Konstantinopels enorma kätting stängde ute alla fiender

På ett av fartygen står flottläkaren Nicolò Barbaro från stadsstaten Venedig, som har två galärer med i slaget om Konstantinopel.

”När vi såg att vi var så starka till sjöss kände vi oss säkra i vår kamp mot de otrogna turkarna. Det berodde framför allt på kättingen utanför hamnen och de två tornen, som från var sin sida bistod oss i försvaret”, skrev han.

Hans segervisshet berodde på att den tunga kättingen hade hållit otaliga fiender borta i över 700 år.

Vår tids forskare kan dock gräma sig över att all information om försvarsanläggningens konkreta utformning har gått förlorad.

Först nu, efter flera års studier och experiment, tror sig en grekisk ingenjör ha löst mysteriet. Hans beräkningar visar att Konstantinopels försvarsanläggning var betydligt mer omfattande än man hittills trott. Avspärrningen var en av historiens mest imponerande ingenjörsbedrifter.

Kättingen var så tung att det krävdes en dragkraft på över 150 ton för att lyfta bara en tiondel av den.

Staden krävde ett omfattande försvar

Ända sedan den romerske kejsaren Konstantin år 330 gjorde Konstantinopel till sin huvudstad hade ett stort antal fiender försökt lägga metropolen under sig.

Staden hade nämligen ett perfekt läge. Placeringen vid Bosporen gjorde Konstantinopel till en länk mellan Europa och Asien, så all världens handelsvaror passerade genom staden. Därför såg kejsaren redan från första början till att skydda sin besittning.

”Han byggde ut staden som tidigare hette Byzantion, varefter han omgav den med höga murar och lät uppföra ståtliga hus”, skrev den romerske historikern Sozomenos på 400-talet.

Under de följande århundradena byggdes Konstantinopels försvar ut till Europas starkaste fästningsverk.

Från havssidan skyddades staden naturligt av starka vindar och förrädiska strömmar, som gjorde det nästan omöjligt att segla nära kusten.

Konstantinopel hade emellertid en svaghet. Staden låg på en halvö, som i norr avgränsades av den åtta kilometer djupa och uppemot 800 meter breda viken Gyllene hornet. Till skillnad från de omgivande farvattnen var vattnet i viken mycket lugnt.

”Den är av naturens hand skapad så att den aldrig befinner sig i uppror. Det är som om gränsen för de turbulenta vattnen har dragits här för att hedra staden”, skrev bysantinaren Prokopios på 500-talet.

Det lugna vattnet gjorde vikens bräddar till en naturlig hamn för flottans fartyg. Om en angripare lyckades ta sig in i viken var emellertid staden sårbar.

Vid kusten var marken så instabil att försvarsmurarna inte kunde byggas höga, som på andra håll. Där kunde en målinriktad fiende relativt enkelt forcera de låga fästningsverken.

Därför bestämdes det att inloppet till Gyllene hornet skulle spärras av med en järnkätting – den största världen någonsin skådat!

Kättingens länkar vägde 552 kilo vardera

I dag är alla spår av Konstantinopels sjöförsvar försvunna. De två tornen revs för länge sedan och kättingen är borta. Endast en handfull forskare har försökt bestämma dess dimensioner. I de flesta fall grundar sig siffrorna på rester av kättingar som ligger magasinerade i olika delar av Istanbul, som Konstantinopel heter på turkiska.

Alla kättingrester har emellertid olika dimensioner och det är ingen som vet varifrån de faktiskt kommer. Kanske är de krigsbyte från mindre hamnanläggningar, till exempel på Rhodos, som osmanerna erövrade år 1522.

Därför bestämde sig den grekiske ingenjören och arkitekten Georgios Anapniotis för att granska de historiska källorna för att hitta svar.

Exakt när försvaret av Gyllene hornet skapades är ovisst. De antika källorna berättar dock att kejsar Tiberius II lät uppföra en fästning i stadsdelen Galata, på Gyllene hornets nordkust, på 500-talet.

Fortet skulle ”skydda fartygen” i Gyllene hornet, möjligen med en kätting som gick från Galata till Konstantinopel.

Första gången avspärrningen uttryckligen nämns är på 700-talet, då det sägs att stadens kejsare gav order om att kättingen, som var till för att förhindra fientliga fartyg från att komma in i viken, skulle sänkas nattetid.

Senare källor berättar att kättingen bars upp av två torn, Kastellion på norra sidan av Gyllene hornet och Kentenarion på södra sidan. När fiender närmade sig höjdes kättingen för att spärra av viken.

Ingenjören Georgios Anapniotis, som år 2021 gav ut en bok i ämnet, insåg under sin research att uppskattningarna av kättingens storlek inte kunde stämma.

De historiska källorna beskriver kättingens länkar som ”mycket tunga”. Det nämns också att galärer, som kunde väga uppemot 40 ton, inte klarade att bryta kättingen.

Anapniotis hittade även en referens från år 1877, där en man vid namn Glavanis hade sett en bevarad, men i dag försvunnen del av kättingen i Istanbuls arsenal Tophane.

Enligt Glavanis var kättingens ovala länkar tjocka som en mans arm och över en meter långa. Utifrån den beskrivningen räknade Anapniotis på kättingens dimensioner.

Hans beräkningar visar att varje länk i kättingen vägde 552 kilo. Kättingens totala vikt var därmed 582 ton.

Araber skrämdes bort

Första gången kättingen prövades var år 717. Sedan profeten Muhammed inledde sina fälttåg år 622 hade muslimska arméer erövrat stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

I slutet av 600-talet bredde den så kallade umayyaddynastin ut sig från dagens Iran i öster till Libyen i väster. I juli 717 kom turen till Konstantinopel. En arabisk armé belägrade då staden, och när invånarna vägrade ge upp lät överbefälhavaren Sulayman sin flotta om 1 800 fartyg segla mot inseglingen till Gyllene hornet.

Till angriparnas förvåning hade bysantinarna sänkt kättingen, så att segelleden in i Gyllene hornet var öppen. Fartygen seglade dock rakt in i en fälla. Så snart de befann sig utanför fästningen Galata höjdes kättingen, varefter bysantinarnas flotta började kasta grekisk eld.

”Vissa av dem kolliderade med stadsmuren medan de ännu brann. Andra sjönk med hela besättningen, medan åter andra drev brinnande till öarna Oxeia och Plateia”, berättar historieskrivaren Theofanes Confessor.

En kort tid senare sänkte bysantinarna återigen kättingen för att locka fienden till ett nytt angrepp. Nu höll sig arabernas sista fartyg klokt nog på avstånd, och snart tvingades de ge upp belägringen.

Berättelsen om den arabiska flottans ödesdigra försök att inta Gyllene hornet säger ingenting om hur kättingen sänktes och höjdes. Utifrån de historiska beskrivningarna byggde Georgios Anapniotis därför en modell av kättingsystemet för att testa det i praktiken.

VIDEO: Vatten höjde monsterkättingen

Konstantinopels stora kätting vägde hundratals ton. Tack vare en sinnrik motvikt som drevs med vatten- och människokraft kunde kättingen på bara några minuter spärra av inseglingen.

Enligt ingenjören krävde kättingens höga vikt att den hölls uppe av åtta stora pontoner, byggda av timmer och med ett inre hålrum för att maximera flytförmågan.

De flytande stödpunkterna nämns i källorna, som även beskriver att pontonerna täcktes av järnskivor och djurhudar för att skydda dem mot eld. Öppningarna mellan de sex mellersta pontonerna var alltid stängda, medan kättingen mellan de två yttersta pontonerna på vardera sidan av avspärrningen kunde höjas och sänkas av manskapet i de två tornen.

I varje torn hängde ett jättelikt vattenkärl. När tillgången till viken skulle spärras av fyllde bysantinarna enligt Anapniotis beräkningar kärlet med cirka 47 ton vatten. Det krävdes för att lyfta kättingen mellan de två pontonerna närmast tornet.

Därmed blev det omöjligt för fartyg att passera.

Viking övervann kättingen

Trots den stora segern över araberna hotades Konstantinopel ständigt av nya fiender, däribland turkfolket bulgarerna. För att försvara sig anlitade kejsaren en elitarmé bestående av skandinaviska vikingar, det så kallade väringagardet.

En av de garvade krigarna var den norske kungasonen Harald Hårdråde, som anslöt sig till gardet år 1034. Harald nöjde sig dock inte med att kriga mot rikets fiender.

När invånarna gjorde uppror mot kejsar Mikael V år 1042 kastade sig Harald ivrigt in i striden på upprorsmakarnas sida. I tumultet lyckades han lägga beslag på en förmögenhet i guld och silver, som han planerade att föra ut ur staden.

Sent på natten smög Harald och en liten grupp trofasta väringar ombord på två galärer som låg förankrade. I mörkret rodde de ut i Gyllene hornet. Där väntade dock en obehaglig överraskning: Kättingen var uppe.

Den sluge vikingen fann snabbt på råd och instruerade sina mannar att ro framåt med all kraft.

”De som inte rodde skulle emellertid allihop rusa akterut i skeppet och ta sina tunga föremål med sig”, berättar den isländske skalden Snorre Sturlasson.

Viktförskjutningen lyfte fören och fick fartyget att glida upp på kättingen.

”Så snart de stod fast och farten avtog, befallde Harald alle man att rusa fram i fören”, berättar Sturlasson.

Manövern fungerade. Vikten fick Haralds galär att tippa framåt och glida ner på andra sidan kättingen.

Även för en viking var emellertid kättingen en formidabel motståndare, så när manskapet på den efterföljande galären skulle göra likadant som Harald gick det illa.

”Den andra slogs i stycken på kättingen och många dog”, berättar Sturlasson.

Om berättelsen stämmer vet man inte. Vikingarna älskade spännande historier, oavsett om de var sanna eller inte.

Länkar blev souvenirer

Haralds rån var oskyldigt i jämförelse med det angrepp som en korsfarararmé riktade mot kättingen år 1203. Sedan de kristna för första gången dragit ut i heligt krig år 1099 hade Konstantinopel varit ett viktigt stopp på vägen till Heliga landet. Kejsaren försåg krigarna med fartyg, proviant och moralisk styrka inför den vidare färden.

När korsfararna år 1198 för fjärde gången gav sig ut för att strida för Herrens sak tog emellertid pengarna slut innan de ens lämnat Europa. När den bysantinske prinsen Alexios erbjöd krigarna pengar för att stötta honom i en kupp mot den sittande kejsaren gjorde de slag i saken.

Så snart korsfararna visade sig vid stadsmuren överöstes de med stenar och rutten frukt. Om de ville ha staden och därmed pengarna var de tvungna att ta till våld.

En av korstågets ledare var Enrico Dandolo, Venedigs doge. Han hade vid flera tillfällen besökt Konstantinopel och visste att nyckeln till stadens erövring var att få in flottan i Gyllene hornet. Eftersom det inte gick att bryta kättingen, angrep korsfararna i stället ett av de torn som kättingen satt fast i.

”Våra ledare slog läger vid Galatatornet, där kättingen som spärrade av hamnen till Konstantinopel satt fast. En angripare måste tvinga sig igenom kättingen innan han kan segla in i hamnen. Våra ledare förstod att om de inte intog tornet och bröt kättingen, så skulle de vara så gott som döda”, berättar korsriddaren Geoffroi de Villehardouin.

Korsfararna belägrade tornet hela natten och på morgonen gick de till anfall. Korsfararna intog snabbt tornet, varefter de sänkte kättingen, så att deras flotta kunde segla in. Efter månader av böljande strider intog korsfararna år 1204 staden, som de därefter plundrade.

Kyrkor och kloster tömdes på guld, silver och ädelstenar. De plundrade föremålen vittnade om att korsriddarna intagit den berömda staden.

”De skickade stadsportar till sina landsmän i Syrien och även delar av den kätting som tidigare sträckt sig över hamnen och blockerat dess inlopp”, skriver den samtida historikern Niketas Choniates.

När korsfararen Ernoul senare fick se en del av kättingen i korsfararstaden Akko blev han mycket imponerad: ”Den var mycket längre än tre bågskott och tjock som en mans arm.”

Angripare tog sig förbi

Konstantinopels kätting reparerades, men varken staden eller Bysantinska riket återhämtade sig någonsin från korsfararnas härjningar. Och från båda sidorna av Bosporen trängde det muslimska Osmanska riket fram.

När osmanernas sultan Mehmet II tog makten år 1444 bestod det tidigare så mäktiga kejsardömet i stort sett bara av Konstantinopel. Dessutom hade frekventa pestepidemier minskat antalet invånare från uppemot en miljon till endast 50 000.

Uppmuntrad av förfallet belägrade sultanen staden den 2 april 1453. Konstantinopels försvarare höjde då kättingen för sista gången.

”Längs kättingen, som gick tvärs över hamninloppet, lade vi nio av våra största fartyg”, berättar den venetianske flottläkaren Nicolò Barbaro, som var fast förvissad om att kättingen skulle stå emot.

Hans antagande var korrekt. Vid flera tillfällen försökte osmanerna bryta sig igenom avspärrningen, men varje gång tvingades de vända om. Mehmet II vägrade emellertid ge upp.

Sultanen satte i land sina mannar norr om Gyllene hornet och beordrade dem att bygga en fem kilometer lång väg över backarna bakom Galatas försvarsverk och vidare ner till Gyllene hornets brädd.

På rullar av trädstammar lät sultanen sedan släpa en stor del av sin flotta över land och ner i fjorden. Det som absolut inte fick ske var nu ett faktum. Konstantinopel angreps från land och havet samtidigt.

Kättingen hamnade på havets botten

Trots att Gyllene hornet var fullt av fiendens fartyg gjorde den gamla kättingen fortfarande nytta som försvarsverk.

”Turkarna var rädda för att närma sig kättingen och ta itu med uppgiften att bekämpa alla våra fartyg, som befann sig där”, skrev Nicolò Barbaro.

I gengäld tvingade osmanernas närvaro i Gyllene hornet de pressade försvararna att även bemanna murarna ut mot havet. Samtidigt fortsatte osmanerna att beskjuta staden med sina kanoner.

”De fortsatte med bombardemanget i flera dagar. De sköt med stenar som vägde två hundra pund vardera”, skriver Barbaro.

Till slut kollapsade de kristnas desperata försvar. Den 29 maj 1453 strömmade muslimerna in i den kristna staden.

”Slakten pågick från soluppgången, då turkarna gick in i staden, tills middagen. Alla de hittade högg de ner i sitt raseri”, berättar Barbaro.

Kättingen höll dock fortfarande. Den spärrade nu flyktvägen för Nicolò Barbaro och det övriga manskapet, som försökte ta sig ut ur Gyllene hornet.

”Två modiga män hoppade ner på en av träpontonerna och slog loss kättingen med ett par yxor”, skriver Barbaro.

Därefter kunde fartygen segla ut från den förlorade staden. Efter att ha säkrat Konstantinopel i över 700 år föll slutligen kättingen – och för bysantinarnas egna händer.

Det är ovisst vad de osmanska erövrarna gjorde med kättingen. Ingenjören Georgios Anapniotis tror att det mesta av den hamnade på bottnen av Gyllene hornet, där den sjönk ner i den djupa leran.

Där ligger den kanske än i dag.