Empire State Building: Världens åttonde underverk

Hörnet av femte avenyn och 34:e gatan var fullt av nyfikna New York-bor denna majmorgon 1931.

De flesta av dem hade gått förbi regelbundet under det senaste året. Med nackarna långt bakåtböjda hade de kikat upp på arbetarna som balanserade på det tunna stålskelettet långt där uppe i diset.

Men denna dag var det på marken som saker och ting hände. Flera tusen åskådare hade kommit för att vara med om den officiella invigningen av Empire State Building, USA:s främsta byggnadsverk som hade skjutit i höjden på rekordtid, mitt under den värsta ekonomiska krisen i mannaminne.

Framför den förväntansfulla publiken stod en herre i grå kostym. Även om Al Smith hade stått inför stora folkmassor tidigare under sin tid som guvernör i delstaten New York och som presidentkandidat för demokraterna, var det något särskilt med just denna dag.

Tre år tidigare hade han förlorat presidentvalet till Herbert Hoover men i dag stod politikern som segrare. Stolt blickade han upp mot Empire States 102 våningar.

”Jag kommer nu att låta mina barnbarn klippa bandet som en symbol för att denna byggnad är ett monument till framtida generationer”, deklarerade Smith.

Klockan 11.29 klippte de två barnen det röda sidenbandet med en gyllene sax – och jublet bröt ut.

Nästan samtidigt, 33 mil söderut i Washington D.C., lämnade USA:s president Herbert Hoover sitt kabinettsmöte och satte sig vid ett bord med en elektrisk strömbrytare. Som avtalat tryckte han på knappen klockan 11.30, och ljusen tändes samtidigt i alla skyskrapans 6500 fönster.

Till ljudet av åskådarnas entusiastiska jubel tog Smith fram en silvernyckel och låste upp entrén.

Empire State Building förklarades öppnad. Det var ingen som tvivlade på att de just hade bevittnat en historisk händelse.

”Världens åttonde underverk”, som pressen hade döpt den himlasträvande byggnaden till, sände ut ett budskap om att inte ens bistra ekonomiska tider kunde knäcka USA.

Hotellet skulle jämnas med marken så att Raskob och Smith en gång för alla kunde vinna kapplöpningen mot himlen.

De skulle bygga världens högsta och vackraste skyskrapa – som ett monument över de båda männens framgång och som en säker investering när hyresintäkterna började strömma in. Multimiljonären John Raskob finansierade bygget och politikern Al Smith var projektets pr-man.

Redan innan den första tegelstenen var riven på Waldorf-Astoria, drog Al Smith igång uppmärksamheten kring projektet. På en presskonferens den 29 augusti 1930 tillkännagav han stolt att han och Raskob skulle ”bygga en 333 meter hög kontorsbyggnad med 80 våningar – världens högsta”.

Kampen om att bygga New Yorks högsta skyskrapa var stenhård, och Smith tonade medvetet ned höjden på den nya byggnaden.

Empire State Buildings verkliga höjd skulle än så länge förbli en hemlighet – så att ingen annan skulle bygga en högre skyskrapa. Dagen efter presskonferensen basunerade New York Times ut att ”Smith bygger världens högsta skyskrapa” med stora bokstäver på förstasidan.

Under månaderna som följde fyllde stadens journalister tidningarna med artiklar om den kommande skyskrapans storlek och skönhet. Med svepande gester berättade Smith att byggarbetet skulle bli banbrytande.

Han lovade att Empire State Building skulle växa fram i ett tempo som ingen trodde var möjligt. Skyskrapan skulle stå klar 20 månader senare, i maj 1931.

Pressen svalde vartenda ett av den karismatiske Smiths ord, och innan det första spadtaget hade tagits hade jour­nalisterna utropat Empire State Building till New Yorks framtida land­märke.

LÄS OCKSÅ: Frihetsstatyn – den ovälkomna franska gåvan

Waldorf-Astoria rivs av 600 man

Trots alla stora ord försenades projektet redan från början. Av hänsyn till stadens invånare hade New Yorks stadsförvaltning utfärdat ett förbud mot stora rivningsgrävskopor på Manhattan.

Tegelborgen Waldorf-Astoria fick därför rivas för hand. Med släggor och kofötter plockade 600 man bort sten för sten.

Till och med om nätterna genljöd den strålkastarupplysta byggarbetsplatsen av borrar och hammarslag.

Medan arbetarna slet i skift höll Al Smith långa möten om tidsplanen med sina ingenjörer och entreprenörer.

För att vinna tid bestämde Smith att utgrävningen av grunden skulle påbörjas innan tomten var helt röjd. Så snart arbetarna hade forslat bort en del av hotellet från tomten, ryckte mark- och betongarbetarna in.

Medan rivningsarbetarna raserade resterna av Waldorf-Astoria kunde de bara några meter längre bort se hur mark- och betongarbetarna sprängde sig ned i Manhattans granitberggrund.

Beväpnade med tryckluftsborr gjorde de stora hål i berggrunden och fyllde dem med dynamit.

En arbetare i en liten grävmaskin täckte sedan hålen med tunga mattor av sammanflätat stål. Mattorna hindrade bergssplitter från att flyga ut på femte avenyn, men hjälpte ingalunda mot larmet på byggarbetsplatsen.

I flera månader fick grannarna intill leva med oväsen från tryckluftsborrar och tunga lastbilar som var fjärde minut körde upp längs rampen från bygg­arbetsplatsen.

Efter fem månaders arbete lastades det 28 529:e och sista lasset med bråte, granit och jord på en lastbil. Den kördes sedan till New Yorks hamn där man dumpade lasset på en pråm som tippade allt 30 kilometer ut i vattnet.

Empire State Building anländer som byggsats

I mars 1930 var Waldorf-Astoria borta och arbetarna hade grävt sig tolv meter ned till berggrunden och gjutit 210 betongfundament som skulle bära upp Empire State Building. Nu var det dags att bygga sig uppåt.

Lastbilarna rullade snart in på Manhattan med byggmaterial. Samtliga delar till byggnaden hade redan hos leverantören märks med en kod som markerade delarnas placering i byggnaden. De var också förtryckta med numret på den kran som skulle hissa upp dem.

Som en gigantisk byggsats anlände byggmateria­let till byggarbetsplatsen. Allt levererades efter ett strikt körschema av ett ändlöst antal lastbilar.

Inne på själva byggarbetsplatsen var arbetet minst lika minutiöst planerat. Som ett första steg hade arbetarna fäst 210 lodräta stålbågar i betongfundamenten.

I rasande tempo sattes de nu ihop med flera hundra vågräta stålbalkar i ett galler som växte sig allt högre.­ Bara 80 timmar efter att balkarna hade lämnat masugnarna i Pennsylvanias­ stålverk, satt de på plats i Empire State Building.

”När allt flöt perfekt kunde vi bygga 14,5 våningar på tio dagar. Stål, cement, tegelsten, allt. Byggandet liknade ett enda långt löpande band där det var monteringsbandet som rörde sig och den färdiga produkten som förblev stående”, förklarade en av arkitekterna.

Glödande stål flyger genom luften

Med kranar placerades de vågräta stålbalkarna på de lodräta, och balkarna fästes ihop med stålnitar.

”Nitgubbarna” var skyskrapans mest sammansvetsade gäng. De tränade i timmar nere på marken för att hitta det perfekta sättet att fästa stålnitarna snabbt och effektivt. Och arbetslaget på Empire State var det bästa i hela USA.

Den så kallade kastaren värmde upp niten i ett glödbäcken tills den var rödglödgad.

Han plockade upp niten med en meterlång tång, och i en enda rörelse svingade han med ett underhands­kast upp niten till fångaren, som på stålskelettet 25 meter upp i luften tog emot niten i en tennhink och därefter stack in den varma, mjuka niten i det avsedda hålet.

Den tredje arbetaren, hållaren, pressade med all sin kraft på mot den ena sidan av nitens huvud, medan pistolmannen hamrade den spetsiga änden platt med en tryckluftshammare.

Under pressningen svalnade niten, utvidgade sig och smälte i det närmaste ihop med byggnaden. De bästa nitlagen kunde fästa över 500 nitar på en åtta timmars arbetsdag, mer än en nit i minuten, och deras tempo styrde hur snabbt arbetet fortskred.

De största problemen med att hålla tidsschemat uppstod inte på byggarbetsplatsen, utan hos leverantörerna som inte hängde med i det uppskruvade tempot.

När ett amerikanskt marmorbrott inte­ kunde leverera i tid bröt Al Smith kontraktet på en gång, köpte ett helt marmorbrott i Tyskland och ”grävde­ ut skiten tonvis”, som han uttryckte sig.

Arbetarna blev New Yorks stjärnor

Den snabbt växande skyskrapan väckte uppseende bland New York-borna. Men sedan Smith stolt hade berättat om sina­ planer hade århundradets värsta finanskris drabbat USA.

Efter kraschen på Wall Street år 1929 hade världsekonomin kollapsat och nu inleddes en tid med djup depression och arbetslöshet.

För de fattiga New York-borna var byggarbetet en välkommen gratisföreställning. Med vördnad iakttog de stålarbetarna, som med dödsförakt kröp runt på stålskelettet – bokstavligt talat på randen till avgrunden, med flera hundra meter till marken.

Arbetarna balanserade de flera ton tunga stålbalkarna på plats med milli­meterprecision: ”Likt spindlar spann de en väv av stål med himlen som bakgrund”, skrev tidskriften The New Yorker. Och trots att de jobbade så snabbt var arbetarna nästan helt förskonade från olyckor.

För att undvika att arbetare gjorde fel och för att slippa olyckor på grund av trötthet, hade man förkortat arbetsdagen från de normala tio timmarna till åtta, och med bara fem dagars arbetsvecka.

Ett säkerhetsnät, som skulle fånga upp fallande arbetare och material, spändes upp under de våningar där arbetarna befann sig.

Nätet skyddade samtidigt Al Smith och John Raskob från att behöva betala ut ersättning till arbetare som skadade sig eller till förbipasserande på gatan som träffats av fallande materiel.

Sammanlagt omkom fem arbetare under arbetet och av dem var det bara en som föll från en byggnadsställning.

VIDEO: Se arbetarna slita på de svindlande höjderna

En man blev överkörd av en lastbil när Waldorf-Astoria revs; en tredje omkom vid sprängningarna av granitgrunden; den fjärde föll ned i ett hisschakt och den femte träffades av en arbetshiss när han stack in huvudet i hisschaktet för att titta efter hissen.

Om Smith och Raskob sparade pengar på skadestånd, lade de desto mer pengar på arbetarnas välbefinnande.

Byggherrarna såg till att locka till sig den bästa och snabbaste arbetskraften genom att betala arbetarna på Empire State Building upp till 15 dollar om dagen – fyra gånger mer än på andra byggarbetsplatser i New York.

Med en sagolik utsikt över miljonstaden kunde de uppskattade arbetarna inta sin lunch på en av byggnadens fem cafeterior på 3:e, 9:e, 24:e, 47:e och 64:e våningen.

Samtidigt sprang vattenpojkar runt på stålskelettet med vatten till arbetarna. Bara kostnaden för detta arrangemang uppgick till 25 000 dollar, men å andra sidan slapp arbetarna långa turer ned efter vatten, något som kunde ha försenat bygget.

Byggnaden som kostat 41 miljoner dollar (ca 600 miljoner i dag) stod tom, och sarkastiskt döpte New York-borna skyskrapan till Empty State Building.

Al Smith lät dock lamporna i byggnaden vara tända dygnet runt för att lokalerna inte skulle se tomma ut och snart fylldes faktiskt den enorma marmorlobbyn av förväntansfulla människor.

New York-borna strömmade nämligen till för att få åka hiss upp till utsiktsdäcket. Under 1931 plockade nära en miljon personer upp en dollar ur fickan för att få åka med de 70 sekunder det tog för hissen att komma upp till 86:e våningen och få titta ut över Manhattan.

Intäkterna från utsiktsdäcket räddade Raskob och Smith från konkurs, och Empire State Building blev en konkret symbol för att New York hade blivit världens ledande storstad.