Jättelik rörledning skulle rädda storstaden: Los Angeles törstade

William Mulholland har sett ut en reservoar, som ska förse storstaden med vatten och elektricitet. Men förhållandena för arbetarna är olidliga, och de boende i trakten gör allt för att sabotera projektet.

William Mulholland har sett ut en reservoar, som ska förse storstaden med vatten och elektricitet. Men förhållandena för arbetarna är olidliga, och de boende i trakten gör allt för att sabotera projektet.

Klockan är kvart över ett på eftermiddagen den 5 november 1913. Som vanligt är det soligt, varmt och dammigt. Då hörs en signal och slussarna öppnas. Vattnet forsar ned genom kaskaderna vid San Fernando-reservoaren strax utanför Los Angeles.

Fyrtiotusen nyfikna åskådare bevittnar händelsen, som Los Angeles Times skildrar i storvulna formuleringar: ”Vattnet gurglade och plaskade fram det glada budet om god hälsa, stor rikedom, långt liv och omfattande välstånd till Los Angeles och hennes folk.”

I samma ögonblick som vattnet blir synligt vid foten av reservoaren vänder sig dagens hjälte, ingenjören William Mulholland, mot Los Angeles borgmästare och alla åskådarna, och ropar: ”Där är det! Ta det!”

William Mulholland var mannen bakom det imponerande ingenjörsarbetet.

© USC Librarires

Jubelropen från åskådarna fyller hela dalen. William Mulholland har lyckats genomföra ett uppdrag som de flesta inte trodde var möjligt.

På bara fem år har han byggt en akvedukt som transporterar vatten från Sierra Nevadas berg till Los Angeles, en sträcka på drygt 37 mil genom en bergig och svårframkomlig terräng.

Han har, enligt Los Angeles Times, gett Los Angeles en flod av vatten och därmed säkrat stadens framtid.

Före detta vattenchef får en idé

Kring sekelskiftet, då industrialiseringen höll på att ta fart, hade vatten blivit en god affär i USA. År 1902 bildade regeringen därför Bureau of Reclamation, med ansvar för vattenförsörjningen.

Man ville främja inflyttningen till de öde områdena i väst genom bland annat konstbevattningsprojekt, dammar och elverk.

Ett av de första projekten bestod i att kartlägga Owens Valley som ligger nästan 40 mil norr om Los Angeles. Kartläggningen visade att den norra delen av dalen, Long Valley, vore perfekt som reservoar om man skulle satsa på ett konstbevattningsprojekt.

År 1904 bjöd styrelsens försteingenjör, Joseph Lippincott, med sig Los Angeles förre vattenchef Fred Eaton på en privat campingtur till Owens Valley. Under resan fick Fred Eaton lära sig mer om området, och man diskuterade även hur man skulle kunna bygga upp anläggningen.

Kuststaden skulle växa till varje pris. Det var utgångspunkten för de tre ingenjörerna William Mulholland, Fred Eaton och Joseph Lippincott, som brukar kallas Los Angeles-akveduktens fäder.

© Online Archive of California/California Historical Society

MEDHJÄLPAREN: Joseph Lippincott

(1864-1942) Rådgivande ingenjör i bevattningsstyrelsen i Kalifornien. Han försåg Fred Eaton med information och ett alibi så att han kunde köpa upp mark till akvedukten. Fick jobb som verkställande chef under Mulholland.

© Online Archive of California/California Historical Society

IDÉSPRUTAN: Frederick Eaton

(1856-1934) Född i L.A. Chef för stadens vattenförsörjning 1878 och därefter stadens chefsingenjör. Borgmästare år 1898 till 1900. Eaton var den som såg möjligheterna i Owens Valley och åtog sig att under täckmantel köpa upp marken.

© Online Archive of California/California Historical Society

INGENJÖREN: William Mulholland

(1855-1934) Född i Irland. Blev chef för Los Angeles vattenförsörjning efter Fred Eaton. Mulholland planerade och genomförde den enorma ingenjörsbedriften att konstruera akvedukten till Los Angeles.

När Fred Eaton såg möjligheterna att få tillgång till stora mängder vatten, fick han en idé: Vattenmassorna skulle inte bli kvar i Owens Valley. De gjorde mer nytta i Los Angeles.

En hemlig plan tar form

Fred Eaton agerade raskt när han återvände från campingturen. Han kontaktade genast chefen för vattenförsörjningen i Los Angeles, William Mulholland.

Eaton hade själv haft det jobbet tidigare och visste allt om hur törstig Los Angeles var. Stadens egen lilla flod, Los Angeles River, kunde inte på långa vägar försörja den snabbt växande storstaden. Någonting måste göras för att säkra den livsviktiga vattentillförseln till staden.

©

1890: 50 385

©

1910: 319 198

©

1930: 1 238 048

I en vagn dragen av mulor begav sig de båda männen upp bland bergen för att studera uttorkade flodbäddar, tänkbara reservoarer och bergskammar som kunde forceras om vattnet skulle ledas söderut.

Vid lägerbålet, med utsikt över de snöklädda bergstopparna, övertygade Fred Eaton sedan Mulholland om att framtiden för änglarnas stad var beroende av vatten från Owens Valley.

“Chansen att få tillgång till det vattnet är det viktigaste som någonsin hänt i Los Angeles.“ William Mulholland

William Mulholland, som var en självlärd men erfaren ingenjör, började genast skissa på projektet med sina medhavda redskap – en kompass och en höjdmätare. Han hade redan sin idé färdig: Owensfloden skulle ledas tillbaka till den flodfåra den följt för 11 000 år sedan, då vattnet rann direkt mot bergen rakt norr om Los Angeles.

Han var fullständigt uppslukad av sina beräkningar och såg för sig hela akveduktens sträckning och det forsande vattnet från bergen på väg mot storstaden. Hemma i Los Angeles sålde Mulholland i största hemlighet in sin stora plan hos stadsfullmäktige i Los Angeles.

”Vi måste komma över vattnet från Owensfloden. Chansen att få tillgång till det vattnet är det viktigaste som någonsin hänt i Los Angeles”, sade han. Mulholland såg till att planerna stannade inom fyra väggar.

Han var rädd att markpriserna skulle skjuta i höjden om de ambitiösa planerna läckte ut. Hans ingenjörer reste därför upp till dalen förklädda till boskapsdrivare medan de utförde de mätningar som behövdes inför projektet.

Mannen bakom idén, Fred Eaton, åtog sig den kontroversiella uppgiften att i all hemlighet och på egen hand köpa upp de mark- och vattenrättigheter som behövdes för att projektet skulle kunna genomföras.

Därför begav sig Fred Eaton år 1905 upp till Owens Valley med en tjock plånbok. Joseph Lippincott, som var den som gjort Eaton och Mulholland uppmärksamma på vattnet från bergen, hade mycket påpassligt försett honom med ett brev som talade om att Fred Eaton arbetade på uppdrag av styrelsen för vattenförsörjningen.

Kaliforniens invånare förklarade krig mot akvedukten.

© UCLA Library, Shutterstock & Newrulefx

Traktens bönder blev grundlurade

Genom ljusskygga avtal skaffade sig Los Angeles vatten från områdena i öster. Bönderna fick betala priset: uttorkade åkrar.

Rörledningen skulle föra vatten från den bördiga Owens Valley i norr till storstaden Los Angeles. Invånarna i dalen var förstås inte intresserade av att se sitt vatten sugas bort till den törstiga metropolen och vägrade därför att sälja marken som akvedukten skulle byggas på.

Männen bakom rörledningsprojektet gav sig ut på en upphandlingsräd, förklädda till regeringstjänstemän. De lurade markägarna i Owens Valley att tro att de höll på med ett vattenprojekt som skulle gynna dalen. Resultatet blev att stadsfullmäktige i Los Angeles skaffade sig kontroll över tillräckligt med mark för att kunna bygga rörledningen genom Owens Valley.

Invånarna i dalen upptäckte bedrägeriet och började bomba vattenledningar och ockupera vattenanläggningar, men förgäves – och till sist tystnade kritikerna. I dag bidrar Los Angeles till finansieringen av ett restaureringsprojekt i Owens Valley.

Inom ett år hade Fred Eaton under falsk identitet lyckats köpa upp det mesta av den mark som behövdes. Och den 27 juli 1906 kunde vattenförsörjningsstyrelsen konstatera att Los Angeles kontrollerade marken längs åtta mil av floden.

Nu fattades det bara en lag som tillät akvedukten att passera över federalt landområde. Den lagen fick de av president Theodore Roosevelt, som konstaterade att ”... det är hundra eller tusen gånger viktigare för delstaten och för folket som helhet att vattnet används av Los Angeles i stället för enbart av befolkningen i Owens Valley”.

Genom presidentens ingripande öppnades vägen för en akvedukt till Los Angeles. Chefen för Los Angeles vattenförsörjning, William Mulholland, som just fyllt 50 år, kunde nu ta itu med sitt livs allra största utmaning.

Med ett förflutet som dikesgrävare, och utan formell utbildning eller någon erfarenhet av jättelika byggprojekt, har William Mulholland nu en enorm utmaning framför sig.

Mulholland plockar upp handsken

För att akvedukten skulle kunna byggas måste han se till att arbetarna grävde och göt nästan 10 mil kanaler. De skulle även dra vattenledningar uppför och nedför bergssidor, tvärs genom öknar och över nio djupa raviner.

Dessutom skulle Mulholland bygga fördämningar och spränga 142 tunnlar genom klippor från norr till söder i en 375 kilometer lång, orörd natur. Det var kargt och ödsligt, och klimatet växlade mellan bitande köld och stekande hetta. Och kanske viktigast av allt: Mulholland skulle få fram vattnet i tid.

För att få vattnet genom Jawbone Canyon skapade William Mulholland Jawbone Siphon (siphon = hävert, red:s anm.) – en avancerad rörkonstruktion som bevarar vattnets hastighet medan det passerar genom ravinen.

© Mikkel Juul Jensen/HISTORIE

Vattnet leds genom en tratt

Vid ingången till Jawbone Canyon är rören stora och vida. Därefter smalnar de gradvis av på väg mot ravinens nedre del.

© Mikkel Juul Jensen/HISTORIE

Trycket är högst längst ned i ravinen

För att uppnå häverteffekten är rören smalast i botten av ravinen. Trycket pressar upp vattnet ur ravinen.

© Mikkel Juul Jensen/HISTORIE

Röret utvidgas i andra änden

Medan vattnet pressas uppför backen blir rören vidare igen. Hävertens ”sug” gör att vattnet dras upp över krönet.

Han hade lovat att det bara skulle ta fem år och kosta 23 miljoner dollar att leverera rikliga mängder vatten från Sierra Nevadas berg ned till Los Angeles.

Projektets kritiker trodde inte att Mulholland skulle klara uppdraget. Och om han trots allt skulle lyckas bygga ­akvedukten skulle det ta minst 20 år och kosta 50 miljoner.

Mulholland tänkte bevisa att pessimisterna hade fel. Han trodde fullt och fast på sin idé, som inte bara skulle släcka folkets törst. När 33 miljoner liter vatten forsade ned från bergen mot Los Angeles kunde han utöver vattnet även leverera elektricitet från kraftverken längs akvedukten till änglarnas stad.

William Mulholland anlitade de mest erfarna auktoriteterna inom området och anställde byggarbetare från hela västvärlden.

Utgrävningen av kanalerna skedde både med maskiner och för hand. Uppemot 3 900 arbetare åt gången var sysselsatta i byggandet av Los Angeles-akvedukten.

© UCLA Library/Online Archive of California

Snart vällde det in arbetare, såväl rallare som gruvarbetare av skilda nationaliteter. Tillsammans slet greker, bulgarer, serber, montenegriner, schweizare och mexikaner med att förverkliga ingenjörens drömmar i bergskedjan norr om Los Angeles.

Tjuvstart på tunnel

För att Mulhollands plan skulle lyckas var han tvungen att tjuvstarta bygget på två ställen. I september 1907 började de första arbetarna spränga sig fram genom klipporna vid Elizabethsjön i den ena änden av akvedukten.

Att bygga den åtta kilometer långa tunneln var ett omfattande arbete och Mulholland var rädd att det skulle dra ut på tiden. San Gabriel-bergen norr om Los Angeles, som tunneln måste borras igenom, bestod av hård granit. Samtidigt satte ett annat arbetslag i gång med förarbetet i Owens Valley; de skulle leda om floden och gräva kanaler.

Därefter förberedde William Mulholland bygget minutiöst. Små grupper av arbetare tilldelades ett antal praktiska uppgifter, som att bredda vägar och anlägga läger längs hela den blivande akveduktens sträckning.

Under våren 1908 förvandlades det tidigare öde och oländiga området gradvis. Mulholland upprättade ett stort centralt läger vid Jawbone Canyon mitt på sträckan. Överallt fanns tält, hastigt hopspikade skjul, vagnar, rep, metallstänger, mulor, maskiner, virke, krut och dynamit som skulle användas till bygget.

De första 28 traktorerna som Caterpillar tillverkade specialkonstruerades för akveduktbygget.

© UCLA Library/Online Archive of California

Men trots infrastruktur var området fortfarande svårframkomligt och ogästvänligt. I maj 1908 gav sig läkaren Raymond G. Taylor, som Mulholland anställt för att upprätta en hälso­organisation med sjukhus, ut för att inspektera byggplatserna.

I sina memoarer beskriver han resan som svår, eftersom bilarna ständigt riskerade att gå sönder på grund av hettan, dammet och de usla vägarna. Taylor och hans kolleger hade tagit med sig reservhjul och de behövdes – Taylors bil fick punktering 14 gånger på en enda dag.

Men förberedelserna kom i gång snabbt och den 1 oktober 1908 blev det officiella startdatumet för bygget. Nu skickades de stora arbetslagen ut längs sträckningen för att bygga akvedukten.

Mängden arbetare och den stora arbetsuppgiften imponerade på en reporter som år 1909 beskrev utsikten från ett berg 365 meter över ökendalen vid Jawbone.

”Ett gult bälte av utgrävda klippor och jord, och tusentals män likt myror i arbete runt omkring dem. Det gula bandet försvinner på några ställen och dyker upp igen på andra platser i det förvridna landskapet”, skrev han i
sin skildring.

Vid det laget fanns det arbetsvägar och arbetarna hade byggt två elverk, dragit ledningar och telefonkablar och sett till att det fanns tillräckligt med vattenförsörjning för att understödja arbetet med själva akvedukten.

Mulholland hade även låtit uppföra en helt ny fabrik i Mojaveöknen; den producerade tusen tunnor cement per dag.

Maskinstationer, baracker, kontorsbyggnader, lagerbyggnader och satellitläger fanns längs hela akveduktlinjen. Southern Pacific höll på att bygga en järnvägslinje norr om Mojave, som
skulle sträcka sig till Owens Valley.

Nya jättemaskiner och mulor

Mulholland stod inför enorma utmaningar när det gällde konstruktionen. Knappt 100 kilometer av akvedukten var öppna kanaler. De grävdes ut för hand, med grävmaskin eller med hjälp av särskilda högtrycks-spolnings­maskiner som Mulholland hade låtit konstruera.

Redan år 1906, två år innan arbetet med akvedukten påbörjades, hade Mulholland väckt stort uppseende då han blev den förste någonsin att gräva ut en vattenreservoar med hjälp av en vattenkanon.

Till akveduktarbetet designade Mulholland själv en jättelik, flytande grävmaskin som arbetarna snart gav namnet ”Big Bill”. Även den grävde sig fram med hjälp av kraftfulla vattenstrålar.

Han byggde stora ångdrivna, mekaniska grävmaskiner som under arbetets gång gjordes mer effektiva och byggdes om för att kunna gå på elektricitet. Just grävmaskinerna illustrerade Mulhollands visionära inställning till hela byggprocessen.

När han inledningsvis frågade ett antal företag om de kunde till­verka maskinerna, vägrade många att ens lämna prisförslag eftersom de trodde att det var omöjligt att så stora maskiner kunde göras effektiva.

Till slut fick Mulholland till stånd ett möte med ingenjörerna hos Marion ­Steam Shovel Company. De skakade beklagande på huvudet och sade att de inte kunde garantera att grävmaskinerna kunde utföra den mängd arbete som Mulholland förväntade sig.

Hans lakoniska svar har blivit berömt: ”Ni bygger maskinerna, så ska jag nog ta hand om garantin”, sade han.

I slutänden visade sig maskinerna vara precis så effektiva som Mulholland hade föreställt sig. De flesta rör i akvedukten gjordes av betong, men över de djupa ravinerna krävdes jättelika rörledningar av stål.

Ledningarna konstruerades så att de skulle fungera som hävertar; det vill säga en konstruktion där vattnets eget tryck för det ned i ravinen och upp på andra sidan. Vissa rör var så stora att det gick att köra lastbil inuti dem.

Utöver hackor, spadar och muskelkraft krävde projektet många maskiner för det hårda arbetet. Mulholland beställde 28 stora, ångdrivna traktorer på larvfötter. Traktorerna kallades ”caterpillar” (larv, red:s anm.) och namnet blev så populärt att tillverkaren bytte namn till just Caterpillar.

Senare tvingades Mulholland byta ut traktorerna mot mulor, när de största stålrören – elva meter långa och 23 ton tunga – skulle släpas uppför bergs­sidorna vid Jawbone Canyon. Ett spann med 52 mulor klarade jobbet där maskinerna gick bet.

Mulor och åsnor tog över när maskinerna inte kunde frakta de stora metallrören till Jawbone Canyon. Det största spannet bestod av 52 mulor och åsnor. Utan djuren hade rören aldrig kommit fram.

© UCLA Library/Online Archive of California

Bonus satte fart på arbetet

Mulholland letade ständigt efter sätt att spara pengar. Han blandade till exempel upp den dyra portlandcementen till hälften med pulvriserad tuff från bergen i området. Det resulterade i en besparing på drygt 200 000 dollar på cement.

Senare började han spruta betong direkt på kanalväggarna i stället för att putsa dem; en banbrytande teknik som används än i dag.

Mulholland var en levande räknemaskin som oavbrutet bedömde tid, avstånd och dollar. Han hade fullständig kontroll över vad varenda liten del av projektet kostade.

För att sätta fart på arbetet utlovade Mulholland en bonus. Dagsmålet för tunnelarbetarna var åtta fot, men för varje extra fot fick de 40 cent extra på daglönen som var två dollar. Det fungerade. Under de första elva månaderna byggde arbetarna mer än 35 kilometer tunnel.

De enorma vattenmassorna i akvedukten krävde rör som var så stora att man kunde köra bil på dem.

© Getty Images

På så vis blev Elizabethtunneln klar på rekordtid. Den ursprungliga tidsplanen var fem år, men det tog bara tre år och fyra månader att få tunneln klar.

Tunnelarbetet ansågs vara det tyngsta arbetet, ändå föredrog vissa att arbeta under jord. Utomhus var vinden nämligen iskall på vintern, och på sommaren kunde det bli upp till 54 grader varmt nere i de djupa ravinerna.

Den 19 år gamle Frederick Cross beskrev senare att ”risken för att träffas av klippblock, obehaget med det öronbedövande bullret och det droppande vattnet uppvägdes av en konstant temperatur på omkring 15 grader”.

Men ingen orkade med det tunga arbetet nonstop. När arbetarna fick sin bonus var tionde dag åkte de till Mojave, som kallades ”västerns värsta stad”. Den var full av spelhålor, danslokaler och bordeller. Det sades att det alltid fanns ett arbetslag av tunnelarbetare som söp, ett som hade baksmälla och ett som arbetade.

142 tunnlar behövdes innan vattnet nådde fram till Los Angeles.

© Corbis/All Over

Männen bodde i små läger, ofta en handfull tippkärror som vänts upp och ned och gjorts om till ett kombinerat sovrum, kök och förråd. Under de heta sommarnätterna sov männen uppe på sina vagnar med stjärnhimlen som tak.

I mars 1909 rullade arbetet på friktionsfritt och arbetsstyrkan utgjordes av 3 000 man. Men snart uppstod problem med ekonomi, strejker och allvarliga olyckor.

År 1910 saknade Los Angeles pengar till akvedukten och skar ned arbetarstyrkan till 1 100 man. Fackföreningarna protesterade, lönerna kritiserades och när priset på den redan dåliga maten i mattälten höjdes utan att arbetarna fick mer i lön, gick många av dem ut i strejk. 350 av de rutinerade, välorganiserade gruv­arbetarna lämnade akvedukten och ersattes med oerfarna arbetare.

Trots farliga arbetsuppgifter och ständig tidspress hade projektet varit förskonat från allvarliga olyckor, men det skulle förändras. En sommarmorgon år 1912 inträffade tragedin.

Tjugo man arbetade i en dricksvattentunnel i San Gabriel-bergen. Förmannen Lewis Grey ledde en grupp på tre sprängare nästan 700 meter in i berget och gick därefter mot utgången. De skulle placera 50 pund dynamit i förborrade hål i bergväggen, och montera luntor.

Mindre än fem minuter efter att Grey lämnat platsen hördes en enorm smäll och Grey slungades rakt in i klippväggen. Han lyckades krypa ut, ingen vet vad som utlöste explosionen.

Av den man som stod intill dynamiten fanns ingenting kvar; kropparna efter de båda andra hämtades ut. Av de övriga 20 man som befann sig i tunneln överlevde flera, men några sprang fel i förvirringen och kvävdes av rök och gas. Flera mindre olyckor följde innan akvedukten blev klar.

Trots det var antalet ”förluster” förvånansvärt litet. Sammanlagt 43 man omkom i 1 282 olyckor – plus troligen ett okänt antal i slagsmål i Mojave. Ingen av olyckorna stoppade bygget någon längre tid, och William Mulholland nådde sitt mål.

I mål inom tidsramen

När William Mulholland den 5 november 1913 stod inför 40 000 åskådare och en operasångerska vid San Fernando ­Reservoir och ropade till Los Angeles-­borna att han nu hade levererat vattnet, hyllades han som hjälte.

På fem år hade han genomfört det omöjliga. Han hade fört en flod av vatten till staden för 2,9 miljoner dollar under budget.

Med akvedukten kunde Los Angeles blomstra och växa till en miljonstad.

Ingen vet säkert hur många som omkom i olyckan.

© Alan Pollack Collection/John Spoor Broome Library

Tragedi förstörde Mulhollands eftermäle

St. Francis-dammens kollaps betraktas som den största konstruktionsolyckan i USA under 1900-talet.

Trots att han hyllades för akvedukten har William Mulholland främst blivit ihågkommen för den tragedi som inträffade 15 år senare.

Han hade lett bygget av den 60 meter höga St. Francis-dammen i Kalifornien. Reservoaren öppnades år 1926 men i februari 1928 upptäckte ledningen för dammbygget sprickor i betongen och ett läckage.

Den 12 mars kom William Mulholland därför på inspektion men fann ingen anledning till oro. Natten till den 13 mars hördes ett explosionsartat dån.

När dammen brast forsade 47 miljarder liter vatten ned genom ravinen och förstörde allt i sin väg. Efter fem och en halv timmes förödande färd nådde vattnet Stilla havet, och reservoaren var tömd. Uppemot 600 personer omkom och kritiken haglade över William Mulholland.

En senare utredning frikände Mulholland men konstaterade att dammen byggts i en ravin med lösa klippor. Mulholland tog tragedin hårt. I mars 1929 drog han sig tillbaka från arbetet. Han drabbades av ett slaganfall och avled den 22 juli 1935, två månader innan han skulle ha fyllt 80.