanska folken hade före spanjorernas intåg på kontinenten som tradition att forma spädbarnens huvuden. Detta gjordes på nyfödda barn vars kranium fortfarande var mjukt.

Invånarna runt Titicacasjön brukade linda spädbarnens huvud och forma dem så att skallarna blev avlånga, medan stammar från kustområdet lade barnen på en platta så att bakhuvudet blev platt. Bland kranierna i Machu -Picchus gravkammare var 23 procent avlånga medan 22 procent var platta, och det pekar alltså på att invånarna i staden kom från hela landet.

Undersökningar av skeletten gav också vetenskapen insikter i de avlidnas fysik och hälsa. Männen var till exempel i genomsnitt bara 158 centimeter långa, medan kvinnorna var 150 centimeter. Benbrott och tecken på artros visar att arbetarna fick slita hårt, vilket är logiskt eftersom alla undersåtar i inkariket betalade skatt, mita, till härskarna i form av arbetsinsatser eller militärtjänst.

Skeletten från Machu Picchu visar dock inte tecken på lika stora påfrestningar som skelett från andra delar av riket. Även om forskarna också fann spår av parasiter och sjukdomar som tuberkulos, har arbetarna varit jämförelsevis friska och de har troligen kunnat äta sig mätta. Det pekar på att staden de arbetade i hade en speciell betydelse för inkarikets kungar.

Arbetarna åt majs morgon och kväll

I hyddorna på den östra sluttningen där tjänstefolket bodde samlades barn och vuxna runt fat med majs, potatis, quinoa och frön från en sorts lupiner som kallades chocho. Detta gav tillräckligt med näring för att växa normalt och utveckla frisk tand-emalj. Å andra sidan gav kosten, som dominerades av majs, också en tendens till karies.

Att invånarna åt majs morgon, middag och kväll kan forskarna veta eftersom majs, till skillnad från de flesta andra grödor, producerar kol 14-atomer under fotosyntesen, och dessa atomer kan spåras i benrester.

Majsgröt, majsbröd och andra majsrätter sköljdes ned med majsölet chicha. Vid speciella tillfällen fick invånarna också kött på bordet, men det näringsrika proteinet var oftast en lyx förbehållen överklassen.

Lamadjur och alpackor dominerar de fynd av djurskelett från Machu Picchu som arkeologer har analyserat. Men även marsvin, pälsdjuret paka och den kaninliknande viscacha stod på menyn när Machu Picchus överklass åt sig mätta.

Spanska berättelser från 1500-talet avslöjar att inkafolkets adel gärna ägnade sig åt jakt, och så har troligen varit fallet även i Machu Picchu. I bergen kunde hovet roa sig med att jaga hjort och paka.

Lamadjur och alpackor lever inte i vilt tillstånd runt Machu Picchu eftersom de brukar hålla till på över 3 800 meters höjd, men inkafolket fraktade djuren till staden och höll dem som husdjur. Först och främst gav de ull till kläder, men till sist slutade de som en proteinrik måltid. I gravarna har man också hittat skelett från sex hundar som enligt forskarna troligen varit speciella husdjur som fått följa sina döda ägare i graven.

Kungen hade dusch och toalett

Mitt i staden sträckte sig en avlång yta i nord-sydlig riktning, ett torg som var stadens naturliga samlingspunkt. Här låg flera av stadens praktfulla byggnader, bland annat muren med de tre fönster som fick Hiram Bingham att felaktigt kalla Machu Picchu för inkarikets vagga.

”En unik inkabyggnad – vars like aldrig tidigare har hittats någonstans”, skrev Bingham om byggnaden och nämnde i samma mening byggnadens imponerande grannar vid torget, bland annat huvudtemplet, solens tempel och kungens palats. Kungens palats var på många sätt likt stadens övriga förnäma hus, och det var heller inte mycket större, men det var bättre skyddat av murar.

”Granitblocken är av cyklopisk storlek, högre än en man”, skrev Bingham om palatset och gissade att de största stenarna kunde väga mellan 10 och 15 ton.

Samtidigt hade Pachakutiq och hans efterträdare Túpac Inka Yupanqui, fått sin bostad inredd med en lyx som överträffade allt annat i staden: Kungen kunde bada i sitt eget badrum med rinnande källvatten som forsade ned över en cirka 1,5 meter hög fontän av sten, ungefär som en dusch.

Härskarna hade dessutom privat toalett med ett kloaksystem som spolade bort de kungliga exkrementerna. Källvattnet kom från berget Machu Picchus nordsida och leddes till staden med hjälp av en 750 meter lång akvedukt som hade ett fall av mellan 2,5 och 4,8 procent.

Här, från en av Sydamerikas mest imponerande ingenjörsmässiga bedrifter, strömmade mellan 23 och 125 liter vatten per minut in i staden. Källvattnet rann in till 16 bassänger, och kungen fick naturligtvis vatten från den första.

Kungen älskade blommor

Pollenanalyser visar att Machu Picchu hade en frodig och rik flora, bland annat över 200 olika sorters orkidéer, och bakom palatset i kungens trädgård växte minst 90 av dessa.

Det sägs att Pacha-kutiq älskade blommor, och en spansk krönike-skrivare som levde drygt 60 år efter den mäktiga kungens död berättar att Pachakutiq som gammal man beskrev sitt liv som en blomma:
”Jag föddes som en lilja i trädgården, och som liljan växte jag med åldern, jag blev gammal och skulle dö, och så vissnade jag och dog.”

Även Bingham imponerades av stadens färgsprakande frodighet: ”Här finns (…) orkidéer och träd-ormbunkar, den inbjudande skönheten hos frodig vegetation och djungelns mystiska trolldom”, lyder hans målande beskrivning.

Inte bara kungens områden var botaniska och arkitektoniska mästerverk. Hovets byggnader hade arkitekterna konstruerat så att murarna lutade omkring fem grader inåt, så att de var lätt trapetsformade.

När stadens gäster ankom till ett herrskapshus skulle denna trapetsform lura betraktarens öga och få bostaden att verka ännu högre och mer massiv än den var. Samma knep användes för dörrar och fönster. Utöver den optiska illusionen bidrog trapetsformen till att byggnaderna lätt skakade av sig våldsamma skyfall och stod stabilt under de frekventa skakningarna från jordskalv.

Förutom palatset utmärkte sig även soltemplet bland stadens byggnader. Fasaden formar en halvcirkel, som också är bekant från soltemplen i Cusco och Pisac. Arkeologer menar att halvcirkeln symboliserade solens bana över himlen.

I soltemplen kunde inkafolket tillbedja och offra till den store Inti – solen, som fick grödorna att växa på åkrarna och gav ljus åt människorna. Soltemplet fungerade troligen också som observatorium för studier av himlakropparna.

Inne i templet har stenhuggare ristat in en skåra i golvet som pekar mot den punkt där solen går upp vid sommarsolståndet i december. Under templet fanns gångar och grottor som var dels murade, dels anpassade efter själva bergmassivets form.

Komplexet under templet Inti Mach’ay fungerade som centrum för religiösa ceremonier samt som mausoleum. Forskare menar dock att medlemmar av kungahuset vanligen fördes tillbaka och begravdes i Cusco, eftersom resan mellan de två städerna bara tog två till tre dagar.

Sten höll koll på solen

På en upphöjning ovanför platsens nordvästra del, uppbyggd av terrasser i form av en pyramid, låg ännu en spektakulär helgedom: soluret intihuatana. -Soluret höggs ut direkt ur ett klipputsprång på berget och har en vågrät yta. Härifrån reser sig en kantig stenpelare.

Intihuatana betyder ”platsen som binder solen”, och forskare menar att stenen hade till uppgift att hålla kvar solen i dess bana under årets lopp. Placeringen på höjden vittnar om en helgedom av det mest betydelsefulla slaget, eftersom inkaindianerna byggde det heligaste närmast himlen. I varje fall vittnar soluret om att de spanska conquistadorerna knappast nådde fram till Machu Picchu.

Under sina intåg och erövringar förstörde spanjorerna nämligen alltid inkafolkets heliga solur. Från höjden med solstenen kunde kungen och hans hov samtidigt hålla utkik mot områdets högsta heliga toppar, som berget Veronica med en höjd av 5 750 meter.

Pachakutiq och hans efterträdare uppförde hela 30 byggnader i religiöst syfte i staden, vilket är mycket med tanke på att staden inte är så stor. Men allt var inte tempel i Machu Picchu. Runt den centrala platsen låg överklassens bostäder indelade i så kallade kanchaer, där ett antal rektangulära byggnader placerades runtom en gård omgärdad av en mur.

Medan överklassen levde sitt lyxliv bakom skyddande murar fick stadens vise män – så kallade amautas – hålla till godo med tämligen primitiva hus av röd sten, ofta med bara en enda entrédörr och ett enda stort rum.

Stora stenar rullades på plats

Oavsett om det gäller kungliga tempel och palats eller mer modesta bostäder, är det inkaindianernas förmåga att frakta gigantiska stenblock till byggplatsen och hugga dem till perfekt passform som förbryllat arkeologerna mest. Hur lyckades inkafolket, som inte kände till hjulet och i stor utsträckning arbetade med primitiva stenverktyg, skapa dessa imponerande byggnadsverk?

Vi vet att inkafolket hämtade sten till byggnaderna i ett närliggande granitbrott. Halvfärdiga stenblock längs rutten till stenbrottet visar att arbetare högg ut blocken grovt i brottet, medan arbetet med finjusteringar utfördes på byggplatsen.

Transportmedlet uppför de branta sluttningarna bestod av stockar att rulla stenarna på och ren muskelstyrka. En del halvfärdiga stenblock är utrustade med urtag eller en sorts handtag som arbetarna kunde hålla i när de drog stenen. Stockarna fungerade också som hävstänger när de flera ton tunga stenblocken skulle lyftas och fogas samman.

Arkeologer tror att byggarbetarna fick arbeta i flera månader med att bygga en enda mur till ett hus, men ingen har något tydligt svar på hur inkaindianerna klarade det mödosamma arbetet med att anpassa stenarna till varandra.

Forskare räknar med att stenarna fick lyftas ned från murarna flera gånger och finputsas för att passa perfekt ihop med stenarna bredvid. Blocken kan ha upp till 12 kanter men passar ändå så exakt att inte ens ett pappersark kan föras in i springorna. Vilka redskap inkafolket använde till sina precisionsbyggen har varit omdiskuterat.

Vissa har pekat på stenredskap, vissa på bronsredskap, medan åter andra har betonat att bronsredskap inte skulle vara robusta nog för att rå på den hårda graniten. Svaret är troligen en blandning, samt att redskapen också utvecklades och förändrades under inkarikets historia.

På byggplatsen har arbetarna troligen hamrat med hammare av sten på mejslar av sten eller brons. Kilar av trä drevs genom blocken, men inkafolket använde förmodligen även brons för att få loss graniten.

Utifrån en undersökning av 170 metallföremål som Binghams arkeologer hittade under sin expedition 1912 kan forskare se att bronsverktygen bär spår av att ha huggit i sten. Halvfärdiga metallredskap vittnar om att det fanns smeder i staden som framställde brons och formade metallen till redskap och rituella knivar, smycken och andra symboler för makt.

System skyddade mot häftigt regn

Undersåtarna hade bostäder som var separerade från elitens bostäder. Varje morgon begav sig dessa yanaconas till arbetet i smedjor, på byggplatser, i spinnerier och inte minst på terrasserna runt staden där inkafolket odlade sin föda. Vädret i Anderna gav rikliga regnmängder till åkrarna med majs, potatis, bönor och quinoa.

Utifrån analyser av bergstopparnas istäcken bedömer forskare att det sedan år 1450 har fallit nästan 1 800 millimeter regn årligen över Machu Picchu, vilket motsvarar tre gånger så mycket regn som en skandinavisk huvudstad får under ett år.

Vattnet fick grödorna att spira men hotade samtidigt att spola bort jord och byggnader. Som de skickliga byggmästare inkaindianerna var kom de även här på en teknisk lösning: Terrasser och torg anlades med ett lager stenflis på ett meter-tjockt lager grus, vilket fungerade som dränering så att regnet kunde sippra ned i jorden och vidare i ett system av rör och kanaler.

Överst lade inkaindianerna ett lager näringsrik jord som de hämtade nere i dalen längs Urubambafloden. Trots ansträngningarna gick det inte att helt undvika jordskred på terrasserna, som tillsammans utgjorde ungefär fem hektar jordbruksjord. Detta räckte inte för att föda stadens invånare. Därför fick hovet mat som tagits in från andra delar av riket, och matvarorna torkades och förvarades omsorgsfullt i förråd.

Allt tyder på att Machu Picchu lämnades av inkaindianerna vid ungefär samma tid som de spanska conquistadorerna intog inkarikets hjärta, Cusco, år 1533. Men inget tyder på att invånarna fördrevs från den lyxiga semesterorten.

Machu Picchus försvar var enkelt men effektivt. De oframkomliga och på många ställen lodräta bergssluttningarna fungerade som befästningar, och bara ett fåtal stigar ledde upp till staden.

På stadens branta, västliga sluttning slingrade sig en smal stig längs bergets sida, men försökte fienden använda sig av denna väg kunde inkaindianerna stoppa dem genom att dra bort tre stockar som bildade en av de två så kallade inkabroarna över en sex meter bred och flera hundra meter djup klyfta.

Försökte fienden närma sig från öster kunde inkafolket stoppa dem vid Urubambafloden, där de måste passera över en hängbro flätad av inkafolkets universalmaterial, ichu-gräs.

Machu Picchu var med andra ord byggt så att även ett litet antal invånare kunde hålla inkräktare borta. Men varför i så fall överge lyxlivet på bergsryggen? Det har vi inget bra svar på, då vetenskapen ännu inte kunnat lösa gåtan.

När den elfte inkahärskaren, Huayna Capac, dog i smittkoppor 1528 startade ett inbördeskrig mellan hans två söner, och grunden för det kungliga lyxlivet försvann. Kanske dog invånarna i Machu Picchu liksom sin härskare av smittkoppor, som européerna fört med sig. Forskarna är långt ifrån färdiga med att undersöka Machu Picchu, och kanske kommer det att dyka upp nya pusselbitar som kan förklara stadens öde.