NASA:s främsta experter kallades in till kontrollrummet i Houston, där de kämpade dag och natt för att få hem besättningen på Apollo 13.

© NASA
Teknik

Apollo 13: ”Houston, vi har ett problem”

Den 13 april 1970 slits den ena sidan av Apollo 13 sönder av en explosion. Rymdskeppet befinner sig mer än 300 000 km från jorden, på väg ut för att genomföra mänsklighetens tredje månlandning. Den ena av farkostens båda syrgastankar är borta, den andra läcker. Livsviktigt syre forsar ut i rymden. Läget verkar hopplöst för de tre astronauterna ombord, men NASA ger inte upp så lätt.

Det är showtime. Medan Apollo 13 ljudlöst glider genom rymden i cirka 5 000 km/tim är det bara astronauten Jack Swigert som sitter fastspänd i sin stol vid moderskeppets instrumentpanel.

Hans båda kolleger, Fred Haise och befälhavaren Jim Lovell, svävar omkring i rymdfarkosten med var sin kamera och leker filmfotografer. De sänder direkt till tv nere på jorden. Lovell filmar medan han rör sig genom den tunnel som förbinder kommandomodulen Odyssey med månlandaren Aquarius.

Plötsligt skakar rymdfarkosten till. Lovell hukar sig förskräckt. Den skojfriske Haise har utan förvarning öppnat ventilen som ska utjämna trycket mellan Aquarius och Odyssey. Det får alltid farkosten att skaka till, och Haises båda kolleger blir lika rädda varje gång.

Jätteroligt – tycker Haise. Lovell blir smått irriterad, men eftersom han är i direktsänd tv låter han bli att skälla på Haise.

Den 11 april 1970 sköts Apollo 13 planenligt upp från John F. Kennedy Space Center i Cape Canaveral i Florida.

© Scanpix/SPL

Den här gången är det på riktigt

”Vi får hjärtat i halsgropen varje gång han gör så där”, säger han till tittarna och avslutar strax därefter sändningen.

Några sekunder efter att kameran stängts av skakar rymdfarkosten kraftigt ytterligare en gång. Och Lovell kurar ihop sig igen.

Haise! Den här gången blir befälhavaren riktigt irriterad och sticker in huvudet till Haise i månlandaren Aquarius för att säga åt honom på skarpen. Men när han möter Haises blick förstår Lovell genast att han är oskyldig. Haise har inte glimten i ögonen – de är uppspärrade av skräck.

”Det var inte jag!” bedyrar han.

Skakningen var så kraftig att Haise inte bara kände utan rentav såg hur väggarna i tunneln rörde sig.

Borta i kommandomodulen är Swigert lika rädd. Han har hört en väldig smäll samtidigt med den kraftiga skakningen, och nu slingrar sig och studsar rymdfarkosten fram som ett flygplan vid kraftig turbulens. Två varningslampor har börjat blinka, och en larmsignal skär i besättningsmännens öron.

”Okej, Houston, vi har ett problem här!”, säger Swigert spontant till markkontrollen i Texas. Det är första gången han struntar i de fasta rutinerna för anrop.

”Detta är Houston. Var vänlig upprepa.”

Lovell hinner före Swigert:

”Houston, vi har fått ett problem”, upprepar han. Befälhavaren vet det inte själv, men hans rapport är en grov underdrift. Apollo 13 har inte bara ett problem, utan många.

I rymdfarkostens servicemodul har syretank 2 exploderat. Farkostens ena sida har slitits sönder och ut genom hålet forsar syret från syretank 1, som har sprungit läck.

Två bränsleceller är utslagna och den tredje börjar svikta. Rymdfarkostens raketmotor kommer knappast att kunna startas igen eftersom bränslecellerna måste ha syre för att generera raketbränsle, el och vatten. Apollo 13 har strandat i rymden.

Allra viktigast just nu är syret. Luften i kommandomodulen Odyssey – som tack och lov är hel – räcker till en timme och tre kvart. Därefter kommer de tre astronauterna att kvävas till döds. Ledningen i Houston måste komma på en lösning mycket snart – annars är det ute med Jim Lovell, Fred Haise och Jack Swigert.

Vakthavande tror knappt sina ögon

Det kan inte stämma! Det kan helt enkelt inte stämma, tänker Gene Kranz, vakthavande chef på kontrollcentret i Houston. Odysseys datorsystem sänder oavbrutet en mängd data ned till markkontrollen där medarbetarna i princip ser samma saker på sina skärmar som astronauterna ser på instrumentpanelen.

Men siffrorna som visar status för alla livsviktiga funktioner i rymdfarkosten är plötsligt alldeles uppåt väggarna. Enligt datorerna har en syretank och två bränsleceller slagits ut helt och den syretank som finns kvar i moderskeppet förlorar snabbt sitt tryck.

Så många fel på en gång har man aldrig någonsin sett i en rymdfarkost. Det är som att ­köra en nästan fabriksny bil till verkstaden för att byta olja och strax efteråt få ett telefonsamtal med besked om att däcken är nedslitna, bromsarna trasiga, kylaren färdig att bytas ut och alla fyra dörrarna på väg att lossna från gångjärnen. Det kan helt enkelt inte stämma!

Siffrorna måste vara felaktiga. Kranz bedömer att det är ett instrumentfel. Alla omkring honom i kontrollrummet håller med.

I Odyssey är astronauterna av en helt annan åsikt. De tror att rymdfarkosten träffats av en ­liten meteoroid. Det skulle kunna förklara smällen och den kraftiga skakningen. Men å andra sidan är det konstigt att Odyssey fortsätter att hoppa och snurra sig fram. Datorn borde ha stabiliserat farkosten för länge sedan.

Lovell följer sin pilotinstinkt, byter till manuell styrning och återfår kontrollen med stor möda – flera av styrraketerna är utslagna till följd av sviktande strömförsörjning. Men så snart han återgår till autopilot börjar skakningarna igen.

Det hela upprepas flera gånger. Till sist låter Lovell farkosten fortsätta på autopilot medan han svävar iväg för att titta ut genom fönstret. Han möts av en skrämmande syn: En ström av frusna kristaller väller ut från farkosten under stort tryck och fungerar som en jetstråle i miniatyr­format. Jim Lovell anropar Houston: ”Vi läcker någonting ut i rymden. Det är något slags gas”, säger han.

Rapporten orsakar ett tvärt kast i stämningen i kontrollcentret. Det är inget instrumentfel. Uppgifterna från datorerna är korrekta. Det är inget annat än Odysseys sista syrereserver som läcker ut i rymden!

Månlandaren används som livbåt

Ingen i markkontrollen behöver åta sig den tunga uppgiften att informera astronauterna om att de befinner sig i överhängande livsfara.

Jim Lovell är en erfaren astronaut som gjort tre rymdfärder tidigare. Han är fullt kapabel att avläsa sina instrument och inse vad den konstant sjunkande nålen på syremätaren betyder. Han vet bara inte hur lång tid det rör sig om.

Det vet Houston. En snabb uträkning visar att syret i Odyssey kommer att räcka i en timme och tre kvart. Innan dess måste någon komma med en idé som kan rädda astronauternas liv.

Som tur är finns det många kloka huvuden inom NASA, och före deadline är planen klar. Houston hinner bara inte förmedla den till ­astronauterna innan de själva kommer på samma idé.

Lovell tittar på Haise, som är pilot på månlandaren, och säger:

”Om vi ska komma hem måste vi använda oss av Aquarius.

Strax därefter kommer ordern från mark­kontrollen. Astronauterna ska stänga ned samtliga system i Odyssey och dra sig tillbaka till Aquarius, som ska fungera som livbåt. Månlandaren är konstruerad för att rymma två personer och förse dem med el och syre i 45 timmar.

Nu är de tre man i landningsmodulen, och det är 55 timmars resa till jorden. Houston har långtifrån löst problemet – bara vunnit värdefull tid. Nu kan experterna börja skissa på en plan.

Astronauterna i Apollo 13 var 355 000 kilometer från jorden när de blev strandsatta i den trånga farkosten ute i rymden.

© Getty Images

Odysseys raketmotor är död

Ett av de problem som analytikerna i NASA måste lösa är att raketmotorn i kommando­modulen Odyssey inte kan startas igen om det inte finns syre till bränslecellerna. I bästa fall skulle man kunna få ett kortvarigt och alldeles otillräckligt ”blås” med det bränsle som redan finns i bränsleslangarna.

Det enda som kan föra besättningen hemåt är raketmotorn på Aquarius. Den lilla månlandaren har bara bränsle för den korta resan från moderskeppet, ned på månen och tillbaka till moderskeppet igen.

Men eftersom Apollo 13 redan håller hög fart kan bränslet troligtvis räcka för att göra de kursändringar som krävs och få ytterligare fart på hela rymdfarkosten så att hemresan tar så lite tid som möjligt.

Under tidigare Apollo-färder, då astronauterna flugit över månen utan att landa på den, har NASA använt sig av en så kallad ”free return” – en ”gratis hemresa”. Genom att följa en bestämd kurs runt månens baksida kan rymdfarkosten utnyttja månens dragningskraft och låta sig slungas tillbaka mot jorden igen.

Problemet är att Apollo 13 håller kurs rakt mot månen – inte runt omkring den. För att få en ”free return” måste besättningsmännen genomföra en kursändring med hjälp av den lilla månlandarens ­raketmotor och ett antal jetmunstycken. Det är en enorm utmaning. Månlandaren är inte byggd för att manövreras medan den fortfarande sitter ihop med det stora moderskeppet.

Men även om allt går bra och man faktiskt lyckas föra rymdskeppet tillbaka till jorden, kommer besättningsmännen av allt att döma att ha kvävts till döds innan de når fram.

Riskerar att kvävas eller frysa ihjäl

I Houston stängs ett så kallat ”Tiger Team” av experter in i ett rum som de inte kommer att lämna på flera dygn. Här ska de tänka ut en plan för att minimera Apollo-besättningens förbrukning av el och vatten så att resurserna kan räcka hela vägen hem. Det verkar vara en alldeles omöjlig uppgift.

Mängden syre som astronauterna förbrukar kan man inte göra mycket åt. Teoretiskt sett är det syre som finns i rymdfarkostens atmosfär och i Aquarius tankar precis tillräckligt för en snabb hemresa. Men paradoxalt nog kommer astronauterna med största sannolikhet att dö ändå – kvävda av koldioxiden från sin egen utandningsluft.

I Aquarius luftreningssystem som ska rensa ut koldioxiden sitter två speciella filter som inte kommer att hålla hela vägen hem. I moderskeppets luftreningssystem finns ytterligare två filter, men de passar inte ihop med systemet i Aquarius och går därför inte att använda.

Som om inte detta var nog hotas besättningen av ännu ett livshotande problem: batterierna i Aquarius klarar inte att täcka ström­behovet. Det krävs nämligen mycket ström till den nu helt nedstängda Odyssey för att dess vitala elektriska system ska kunna väckas till liv igen precis innan rymdfarkosten kommer in i jord­atmosfären.

NASA lägger problemet i händerna på ett av sina mest lysande genier, John Aaron. Han ska beräkna elförbrukningen för varje enskilt instrument, sortera bort alla instrument som kan undvaras och göra upp en hållbar elbudget – om det nu alls är möjligt.

Aaron sätter igång direkt. Han letar upp alla elektriska funktioner som Aquarius kan klara sig utan, och ger order om att de ska stängas av. Halvmörkret sänker sig i astronauternas lilla räddningsfarkost och temperaturen sjunker snabbt. Samtidigt växer sig månen allt större utanför fönstret.

Astronauterna kan inte korrigera kursen

Några timmar efter explosionen på Apollo 13 har Houston bestämt sig. Astronauterna måste lägga om kursen så att de hamnar i en bana kring månen och får en ”free return”.

Aquarius raketmotor ska aktiveras under en kort stund, men först måste rymdfarkostens position justeras så att nosen pekar åt rätt håll. Och det är ingen lätt uppgift.

Syretank 1 har slutat läcka och rymdfarkosten rör sig åter stabilt, men den är fortfarande omgiven av molnet av frusna kristaller från syret som läckt ut. Kristallerna reflekterar sol-ljuset och gör att Jim Lovell inte kan se en enda stjärna som han kan ha som fixpunkt under den svåra manövern.

Befälhavaren startar raketmotorn för att flyga ut ur molnet, men det är omöjligt. Gravitationen från rymdfarkosten verkar starkare än jordens och månens, och molnet följer farkosten som om den vore en magnet.

Ett annat problem är att Aquarius uppför sig helt annorlunda än vad astronauterna vant sig vid under alla timmar av simulatorträning inför rymdfärden. Det är inte så konstigt, eftersom månlandaren nu har hela moderskeppet att släpa runt på.

Med hjälp av Aquarius små raketmunstycken och instruktioner från Houston – som följer alla manövrer via datorskärmarna – lyckas Lovell få in rymdfarkosten på någorlunda rätt kurs. Men den livsviktiga finjusteringen är omöjlig, och vid varje försök använder Lovell en del av det dyrbara bränsle som ska hjälpa dem att ta sig tillbaka till jorden.

Till sist ber Houston honom att sluta. Det finns inget annat att göra än att återgå till automatisk styrning, knappa in siffrorna för kursändringen i Aquarius navigeringsdator och hoppas på det bästa. Om datorn själv klarar finjusteringen är Apollo 13 på väg hem. Om inte ... Ingen vågar tänka den tanken till slut.

NASA:s superdatorer har räknat ut att Aquarius raketmotor ska vara i gång i precis 25 se­kunder med ett tryck på exakt 3 948 pounds (1 794,55 kg). Rymdfarkostens dator tar hand om alltihop. Astronauterna kan bara se på.

Klockan 02.43 den 14 april startar raketmotorn, och 25 sekunder senare tystnar den igen. Strax därefter kommer beskedet från Houston: Kursen är perfekt! Apollo 13 är på väg hem. Nu är frågan bara om astronauterna kommer att vara vid liv när de återvänder till jorden.

Astronauterna med det ombyggda luftreningsfiltret. Den grå lådan, hoplappad med silvertejp, räddade deras liv.

© NASA

Silvertejp och plast räddar liv

Ed Smylie har en fin titel – Chief of Crew Systems Division. Men trots titeln befinner han sig längst ned i NASA:s hierarki. Han är en av de tusentals problemlösare som gör rymdfärderna möjliga.

Och nu får han ansvaret för att lösa ett av Apollo 13:s mest akuta problem: att rena
luften i Aquarius innan besättningen dör av kol­dioxidförgiftning.

Både Odyssey och Aquarius är försedda med luftreningsfilter, men i Aquarius finns inte tillräckligt med filter för den långa hemresan. Därför måste filtren från kommandomodulen användas i Aquarius. Luftfiltren i Aquarius är emellertid runda, och de i Odyssey är fyrkantiga, och därför kan filtren från kommandomodulen inte flyttas rakt över till månlandaren.

Smylies uppgift är att bygga ett mellanstycke så att Odysseys filter ska kunna användas i Aquarius. Detta är i sig ingen konst för Smylie – problemet är att adaptern måste byggas av saker som finns i rymdfarkosten, så att astronauterna kan bygga enligt hans instruktioner.

Som tur är har NASA full kontroll på materia­let ombord. Smylie har fått en inventarielista över ­alla saker som finns i rymdskeppet. Han och hans team går minutiöst igenom listan för att hitta användbara material.

Till sin stora glädje konstaterar Smylie att den ganska torftigt utrustade verktygslådan i Apollo 13 innehåller mirakeluppfinningen silvertejp. Med silvertejp och lite kreativitet kan man komma långt.

Smylie blir ännu gladare när han upptäcker några meter plastslang i inventarielistan. Men han behöver också några bitar vanlig mjuk plast, och det finns inte på listan som han lusläser i flera timmar. Plötsligt fastnar blicken på ordet ”rymddräkter”.

Det är väl inte så att dräkterna ligger förpackade i ... plast? Jodå, det gör de, får han veta via telefon.

Nu saknar Smylie bara två uppsättningar filter av de sorter som sitter i Aquarius och Odyssey. Olyckligtvis har NASA inget av dem på lager. Smylie vet emellertid att man håller på att utrusta en ny Apollo-raket på Cape Canaveral i Florida, 140 mil från Houston.

Via telefon får han veta att moderskeppet har rätt sorts luftreningsfilter ombord. Smylie kräver att de omedelbart ska monteras ned och flygas till Houston. Sedan kan Smylie börja bygga adaptern.

Frivillig försökskanin

Prototypen till adaptern blir snabbt klar, men måste testas. Smylie beslutar att själv agera försökskanin. Han har tillgång till en trycktank där han kan återskapa exakt de förhållanden som finns ombord på Apollo 13.

Smylie installerar sig själv och sin uppfinning i tanken, som därefter pumpas full med dödlig koldioxid. Efter flera timmar i tanken kan Smylie konstatera att han fortfarande är vid liv och inte har några förgiftningssymtom. Adaptern fungerar!

Nu återstår bara att övertyga ledningen. ­Smylie ser det absurda i att astronauterna i världens mest högteknologiska rymdfarkost ska ­behöva räddas med hjälp av silvertejp och plastförpackningar.

Han är fruktansvärt nervös när han för första gången stiger in i NASA:s allra heligaste – kontrollrummet – för att presentera sin lösning. Men Smylie behövde inte vara rädd. Ledarna i kontrollcentret tar emot lösningen med förtjusning. De beordrar astronauterna att leta fram materialet i rymdfarkosten och börja bygga omedelbart.

Under en hel timme får astronauterna steg för steg-instruktioner från jorden i den troligen mest invecklade radiokommunikationen i NASA:s historia. Mängder av frågor och svar flyger genom rymden. ”Ska vi tejpa längs sidan?” hörs det från Apollo 13. ”Det beror på vad du menar med sidan”, svarar Houston.

Till slut lyckas de. Swigert kan med tydlig stolthet meddela jorden att adaptern är klar. Och snart kommer en ny glädjande rapport från Apollo 13. Mätaren visar att kol-dioxidhalten i luften har börjat minska. Ett enormt problem är därmed löst, tack vare Ed Smylie – och silvertejpen.

Så nära månen

Klockan 18.15 tisdagen den 14 april flyger Apollo 13 in bakom månen och tappar radiokontakten med Houston.

Jim Lovell är besviken; han tänker att detta är det närmaste han får komma månen, som han skulle ha promenerat på den här veckan. Nu blir det aldrig av. Även om han överlever den här resan är han för gammal för att göra några fler rymdfärder.

Månens baksida ligger i skugga, och under de första 20 minuterna förnimmer astronauterna bara en stor massa under sig. Men så kommer de ut i solljuset och möts av en fantastisk syn: månens trasiga landskap av berg, kratrar och ­raviner.

De tre astronauterna trängs kring ett av fönstren, tysta och tagna. Det går en stund innan de kommer på att de ska fotografera.

När resan runt månen är avklarad startar Lovell Aquarius raketmotor en kort stund för att ge rymdfarkosten extra fart. Allt går enligt ­planerna. Den cirka 380 000 kilometer långa hem­resan har börjat. Det är tänkt att rymdkapseln ska landa i Stilla havet strax efter middagstid på fredagen.

Astronauterna är så dödströtta att de knappt hänger ihop. Houston beordrar dem att turas om att sova, och att vila sig så mycket de kan. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns inte plats till att sova i Aquarius. De måste lägga sig i Odyssey där temperaturen nu är nere på cirka fem grader.

Ibland lyckas någon av astronauterna slumra till men han vaknar snart igen, skakande av köld. Det blir inte mer än två eller tre timmars sönderhackad sömn per dygn, och läkarna i Houston är oroliga. De följande dagarna kommer att bli en enda lång prövning för astronauterna i den trasiga lilla rymdfarkosten.

Ventilationen har stängts av och ett nytt problem har uppstått. Kylan medför att fukten i männens utandningsluft blir till vatten som rinner längs väggarna. Allt är råkallt och obehagligt, men allra värst är rädslan för att all fukt ska orsaka en katastrofal kortslutning i något viktigt elsystem.

Skadorna värre än man befarat

På fredag morgon är det dags. Apollo 13 susar mot jorden med cirka 11 500 km/h. Om några timmar kommer allting att vara över.

Astronauterna förbereder sig för att koppla loss först servicemodulen och därefter Aquarius. Endast kommandomodulen – själva rymdkapseln – kommer att finnas kvar när de tränger in i atmosfären.

Att koppla bort servicemodulen går helt enligt planerna, men blir ändå en chock för astronauterna. Lovell svävar fram till ett av fönstren för att kunna se att servicemodulen lossnar på rätt sätt och försvinner bort från kapseln som den ska.

När modulen långsamt glider förbi fönstret stirrar han mållös på skadornas omfattning. Han förmår inte säga ett ord. Servicemodulen är sönderfläkt längs hela sidan. Han ser rakt in på de förstörda kablarna och sprängda rören. Där syretank 2 satt finns bara ett stort hål, omgivet av söndertrasad metall.

Lovell är skakad. Han anade inte att rymdfarkosten hade så svåra skador. Och nu dyker nästa fasa upp: Mellan kommandomodulen och den förstörda servicemodulen sitter den värmesköld som ska skydda rymdkapselns botten mot de 2 700 graders värme som kommer att uppstå när kapseln flyger genom jordatmosfären.

Om skölden fått minsta lilla skada vid explosionen kommer de alla att brinna upp. Det är omöjligt att få reda på om skölden är hel. De kan bara fortsätta med landningsprocedurerna och hoppas på det bästa.

Klart för landning

Det är nu det ska ske. Astronauterna sitter fastspända i rymdkapseln, som på grund av jordens dragningskraft har accelererat till över 40 000 km/h. De har kopplat loss Aquarius, sin trygga livbåt, och de har lyckats få liv i kommandomodulens elektriska system. Nu kan de inte göra någonting mer.

Om ett ögonblick kommer radiokontakten med Houston att brytas under tre minuter när kapseln träder in i atmosfären. De har precis tid för en sista hälsning.

”Houston”, anropar Jack Swigert, ”vi vill tacka er allihop för det fina jobb ni har gjort.”

”Jag lovar er att det har varit ett rent nöje”, svarar Houston.

Sedan bryts kontakten. Utanför fönstren ser astronauterna en rödaktig färgskiftning medan deras vilda fart dramatiskt avtar, sekund för ­sekund. Männen känner inte själva inbromsningen, bara det ökande g-talet.

I Houston råder en spänd tystnad medan minuterna går. En, två, tre, fyra.

Odyssey, Houston är standby”, anropar kontrollcentret.

Inget svar och spänningen stiger. Femton sekunder går. Houston anropar men Odyssey svarar inte. Ytterligare 15 sekunder. Fortfarande inga livstecken. Ytterligare 30 sekunder.
Besättningen borde vara igenom nu, men radion­ är tyst. Männen i kontrollrummet tittar på varandra.

Odyssey, Houston är standby”, försöker de.

Det går tre sekunder, sedan svarar Jack ­Swigert med ett ”okej” från Odyssey. Det går en våg av lättnad och glädje genom kontrollrummet.

Drygt sju kilometer över havsytan hör astronauterna en liten duns när rymdkapselns fallskärmar vecklas ut. Mindre än två minuter senare landar de mjukt på Stilla havets vågor. Lovell känner en stöt och ser med tacksamhet på havsvattnet som kluckar mot fönstren.

”Killar, vi är hemma!” utbrister han.

Astronauterna flögs till Hawaii där de möttes av sina familjer och den amerikanske presidenten.

© NASA

Läs också:

Vetenskap

TOPP 5: Historiens häftigaste rymdexpeditioner

9 minuter
Sjöfart

Därför blev ubåtar atomdrivna

2 minuter
Vapen under andra världskriget

Kamikaze-fladdermöss skulle bomba Japan

6 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!