Industrialisering, föroreningar, rök

Ångmaskinen färgade världen svart

När engelska ingenjörer på 1700-talet utvecklar en maskin som förvandlar ånga till energi förändras världen i grunden. Maskinen ersätter tusentals människors muskelkraft, men det tekniska framsteget har ett mycket högt pris.

När engelska ingenjörer på 1700-talet utvecklar en maskin som förvandlar ånga till energi förändras världen i grunden. Maskinen ersätter tusentals människors muskelkraft, men det tekniska framsteget har ett mycket högt pris.

Mary Evans/Unattributed Postcard/Ritzau Scanpix

En dag år 1712 samlas en grupp förväntansfulla män vid kolgruvorna i Coneygree väster om den engelska staden Birmingham. Enligt gruvägaren, baronen från närliggande Dudley Castle, har han införskaffat en maskin som är inget mindre än revolutionerande.

Maskinen, som har konstruerats av uppfinnaren Thomas Newcomen, kan lösa gruvarbetarnas ständiga problem med översvämningar i de underjordiska gångarna.

Medan åskådarna beundrar det 9,5 meter höga och 20 ton tunga underverket, som består av en eldstad med en panna, en kolv och en enorm pendelarm, sätter eldarna fyr på kolet. Svart rök puffar ur den höga skorstenen och snart väcks maskinen till liv. Den hostar, spottar och fräser.

Plötsligt rör sig maskinens stora kolv. Rörelsen fortplantar sig till den cirka sex meter långa pendelarmen, som överför kraften till gruvans pump. Storögt betraktar åskådarna maskinens rytmiska rörelser och vattnet som pumpas upp ur rören i gruvans djup, nästan 50 meter längre ner.

Var femte sekund drar pumpen upp hela 56 liter vatten – över 600 liter i minuten. Aldrig förr har någon lyckats pumpa upp vatten från ett så stort djup, och definitivt inte i så stora mängder.

Newcomen, James Watt, ångmaskin

Ingenjören James Watt vidareutvecklade Thomas Newcomens ångmaskin så att den kunde användas inom många industrier.

© (19th Century) Unknown Artist/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Newcomens maskin är den första av en rad uppfinningar som under 1700-talet tämjer ångan och omsätter den till krafter som kan användas i människans tjänst. I och med ingenjören James Watts effektivisering av Newcomens ångmaskin år 1769 har man banat väg för de industrimaskiner som under loppet av hundra år revolutionerar inte bara England, utan hela världen.

Ångan förvandlar samhällen på landsbygden till företagsamma industristäder och gör det möjligt för människor och varor att korsa kontinenter och världshav i en hastighet som ingen tidigare kunnat drömma om. Den industriella revolutionen visar sig dock snart ha ett oförutsett pris, som än i dag plågar vår planet.

Ångmaskinerna frambringade inte bara energi, utan släppte även ut giftig, svavelhaltig rök till följd av förbränningen av kopiösa mängder kol. Sjukdomar, död och naturförstöring följde i den ångdrivna industrialiseringens spår och stakade ut kursen för de därpå följande 250 årens massiva luftföroreningar och vår tids klimatkris.

Kolgruva, Tyskland, industrialisering

Industrialiseringen krävde kol, som hämtades allt djupare ner i marken. Gruvans hästar fick i regel aldrig se solens ljus.

© Imagno/Getty Images

Världen hackade sig ner mot jordens mitt

Ångkraftens utbredning fick världen att hungra efter kol. Gruvorna blev allt djupare, medan de stora industrinationerna år efter år tog upp miljontals ton av det eftertraktade och starkt förorenande bränslet ur marken.

Britterna grävde efter kol långt före industriella revolutionen, men den betydligt lägre efterfrågan gjorde att gruvarbetarna bara behövde gräva några meter ner i marken för att täcka behovet för uppvärmning och bränsle. År 1700 var en genomsnittlig gruva inte mer än cirka 45 meter djup.

Ångmaskinens intåg förändrade allt. Efterfrågan ökade och samtidigt gjorde ångdrivna pumpar och maskiner det möjligt att hålla gruvan torr och ta upp kol från större djup. År 1820 var det genomsnittliga gruvschaktet 137 meter djupt, medan gruvorna år 1860 nådde hela 167 meter ner i marken.

Kolproduktionen ökade på motsvarande vis. Medan britterna år 1800 nöjde sig med att utvinna cirka tio miljoner ton, uppgick produktionen år 1913 till svindlande 292 miljoner ton. Vid det laget hade USA med sina 517 miljoner ton gått om britterna med bred marginal. I Frankrike utvann man bara 40 miljoner ton, medan Tyskland med sina 173 miljoner ton inte låg långt efter britterna.

Ruhrområdet stod för majoriteten av produktionen i Tyskland. År 1910 grävde områdets omkring 400 000 arbetare upp cirka 110 miljoner ton kol ur marken. Även när det gällde gruvornas djup hängde tyskarna med. Redan år 1884 nådde gruvan Zeche Ewald hela 624 meter ner i marken.

Industrialiseringens tid

I jakten på industrialiseringens svarta guld blev Europas kolgruvor så djupa att de till slut nådde över en halv kilometer ner i marken.

© Shutterstock & Historiebladet

Manchester blev världens skorsten

Engelsmännen var först med att använda ånga i vardagen. Ledarställningen berodde inte bara på att öriket var ångmaskinens hemland. England var redan delvis industrialiserat i och med att fabriker drivna av vattenkraft producerade stora mängder tyg, en av den tidens viktigaste handelsvaror.

Produktionen av tyg och andra varor skedde huvudsakligen i de stora städerna. London industrialiserades tidigt, men de flesta fabrikerna fanns i nordengelska städer som Leeds, Sheffield och framför allt Manchester, som på rekordtid blev landets ledande industristad och därmed visade vägen för övriga världen.

”Maskinerna producerar lika mycket garn som det tidigare hade behövts 200 000 människor för.” Tidningsredaktören Edward Baines om bomullsspinneriernas nya ångmaskiner

Redan under senmedeltiden hade Manchester utvecklats till ett centrum för framställning av yllevaror och linne. Textilproduktionen skedde först hos vävare i hemmen, och från 1700-talet på fabriker med maskiner drivna av vattenkraft. På 1780-talet fick emellertid ett av stadens bomullsspinnerier den första ångdrivna vävstolen, och sedan gick utvecklingen i expressfart.

Redan år 1816 fanns det 86 bomullsfabriker i Manchester och förorten Salford. År 1825 hade antalet ökat till 104 fabriker, medan totalt 110 ångmaskiner drev stadens industrier. Antalet bara ökade, för ångdriften effektiviserade produktionen i förbluffande hög grad.

”I en enda byggnad kan man se en ångmaskin på 100 hästkrafter, samma styrka som 880 man besitter, driva 50 000 sländor. Fabrikationen kräver 750 man, men maskinerna producerar lika mycket garn som det tidigare hade behövts 200 000 människor för”, skrev den samtida tidningsredaktören Edward Baines.

”Åsynen av den blygrå himlen, färgad av tusentals ständigt rykande skorstenar, undanröjer för den tillresande alla tvivel om att han närmar sig industrins centrum i norr.” Journalisten Angus Reach om Englands industristäder omkring år 1850

Produktiviteten märktes dock även på andra sätt. Varje dag och vid alla tidpunkter på året var Manchester insvept i ett moln av tjock, svart rök. Omkring år 1840 pumpade 500 industriskorstenar ut kvävande rök över Manchester. Därtill kom tusentals skorstenar från privata hem, där man också eldade med kol.

”Åsynen av den blygrå himlen, färgad av tusentals ständigt rykande skorstenar, undanröjer för den tillresande alla tvivel om att han närmar sig industrins centrum i norr”, skrev journalisten Angus Reach omkring år 1850.

Billigt kol drev på utvecklingen

Ångmaskinernas mirakel baserades på kol från marken. Bränslet kommer från växter som för omkring 300 miljoner år sedan växte i sanka skogsområden. När växterna dog sjönk de till bottnen och täcktes därefter av jord och stenar, vilket utsatte dem för tryck. Så bildades kolet.

Som bränsle är kol fantastiskt, eftersom det har högt värmevärde och finns i stora mängder nere i marken. Det billiga bränslet är emellertid en hälso- och klimatmässig mardröm. Vid förbränning bildas koldioxid, som i atmosfären ”fångar” en del av den solenergi som jorden annars hade reflekterat ut i rymden. På så vis uppstår den så kallade växthuseffekten, som i dag utgör det största hotet mot vårt klimat.

Industrialisering, föroreningar, rök

På 1800-talet praktiskt taget kvävdes de brittiska industristäderna av all rök. Det här är Stoke-on-Trent, som blev ett centrum för Englands keramikindustri.

© Mary Evans/Unattributed Postcard/Ritzau Scanpix

Under förbränningen bildar dessutom svavlet i kolet svaveldioxid, som faller ner som surt regn. Slutligen innehåller askan från kolet tungmetaller som kadmium och kvicksilver. Det var dessa gifter som Manchesters tusentals skorstenar på 1800-talet dagligen vräkte ut över staden och upplandet.

”När det gäller solsken så har jag bott här i tio år och aldrig sett någonting som skulle kunna kallas strålande solsken.” Invånare om föroreningarna i Manchester år 1888

Mellan åren 1811 och 1875 blev industristadens kolförbrukning 30 gånger högre, tills man var uppe i en årsförbrukning om tre miljoner ton. Samtidigt ökade antalet industriskorstenar från 500 år 1840 till 1 200 ett halvt århundrade senare. Redan på 1840-talet fick åsynen av Manchester den franske politikern Léon Faucher att jämföra staden med en aktiv vulkan, medan en brittisk officer kallade den ”helvetets port”.

Det blev bara värre. År 1888 skrev en invånare i Manchester: ”I det här kvarteret är luften så tjock av rök att det inte går att se ett föremål som befinner sig längre än några hundra meter bort. När det gäller solsken så har jag bott här i tio år och aldrig sett någonting som skulle kunna kallas strålande solsken.”

Industrialiseringens tid

Från 1700-talet och 250 år framåt ökade Storbritanniens kolförbrukning till exempellösa nivåer.

© Historiebladet & Shutterstock

Inte nog med att röken stängde ute ljuset i de brittiska industristäderna. Den var också full av aska, som föll ner och lade sig som ett täcke över växter, djur och människor.

”Jag har aldrig tidigare besökt en plats där smutsen formligen hoppar upp och träffar en i ansiktet”, sa en utländsk besökare till diktaren Edward Carpenter efter en kort vistelse i industristaden Sheffield år 1890, där till och med gångvägarna täcktes av sot.

Industrialiseringens tid

Alla industrialiseringens maskiner krävde kol och släppte ut kopiösa mängder koldioxid i atmosfären.

© Peter Newark Pictures/Bridgeman Images

Växter och träd vissnade

Skadorna från röken kunde Manchesters invånare se med blotta ögat när de betraktade växter och djurliv. Bara mellan åren 1760 och 1830 hade staden växt från 17 000 till 180 000 invånare. För att göra det möjligt för arbetarna att uppleva naturen lät stadens styre tillsammans med en rad fabriksägare från år 1846 anlägga ett antal parker i Manchester och förorten Salford.

”De utgör veckans utflyktsmål för våra hårt arbetande fabriksarbetare och hantverkare och erbjuder en angenäm omväxling i form av gröna gräsmattor och skuggande träd utanför det rökiga Manchester”, stod det i en samtida guide.

”I de äldre parkerna finns det inte längre några träd. De har förstörts av svavelsyran från våra skorstenar.” Fabriksägaren Herbert Philips, som bekostade Manchesters första park

Glädjen var emellertid kortvarig. Blommorna vissnade och träden blev sjuka. Inte ens de tåliga rododendronbuskarna klarade sig. Mot slutet av århundradet tvingades fabriksägaren Herbert Philips, som bekostade stadens första park, konstatera att inga träd kunde växa i Manchester.

”I de äldre parkerna finns det inte längre några träd. De har förstörts av svavelsyran från våra skorstenar”, skrev han.

I vissa delar av staden kunde inte ens gräset växa. Föroreningarna höll sig inte heller bara till staden. År 1902 förklarade fysikern James Browne:

”Vi lever i rökens tidsålder. Man kvävs i föroreningar från förbränningen året runt. På vintern faller det ner på dig som dimma – dyster och hemsk – och man behöver gå långt bort innan man kan se ett får med vit päls eller plocka en blomma eller ett blad utan att bli smutsig om fingrarna.”

”Mängderna eldad kol kommer att försvinna spårlöst i det oändliga havet av luft.” Nobelpristagaren Clemens Winkler om föroreningarna år 1901

Ändå var de flesta övertygade om att det bara rörde sig om ett lokalt problem som kunde lösas genom att bygga högre skorstenar.

”Mängderna eldad kol kommer att försvinna spårlöst i det oändliga havet av luft”, försäkrade exempelvis Nobelpristagaren Clemens Winkler år 1901.

Tidigare hade Peter Spence, en av Manchesters fabriksägare, argumenterat för att stadens många hundra skorstenar skulle ersättas av en enda gigantisk skorsten. Den skulle vara 200 meter hög och cirka 45 meter i diameter, så att den kunde pumpa röken så högt upp att den inte längre skulle besvära invånarna.

Idén genomfördes dock aldrig, trots att det stod klart att den ständiga röken i städerna hade stora negativa hälsoeffekter.

Föroreningarna krävde oräkneliga liv

Under 1800-talets andra hälft kunde britterna inte längre bortse från hälsoproblemen i industristäderna. Läkarna tvingades konstatera att luftvägssjukdomar nu var en folksjukdom. Framför allt den föroreningskänsliga sjukdomen bronkit blev allt vanligare.

På 1870-talet var sjukdomen den vanligaste dödsorsaken i Englands industristäder, där den varje år krävde mellan 50 000 och 70 000 människors liv.

Föroreningarnas effekt förvärrades av den dimma som under många av årets dagar svepte in industristäderna. Anledningen till det var att soten från skorstenarna lade sig runt vattendropparna i dimman.

Det mörka, tjärliknande ämnet bildade en klibbig film runt dropparna, som därför inte förångades av solens strålar så som rena vattendroppar gör. Svavlet gav dessutom dimman en karakteristisk frän och sur lukt.

Föroreningar, dimma, industrialisering

En ständig dimma sänkte sig över de brittiska industristäderna, där invånarna knappt såg varandra under flera månader om året. Här illustrerat av en samtida satirteckning.

© World History Archive/Imageselect

”Det speciella med dimman i Manchester – jämfört med andra platser, till exempel London – är dess extrema fränhet, dess ovanligt höga halt av svavelsyra”, kommenterade kemisten George Davis.

Dimman sved i ögonen och brände i halsen, vilket gjorde att befolkningen var tvungen att hålla sig inomhus. I London, där luften inte var riktigt lika dålig som i Manchester, rapporterade vetenskapsmannen Rollo Russell om en markant överdödlighet.

Mellan den 24 januari och den 7 februari 1880, en period då huvudstaden plågades av stark köld och rökblandad dimma, ökade dödssiffran från 27,1 till 48,1 per tusen invånare, nästan en fördubbling.

Det ständiga halvmörker som orsakades av röken i kombination med en ovilja att gå ut i den förorenade luften gjorde att invånarna i Englands storstäder sällan fick någon sol. Därmed gick de miste om en viktig källa till D-vitamin. Resultatet var att många drabbades av rakit, som tidigare kallades engelska sjukan.

Rakit hämmar skelettets tillväxt och leder till missbildningar, i synnerhet bland barn. Modern forskning visar också att sjukdomen även gör barn mer utsatta för andra sjukdomar, som mässling, kikhosta och tuberkulos.

På 1800-talet var trångboddhet, dålig kost och kraftigt förorenad luft huvudanledningarna till utbredd vantrivsel och död i de brittiska industristäderna.

Industrialiseringens tid
© Shutterstock

Lungsjukdomar blev folksjukdomar

Föroreningarna från fabriker och från uppvärmning och matlagning med kol i industristädernas bostäder skadade lungor och bronker. I slutet av 1800-talet var bronkit och lunginflammation de vanligaste dödsorsakerna för barn under fem år.

Industrialiseringens tid
© Shutterstock

Dålig kost gjorde britterna kortare

I industristäderna levde arbetarna under så miserabla förhållanden att deras tillväxt hämmades. År 1883 tvingades den brittiska armén sänka rekryternas minimilängd från 167 till 160 centimeter. Omkring år 1900 sänktes kravet ytterligare till endast 150 centimeter.

Industrialiseringens tid
© Shutterstock

Brist på sol ledde till skelettdeformitet

Människan behöver solljus för att bilda D-vitamin, men industristädernas rökdimma stängde ute det mesta av solens strålar. Många drabbades därför av rakit, eller engelska sjukan, som leder till skelettdeformitet.

Industrialiseringens tid
© Shutterstock

Smutsigt vatten kostade liv

Industristäderna växte snabbt, men avloppsnäten hängde inte med. Sjukdomar som kolera och tyfus, som orsakas av bakterieföroreningar i dricksvatten, var därför några av det tidiga 1800-talets stora dödsorsaker.

Kolröken bredde ut sig

I slutet av 1800-talet drog ångmaskinen sitt rökspår långt från städernas fabriker. Lok tuffade fram genom landskapet på järnvägsräls som genomkorsade hela landet. På floder, sjöar och världshav plöjde fartyg fram genom vågorna, medan eldare slet dygnet runt med att mata fartygens omättliga eldstäder.

Samtidigt visade det sig att lokala föroreningar kunde röra sig betydligt längre än man trott. En studie visade till exempel att en mystisk svart snö i Norge år 1888 kom från föroreningar från Englands industri, över hundra mil därifrån.

Fjorton år senare var sotföroreningarna över Manchester så extrema att en analys av ett kraftigt snöfall i staden visade att snön på bara tio dagar hade dragit med sig 300 ton sot ur atmosfären.

Vid den tidpunkten hade kunskaperna om riskerna med föroreningarna nått ut brett bland stadens befolkning. En insändare från år 1888 visar på en återhållsam oro inför framtiden: ”Jag kan bara hoppas att de som har till uppgift att tillse befolkningens hälsa lever upp till sitt ansvar och gör allt de kan för att motverka detta elände som dödar våra pojkar och flickor – framtidens män och kvinnor.”

Kritikernas genomslagskraft var dock begränsad. Röken var ju olösligt förknippad med välstånd och arbetstillfällen.

Gjutning, stålarbetare, illustration

Trots att det stod klart för de flesta att maskinernas föroreningar var skadliga för hälsan, befarade arbetarna att eventuella begränsningar skulle kosta dem jobbet.

© Shutterstock

”Gudskelov stiger röken upp ur de höga skorstenarna. Jag har inte behövt resa särskilt långt för att med egna ögon se vad frånvaro av rök från fabriksskorstenar innebär: att elden i hemmets härd slocknar, att den arbetsvillige arbetaren går overksam och att många hederliga familjer saknar sitt dagliga bröd”, skrev den irländske författaren William Taylor år 1842.

Han hade just varit på besök i Manchester under en period då staden upplevde en minskad efterfrågan på brittiska industrivaror.

När en gräsrotsrörelse mot föroreningar i december 1882 kallade till möte för att rösta igenom en resolution som skulle lägga press på Manchesters myndigheter mötte ett stort antal människor upp för att försvara fabrikernas rätt att förorena. Bland dem fanns många arbetare som oroade sig för konsekvenserna av strikta begränsningar av föroreningarna.

Resolutionen fick bara fyra röster, vilket innebar att förslaget röstades ner.

”Den smutsiga maskinen måste fortsätta köra för att inte hundratusentals människor ska svälta.” Journalisten Angus Reach om ångmaskinens föroreningar

”Om de (fabriksägarna, red.) jagas härifrån, hur ska arbetaren då livnära sig?” frågade en tjänsteman vid namn George Jones retoriskt under mötet.

Som journalisten Angus Reach träffsäkert beskrev situationen: ”Den smutsiga maskinen måste fortsätta köra för att inte hundratusentals människor ska svälta.”

Reformer avvisades

Även utanför England mullrade ångmaskinerna fram. I nordöstra USA spreds industrialiseringen snabbt från 1800-talets början, med staden Pittsburgh som centrum.

Staden ligger på en plats där floderna Allegheny och Monongahela förenas till Ohiofloden. De gynnsamma transportmöjligheterna gjorde att Pittsburgh i början av 1800-talet blev en ledande industristad – och föroreningarna kom som ett brev på posten.

”Inte ens snö kan kallas vit i Pittsburgh”, stod det i en resehandbok från år 1817.

Pittsburgh, industrialisering, föroreningar

Långt in på 1900-talet var Pittsburgh en av USA:s överlägset mest förorenade städer, detta på grund av framför allt stålindustrin, som förbrukade stora mängder kol.

© Granger/Imageselect

Pittsburgh blev ”ett helvete utan lock”

Från slutet av 1800-talet intog staden i nordöstra USA ledarställningen som landets mest produktiva industristad. Dessvärre slog även föroreningarna alla rekord.

Stora kolfyndigheter och läget vid tre floder gjorde Pittsburgh till ett naturligt centrum för USA:s industrialisering. Under amerikanska inbördeskriget, mellan åren 1861 och 1865, var Pittsburgh den ledande leverantören av kanoner, ammunition och bepansrade örlogsfartyg till nordstaternas styrkor.

Efter inbördeskriget tog industrialiseringen verklig fart. Pittsburgh blev då känt som USA:s stålstad nummer ett och hemvist för bolagsjätten US Steel. Företagsamheten hade emellertid sitt pris. Staden var ständigt insvept i tjock rök från de koleldade fabrikerna och floderna var så förorenade att staden hade landets högsta andel dödsfall till följd av tyfus.

Journalisten James Parton på tidskriften Atlantic Monthly beskrev kort och koncist staden som ”ett helvete utan lock”.

År 1940 var Pittsburgh så förorenat att gatlyktorna behövde tändas mitt på dagen. Då grep stadens ledning in. Genom att uppmana industrin att använda mindre förorenande energikällor, till exempel olja, blev situationen snart bättre.

Redan år 1948 var sikten märkbart förbättrad och år 1954 trängde nästan 90 procent mer solsken igenom molnen ovanför staden.

I Tyskland växte Ruhrområdet explosionsartat under 1800-talets sista år. I marken fanns rika kolfyndigheter och ångmaskinen fick gruv- och stålindustrin att växa snabbt.

År 1910 var över 400 000 arbetare sysselsatta inom gruvindustrin och gigantiska stålverk kantade floderna Ruhr, Rhen och Lippe, som rinner genom industriområdet. Enbart Kruppverket i Essen hade över 30 000 anställda.

Även i Ruhrområdet drabbades man av problem med ständig rök, precis som i de brittiska industristäderna. År 1861 flyttade Kruppfabrikernas grundare Alfred Krupp in med sin familj i ett nybyggt hus på Essenfabrikens tomt.

Röken och oväsendet fick honom dock snart att flytta till en ny egendom på en bergssida utanför Essen, långt bort från den ständiga smogen. Den lyxen hade inte hans arbetare.

Alfred Krupp byggde Ruhrområdets största fabriker, som bidrog till att göra området till ett av Europas mest förorenade.

© Shutterstock

De var tvungna att bo mitt bland föroreningarna, som sakta dödade både växter och träd. Surt regn från kolförbränningen dödade snart stora skogsområden norr om industriområdet. De tyska forskare som år 1883 studerade den utbredda skogsdöden kring Tysklands industristäder påpekade emellertid att det var ett oundvikligt pris för framstegen.

Hur kraftiga föroreningarna var stod klart när Frankrike år 1923 ockuperade Ruhrområdet och industriproduktionen avbröts. Under den franska ockupationen, som pågick från våren till hösten, började allt plötsligt växa igen.

”Produktionen av kol, koks och stål hann knappt upphöra förrän luften blev så mycket bättre att alla lade märke till skillnaden. Bladen som normalt började vissna tidigt på sommaren höll sig gröna och friska till långt in på hösten”, skrev en iakttagare.

I samma stund som industrin var uppe i full produktion igen kom emellertid föroreningarna tillbaka.

Framsteg viktigare än liv

Medan de kolslukande ångmaskinerna tog över och effektiviserade alltfler branscher runtom i framför allt Europa och USA försökte eldsjälar varna myndigheterna. Alla förslag om att utveckla renare teknik drabbades dock av samma sorgliga öde som dem som framförts i England.

Ingenjörer och andra experter som studerade frågan höll med industrins förespråkare. Ställda inför dyra och besvärliga lösningar för att komma till rätta med föroreningarna valde man i stället att rekommendera förbättrad renhållning i städerna samt plantering av träd med större motståndskraft.

Industrialisering, föroreningar, floder

Industrialiseringen ledde till omfattande föroreningar av de stora floderna, bland annat Themsen, vilket dåtidens tidningsillustratörer ofta uppmärksammade.

© Granger/Shutterstock/Ritzau Scanpix

Först på 1950-talet, i och med västvärldens ökade välstånd och uppmärksamhet på gemene mans livskvalitet, började miljöreformer genomföras. För Englands vidkommande blev vändpunkten lagen Clean Air Act från år 1956, som var en reaktion på Londonsmogen, fyra dagar med tät, kraftigt förorenad dimma som år 1952 dödade tusentals människor i den brittiska huvudstaden.

Det skulle emellertid dröja närmare 30 år innan lagen genomfördes fullt ut i hela landet. Då kunde invånarna i de brittiska industristäderna slutligen njuta av den blå himmel och den någorlunda rena luft som maskinernas intåg berövat dem drygt hundra år tidigare.

Moderna studier bedömer att de omfattande luftföroreningarna enbart mellan åren 1840 och 1900 kostade omkring 1,4 miljoner människor livet i England, ångmaskinens födelseplats och världens första industrination.