Ångmaskinen färgade världen svart

Newcomens maskin är den första av en rad uppfinningar som under 1700-talet tämjer ångan och omsätter den till krafter som kan användas i människans tjänst. I och med ingenjören James Watts effektivisering av Newcomens ångmaskin år 1769 har man banat väg för de industrimaskiner som under loppet av hundra år revolutionerar inte bara England, utan hela världen.

Ångan förvandlar samhällen på landsbygden till företagsamma industristäder och gör det möjligt för människor och varor att korsa kontinenter och världshav i en hastighet som ingen tidigare kunnat drömma om. Den industriella revolutionen visar sig dock snart ha ett oförutsett pris, som än i dag plågar vår planet.

Ångmaskinerna frambringade inte bara energi, utan släppte även ut giftig, svavelhaltig rök till följd av förbränningen av kopiösa mängder kol. Sjukdomar, död och naturförstöring följde i den ångdrivna industrialiseringens spår och stakade ut kursen för de därpå följande 250 årens massiva luftföroreningar och vår tids klimatkris.

Manchester blev världens skorsten

Engelsmännen var först med att använda ånga i vardagen. Ledarställningen berodde inte bara på att öriket var ångmaskinens hemland. England var redan delvis industrialiserat i och med att fabriker drivna av vattenkraft producerade stora mängder tyg, en av den tidens viktigaste handelsvaror.

Produktionen av tyg och andra varor skedde huvudsakligen i de stora städerna. London industrialiserades tidigt, men de flesta fabrikerna fanns i nordengelska städer som Leeds, Sheffield och framför allt Manchester, som på rekordtid blev landets ledande industristad och därmed visade vägen för övriga världen.

Redan under senmedeltiden hade Manchester utvecklats till ett centrum för framställning av yllevaror och linne. Textilproduktionen skedde först hos vävare i hemmen, och från 1700-talet på fabriker med maskiner drivna av vattenkraft. På 1780-talet fick emellertid ett av stadens bomullsspinnerier den första ångdrivna vävstolen, och sedan gick utvecklingen i expressfart.

Redan år 1816 fanns det 86 bomullsfabriker i Manchester och förorten Salford. År 1825 hade antalet ökat till 104 fabriker, medan totalt 110 ångmaskiner drev stadens industrier. Antalet bara ökade, för ångdriften effektiviserade produktionen i förbluffande hög grad.

”I en enda byggnad kan man se en ångmaskin på 100 hästkrafter, samma styrka som 880 man besitter, driva 50 000 sländor. Fabrikationen kräver 750 man, men maskinerna producerar lika mycket garn som det tidigare hade behövts 200 000 människor för”, skrev den samtida tidningsredaktören Edward Baines.

Produktiviteten märktes dock även på andra sätt. Varje dag och vid alla tidpunkter på året var Manchester insvept i ett moln av tjock, svart rök. Omkring år 1840 pumpade 500 industriskorstenar ut kvävande rök över Manchester. Därtill kom tusentals skorstenar från privata hem, där man också eldade med kol.

”Åsynen av den blygrå himlen, färgad av tusentals ständigt rykande skorstenar, undanröjer för den tillresande alla tvivel om att han närmar sig industrins centrum i norr”, skrev journalisten Angus Reach omkring år 1850.

Billigt kol drev på utvecklingen

Ångmaskinernas mirakel baserades på kol från marken. Bränslet kommer från växter som för omkring 300 miljoner år sedan växte i sanka skogsområden. När växterna dog sjönk de till bottnen och täcktes därefter av jord och stenar, vilket utsatte dem för tryck. Så bildades kolet.

Som bränsle är kol fantastiskt, eftersom det har högt värmevärde och finns i stora mängder nere i marken. Det billiga bränslet är emellertid en hälso- och klimatmässig mardröm. Vid förbränning bildas koldioxid, som i atmosfären ”fångar” en del av den solenergi som jorden annars hade reflekterat ut i rymden. På så vis uppstår den så kallade växthuseffekten, som i dag utgör det största hotet mot vårt klimat.

Under förbränningen bildar dessutom svavlet i kolet svaveldioxid, som faller ner som surt regn. Slutligen innehåller askan från kolet tungmetaller som kadmium och kvicksilver. Det var dessa gifter som Manchesters tusentals skorstenar på 1800-talet dagligen vräkte ut över staden och upplandet.

Mellan åren 1811 och 1875 blev industristadens kolförbrukning 30 gånger högre, tills man var uppe i en årsförbrukning om tre miljoner ton. Samtidigt ökade antalet industriskorstenar från 500 år 1840 till 1 200 ett halvt århundrade senare. Redan på 1840-talet fick åsynen av Manchester den franske politikern Léon Faucher att jämföra staden med en aktiv vulkan, medan en brittisk officer kallade den ”helvetets port”.

Det blev bara värre. År 1888 skrev en invånare i Manchester: ”I det här kvarteret är luften så tjock av rök att det inte går att se ett föremål som befinner sig längre än några hundra meter bort. När det gäller solsken så har jag bott här i tio år och aldrig sett någonting som skulle kunna kallas strålande solsken.”

Inte nog med att röken stängde ute ljuset i de brittiska industristäderna. Den var också full av aska, som föll ner och lade sig som ett täcke över växter, djur och människor.

”Jag har aldrig tidigare besökt en plats där smutsen formligen hoppar upp och träffar en i ansiktet”, sa en utländsk besökare till diktaren Edward Carpenter efter en kort vistelse i industristaden Sheffield år 1890, där till och med gångvägarna täcktes av sot.

Växter och träd vissnade

Skadorna från röken kunde Manchesters invånare se med blotta ögat när de betraktade växter och djurliv. Bara mellan åren 1760 och 1830 hade staden växt från 17 000 till 180 000 invånare. För att göra det möjligt för arbetarna att uppleva naturen lät stadens styre tillsammans med en rad fabriksägare från år 1846 anlägga ett antal parker i Manchester och förorten Salford.

”De utgör veckans utflyktsmål för våra hårt arbetande fabriksarbetare och hantverkare och erbjuder en angenäm omväxling i form av gröna gräsmattor och skuggande träd utanför det rökiga Manchester”, stod det i en samtida guide.

Glädjen var emellertid kortvarig. Blommorna vissnade och träden blev sjuka. Inte ens de tåliga rododendronbuskarna klarade sig. Mot slutet av århundradet tvingades fabriksägaren Herbert Philips, som bekostade stadens första park, konstatera att inga träd kunde växa i Manchester.

”I de äldre parkerna finns det inte längre några träd. De har förstörts av svavelsyran från våra skorstenar”, skrev han.

I vissa delar av staden kunde inte ens gräset växa. Föroreningarna höll sig inte heller bara till staden. År 1902 förklarade fysikern James Browne:

”Vi lever i rökens tidsålder. Man kvävs i föroreningar från förbränningen året runt. På vintern faller det ner på dig som dimma – dyster och hemsk – och man behöver gå långt bort innan man kan se ett får med vit päls eller plocka en blomma eller ett blad utan att bli smutsig om fingrarna.”

Ändå var de flesta övertygade om att det bara rörde sig om ett lokalt problem som kunde lösas genom att bygga högre skorstenar.

”Mängderna eldad kol kommer att försvinna spårlöst i det oändliga havet av luft”, försäkrade exempelvis Nobelpristagaren Clemens Winkler år 1901.

Tidigare hade Peter Spence, en av Manchesters fabriksägare, argumenterat för att stadens många hundra skorstenar skulle ersättas av en enda gigantisk skorsten. Den skulle vara 200 meter hög och cirka 45 meter i diameter, så att den kunde pumpa röken så högt upp att den inte längre skulle besvära invånarna.

Idén genomfördes dock aldrig, trots att det stod klart att den ständiga röken i städerna hade stora negativa hälsoeffekter.

Föroreningarna krävde oräkneliga liv

Under 1800-talets andra hälft kunde britterna inte längre bortse från hälsoproblemen i industristäderna. Läkarna tvingades konstatera att luftvägssjukdomar nu var en folksjukdom. Framför allt den föroreningskänsliga sjukdomen bronkit blev allt vanligare.

På 1870-talet var sjukdomen den vanligaste dödsorsaken i Englands industristäder, där den varje år krävde mellan 50 000 och 70 000 människors liv.

Föroreningarnas effekt förvärrades av den dimma som under många av årets dagar svepte in industristäderna. Anledningen till det var att soten från skorstenarna lade sig runt vattendropparna i dimman.

Det mörka, tjärliknande ämnet bildade en klibbig film runt dropparna, som därför inte förångades av solens strålar så som rena vattendroppar gör. Svavlet gav dessutom dimman en karakteristisk frän och sur lukt.

”Det speciella med dimman i Manchester – jämfört med andra platser, till exempel London – är dess extrema fränhet, dess ovanligt höga halt av svavelsyra”, kommenterade kemisten George Davis.

Dimman sved i ögonen och brände i halsen, vilket gjorde att befolkningen var tvungen att hålla sig inomhus. I London, där luften inte var riktigt lika dålig som i Manchester, rapporterade vetenskapsmannen Rollo Russell om en markant överdödlighet.

Mellan den 24 januari och den 7 februari 1880, en period då huvudstaden plågades av stark köld och rökblandad dimma, ökade dödssiffran från 27,1 till 48,1 per tusen invånare, nästan en fördubbling.

Det ständiga halvmörker som orsakades av röken i kombination med en ovilja att gå ut i den förorenade luften gjorde att invånarna i Englands storstäder sällan fick någon sol. Därmed gick de miste om en viktig källa till D-vitamin. Resultatet var att många drabbades av rakit, som tidigare kallades engelska sjukan.

Rakit hämmar skelettets tillväxt och leder till missbildningar, i synnerhet bland barn. Modern forskning visar också att sjukdomen även gör barn mer utsatta för andra sjukdomar, som mässling, kikhosta och tuberkulos.

Kolröken bredde ut sig

I slutet av 1800-talet drog ångmaskinen sitt rökspår långt från städernas fabriker. Lok tuffade fram genom landskapet på järnvägsräls som genomkorsade hela landet. På floder, sjöar och världshav plöjde fartyg fram genom vågorna, medan eldare slet dygnet runt med att mata fartygens omättliga eldstäder.

Samtidigt visade det sig att lokala föroreningar kunde röra sig betydligt längre än man trott. En studie visade till exempel att en mystisk svart snö i Norge år 1888 kom från föroreningar från Englands industri, över hundra mil därifrån.

Fjorton år senare var sotföroreningarna över Manchester så extrema att en analys av ett kraftigt snöfall i staden visade att snön på bara tio dagar hade dragit med sig 300 ton sot ur atmosfären.

Vid den tidpunkten hade kunskaperna om riskerna med föroreningarna nått ut brett bland stadens befolkning. En insändare från år 1888 visar på en återhållsam oro inför framtiden: ”Jag kan bara hoppas att de som har till uppgift att tillse befolkningens hälsa lever upp till sitt ansvar och gör allt de kan för att motverka detta elände som dödar våra pojkar och flickor – framtidens män och kvinnor.”

Kritikernas genomslagskraft var dock begränsad. Röken var ju olösligt förknippad med välstånd och arbetstillfällen.

”Gudskelov stiger röken upp ur de höga skorstenarna. Jag har inte behövt resa särskilt långt för att med egna ögon se vad frånvaro av rök från fabriksskorstenar innebär: att elden i hemmets härd slocknar, att den arbetsvillige arbetaren går overksam och att många hederliga familjer saknar sitt dagliga bröd”, skrev den irländske författaren William Taylor år 1842.

Han hade just varit på besök i Manchester under en period då staden upplevde en minskad efterfrågan på brittiska industrivaror.

När en gräsrotsrörelse mot föroreningar i december 1882 kallade till möte för att rösta igenom en resolution som skulle lägga press på Manchesters myndigheter mötte ett stort antal människor upp för att försvara fabrikernas rätt att förorena. Bland dem fanns många arbetare som oroade sig för konsekvenserna av strikta begränsningar av föroreningarna.

Resolutionen fick bara fyra röster, vilket innebar att förslaget röstades ner.

”Om de (fabriksägarna, red.) jagas härifrån, hur ska arbetaren då livnära sig?” frågade en tjänsteman vid namn George Jones retoriskt under mötet.

Som journalisten Angus Reach träffsäkert beskrev situationen: ”Den smutsiga maskinen måste fortsätta köra för att inte hundratusentals människor ska svälta.”

Reformer avvisades

Även utanför England mullrade ångmaskinerna fram. I nordöstra USA spreds industrialiseringen snabbt från 1800-talets början, med staden Pittsburgh som centrum.

Staden ligger på en plats där floderna Allegheny och Monongahela förenas till Ohiofloden. De gynnsamma transportmöjligheterna gjorde att Pittsburgh i början av 1800-talet blev en ledande industristad – och föroreningarna kom som ett brev på posten.

”Inte ens snö kan kallas vit i Pittsburgh”, stod det i en resehandbok från år 1817.

I Tyskland växte Ruhrområdet explosionsartat under 1800-talets sista år. I marken fanns rika kolfyndigheter och ångmaskinen fick gruv- och stålindustrin att växa snabbt.

År 1910 var över 400 000 arbetare sysselsatta inom gruvindustrin och gigantiska stålverk kantade floderna Ruhr, Rhen och Lippe, som rinner genom industriområdet. Enbart Kruppverket i Essen hade över 30 000 anställda.

Även i Ruhrområdet drabbades man av problem med ständig rök, precis som i de brittiska industristäderna. År 1861 flyttade Kruppfabrikernas grundare Alfred Krupp in med sin familj i ett nybyggt hus på Essenfabrikens tomt.

Röken och oväsendet fick honom dock snart att flytta till en ny egendom på en bergssida utanför Essen, långt bort från den ständiga smogen. Den lyxen hade inte hans arbetare.

De var tvungna att bo mitt bland föroreningarna, som sakta dödade både växter och träd. Surt regn från kolförbränningen dödade snart stora skogsområden norr om industriområdet. De tyska forskare som år 1883 studerade den utbredda skogsdöden kring Tysklands industristäder påpekade emellertid att det var ett oundvikligt pris för framstegen.

Hur kraftiga föroreningarna var stod klart när Frankrike år 1923 ockuperade Ruhrområdet och industriproduktionen avbröts. Under den franska ockupationen, som pågick från våren till hösten, började allt plötsligt växa igen.

”Produktionen av kol, koks och stål hann knappt upphöra förrän luften blev så mycket bättre att alla lade märke till skillnaden. Bladen som normalt började vissna tidigt på sommaren höll sig gröna och friska till långt in på hösten”, skrev en iakttagare.

I samma stund som industrin var uppe i full produktion igen kom emellertid föroreningarna tillbaka.

Framsteg viktigare än liv

Medan de kolslukande ångmaskinerna tog över och effektiviserade alltfler branscher runtom i framför allt Europa och USA försökte eldsjälar varna myndigheterna. Alla förslag om att utveckla renare teknik drabbades dock av samma sorgliga öde som dem som framförts i England.

Ingenjörer och andra experter som studerade frågan höll med industrins förespråkare. Ställda inför dyra och besvärliga lösningar för att komma till rätta med föroreningarna valde man i stället att rekommendera förbättrad renhållning i städerna samt plantering av träd med större motståndskraft.

Först på 1950-talet, i och med västvärldens ökade välstånd och uppmärksamhet på gemene mans livskvalitet, började miljöreformer genomföras. För Englands vidkommande blev vändpunkten lagen Clean Air Act från år 1956, som var en reaktion på Londonsmogen, fyra dagar med tät, kraftigt förorenad dimma som år 1952 dödade tusentals människor i den brittiska huvudstaden.

Det skulle emellertid dröja närmare 30 år innan lagen genomfördes fullt ut i hela landet. Då kunde invånarna i de brittiska industristäderna slutligen njuta av den blå himmel och den någorlunda rena luft som maskinernas intåg berövat dem drygt hundra år tidigare.

Moderna studier bedömer att de omfattande luftföroreningarna enbart mellan åren 1840 och 1900 kostade omkring 1,4 miljoner människor livet i England, ångmaskinens födelseplats och världens första industrination.