Brand och skandaler lade grunden för Big Ben

Den enorma slagklockan ser helt malplacerad ut i det enkla trästativet på den leriga gräsplanen invid Themsen. Regndropparna rinner nedför klockans blanka yta och det sjuder av aktivitet runtom stativet.

Året är 1857, och efter sjutton år av oavbrutet byggarbete håller hantverkarna nu på med de sista detaljerna på den nya parlamentsbyggnaden. Men tornet som klockan ska hänga i är bara halvfärdigt och till följd av förseningarna måste en klockare dra i ett rep varje heltimme för att få klockan att slå sina slag.

Denna oktobereftermiddag höjs klockans 610 kilo tunga järnhammare ännu en gång och faller tungt. En vacker ton, ett E, överröstar bullret från byggandet och klapprande hästhovar mot gatstenen. Nästa gång hammaren faller mot klockan hörs dock ett strävt, metalliskt ljud.

Chefen för klocktornsbygget, Edmund Denison, kommer rusande och efter en noggrann inspektion tvingas han konstatera att det värsta tänkbara har hänt. Klockan har spruckit. En ful, drygt meterlång spricka löper genom bronset. På tidningen The Times of London vet redaktören att sprickan inte bara är ett hårt slag för själva bygget. Dagen därpå skriver han i en artikel:

”Mr. Denison omhuldade klockan med samma ömhet som en far hyser för sin ende son. Det är inte svårt att föreställa sig hans sorg över dess för tidiga död.”

Strax därefter forslas klockan bort och slås i småbitar med en väldig järnkula. Den spruckna klockan är bara en av många motgångar och skandaler som drabbar byggandet av klocktornet, populärt kallat Big Ben. Storbritannien är världens enda supermakt och huvudstadens klocktorn ska förstås bli världens vackraste och mest imponerande. Men stora egon och hårda krav gör byggandet av murar, klocka och urverk till ett helvete.

Storbrand ger plats åt Big Ben

År 1834 hade Westminster Palace varit landets maktcentrum i mer än 800 år. Den 16 oktober eldar två funktionärer alltför ivrigt i parlamentsbyggnadens stora, centrala kamin för att bli av med ett stort lager gamla träpinnar. Hettan leder till en brand i skorstenarna och snart utvecklas det hela till ett eldhav som omfattar hela det stora regeringskvarteret.

Tusentals Londonbor samlas för att med en blandning av fasa och fascination beskåda katastrofen. Samtidigt är den kände arkitekten Charles Barry på väg till London i sin hästvagn. Han stannar till för att betrakta himlen som färgas blodröd av lågorna.

”Vilket tillfälle för en arkitekt”, utbrister Barry när han får veta att det är parlamentsbyggnaden som brinner.

Året därpå skickar 97 arkitekter in sina förslag till ett nytt parlament, och vinnaren blir den kände och populäre Barry. Hans ritningar föreställer ett vackert palats i nygotik, utan klocktorn.

Vilhelm IV:s representant lämnar in en protest och betonar att kungen vill att det nya parlamentet ska ”ha ett ädelt ur, ett urens konung, det största världen har skådat, och det ska kunna höras och synas över hela det pulserande London”.

Barry har ingen erfarenhet av klocktorn och beslutar därför år 1836 att låta sin assistent, Augustus Pugin, rita ett utsökt klocktorn.

Pugin gör sitt allra yttersta och ritar ett 96 meter högt torn med ett jättelikt urverk som ska driva meterlånga visare på fyra enorma urtavlor.

Timslagen ska slås på en 2,3 meter hög och 2,7 meter bred slagklocka, och kvartsslagen ska markeras med lätt igenkännbara melodier på mindre klockor. Men planerna på ett så dyrt klocktorn orsakar en intensiv offentlig debatt, där en uppjagad tidningsläsare hävdar att det inte finns någon anledning att spendera pengar på fyra tjusiga, tio meter breda urtavlor ”när nästan varenda människa redan har ett eget fickur”.

Trots all kritik börjar klocktornet byggas år 1843.

Uret på Big Ben skal gå uhyggelig præcist

Medan grunden gjuts utarbetar hovastronomen George Airy femton hårda krav som det enorma urverket måste uppfylla. Bland annat får det första timslaget på den stora klockan avvika med maximalt en sekund per timme, något som verkar vara helt orimligt för ett större urverk på 1800-talet.

Airy kräver också att uret ska kopplas till observatoriet i Greenwich via en telegrafkabel, så att de anställda uppe i Big Ben ska få veta exakt vad klockan är, två gånger per dygn, och därefter kontrollera så att urverket i parlamentet går precis rätt.

Medan Londons urmakare förbereder sina offerter lägger sig den unge Edmund Denison i projektet. Han är en blixtrande intelligent advokat och dessutom amatör-urmakare. Han har författat Encyclopædia Britannicas avsnitt om klockor och även gett ut en kritikerrosad bok i ämnet.

Denison, vars far är inflytelserik ledamot i parlamentet, insisterar på att bli Airys oavlönade domarkollega när urverket ska väljas ut. När byggkommissionen accepterar erbjudandet har ledamöterna ingen aning om att den kompromisslöse Denison kommer att lägga sig i precis allting och driva alla till vansinne.

Tre kända urmakare skickar in väl genomtänkta förslag till uret, men Airy och Denison är stenhårda:

”Inget av dem är bra nog”, konstaterar Denison iskallt. En urmakare får höra att hans konservativa förslag ”skulle kunna bli ett fint urverk på landsbygden” och en annan avvisas med skälet att priset på 3 373 pund är alltför högt.

Englands urmakare blir ursinniga över Denisons grova uttalanden och attackerar honom i pressen, men advokaten tar inte åt sig av kritiken utan ger igen:

”Engelska urmakare är den mest konservativa, enfaldiga och envisa av alla yrkesgrupper”, skriver han.

Som meddomare blir han dock tvungen att utse en vinnare i tävlingen. Den välkände Edward Dent får uppdraget att bygga uret – om han går med på Denisons förslag på förändringar.

Denison tar åt sig äran

Dent får ingen riktigt arbetsro; Denison klampar in hos urmakaren för jämnan för att personligen göra tekniska ändringar – och se till att hans, inte Dents, namn graveras in på underverket.

Denisons råd och synpunkter är inte bara ett uttryck för en ambitiös ung mans fåfänga – han är också intresserad av klockor och bidrar bland annat med att uppfinna det trearmade hämverket som gör att urverket klarar att uppfylla Airys stränga krav på precision.

Denison är så stolt över sin uppfinning att han ställer ut en nästan exakt kopia av det fem ton tunga urverket på Londonutställningen i Crystal Palace år 1851. Men klocktornet, som urverket ska placeras i, är kraftigt försenat och tidspressen ökar ytterligare när tornets arkitekt Augustus Pugin hamnar i en svår personlig kris.

”Jag har aldrig arbetat så hårt i hela mitt liv, som jag gjort för Mr. Barry. I morgon presenterar jag alla mina ritningar till hans klocktorn. Det är vackert, och jag är maskineriet i uret”, skriver Pugin i ett brev. Men arbetsbördan tar hårt på arkitektens psykiska hälsa.

I juni 1853 bryter han ihop och hamnar på mentalsjukhus, där han avlider tre månader senare.

Barry smusslar genast undan alla bevis för att Pugin är hjärnan bakom klocktornet, och erkänner aldrig arkitektens stora roll i tornbygget. Chefsarkitekten tänker fult nog själv roffa åt sig hela äran.

Klockan orsakar Big Ben-skador

Hovastronomen Airy testar och godkänner Dents och Denisons urverk år 1855. Nästa stora utmaning består i att utforma Storbritanniens största slagklocka. Denison, som inte har någon större erfarenhet av gjutningsarbete, lägger sig ännu en gång i processen och bestämmer själv de tekniska förutsättningarna:

Den stora klockan ska väga cirka 15 ton, gjutas av 22 delar koppar och sju delar tenn, och vara stämd i tonen E.

När den färdiga klockan är på plats vid bygget intill Themsen är både Denison och tidningsjournalisterna ivriga att få höra jätten ljuda för första gången.

På Denisons signal faller den 610 kilo tunga hammaren mot klockans glänsande yta. Ljudet är så kraftigt att åhörarna nästan slås omkull. En journalist från The Times skriver:

”Det var ett förfärligt, högtidligt och hjärtevärmande ljud på samma gång. Det får benen att skallra och märgen att dra ihop sig. Efter fem slag harmonierar svängningarna underbart. Vad kan vi göra annat än att gratulera Denison till triumfen?”

Journalisten hittar bara en sak att klaga över: ”Namnet, Big Ben, är förfärligt vulgärt”, fnyser han.

Ett år senare förbyts Denisons triumf i skandal när klockan rämnar. En ny klocka beställs genast från ett annat gjuteri, men den blir inte klar förrän i april 1858. Och när den andra Big Ben ska hissas på plats fortsätter farsen. Innerschaktet i klocktornet är för smalt, och klockan måste hissas upp liggande på sidan, vilket medför stora påfrestningar på metallen.

Till råga på eländet hängs klockan upp i ett alltför stelt stativ, vilket gör att hela tornet vibrerar oroväckande vid varje klockslag. Invigningen av urverket måste skjutas upp igen.

Tidningarna är inte sena att hänga ut den ansvarige.

”Mr. Denison har alltför ringa kunskaper om klockupphängning. Sedan tidernas begynnelse har inget urverk varit föremål för så många oenigheter och sammansvärjningar. Nu har vi väntat i femton år, och under den perioden har konstruktionen diskuterats fyra gånger i parlamentet, behandlats i rätten, lett till uppsägningar, namninsamlingar och otaliga intriger”, skriver The Times.

Denison och alla andra inblandade vet att de inte kan låta folket och byggkommissionen vänta längre. Big Ben hängs upp i ett nytt, mer flexibelt stativ och strax därefter får den sällskap av de fyra mindre klockorna.

Efter det hissas det fem ton tunga urverket upp på plats och kopplas ihop med visarna på tornets fyra jättelika urtavlor. Den 9 maj 1859 dras urverket upp för första gången och börjar ticka. Men det har inte kraft nog att dra runt de alltför tunga visarna.

Denison försöker rentvå sig i tidningarna. ”I all hemlighet ändrade Barry på visarna efter att jag hade godkänt dem”, skriver han.

Nya och lättare visare installeras, och den 7 september 1859 fungerar äntligen allt som det ska. Urverket tickar, tiden visas korrekt på alla fyra urtavlorna, Big Ben ringer pampigt och fyra mindre klockor klingar muntert vid varje kvartsslag.

Men parlamentet klagar:

”Vem har vi att tacka för de begravningstoner som ljuder varje timme? Det kan inte vara rätt att Huset och folket ska tvingas höra det förfärliga ljudet varenda timme”, fräser en politiker.

Klokken på Big Ben flækker igen

Denison hinner vara glad i tre veckor innan nästa katastrof drabbar Big Ben. Han kallas till tornet för att inspektera en massa märkliga bubblor som uppstått i bronsklockan, och han ser att även klocka nummer två har rämnat.

Den här gången finns det två långa sprickor.

The Times drar sig inte för att kalla händelsen en nationell katastrof.

”Vad ska vi ta oss till med klockan i Westminster? Det håller på att bli en allvarlig fråga som skadar hela landets anseende. Att gjuta en klocka är faktiskt bara en mekanisk utmaning”, skriver redaktören uppgivet och fortsätter: ”Varför kan vi inte klara sådant som vilket barbariskt land som helst kan?”

Medan tidningen klagar över rikets skadade anseende kokar Denison av ilska och kastar sig över klockgjutaren. ”Denna klocka var, likt många andra fina saker, ett utsökt bedrägeri. Alla hål fylldes som en rutten tand och målades över”, skriver han.

I en strid ström av brev fortsätter Denison att kritisera ”den enfaldige Barry” och nästan alla andra inblandade.

Till sist får The Times nog av hans hatiska utfall. ”Om Mr. Denison vill komma med en sansad och allvarligt menad åsikt i frågan ställer vi gärna våra spalter till förfogande.

Men så länge han fortsätter att kasta ur sig chockerande skällsord mot alla som inte dansar efter hans pipa, kommer vi att behandla honom som klockan – som något som ska monteras ned under tystnad”, skriver redaktören i sin kolumn.

Klockgjutaren lägger sten på börda när han stämmer Denison för förtal och vinner målet. Denison döms att dra tillbaka sitt påstående om bedrägeri och måste dessutom betala svindlande 800 pund i skadestånd till den förnärmade klockgjutaren.

Pengekassen klappes i for Big Ben

Denison bryr sig inte ett dugg om pengarna eller besväret. Enligt hans åsikt ska klockan plockas ned och gjutas om. Allt måste vara perfekt. Men andra tar sig för pannan och börjar leta efter mindre komplicerade lösningar på problemen.

Efter en grundlig genomgång föreslår hovastronomen Airy i april 1860 att klockan ska roteras 45 grader, så att sprickorna kommer bort från hammaren och utsätts för så få vibrationer som möjligt. Dessutom måste Denisons alltför tunga järnhammare bytas ut mot en lättare, tennbelagd slagmekanism som är mer skonsam mot klockan.

Som så ofta tidigare anser Denison att ett fult personangrepp är bästa försvar.

”Det här är inte första gången Airy har fattat förhastade och felaktiga beslut om förhållanden han inte har något praktiskt kunnande kring”, skriver han till parlamentets byggkommission.

Medan politikerna diskuterar vad som bör göras, rings timmarna in på den största kvartsklockan – under tre års tid.

Inte förrän 1863 beslutar parlamentets byggkommission att Airys rekommendationer ska förverkligas. Den 5 november 1863 kan folket i London plötsligt höra den stora klockans karaktäristiska klang över staden igen.

”Big Ben har fått tillbaka rösten!” skriver en liten Londontidning förtjust. Av rädsla för fler olyckor och fler fläckar på sitt anseende har Denison och Airy valt att inte markera klockans återkomst med någon form av festlighet.

London har världens bästa ur

Strax efter återinvigningen skriver Denison några sammanfattande rader i sin dagbok om Big Bens 25 år långa, besvärliga födelseprocess: ”Således har vi – tills vidare – fått en avslutning på historien om klocktornet som redan har överlevt tre urmakare, sin arkitekt och två byggkommissionärer.”

Charles Barry var en av dem som Denison nämnde – chefsarkitekten avled år 1860, tre år innan klockan Big Ben återinvigdes.

Denison fortsätter att försvara sig: ”Jag har ingen aning om vilka svårigheter som kan tänkas uppstå framöver.

Alltför många människor blev besvikna, led nederlag och blev uthängda på vägen mot målet (…) Men alla med ett sunt omdöme förstår att denna stora gjutjärnsmaskin, som ska kunna fungera i alla slags väder, håller tiden bättre än alla andra tornur i världen.

Och glöm aldrig att våra rivaler hävdade att detta var en omöjlig uppgift.”

Big Ben byggdes på brand och skandaler