Kyrkan byggde Europas pyramider

De ville alla bygga gotiska domkyrkor, som var större, vackrare och mer im­po­nerande än allt vad världen dittills sett. Under de följande åren spred sig bygg­trenden som en löpeld över Europa.

Underverk sköt upp i armod

Även för ett modernt byggbolag skulle det vara en gigantisk uppgift att bygga en gotisk katedral.

De gotiska katedralerna byggdes emellertid inte i ett modernt, välordnat och avancerat samhälle. De byggdes under en tid, då vart tredje barn dog före sin femte födelsedag, då medel­åldern var under trettio år och då svält och sjukdom hörde till vardagen.

Under optimala förhållanden kunde skörden precis föda befolkningen, men om vädret visade sig från sin obarmhärtiga sida, var svälten en oundviklig konsekvens.

Även utan svält hade medeltidsmänniskan det hårt nog. De fles­ta hus hade väggar av lera och stampade jordgolv. Röken från den öppna eld­staden fyllde lungorna på både människor och de husdjur som de delade sitt hem med.

Kombinationen av lågt i tak, trähus, halm på golvet och öppen eldstad ledde till många bränder.

I städerna, där husen låg tätt, var det i stort sett omöjligt att stoppa en brand, när den väl tagit fart.

Dåligt dricksvatten ledde till utbrott av tyfus, kolera och dysenteri, och de svåra pest­epi­de­mier som härjade i Europa från cirka 1350 dödade mellan 33 och 50 procent av stadsbefolkningen.

Mitt i all denna nöd hade européerna likväl energi och resurser till att uppföra jättelika ­katedraler. Sugers idé med den nya gotiska kyrkan var att ge den vanlige kyrkobesökaren en skymt av himlen.

Abbott Suger hade, som de flesta andra på hans tid, en föreställning om att himmelriket var strängt geometriskt, fyllt av ljus och präglat av ordning och sammanhang. Så skulle kyrkorummet i den nya katedralen också se ut.

I förhållande till den nya byggstilen framstod de tunga ro­manska katedralerna som hopp­löst gammalmodiga. Under åren efter invigningen i Saint Denis började en lång rad bi­sko­par runt om i Europa renovera de gamla ro­manska katedralerna – och de lät sig inte nöja med kyrkor av samma storlek som den i Saint Denis.

Katedraler blev potensförlängare

Mittskeppets höjd, tornens finurligheter och glasmosaikens detaljer blev statussymboler bland Frankrikes biskopar, och de började snabbt konkurrera om vem som kunde bygga störst.

Till exempel monterade ärkebiskopen i Reims ner sitt nybyggda entréparti, så att han kunde bygga ett som var större än det hans rival i Amiens precis invigt.

Efterhand kunde man helt enkelt inte få pengar från ­kungar, adel och allmänhet till ett byggnadsprojekt, såvida det inte var större än alla andra planerade, färdiga och på­gåen­de projekt.

Även biskoparna på de brittiska öarna deltog i kapplöpningen. Trots att det där rörde sig om att bygga långa och inte höga kyrkor, höll dessa katedraler fast vid samma estetiska ideal om full­ändad geometri som de franska.

På Salisbury Cathedral är till exempel höjden från marken till spirans topp lika stor som kyrkans längd.

Hela katedralens grund kan delas in i kvadrater om 11,9 me­ter och nästan alla andra mått i byggnaden relaterar till detta mått.

De fles­ta andra katedraler är byggda en­ligt samma princip. Det är emellertid inte samma mått som går igen från en kyrka till en annan, för någon gemensam måttenhet förekom inte.

Denna upprepning av dimensionerna var viktig för gotikens arkitekter.

Varenda del av byggnaden är förbunden med helheten – och varje del avspeglar helheten. Victor Hugo sade om Notre Dame i Paris:

”Att mäta en tå är att mäta jätten”, och denna teknik underlättade för murar­mäs­taren. När han väl hade byggt en del, kunde han med förhållandevis enkla medel i stort sett räkna ut hur resten av kyrkan skulle se ut.

Även om de gotiska katedralerna ser imponerande ut på utsidan, är de höga murarna byggda enbart för att skapa ett vackert inre.

Den tyske konsthistorikern Otto von Simson jämförde på 1900-talet en go­tisk katedrals yttre med baksidan av en teater­kuliss – det är inte där man arbetar på detaljerna.

Den gotiska arkitekturens huvudsakliga syfte var att se till att så mycket naturligt ljus som möjligt flödade in i kyrkorummet.

Katedralbygge krävde specialister

Bygget krävde omfattande planering

För att uppnå detta använde arkitekterna tre karaktäristiska drag i konstruktionen: spetsbågar, ribbvalv och strävsystem.

Spets­bågarna kunde bära mycket mer vikt än de tidi­gare rundbågarna och gav dess­utom arkitekterna möjlighet att variera för­hål­lan­det mellan bågens höjd och dess bredd.

Ribbvalv behövde, till skillnad från de romanska kyrkornas tunnvalv, inte un­derstödjas i hela valvets längd, utan kunde i stället placeras på pelare. Dess­utom är konstruktionen lättare och kan spänna över ett större avstånd.

Strävsystem på byggnadens utsida gjorde det möjligt att bygga högre, göra yttermurarna tunnare och samtidigt perforera dem med stora fönsterpartier.

Sträv­bågar leder vikten från mur och tak över på strävpelare, som står utanför bygg­naden och avlastar själva mur­verket.

Utan strävsystemet skulle de höga, smala kyrkorna störta samman, och i kombination med spetsbågar och ribbvalv uppstår den lätt igenkännbara gotiska stilen.

De ingenjörsmässiga landvinningarna gjorde emellertid inte att det enorma planeringsarbetet blev mindre.

Det behövde samlas in enorma summor pengar till löner och byggmaterial, specialiserade hantverkare skulle anställas och den komplicerade ar­betsgången skulle planeras.

Katedraler tog många generationer att bygga, och det var svårt för arkitekten att föra vidare sin idé om projektet till sina efter­trä­dare.

Endast fem procent av Europas befolkning kunde läsa, och inte mer än omkring två procent kunde skriva.

Dessutom var per­gament dyrt, och boktryckarkonsten uppfanns först 1450, så planerna behövde i stora drag vidarebefordras muntligt.

Det lutande tornet i Salisbury

Utan exakta arkitektritningar var det viktigt att ha en erfaren ledare på bygg­platsen, och hans ansvar var stort.

För att skapa en gotisk katedral måste tusentals ton byggnadsmaterial passas ihop exakt. Till taket på Salisbury Cathedral gick det till exempel åt 2 800 ton timmer.

Den största av de många bjälkarna är 1,2 meter tjock och 25 meter lång och transporterades i ett stycke från skogen, tvärs genom den kuperade terrängen och fram till byggplatsen.

Själva taket på kyrkan är tillverkat av bly och väger omkring 400 ton. I kyrkan finns omkring 3 000 kvadratmeter glasmosaik, och flera hundra ton kalk och sand ingår i det murbruk som håller ihop den stora byggnaden.

Tornet på katedralen är med sina 123 meter ett av de högsta som byggdes un­der medeltiden. Kombinationen av en vikt av nära 7 000 ton och ett instabilt underlag har fått tornet att luta 75 centimeter åt sidan.

Sammanlagt har man an­vänt omkring 60 000 ton kalksten och 12 000 ton marmor till katedralen. Allt detta är hämtat med oxkärra i två olika stenbrott, drygt två mil från byggnaden.

Transport av sten lade beslag på en väsentlig del av budgeten för byggandet av en katedral. För att göra frakten så billig som möjligt högg man till stenarna i stenbrottet.

Ett självständigt arbetslag arbetade i brottet med att hugga sten och lasta dem på kärror.

Skriftliga källor från ett engelskt klosterbygge berättar att man under tre år skickade 12 000 oxkärror per år från det lokala stenbrottet.

Det mot­svarar ungefär en kärra varje kvart. Där det var möjligt föredrog man i stället att transportera de tunga stenarna över vatten.

Canterburykatedralen sydöst om London är till exempel byggd med sten från Caen i Normandie, på andra sidan Engelska kanalen.

Arbetet tog flera generationer

Under idealiska omständigheter, då bygget inte försenades av pest, svält eller krig, tog det femtio års effektivt arbete att uppföra en katedral.

Det normala var dock snarare 200–300 år, och i enstaka fall var byggnads­tiden närmast ändlös.

Katedralen i Köln tog till exempel 632 år att upp­föra, och den katedral som man 1218 lade grundstenen till i Bristol blev färdig 1905.

Skälet till de astronomiska byggnads­tiderna är att arbetet ofta ställdes in under långa perioder. Dåtidens kalkbruk kunde behöva flera år för att torka, ­vilket utgjorde en naturlig begränsning för hur snabbt murarna kunde växa.

Dessutom kunde pengarna till projektet plötsligt ta slut, vilket kunde innebära att bygget stod stilla i decennier. När man sedan ånyo fick pengar i kassan, skulle man på nytt kalla in duktiga hantverkare från när och fjärran.

De fles­ta som var sysselsatta med byggandet av katedraler tillhörde lokalbefolkningen, men allt ar­bete skedde under överinseende av högt specialiserade hantverkare, som var och en hade fem eller sex okvalificerade arbetare under sig.

Det var professionellt folk, som visste sitt värde, och fick de inte den lön de be­gärde, sa de omedelbart upp sig.

Hantverkarna visste att de alltid kunde få arbete på någon annan byggplats någon­stans i Europa.

Ofta reste hela familjer, som var experter inom ett visst hantverk, runt i Europa och deltog i uppförandet av många olika katedraler.

Dessa kringresande hantverkare är en av anledningarna till att man ser så relativt stora likheter mellan de go­tiska katedralerna överallt i Västeuropa.

Om så bara en enda hantverkarfamilj lämnade en byggplats, kunde det få allvarliga konsekvenser för arbetet. Trots projektets storlek var det nämligen gans­ka få som arbetade med det.

Den brittiske historikern Richard Jones har granskat arkiven från den tid då Westminster Abbey uppfördes i London. Han har kommit fram till att det år 1253 i genomsnitt arbetade 300 människor på bygg­arbetsplatsen.

Där­till skall läggas arbetarna i stenbrotten och de underleverantörer som skaffade byggnadsmaterial, men det var trots allt en begränsad arbetsstyrka.

Byggandet av Westminster Abbey hade kungens stöd, så där hade man troligen råd med fler arbetare än på många andra platser.

Arbetet styrdes i hög grad av årstider­na. Perioden mellan 1 april och 1 oktober var den aktiva tiden, då man kunde arbeta utomhus.

Under vintern täcktes murarna med halm och gödsel, så att det halvfuktiga bruket inte skulle frysa. I stället tillbringades tiden inomhus, då man skapade kyrkans utsmyckningar.

Byggfusk präglar många kyrkor

Trots hantverkarnas flitiga insatser och arkitekternas minutiösa planering föll byggandet inte alltid väl ut.

Byggherrar som Suger hade en benhård tro på att geo­metri var den sanna vägen till ett strukturellt sunt byggande.

Geometrin var gudomlig, och om man bara höll sig till dennas regler, skulle byggnaden bli so­lid.

Uppvisade byggnaden svagheter, mås­te det bero på att det var fel på geometrin.

Denna blinda tillit till geometrin och bristande kunskaper i hållfasthetslära ledde till att många torn och spiror kollapsade, murar välte och tak rasade samman.

Den franske medeltidshistorikern Geor­ges Durby hävdar att sjutton procent av alla katedraler byggda under medeltiden har drabbats av allvarliga ras.

Till denna grupp hör till exempel katedralen i Beauvais i Frankrike, som är den högsta gotiska ka­tedral som någonsin har uppförts.

Delar av koret rasade år 1282, och 1571 kollapsade ett 89 meter högt torn, så att kyrkan i dag ser ut att ha byggts utan något torn.

Katedralerna skapade Europa

Även om enstaka katedraler inte överlevt till i dag, står de flesta lyckligtvis fortfarande stadigt, som högresta eftermälen om den nöd som dåtidens människor tvingades utstå för att uppföra dem.

Katedralerna gav emellertid befolkningen valuta för pengarna. Vem som helst kunde för en stund fly en grå vardag och få en skymt av himmelriket, när hen klev in i den färdiga kyrkan. Dessutom är det troligt att själva uppförandet betydde mer för medeltidens invånare än de var medvetna om.

Projekten bidrog troligen i hög grad till att skapa en kollektiv identitet.

Att generation efter generation tillsammans lade så mycket tid och energi på att bygga en kyrka gav dem en gemenskap tvärs över familjeband, generationer och bak­grund.

Den europeiska kulturen skapade katedralerna, men katedralerna skapade också den europeiska kulturen.

Därför är de imponerande byggnaderna inte bara ambitiösa religiösa monument – de är också en lika viktig del av vår historia som pyramiderna är av egyptiernas.