Frihetsstatyn – den ovälkomna franska gåvan

I mitten av år 1865 har ett antal mycket prominenta herrar ur Frankrikes överklass samlats strax utanför Versailles. Professor Laboulaye har bjudit in till middag – trots att kejsar Napoleon III nyligen förbjudit ­alla former av politiska möten i Frankrike.

Men hos Laboulaye kan man tala fritt utan att frukta konsekvenserna, och kvällens främsta samtalsämne är naturligtvis mordet på USA:s president Abraham Lincoln.

Under ett teaterbesök tidigare under året har presidenten skjutits ned, och middagsgästerna talar i mun på varandra och förfasar sig över mordet. Det blodiga amerikanska inbördeskriget är äntligen slut. De frihets- och jämlikhetsälskande nordstaterna har segrat men efter presidentmordet är många nu rädda att den unga nationen ska upplösas.

Värden, Laboulaye, har stor respekt för den utveckling som USA genomgått under de senaste åren. Som jurist och författare är Laboulaye en respekterad person i intellektuella kretsar. Han har studerat den unga amerikanska historien noga.

Han ser nationen som ett skol­exempel på en republik och beundrar invånarnas kamp för frihet och jämlikhet. USA är en förebild och fransmännen ser att abstrakta ideal om frihet kan omarbetas till en författning som till och med kan utgöra grunden för en regering – precis som oavhängighetsförklaringen.

Bartholdi är en erkänd konstnär. Han föddes 1834 och har som ung gått i lära hos några av Paris mest berömda konstnärer.

Tjugoett år gammal företog han en utbildningsresa till Egypten och Libyen där han utforskade monument och rui­ner. Åter i Paris började han därefter skapa allt ifrån små byster till hjältestatyer av fältherrar. När han kommer hem från Labou­layes middag känner han att det är dags för en ännu större utmaning.

Redan nästa dag börjar Bartholdi formge statyn – trots att det inte alls är säkert att det blir han som ska förverkliga Laboulayes idé. Under åren som följer studerar han de olika frihetssymboler som är vanliga under 1800-talet: ett höjt svärd som symboliserar seger, en mjuk hatt som de frigivna slavarna i romarriket burit, och brustna kedjor som ett farväl till slaveriet.

Vid middagen hade Laboulaye nämnt att monumentet skulle peka mot framtiden – bort från flydda tiders krig. Därför tänker Bartholdi använda sig av fredliga symboler. Han gör en liten lermodell av statyn och i stället för ett svärd placerar han en fackla, upplysningens låga, i figurens utsträckta arm.

Men innan Bartholdi riktigt kommit igång med arbetet blir han tvungen att avbryta det. År 1870 är Frankrike i krig med Preussen och planerna för statyn skjuts på framtiden. Kriget varar emellertid bara knappt ett år. Preussarna vinner en överlägsen seger och Napoleon III avsätts som kejsare.

Professor Laboulaye har samtidigt fått upp ögonen för Bartholdis skisser. Konstnärens visioner faller i god jord, och den 36-årige skulptören får i uppdrag att förverkliga Laboulayes tankar.

Läs även: Så förlöpte franska revolutionen

Några dagar efter krigsslutet går Bartholdi ombord på ett ångfartyg till USA. Med sig har han några papper om projektet, skrivna av Laboulaye, som förhoppningsvis ska kunna gynna Bartholdis charmoffensiv.

Så snart han anlänt till New York börjar Bartholdi att leta efter en lämplig plats för sin staty. Mitt i hamnen ligger den lilla ön Bedloe's Island (i dag Liberty Island). Den är alldeles perfekt. Ön ägs av militären och den är både isolerad från och omgiven av staden. Bartholdi tänker sig att hans staty ska stå där och välkomna människor till USA.

Han reser omkring i stora delar av nationen för att tala för sina idéer, men hans planer får inte lika varmt mottagande överallt. Många tycker att USA har bättre saker att lägga sina knappa resurser på än en skulptur.

Det är mycket viktigare att få ordning på de medborgerliga rättigheterna som fortfarande haltar efter inbördeskriget. Amerikanerna vill bygga upp en trygg tillvaro efter en lång tid av oroligheter – en jättestaty i New Yorks hamn har inte högsta prioritet.

Men Bartholdi fortsätter sin rund­resa och iakttar hur amerikanerna vill framställa sig själva. Han vill hitta ett sätt att symbolisera frihet och upplysning och samtidigt hylla det som USA har uppnått.

De allra flesta amerikanska statyer och monument som Bartholdi ser på sin resa är inspirerade av romersk nyklassicism: kvinnogestalter med tygsjok svepta kring kroppen och ofta med huvud­bonad. År 1872 är Bartholdi klar med formgivningen av sin staty: en 12 meter hög modell av en terrakottakvinna.

I den vänstra handen håller hon en tavla där datumet för oavhängighetsförklaringen, den 4 juli 1776, står skrivet med romerska siffror.

I den högra handen håller hon upplysningens fackla, och på huvudet har hon en krona med sju uddar, en för varje världsdel. Kvinnan är klädd på klassiskt romerskt vis och vid fötterna sticker en brusten kedja fram.

Nu gäller det att skrapa ihop pengar till projektet. I Frankrike bildar Laboulaye stödorganisationen fransk-amerikanska unionen där han själv blir ordförande.

Samma dag som planerna på statyn avslöjas sätter insamlingskampanjen i gång. Unionen anordnar bland annat välgörenhetsfester och säljer
små statyer av den blivande amerikanska nationalsymbolen.

Inget bidrag är för litet, och snart kan man påbörja arbetet. Statyn ska först tillverkas som byggsats i Paris och därefter skeppas till New York. Men innan bygget hinner börja avlider arkitekten Viollet-le-Duc. Bartholdi är i desperat behov av en man som kan konstruera den bärande stommen.

Läs även: Det glada 20-talet i USA

Som tur är har en ny stjärna tänts bland Frankrikes ingenjörer: Alexandre-Gustave Eiffel. Hans senaste verk är den enorma och banbrytande Garabitviadukten i järn, och år 1880 tackar han ja till att göra skelettet till Bartholdis staty.

Tillsammans med sina ingenjörer konstruerar Eiffel en lodrät ställning av järnbalkar som ska förankras i betong och bära det mesta av statyns vikt. Därefter bygger de ett gallerverk som kopparplåtarna ska fästas på.

Statyn börjar sakta men säkert resa sig över verkstaden mitt i Paris. Storstadens invånare kan följa arbetet dag för dag, och snart sticker statyn upp över Frankrikes platta huvudstad, hög som ett 14-våningshus.

Medan statyn skjuter i höjden i Paris uppstår problem på andra sidan Atlanten. Pengarna till sockeln tar slut och år 1885 avstannar bygget helt.

Många amerikaner har fortfarande svårt att förstå varför de ska spendera så mycket pengar på en skulptur gjord av fransmän. Byggandet kan inte fortsätta förrän man får in de 100 000 dollar, motsvarande drygt 14 miljoner kronor i dagens penningvärde, som fattas.

Privata initiativtagare börjar organisera insamlingar och efter några månader finns det tillräckligt med pengar för att fortsätta att bygga och färdigställa projektet.

Samtidigt har det franska fartyget Isère kommit till Bedloe's Island efter 26 hårda dagar ute på de böljande ­haven. Ombord finns 210 lådor med en gigantisk byggsats för Frihetsstatyn.

Den har demonterats vid verkstaden i Paris och delarna numrerats. Nu ska de sättas ihop i New York.

Först reser man skelettet. När statyns stomme är klar hänger arbetarna i långa rep medan de fäster kopparplåtarna. New York-borna följer intresserat arbetet tills den sista kopparplåten nitas fast på statyns högra häl den 23 oktober 1886. Frihetsstatyn mäter nu 46 meter från fot till fackla och är högre än allt annat i New York.

Fem dagar senare är allt klart för den officiella invigningen av Frankrikes gåva till USA. Tusentals människor hyllar stadens och landets nya nationalsymbol. Bartholdi låter den franska flaggan falla och avtäcker statyns ansikte.