Fyrtornet i Alexandria var försvunnet i 500 år

Härföraren valde noga ut platsen i samråd med de talrika rådgivare som han medförde på sina fälttåg.

Stadens läge var perfekt: på en smal landtunga 32 kilometer väster om Nilens mynning.

Så långt från Nilen skulle flodens enorma mängder slam inte avlagras på havsbottnen och korka igen inloppet till hamnen.

Staden skulle vara väl skyddad mot angrepp från land, eftersom fiender västerifrån skulle behöva korsa den stek­heta libyska öknen för att nå fram.

Fiender österifrån skulle behöva forcera det enorma träsk som Nilens delta utgjorde, innan de kunde belägra staden.

Dignande egyptiska sädesfält nära Alexandria garanterade att staden aldrig skulle sakna mat, och förbindelserna till när och fjärran var optimala.

Med skepp kunde Alexander snabbt nå alla sina besittningar i östra Medelhavet, och han beordrade bygget av en kanal till Nilen, så att makedoniska styrkor snabbt skulle kunna nå Egyptens inre, om oroligheter blossade upp.

Bäst var dock områdets havs­botten. Det mesta av Egypten består av sandjord, men Alexandria ligger på en kam av kalksten.

Denna sträcker sig under havet och blir till en ö, som grekerna kallade Faros. Alexander såg genast möjligheterna i den djupa naturhamnen, som kunde delas i två med en bro från Faros till fastlandet.

Bron skulle skapa två olika hamnbassänger, en för krigsfartyg och en för handelsfartyg.

Fyrtornet räddade liv

Bygget inleddes efter Alexanders avfärd, och snart strömmade handelsskepp från när och fjärran mot den hastigt växande staden.

Redan 50 år efter grundandet var Alexandria Medelhavets mest trafikerade hamn, men fartygstrafiken till Egyptens norra kust förlöpte långtifrån problemfritt.

Kustlinjen öster och väster om Alexand­ria var flack och saknade berg eller andra landmärken, som fartyg kunde navigera efter.

Talrika vrak vittnade om tragiska och kostsamma förlis­ningar, när segelfartyg förvillade sig in i områden med vassa skär eller fastnade hjälplösa på sandbankar.

Vem som fick idén att bygga världens första fyrtorn, som kunde lotsa handelsfartyg säkert in till Alexandrias hamn, vet historikerna inte. Pelare eller andra höga konstruktioner med bål på toppen hade länge varit kända, men ett fyrtorn enkom för ändamålet var något helt nytt.

Uppförandet påbörjades troligen runt år 298 före Kristus – när Alexander den store sedan länge var död. Han avled av sjukdom år 323 före Kristus, när han befann sig i Babylon i dagens Irak.

Alexanders rike sträckte sig då från Grekland i väster till Indien i öster och delades i fyra stora provinser, som skulle styras av hans generaler.

Egypten tillföll general Ptolemaios, som gjorde precis vad de tre andra generalerna också funderade på: befordrade sig själv från ståt­hållare till kung.

Som Ptolemaios I Soter regerade han Egypten och försökte göra Alexandria till centrum för hela den hel­lenistiska världen.

Arkeologerna vet i stort sett inget om bygget av fyrtornet, endast att det av allt att döma var makedoniska ingenjörer tillsammans med andra grekiska experter som ritade det och ledde arbetet.

Egyptiska arbetare slet i cirka 15 år med att hugga och släpa sten till fyrtornet.

Utöver fyrtornet inledde Ptolemaios även bygget av Museion – ett centrum för lärdom med föreläsningssalar, laboratorier och rum till gästande vetenskapsmän.

Glänsande marmor imponerade

Efter sin död år 282 före Kristus efter­träd­des Ptolomaios av sonen Ptolemaios II, som fullföljde bygget av fyrtornet och grundade Alexandrias bibliotek.

Tack vare fyrtornet byggde biblioteket med tiden upp en enorm samling av skrifter, som alla andra städer avundades.

De många fartyg som fyrtornet drog till sig bidrog nämligen till biblioteket, eftersom en lag ålade fartygskaptener att lämna alla sina skriftrullar till biblioteket, så skrivare kunde kopiera dem till sam­lingen.

De följande seklen imponerade både Alexandrias bibliotek och fyrtornet på alla besökare. Anlände de med fartyg var fyrtornet det första de såg.

Långt ute till havs – långt innan de resande fick land i sikte – såg de skenet från tornets topp. Efter hand som deras fartyg närmade sig kusten möttes de av den imponerande synen av världens högsta torn.

”På öns yttersta spets finns en klippa, som är helt omgiven av havet. På den reser sig ett torn. Byggnaden är uppförd i vit marmor med många våningar och bär samma namn som ön”, berättar den romerske historikern Strabon, som besökte Egypten omkring år 25 före Kristus.

Fasaden var dock inte av marmor, som Strabon trodde, utan troligen av blankpolerad kalksten – som det yttersta lagret på de gamla egyptiska pyramiderna.

Att blända besökare med sin skönhet var dock endast en av fyrens uppgifter, den viktigaste var att guida tungt lastade handelsskepp till hamnen.

Den uppgiften skötte tornet föredöm­ligt, och den ena värdefulla lasten efter den andra anlände till Alexandria.

Hur stora rikedomar ett enda skepp kunde medföra fick arkeologerna insikt i efter fyndet av ett skepp från 200-talet före Kristus.

Handelsfartyget var lastat med 60 lådor fyllda med dyrbara krydd­växter, 100 ton elefantbetar och 135 ton vackert bearbetat elfenben.

Genial gång till toppen

Hur tornet såg ut och hur fyren fungerade vet arkeologerna väldigt lite om, eftersom få historiska beskrivningar har överlevt.

De fragment som finns tyder dock på att fyrtornet var en tämligen avancerad konstruktion.

I synnerhet medeltidens arabiska författare skrev imponerade om fyrtornet, och deras ögonvittnesskild­ringar ger oss en viss inblick. På 1000-talet kom al-Bakri från det då arabiska Spanien till Alexandria, och han berättade att fyrtornet bestod av flera delar och att det såg ut att vara välkonstruerat.

”Nedersta delen är gjord som en fyrkant och byggd av rektangulära stenar. Fogarna är så väl dolda att det hela ser ut att vara format av ett enda stenblock”, skrev al-Bakri.

Dörren satt högt uppe, så att tidvattnet inte skulle kunna tränga in, berättar en annan arabisk besökare.

På hans tid var dörren gjord av järn. Besökare fick tillträde till den via en 183 meter lång ramp, som vilade på kraftfulla valv, berättar den arabiske författaren Abou Haggag Youssef Ibn el-Andaloussi, som besökte Alexandria år 1165.

”Min ledsagare kröp in under ett av valven. Han sträckte ut armarna helt, men kunde inte nå sidorna”, noterade el-Andaloussi i sin dagbok.

För att komma upp i tornet fick besökare använde en snillrikt utformad trappa – eller snarare en spiralgång – för den hade inga trappsteg.

”Gången är konstruerad så att man inte märker lutningen. Så får besökaren tillgång till tornets första våning via en ramp, som är så bred att två ryttare kan rida sida vid sida på ett underlag som verkar så flackt att personen som går uppför gången inte kan avgöra om han är på väg uppåt eller bara rakt fram”, skrev al-Bakri imponerat.

Tonvis med bränsle bars upp

Spiralgångens försiktiga lutning gjorde det möjligt för arbetare att föra upp bränsle till fyrens topp, där höga lågor skulle hållas vid liv dygnet runt.

Bränslet bars antingen av människor eller av exempelvis packåsnor.

Forskarna tror att bränslet troligen lyftes sista biten av en kran eller vinsch, för nära toppen måste spiraltrappan ha blivit så smal att större laster inte har kunnat transporteras längre.

Vilken typ av bränsle som användes i fyren vet historikerna inte. Det har knappast varit trä, för Egypten hade få skogar, och inhemska sorter som palmer och akacia brinner dåligt.

Arkeologerna vet att egyptierna importerade kvalitetsträ som ceder till byggen, men träet har varit alltför dyrbart för att elda med.

Antagligen utgjordes bränslet till elden i fyren av antingen växtolja eller en blandning av olja och träavfall, tror forskare. Andra föreslår djurspillning och papyrus som möjliga bränslen.

Oavsett vilket bränslet var, så fungerade det som avsett. Den judisk-romerske författaren Josefus berättar i mitten av det första århundradet efter Kristus att ljuset från fyrtornet syntes på mer än 56 kilometers håll.

En så lång räckvidd krävde att tornet reste sig 120–130 meter upp i himlen, påpekar experter, och det stämmer någorlunda med historiska källor.

Arkeologer känner till tolv arabiska författare, som under medeltiden besökte Alexand­ria och uppskattade fyrens höjd.

De försiktigaste av dem angav höjden till strax under 100 meter, medan de djärvaste förslagen är på 124 meter – omräknat från de många olika former av underarmslängd (aln) som araberna använde som måttenhet.

Öppna rum skyddade mot vind

Från arabiska källor vet arkeologerna även att tornet var indelat i ett imponerande antal separata rum.

Från spiralgången ledde talrika dörrar in till de totalt 364 rum som al-Bakri berättade att tornet bestod av.

Rummen hade välvda stentak, som var täckta av puts och förstärkta med tunga balkar av teak.

Dessutom noterade al-Bakri att byggnaden konstruerats så snillrikt att kraftiga stormar från Medelhavet inte kunde få tornet att svaja, eftersom ”rummen är försedda med fönster och ventilationskanaler, som är konstruerade för att leda vindbyar ut ur tornet. Utan dessa skulle byggnaden blåsas omkull”, konstaterade al-Bakri.

Att tornet var högt skulle dock inte räcka för att hjälpa sjöfarare, om inte ljuset från toppen var kraftigt nog.

Historiker tror därför att fyrtornet var utrustat med en spegel av brons, som kunde reflektera skenet från elden.

Kanske har fyren även haft ett slags lins av kvarts för att koncentrera ljuskäg­lan – en lösning som var känd i Egypten redan omkring år 700 före Kristus.

Linsen kunde även användas som kikare, och enligt en berättelse kunde man med hjälp av den se ända till Konstantinopel i dagens Turkiet.

En annan källa hävdar att linsen även användes som försvarsvapen.

Om kvartslinsen lyckades fokusera solljuset på rätt sätt kunde den sätta avlägsna fartyg i brand och därmed slå ut fiender långt ute till havs, långt innan de närmade sig kusten.

Moderna historiker betraktar båda påståendena som kraftiga överdrifter, men anser att det är sannolikt att ptoleméerna har använt både speglar och linser för att förstärka fyrens ljusstråle.

Nya makthavare gav större handel

Ptoleméerna och deras praktfulla huvud­stad fick inte glädje av fyren i mer än drygt 200 år.

Den romerske härföraren Julius Caesar seglade år 48 före Kristus till Egypten och gick iland på Faros.

Han hade med sig 4 000 legionärer för att fånga sin romerske rival Pompejus, men i stället blev han inblandad i en bitter egyptisk arvsstrid.

Romarnas intåg förebådade nya tider för Alexandria.

Innan Caesar korsade bron över till staden tog han sig tid att betrakta fyrtornet, som han hyllade i sin dagbok: ”På ön står ett torn som kallas Faros efter den ö som det uppförts på. Byggnaden är väldigt hög, och som konstruktion betraktat är det rena underverket”.

Caesar beslutade sig för att stötta drottning Kleopatras anspråk på Egyptens tron och besegrade hennes rival – den yngre brodern Ptolemaios XIII – på slagfältet.

Kleopatra blev Egyptens sista ptolemeiska regent, år 30 före Kristus begick hon själv­mord, varpå romarna införlivade landet i sitt väldiga rike.

Maktskiftet nedförde att Medelhavets maktcentrum flyttade till Rom, men tack vare fyrtornet och hamnen behöll Alexandria sin ledarposition inom handeln i ytterligare 600 år.

Den romerske historikern Strabon gick så långt som att beteckna Alexandria som ”den största handelsplatsen i hela den bebodda världen”.

Rom var nämligen helt beroende av spannmål från Nildalens frodiga åkrar för att livnära sin växande befolkning – och nästan hela Egyptens kolossala spannmålsexport skeppades från Alexandria.

Karavaner gjorde tornet överflödigt

Romarna och deras arvtagare i Bysantinska riket miste greppet om Egypten på 600-talet, när arabiska arméer erövrade landet.

Därmed inleddes en period av nedgång för Alexandria och fyrtornet. Araberna var inga sjöfarare utan förlitade sig på kamelkaravaner över land.

De uppförde en ny huvudstad inne i landet, där Kairo ligger i dag, och muslimska storstäder som Damaskus och Bagdad tog snart över Alexandrias roll som centrum för kultur och lärdom.

Resultatet blev att fyrtornet i långa perioder fick lov att förfalla. Enstaka emirer reparerade tornet, efter hand som väder, vindar och jordskalv slet på det över tusen år gamla mästerverket, men storhetstiden var oåterkalleligen slut.

Åren 1303 och 1323 skakades Alexand­ria av kraftiga skalv. Förödelsen syntes fortfarande, när den arabiske upptäcktsresande Ibn Battuta besökte staden år 1326: ”Jag gav mig iväg för att se fyrtornet och fann att en av dess sidor hade rasat samman helt”.

Drygt 20 år senare besökte han staden igen och noterade att skadorna hade förvärrats.

”När jag kom tillbaka 1349 besökte jag fyrtornet på nytt. Jag upptäckte att det befann sig i ett sådant förfallet skick att det var omöj­ligt att komma in i det eller fram till dörren”, berättar han sorgset.

Exakt när ruinen rasade eller revs vet historikerna inte. Det måste emellertid ha varit mellan 1349 och 1480. En källa från 1480 berättar att några av de stora stenarna från fyrtornet detta år användes för att uppföra en fästning på den plats där fyren tidigare stod.

Mamluksultanen Qaitbay hade beord­rat bygget av en borg för att skydda hamnen – och sten och kalk från tornet förvandlades till murar i fästningen.

Napoleon väckte intresset

Under 1600- och 1700-talet bleknade minnet av det gamla Egyptens underverk – först med Napoleons invasion av Egypten 1798 fattade européerna på nytt intresse för egyptiernas förflutna.

Under sitt fälttåg medförde Napoleon Bonaparte 150 vetenskapsmän, som skul­le samla in kunskap om de gamla egyptiernas väldiga byggnader och fascinerande kultur.

Vetenskapsmännens 23 band stora rapport gavs ut 1809–1828 och gav Egypten dess första turister.

I slutet av 1800-talet var Alexandrias hamn ett omtyckt resmål för Europas överklass, som från båtar kunde skymta figurer och stenar på havsbottnen – rester av fyren enligt dåtidens arkeologer.

Ingen gjorde dock några försök att bärga res­ter­na. Att tömma hamnbas­sängen var svårt och dyrt, i synnerhet när det fanns gott om andra fynd, som var lättare att gräva fram.

Ruinerna på hamnens botten glömdes med tiden bort igen – först 1961 dök fynd från fyrtornets glansperiod upp till ytan.

Den egyptiske dykarpionjären Kamel Abul-Saadat hämtade först upp några krukor och guldmynt från havs­bott­nen och bärgade senare en stor staty av den egyptiska gudinnan Isis, som han bad utländska experter åldersbedöma.

Mängden föremål på havsbottnen var så överväldigande att den egyptiska regeringen bad UNESCO om hjälp.

FN:s organ för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation lovade egyptierna stöd för att undersöka fynden.

Saadat ritade även en detaljerad karta för kommande arkeologiska undersökningar.

Betong hotade ruinerna

Marinarkeologen Jean-Yves Empereur hade med sig Kamel Abul-Saadats karta, när han 1993 sökte av havsbottnen i Alexandria.

Anled­ningen till dyket var en alarmerande rap­port: Egyptierna var i färd med att bygga en stor betongvägg för att skydda fortet Qaitbays söndervitt­rande yttermurar.

Väggen skulle sträcka sig flera meter ut i havet och täcka ett stort område med många historiska artefakter – bland annat resterna av Alexandrias fyrtorn, som forskarna antog fortfarande låg på havsbottnen.

Arkeologerna fick skynda sig att utforska området, innan det försvann. Empereurs undersökningar avslöjade att ett enormt område var översållat med sfinxer, statyer, pelare och väl­diga gamla stenblock.

Området sträckte sig över 2,5 hektar – fem fotbollsplaner – och totalt kartlade Empereur och kollegorna 2 500 föremål under vattenytan.

De franska arkeologerna ansåg att stora delar av området tidigare låg ovanför vattenlinjen och användes som en soptipp för byggmaterial och rivna monument från andra delar av Egypten.

Ett antal elva meter långa och 70–75 ton tunga granitblock låg dock på en rät linje och övertygade Empereur om att inte alla fynden hade transporterats ut till en gammal soptipp.

Arkeologerna har inte funnit några konkreta bevis för att blocken kommer från fyrtornet, men de anser att det är väldigt sannolikt.

Blocken är nämligen av granit från faraonernas stenbrott i Assuan 80 mil från Alexandria. Källor från antiken berättar även att en Isisstaty av samma slag som den Saadat upptäckte 1961 en gång i tiden prydde tornet.

UNESCO beslutade 1997 att ge stöd åt ambitiösa egyptiska planer på att bygga ett undervattensmuseum runt ruinerna av fyrtornet.

På grund av de senaste årens politiska oro i landet har bygget emellertid inte kommit igång ännu.

Mycket tyder dock på att museet snart blir verklighet.

En fransk arkitekt har redan ritat en stor glasbyggnad åt projektet, och den egyptiska regeringen hoppas att kinesiska investerare ska skjuta till de sista miljonerna dollar, så att Alexand­rias fyrtorn snart återigen kan imponera på besökare från hela världen.