Eiffeltornet – hånat och bespottat

Konstnärseliten är inte ensam om att fördöma ingenjören Gustave Eiffels torn. Åtskilliga andra intellektuella stämmer in i kören av missnöjda röster.

”Ett deformerat gymnastikredskap av järn” kallar somliga Eiffeltornet, trots att det ännu inte lämnat ritbordet.

Andra kallar det för ”en tingel-tangel-version av Notre-Dame”. Bland invånarna i Paris fruktar man att tornet ska vältas av vinden och krossa oskyldiga förbipasserande.

De kritiska rösterna är inte Gustave Eiffels enda huvudvärk.

Bygget riskerar att ruinera honom, och han är fortfarande inte säker på att tornet kan stå emot de enorma krafter som vinden kommer att utsätta världens högsta byggnad för.

Det enda han kan göra är att tro på sin egen förmåga, för han har redan skrivit under kontraktet och därmed dragit på sig kostnader motsvarande mer än 150 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Eiffeltornet skulle visa britterna

Historien om Eiffeltornet tog sin början drygt hundra år tidigare, när det engelska Society of Arts 1761 arrangerade en utställning i London.

Samfundet delade ut priser till särskilt avancerade maskiner, och idén om en utställning av det allra ­yppersta som industrisamhället kunde prestera, väckte genast uppseende.

Industrialiseringen var i full gång ö­ver­allt i Europa, och tekniska nyskapelser möttes med stort intresse.

Frankrike tog därför upp idén och höll sin första utställning 1798 – därmed var kapplöpningen mellan fransmän och britter i full gång: nu gällde det att arrangera den mest spektakulära utställningen.

År 1851 skulle London stå värd för den första världsutställningen.

Britterna tog värdskapet på stort allvar och förkunnade att utställningen skulle pågå i sex må­nader, och uppförde den pampiga byggnaden Crystal Palace, som blev känd i hela världen.

Den 70 000 kvadratmeter stora hallen byggdes i glas och gjutjärn och fick publiken att gapa. Mästerverket förevigades på otaliga vykort och bekräftade Storbritanniens position som världens ledande industrination.

Succén för Crystal Palace gjorde fransmännen extra angelägna om att överträffa sina ständiga rivaler, när Paris fick värdskapet för världsutställningen 1889.

Att den dessutom skulle sammanfalla med firandet av inledningen på den franska revolutionen – hundraårs­jubileet för stormningen av Bastiljen – gjorde att fransmännen fick om möjligt ännu större ambitioner.

Den franska organisationskommittén utlyste en arkitekttävling om ett torn, som skulle få Crystal Palace att blekna samt vara hela trehundra meter högt.

Kommittén fick 107 förslag av vitt skilda karaktär: Ett torn skulle fungera som en jättelik sprinkleranläggning, som skulle kunna aktiveras, i händelse att sommaren 1889 skulle bli ovanligt torr; ett annat förslag var att konstruera en gigantisk giljotin till minne av avrättningen av den franske kungen under revolutionen.

Även förslag om att bygga ett torn av trä och tegel lämnades in, men Gustave Eiffels järntorn föll kommittén på läppen, och i januari 1887 korades det till vinnare av tävlingen.

Succé eller konkurs väntade för Eiffel

Som pris mottog Eiffel 1,5 miljoner franc för att täcka en del av de 3,16 miljoner franc (cirka 97 miljoner kronor i dagens penningvärde), som han bedömde att bygget skulle kosta.

De resterande 1,6 miljonerna fick han skaka fram själv. I gengäld skulle alla entréintäk­ter tillfalla honom de kommande tjugo åren.

Varje gång en utländsk turist eller nyfiken fransman fick lust att se Paris från ovan skulle hela biljettintäkten tillfalla Gustave Eiffel personligen.

Om tornets popularitet skulle bli stor nog för att täcka hans utlägg gick inte att förutspå.

För egen del var han inte säker och försökte förgäves få fler bygguppgifter i samband med världsutställningen, så att han skulle vara garanterad ytterligare intäkter.

I stället bildade han ett nytt bolag, som börsintroducerades i juni och skyddade Eiffel mot konkurs, om allt skulle gå åt skogen.

Ak­ti­er­na var populära, och därmed kunde han andas ut och kasta sig över bygget, som var ett projekt av gigantiska proportioner, för så högt hade ingen byggt tidigare.

Världens då högsta byggnad, obelisken Washington Monument, är 169 meter hög och därmed endast hälften så hög som Eiffels torn skulle bli.

Byggherren var emellertid väl rustad för uppgiften. Gustave Eiffel var berömd för sina stabila järnvägsbroar och viadukter.

Han förfogade dessutom över verkstäder i Levallois-Perret endast sex kilometer utanför Paris.

Där arbetade ingenjören Maurice Koechlin, som hade gjort den första skissen av Eiffeltornet och övertalat sin chef att skicka in förslaget till utställningskommittén.

Tillsammans med ingenjören Émile Nou­guier och arkitekten Stephen Sauvestre gjorde Koechlin hela 5300 planritningar till bygget.

”Vi gjorde ritningar för varje del och räknade ut exakt var hålen till de nitar som skulle foga ihop delarna skulle placeras. Placeringen av vartenda hål var uträknad med en tiondedels millimeters precision”, skröt Eiffel senare.

Den 28 januari 1887 satte arbetarna igång på utställningsområdet, som låg på det så kallade Marsfältet längs Seines vänstra strand.

Eftersom tornet var världs­utställningens huvudattraktion hade arrangörerna bestämt att det skulle stå vid ingången.

Grävde sig in under Seine

För att se till att tornet stod stabilt – och inte en vacker dag skulle börja luta som det lutande tornet i Pisa – behövde man gräva fyra stora gropar och fylla dem med betong.

Att gjuta fundamenten för de båda benen längst bort från flodens mjuka strand vållade inga problem. Där var marken fast, och det räckte med ett två meter tjockt fundament.

Tornets andra ben skulle emellertid komma att stå så nära Seine att fundamentet skulle sträcka sig in under flodbädden.

För att vatten inte skulle sippra in under grävarbetet använde Eiffel kas­suner, som omslöt arbetarna medan de grävde.

Genom att hålla övertryck i kas­sunerna såg man till att vatten inte trängde upp underifrån medan arbetarna befann sig i dem. Innan männen kunde börja arbeta om dagarna var de tvungna att passera genom en luftsluss.

Den berömde kemisten, meteorologen och ballongskepparen Gaston Tissandier fick i maj 1887 lov att följa med ner i de klaustrofobiska kassunerna och kunde berätta att arbetarna tog sig ner i djupet via en järnstege:

”När man kommer in i kammaren, och dörren stängs, pressas luften samman. Det ger upphov till en märklig känsla i trumhinnan, en känsla som man kan bli av med igen genom att utföra den enkla handlingen att svälja.”

Full av beundran beskrev Tissandier hur arbetarna i skenet från moderna elektriska lampor fyllde den ena hinken efter den andra med jord.

Till slut hällde de betong i gropen. ”En enorm massa av orubblig soliditet”, slog Tissandier fast.

Fundamentet stod färdigt efter fem månader, och då kunde nästa steg i processen inledas.

Ovanpå betongen placerade Eiffel sexton enorma block av kalksten – fyra för vart och ett av tornets ben.

Stenarna höggs till, så att de lutade svagt inåt mot mittpunkten mellan de fyra benen. Därefter borrade arbetarna ner två bultar i stenarna.

Bultarna, som var tio centimeter i diameter och 7,8 meter långa, skulle hålla tornets ben på plats under byggets första, svåra fas.

Uppförandet av Eiffeltornet vållade oro

Den 1 juli 1887 stod fundamentet klart, och arbetarna började sätta ihop det jättelika pussel, som skulle bli tornets ben. I gryningen varje morgon anlände vagnar med fackverk tillverkade på Eiffels fabrik.

Dag för dag växte benen i en 54 grader brant vinkel från sandstensklumparna – och det såg ut som om det bara var en fråga om tid, innan tyngden skulle få dem att trilla framåt och krossa arbetarna på byggarbetsplatsen.

Oroliga Parisbor vred sina händer, och en matematikprofessor räknade ut att tornet skulle rasa.

Professorn hävdade att 228 meter skulle vara den maximala höjd som konstruktionen skulle kunna nå.

I början av 1888 befann de fyra benen sig så nära varandra att arbetarna snart skulle kunna börja konstruera tornets nedersta plattform.

För att stödja benen och förbereda arbetet med plattformen lät Eiffel bygga en byggnadsställning av trä.

Synen gjorde stadens invånare skräckslagna.

”Tornet sjunker!”, basunerade en rub­rik i tidningen Le Matin ut, och tid­ningens ledarskribent krävde att bygget genast skulle avbrytas, och att det som redan uppförts skulle rivas.

Utåt visade Eiffel inga tecken på oro, men innerst inne var även han bekymrad, för nu väntade en svår uppgift: för att tornet inte skulle bli snett var det viktigt att alla fyra benen var lika höga och hade exakt samma lutning.

Efter några oroliga månader kunde ­Eiffel och hans ingenjörer den 26 mars 1888 konstatera att plattformen var fullständigt vågrät.

”Förenade av ett bälte av balkar bil­dade benen en bred plattform. Blotta åsynen räckte för att sopa undan all rädsla för att tornet skulle välta. Vi behövde nu inte längre oroa oss för risken för större olyckor, och de mindre missöden som kanske skulle komma att inträffa skulle inte kunna förhindra att bygget slutfördes”, skrev Gustave Eiffel lättad om det avgörande ögonblicket.

Bygget drabbades av strejk

Omkring 130 man arbetade varje dag på byggarbetsplatsen, och allt skedde i det närmaste som vid ett löpande band. Byggets snabba framsteg väckte beundran.

”Trots snön och det osedvanligt kalla vädret denna vinter har arbetarna på ­Eiffeltornet inte avbrutit arbetet. Tornet har nu nått sextio meter”, skrev en journalist från veckotidningen L’Illustration i mars 1888. Berömmet till arbetarna var befogat, för de slet och släpade elva timmar i sträck.

Så snart tornets första plattform stod färdig öppnade Eiffel en matsal där, så att arbetarna kunde äta lunch skyddade från de iskalla vindarna.

Maten var av god kvalitet och dessutom tjugo procent billigare än i resten av Paris.

Prisskillnaden betalades av Eiffel, som på så sätt såg till att arbetarna inte slösade tid på att klättra de 317 stegen ner från tornet och därefter ge sig ut i staden för att äta lunch.

Maten räckte emellertid inte för att göra arbetarna nöjda.

De ville även ha mer betalt. Konstruktionen skedde nu högt ovanför marken, och arbetarna krävde att få risktillägg.

Eiffel ansåg inte att höjden skulle ha någon inverkan på lönen.

”För en riktig byggarbetare finns ingen yrsel. Faran vid en arbetsplatsolycka är densamma – om ett fall sker från fyrtio eller trehundra meters höjd är resultatet detsamma, en säker död”, argumenterade han.

I september 1888 gick arbetarna därför ut i strejk, och tre dagar senare fick Eiffel gå med på att gradvis höja lönen med 0,05 franc i månaden, tills en maxi­mal höjning av 0,20 franc nåtts.

Snart ljöd klangen av hammare på nytt högt ovanför Marsfältet.

Friden varade dock bara till december, när taket för lönehöjningen närmade sig. Ännu en gång lade Eiffels anställda ner arbetet, men den här gången gav han inte med sig.

Alla arbetare som lovade att fortsätta arbeta tills tornet stod klart skulle få en engångssumma av hundra franc, förkunnade han.

De som inte kom till arbetet dagen därpå skulle avskedas, och nya arbetare skulle kallas in. De allra flesta dök upp, och resten ersattes snabbt.

Nyfikna strömmade till Eiffeltornet

Arbetet fortsatte, och i januari 1889 kunde förbipasserande inte längre följa med i byggets framsteg, för tornet var nu mer än 250 meter högt.

Bortsett från klangen av hammare och ångkranarnas väsande var de enda spåren av aktivitet röken från arbetarnas ässjor – samt regnet av gnistor, när tunga släggor slog mot de glödheta nitar som fogade samman byggelementen.

Den 24 februari 1889 var den tredje platt­formen klar. Nu saknades endast de sis­ta tjugofyra meterna. Den 31 mars, en klar och kall vårdag, nådde tor­net sina trehundra meter.

Gustave Eif­fel hissade själv Trikoloren i tornets topp. Han var även den förste som skrev i gästboken, när tornet två och en halv må­nad senare öppnades för allmänheten.

”Tio minuter i tolv, den 15 maj 1889. Tornet är äntligen öppet för allmänhe­ten”, skrev han.

Flera tusen besökare betalade en franc för att gå upp till den första platt­formen. De som vågade sig ännu hög­re upp fick betala två franc.

Ar­­betet med att göra tornet helt klart till världsutställningen fortsatte, till exempel skulle en hiss installeras och golv läggas i de båda restaurangerna, baren och teatern högt ovanför hustaken i Paris.

Kritiker ville slippa se Eiffeltornet

Dittills hade bygget varit förskonat från allvarliga tillbud, men den 24 maj var olyckan framme. Byggnadsarbetaren Angelo Scagliotti omkom på byggarbetsplatsen.

Vad som egentligen hände är oklart, men han lämnade efter sig hustru och tre barn under fem år.

Eiffel betalade snabbt änkan 4 000 franc (motsvarande cirka 125 000 kronor i dagens penningvärde) för att slippa skadeståndsanspråk.

Olyckan till trots blev både världsutställningen och tornet en braksuccé. I det lilla programhäfte som besökare fick när de köpte biljett, hade Eiffel skrivit:

”Denna synnerligen komplexa utmaning, så fylld av faror och ovisshet, löstes till fransk industris stora heder”.

Pu­bli­ken höll med honom. Nästan två miljoner besökare betalade entré för att komma upp i Eiffeltornet under världsutställningen.

Nöjde de sig med utsikten från första plattformen kostade bil­jet­ten en franc.

Ville de se Paris från plattform två på 114 meters höjd, kostade det tre franc, och ville de ända upp var priset fem franc (150 kronor i dagens penningvärde).

På toppen ligger Gustave Eiffels hemliga rum

Intäkterna gjorde Gustave Eiffel sten­rik, men glädjen av att ha plattat till sina kritiker överträffade rikedomarna.

Författaren Guy de Maupassant, en av de fyrtiosju som 1887 hade protesterat mot tornet, förblev dock en inbiten motståndare.

Trots att han ända fram till sin död avskydde Eiffeltornet åt han varje dag lunch uppe i det.

”Restaurangens inre var en av de få platser där jag kunde få sitta i fred utan att faktiskt se tornet”, skrev han bittert i sina memoarer.