Ett astrolabium var ett multiverktyg, som användes till diverse uppgifter som hade med himlakropparna att göra – bland annat astronomi och navigation.
Med hjälp av apparaten – som kan ses som en bärbar modell av himlen – gick det bland annat att avgöra vilken av jordens breddgrader man befann sig på, eller vad tiden var lokalt.
Det finns beskrivningar av en apparat som påminner om ett astrolabium hos antikens greker, men apparaten blev populär framför allt i 700-talets Mellanöstern.
Där vidareutvecklades den av arabiska vetenskapsmän, så att den kunde användas för att bland annat avgöra tidpunkterna för de fem dagliga bönerna och för att peka ut riktningen mot Mekka.
Se hur ett astrolabium fungerar:
Tidtagning började med att man pekade visaren mot solen.
Skivorna skulle passa med stjärnhimlen. Därför kunde de bytas ut, och samma skiva kunde inte användas i till exempel London och Paris.
En genomborrad skiva visar stjärnhimlen och solens årliga bana.
Under medeltiden kom apparaten tillbaka till Europa, där den blev populär som ett astrologiskt instrument.
Med hjälp av apparaten försökte européerna rådfråga stjärnorna för att välja rätt tidpunkt för att bland annat dra ut i krig eller göra viktiga affärer.
Astrolabiet ersattes under 1600-talet av mekaniska ur och sextanter för tidmätning och navigation.