Frankrike gav USA Frihetsstatyn som gåva

Den 28 oktober 1886 invigs Frihetsstatyn med pompa och ståt i hamnen i New York. Det har tagit två fransmän mer än 20 år att förverkliga projektet – amerikanerna ville nämligen inte ha den enorma statyn.

Den 28 oktober 1886 invigs Frihetsstatyn med pompa och ståt i hamnen i New York. Det har tagit två fransmän mer än 20 år att förverkliga projektet – amerikanerna ville nämligen inte ha den enorma statyn.

Granger

I mitten av år 1865 har ett antal mycket prominenta herrar ur Frankrikes överklass samlats strax utanför Versailles. Professor Laboulaye har bjudit in till middag – trots att kejsar Napoleon III nyligen förbjudit ­alla former av politiska möten i Frankrike.

Men hos Laboulaye kan man tala fritt utan att frukta konsekvenserna, och kvällens främsta samtalsämne är naturligtvis mordet på USA:s president Abraham Lincoln.

Under ett teaterbesök tidigare under året har presidenten skjutits ned, och middagsgästerna talar i mun på varandra och förfasar sig över mordet. Det blodiga amerikanska inbördeskriget är äntligen slut. De frihets- och jämlikhetsälskande nordstaterna har segrat men efter presidentmordet är många nu rädda att den unga nationen ska upplösas.

I den högra handen håller hon upplysningens fackla, och på huvudet har hon en krona med sju uddar, en för varje världsdel.

Värden, Laboulaye, har stor respekt för den utveckling som USA genomgått under de senaste åren. Som jurist och författare är Laboulaye en respekterad person i intellektuella kretsar. Han har studerat den unga amerikanska historien noga.

Han ser nationen som ett skol­exempel på en republik och beundrar invånarnas kamp för frihet och jämlikhet. USA är en förebild och fransmännen ser att abstrakta ideal om frihet kan omarbetas till en författning som till och med kan utgöra grunden för en regering – precis som oavhängighetsförklaringen.

USA och Frankrike har dessutom alltid haft en speciell relation, bland annat eftersom franska trupper stödde amerikanerna i nordamerikanska frihetskriget mot Storbritannien 1775–83. Men Laboulaye anser att USA och Frankrike bör knytas ännu närmare varandra.

© Shutterstock

Frihetsstatyn i siffror

  • Total vikt: 204,1 ton
  • Sockelns höjd: 27,13 m
  • Midjans bredd: 10,67 m
  • Höger arm, längd: 12,8 m
  • Handens längd: 5 m
  • Huvudets bredd: 3,05 m
  • Munnens bredd: 91 cm
  • Näsans längd: 1,48 m

Han begär ordet och presenterar sin idé för middagsgästerna: Frankrike bör skänka USA ett monument som markerar vänskapen mellan länderna och hyllar deras gemensamma värderingar kring frihet och jämlikhet.

När Laboulaye börjar berätta om sin idé lyssnar en av gästerna lite extra intresserat. Skulptören Frédéric Auguste Bartholdi sluter ögonen och ser framför sig hur en enorm staty växer fram.

Statyn ska peka mot framtiden

Bartholdi är en erkänd konstnär. Han föddes 1834 och har som ung gått i lära hos några av Paris mest berömda konstnärer.

Tjugoett år gammal företog han en utbildningsresa till Egypten och Libyen där han utforskade monument och rui­ner. Åter i Paris började han därefter skapa allt ifrån små byster till hjältestatyer av fältherrar. När han kommer hem från Labou­layes middag känner han att det är dags för en ännu större utmaning.

Redan nästa dag börjar Bartholdi formge statyn – trots att det inte alls är säkert att det blir han som ska förverkliga Laboulayes idé. Under åren som följer studerar han de olika frihetssymboler som är vanliga under 1800-talet: ett höjt svärd som symboliserar seger, en mjuk hatt som de frigivna slavarna i romarriket burit, och brustna kedjor som ett farväl till slaveriet.

Frihetsgudinnans ansikte formgavs efter skulptören Bartholdis mor och är 5,26 meter högt.

© Granger

Vid middagen hade Laboulaye nämnt att monumentet skulle peka mot framtiden – bort från flydda tiders krig. Därför tänker Bartholdi använda sig av fredliga symboler. Han gör en liten lermodell av statyn och i stället för ett svärd placerar han en fackla, upplysningens låga, i figurens utsträckta arm.

Men innan Bartholdi riktigt kommit igång med arbetet blir han tvungen att avbryta det. År 1870 är Frankrike i krig med Preussen och planerna för statyn skjuts på framtiden. Kriget varar emellertid bara knappt ett år. Preussarna vinner en överlägsen seger och Napoleon III avsätts som kejsare.

Professor Laboulaye har samtidigt fått upp ögonen för Bartholdis skisser. Konstnärens visioner faller i god jord, och den 36-årige skulptören får i uppdrag att förverkliga Laboulayes tankar.

Skelettet består av järnbalkar och är ritat av Eiffeltornets konstruktör, Alexandre-Gustave Eiffel.

© Granger

Det perfekta läget

Några dagar efter krigsslutet går Bartholdi ombord på ett ångfartyg till USA. Med sig har han några papper om projektet, skrivna av Laboulaye, som förhoppningsvis ska kunna gynna Bartholdis charmoffensiv.

Så snart han anlänt till New York börjar Bartholdi att leta efter en lämplig plats för sin staty. Mitt i hamnen ligger den lilla ön Bedloe's Island (i dag Liberty Island). Den är alldeles perfekt. Ön ägs av militären och den är både isolerad från och omgiven av staden. Bartholdi tänker sig att hans staty ska stå där och välkomna människor till USA.

Han reser omkring i stora delar av nationen för att tala för sina idéer, men hans planer får inte lika varmt mottagande överallt. Många tycker att USA har bättre saker att lägga sina knappa resurser på än en skulptur.

Det är mycket viktigare att få ordning på de medborgerliga rättigheterna som fortfarande haltar efter inbördeskriget. Amerikanerna vill bygga upp en trygg tillvaro efter en lång tid av oroligheter – en jättestaty i New Yorks hamn har inte högsta prioritet.

Men Bartholdi fortsätter sin rund­resa och iakttar hur amerikanerna vill framställa sig själva. Han vill hitta ett sätt att symbolisera frihet och upplysning och samtidigt hylla det som USA har uppnått.

En ny koloss från Rhodos

De allra flesta amerikanska statyer och monument som Bartholdi ser på sin resa är inspirerade av romersk nyklassicism: kvinnogestalter med tygsjok svepta kring kroppen och ofta med huvud­bonad. År 1872 är Bartholdi klar med formgivningen av sin staty: en 12 meter hög modell av en terrakottakvinna.

I den vänstra handen håller hon en tavla där datumet för oavhängighetsförklaringen, den 4 juli 1776, står skrivet med romerska siffror.

I den högra handen håller hon upplysningens fackla, och på huvudet har hon en krona med sju uddar, en för varje världsdel. Kvinnan är klädd på klassiskt romerskt vis och vid fötterna sticker en brusten kedja fram.

Fötterna var bland det sista som nitades fast på Frihets­gudinnan när hon monterades ihop i New York.

© Granger

Bartholdi låter henne stå med den ena foten något framför den andra, så att det ser ut som om hon är på väg framåt. Ställningen är inte bara tänkt som en symbol för USA:s framtid – den är också praktisk för utformningen av skelettet som ska göra den enorma statyn stabil.

År 1875 offentliggörs planerna på den gigantiska gåvan till USA. Mannen bakom idén, Laboulaye, och konstnären Bartholdi berättar om ”en kolossal staty” som ska kallas Frihetsstatyn.

De jämför sin skapelse med kolossen på Rhodos, som var en 33 meter hög bronsfigur och ett av antikens sju underverk. Laboulaye föreslår att Frankrike ska betala för själva skulpturen men att amerikanerna sedan ska bygga sockeln på Bedloe's Island.

Arbetet med att bygga Frihetsstatyns sockel på Bedloe's Island avstannade då det fattades 100.000 dollar till projektet.

© Granger

Tidning räddade projektet

New York-tidningen The World organiserade en gigantisk insamlingbland sina läsare när pengarna till statyns sockel tog slut.

År 1885 avstannade arbetet med att bygga Frihetsstatyns sockel på Bedloe's Island. Kassan var tom. Då ingrep den unge redaktören Joseph Pulitzer vid New York-tidningen The World.

Han skulle senare ge namn åt det världsberömda Pulitzerpriset, en utmärkelse för journalister, men år 1885 gick han helhjärtat in för att samla in de pengar som fattades.

Han använde sig av sin tidning i projektet och lovade att namnge alla som skänkte ett bidrag – oavsett storlek. Därefter skrev tidningen om barn som skänkt sina sparpengar, alkoholiserade uteliggare som gav pengar på barerna, och pensionärer som bidrog med pengar från sina små besparingar.

Drygt 120 000 privata donatorer skänkte i genomsnitt knappt en dollar. Den 11 augusti 1885 kunde Joseph Pulitzer meddela att 102 000 dollar hade samlats in – och att sockelbygget kunde fortsätta.

Nästa utmaning är hur Bartholdi rent praktiskt ska skapa sin frihetsgudinna. Den enorma skulpturen kräver entreprenörs- och ingenjörsmässigt nytänkande och det material som ser ut att vara bäst lämpat för jättestatyn visar sig snart vara koppar.

Bartholdi kontaktar en kopparverkstad som bland annat har gjort kupolerna till det nya operahuset i Paris. Han lyckas även få kontakt med den berömde arkitekten Viollet-le-Duc, som går med på att konstruera statyns bärande skelett.

Eiffel skapar statyns inre

Nu gäller det att skrapa ihop pengar till projektet. I Frankrike bildar Laboulaye stödorganisationen fransk-amerikanska unionen där han själv blir ordförande.

Samma dag som planerna på statyn avslöjas sätter insamlingskampanjen i gång. Unionen anordnar bland annat välgörenhetsfester och säljer
små statyer av den blivande amerikanska nationalsymbolen.

Inget bidrag är för litet, och snart kan man påbörja arbetet. Statyn ska först tillverkas som byggsats i Paris och därefter skeppas till New York. Men innan bygget hinner börja avlider arkitekten Viollet-le-Duc. Bartholdi är i desperat behov av en man som kan konstruera den bärande stommen.

Som tur är har en ny stjärna tänts bland Frankrikes ingenjörer: Alexandre-Gustave Eiffel. Hans senaste verk är den enorma och banbrytande Garabitviadukten i järn, och år 1880 tackar han ja till att göra skelettet till Bartholdis staty.

Tillsammans med sina ingenjörer konstruerar Eiffel en lodrät ställning av järnbalkar som ska förankras i betong och bära det mesta av statyns vikt. Därefter bygger de ett gallerverk som kopparplåtarna ska fästas på.

Statyn börjar sakta men säkert resa sig över verkstaden mitt i Paris. Storstadens invånare kan följa arbetet dag för dag, och snart sticker statyn upp över Frankrikes platta huvudstad, hög som ett 14-våningshus.

Två spiraltrappor leder upp till Frihetsstatyns krona. En tredje, mycket smal, trappa leder vidare upp i armen och facklan.

© Granger

Den 4 juli 1884 anordnar Bartholdi och fransk-amerikanska unionen en officiell ceremoni då statyn står klar. Men en man saknas. Mannen bakom hela projektet, Laboulaye, avled året innan och fick aldrig se sin idé förverkligas.

Pengarna tar slut

Medan statyn skjuter i höjden i Paris uppstår problem på andra sidan Atlanten. Pengarna till sockeln tar slut och år 1885 avstannar bygget helt.

Många amerikaner har fortfarande svårt att förstå varför de ska spendera så mycket pengar på en skulptur gjord av fransmän. Byggandet kan inte fortsätta förrän man får in de 100 000 dollar, motsvarande drygt 14 miljoner kronor i dagens penningvärde, som fattas.

Privata initiativtagare börjar organisera insamlingar och efter några månader finns det tillräckligt med pengar för att fortsätta att bygga och färdigställa projektet.

Samtidigt har det franska fartyget Isère kommit till Bedloe's Island efter 26 hårda dagar ute på de böljande ­haven. Ombord finns 210 lådor med en gigantisk byggsats för Frihetsstatyn.

Den har demonterats vid verkstaden i Paris och delarna numrerats. Nu ska de sättas ihop i New York.

Först reser man skelettet. När statyns stomme är klar hänger arbetarna i långa rep medan de fäster kopparplåtarna. New York-borna följer intresserat arbetet tills den sista kopparplåten nitas fast på statyns högra häl den 23 oktober 1886. Frihetsstatyn mäter nu 46 meter från fot till fackla och är högre än allt annat i New York.

Fem dagar senare är allt klart för den officiella invigningen av Frankrikes gåva till USA. Tusentals människor hyllar stadens och landets nya nationalsymbol. Bartholdi låter den franska flaggan falla och avtäcker statyns ansikte.

Bartholdi själv avtäckte Frihetsstatyns ansikte när den invigdes bland rök och ånga i New York år 1886.

© Granger & Getty Images

Åskådarna brister ut i ett stort jubel och gevärssaluterna ekar. Under en halvtimme där­efter är Frihetsstatyn insvept i ett moln av krutrök.
Det har gått 21 år sedan idén presenterades vid Laboulayes middagsbjudning.

Nu reser sig Frihetsstatyn 94 meter över havet i New Yorks hamn – redo att hälsa immigranter välkomna till USA som en symbol för nationens frihet och framsteg.