320 mil telegrafkabel tvärs över Atlanten

År 1855 bestämde amerikanen Cyrus Field sig för att koppla ihop USA och Europa med en 3 200 kilometer lång telegrafkabel. Han kunde inte ett dugg om telegrafi, och en expert dömde ut projektet som ”matematiskt omöjligt”.

År 1855 bestämde amerikanen Cyrus Field sig för att koppla ihop USA och Europa med en 3 200 kilometer lång telegrafkabel. Han kunde inte ett dugg om telegrafi, och en expert dömde ut projektet som ”matematiskt omöjligt”.

bridgeman images

Det hörde definitivt inte till vanligheterna att Cyrus Field grät. Den noble och entusiastiske amerikanen var känd för sitt positiva sinnelag och sin smittande iver, men söndagen den 2 september 1866 blev alltihop lite för mycket för honom.

Cyrus Field stängde in sig i sin hytt mitt ute på Atlanten och grät av lycka. I elva år hade han kämpat med sin stora dröm – att förbinda Europa och Amerika med en telegrafkabel.

Drömmen hade gett honom rykte som både genial entreprenör och usel skojare. Och den hade kostat omåttliga mängder blod, svett och pengar – och i dag även tårar. För nu hade drömmen blivit verklighet.

Det omöjliga projektet hade krönts med framgång, trots att Cyrus Field drabbats av så många olyckor och katastrofer att vem som helst annan skulle ha knäckts.

Dålig idé visade vägen

År 1837 invigdes den första telegraflinjen i Storbritannien. De följande åren kopplades stad efter stad ihop med kablar.

När det upptäcktes att guttaperkagummi kunde skydda telegrafkablar mot vatten kopplades England och Frankrike ihop med en 35 kilometer lång kabel längs havsbottnen.

Cyrus Field visste inte ett dugg om telegrafer och kablar men med sin enorma energi och entusiasm lyckades han genomföra det omöjliga.

© ullstein bild - Granger Collection

De 3 000 kilometerna öppet hav mellan Nordamerika och Irland var emellertid ett projekt av en helt annan storleksordning, och ingen verkade våga ge sig i kast med det.

Först 1855 sattes bollen i rullning, när det knackade på dörren hos affärsmannen Cyrus Fields i New York. När han öppnade kunde han inte ana att han några minuter senare skulle ta sig sitt livs största utmaning.

In genom dörren kom Frederick Gisborne, en skäggig ingenjör från Kanada. Gisborne sökte finansiärer till ett osäkert projekt som skulle knyta samman Newfoundland och USA via en telegrafkabel.

Vid den här tiden färdades nyheter från Europa till Amerika med samma hastighet som ett fartyg seglade över Atlanten, det vill säga veckor eller månader beroende på vädret

Gisbornes idé var att förkorta tiden med ett par dagar genom att låta fartygen lägga till vid kontinentens östligaste punkt på Newfoundland. Därifrån kunde nyheterna skickas vidare via en telegrafkabel på land.

Vid 1800-talets mitt drogs flera tusen kilometer telegrafkabel världen över. På bara några minuter kunde korta meddelanden nu skickas genom tryck på morsenyckelns svarta knapp.

© Hp.Baumeler, Library of congress

Cyrus Field lyssnade intresserat till sin gäst. Själv hade han flyttat från Connecticut till New York redan som 15-åring och tack vare en rad goda investeringar var han nu så rik att han kunde kasta sig in i nya projekt av ren nyfikenhet.

Han gillade Gisbornes idé men det var en sak som irriterade honom: Det var för smått, inte tillräckligt visionärt.

När Gisborne sagt adjö gick Cyrus Field in i sitt bibliotek och det var där han insåg vad som saknades i projektet – eller som Cyrus Fields bror sa några år senare: ”Det var medan han studerade jordgloben som tanken slog honom: kabeln borde dras mycket längre – över hela Atlanten.”

Kabeln skulle ligga på tre kilometers djup

Cyrus Fields vision var lika fantastisk som vanvettig. Det var inte mer än drygt hundra år sedan som William Watson hade upptäckt att det över huvud taget gick att sända elektricitet genom en ­metalltråd över längre avstånd, och ingenjörer hade först nyligen börjat experimentera med kablar under vatten.

Guttaperka utvanns ur träd – precis som gummi. Här är urinvånare på Borneo i färd med att tappa ett nedhugget guttaperkaträd på mjölksaft (cirka 1910).

© University of California Libraries

Därför var det en svindlande tanke att föreställa sig en kabel över Atlanten. Den måste vara mer än 320 mil lång och ligga på cirka tre kilometers djup!

Cyrus Field hade emellertid blivit besatt av sin idé om att kunna knyta samman den ”gamla” och den ”nya” världen. Under åren som följde samlade han en rad vetenskapsmän och investerare kring sig och bildade Atlantic Telegraph Company.

Field stod själv för en fjärdedel av kapitalet – resten skaffade man genom att sälja aktier i det nya ­bolaget.

I England började Cyrus Field skaffa fram den kabel som skulle löpa över Atlanten. Som av en händelse hade vetenskapsmän några år tidigare upptäckt att saften guttaperka från tropiska träd var hård, seg och böjlig och att den inte förstördes i vatten.

De strömförande koppartrådarna lindades därför in i guttaperka, vax, harts och tjära samt en armering av ståltrådar.

För tung för alla fartyg

Kabeln kom att väga mer än 2 000 ton och detta skulle visa sig bli nästa problem. Det fanns inga fartyg som kunde ta en så tung last.

Kabeln från 1857 var tjock som ett kvastskaft.

© atlanticcable.com

Lösningen blev att engagera två fartyg, USS Niagara, USA:s största örlogsfartyg, och det brittiska örlogsfartyget HMS Agamemnon.

Skeppen följdes av tusentals åskådare när de sommaren 1857 lastade de tunga kablarna och stävade ut från Irland mot Newfoundland på sitt otroliga uppdrag. Tidningarna hade noga följt projektet och många tvivlade på att det över huvud taget gick att genomföra.

En av dåtidens kända astronomer, sir George Airy, skrev till och med att det var ”matematiskt omöjligt att lägga ner en kabel på så djupt vatten och även om det hade gått skulle ingen signal kunna föras så långt”.

Men de dystra spådomarna bet inte på Cyrus Field, som nu låg i sin koj ombord på Niagara och lyssnade spänt till det dova, tunga ljudet från ­kabeln som släpptes ut från fartyget mot bottnen, sjömil efter sjömil.

Natten till tisdagen den 11 augusti hade Niagara lagt ut mer än 40 mil kabel. Cyrus Field låg i sin hytt när han plötsligt hörde rop från däck: ”Stoppa henne! Slå back i maskin!”

Brittiska fabriker tillverkade nästan 600 000 kilometer tråd till den atlantiska kabeln.

© AtlanticCable.com

Kabeltrådarna hade räckt till månen

I ett helt år arbetade fabrikerna i Storbritannien med att tillverka den enorma telegrafkabel som skulle knyta samman Europa och Amerika.

De första kablar som drogs över Atlanten var inte mycket tjockare än ett kvastskaft, men de var tillverkade med dåtidens modernaste teknik. Innerst låg de strömförande koppartrådarna, som skyddades av flera lager naturgummi och hampatråd doppad i tjära.

Ytterst var hela kabeln inlindad i ståltrådar. Totalt spann fabrikerna cirka 60 000 mil tråd till den första telegrafkabeln – så långa att de skulle kunnat förbinda jorden med månen.

När Cyrus Field år 1865 gjorde sitt fjärde försök att nå den amerikanska kontinenten var kabeln en halv gång tjockare och kunde överföra åtta ord i minuten – 50 gånger mer än den gamla kabeln från 1857. Om man ville skicka meddelanden via den transatlantiska kabeln kostade det tio dollar per ord. Det motsvarade en veckolön för en vanlig arbetare.­

Några sekunder senare bankade det på dörren och Cyrus Field fick det katastrofala beskedet: ”Kabeln är borta!”

Vågorna hade slitit i både skepp och kabel och trots att kaptenen hela tiden försökt kompensera genom att slå av på farten hade kabeln gått av. Utmattade och med 40 mil kabel mindre ombord seglade Cyrus Field och besättningen på Niagara tillbaka mot land.

Stormen förstör allt

Missödet hade kostat över 100 000 pund (motsvarande drygt 80 miljoner kronor i dagens penningvärde) och ett helt års arbete med att tillverka den enorma telegrafkabeln. Men Cyrus Field gav inte upp trots att han var tvungen att vänta till efterföljande sommar med att göra ett nytt försök.

Väntetiden ägnade han åt att förbättra kabelvindan och att byta ut projektets tekniska chef. Ny man på platsen blev matematikern och ingenjören William Thomsen. Han ansåg att kabeln var för tunn, men eftersom bolaget inte hade råd med en ny fick Thomsen nöja sig med den tunna kabeln.

I juni 1858 var Agamemnon och Niagara klara för att göra ett nytt försök. Den här gången skulle fartygen mötas mitt på Atlanten och sedan segla mot var sin kust med var sin del av kabeln.

Telegram levererades på många håll till mottagarna med cykelbud. Brev tog veckor att nå fram, medan ett telegram kunde levereras samma dag som innehållet skickats över Atlanten.

© Library of Congress

Men på väg mot målet hopade sig mörka moln över Agamemnon, och den 13 juni bröt en häftig storm ut. Det stora träskeppet gungade 30 grader från sida till sida och enorma vågor slog mot skrovet. Först efter en vecka mojnade vinden.

Cyrus Field hade färdats med Niagara och den färden blev lugnare, men när fartygen möttes på havet kunde han konstatera att kabeln ombord på Agamemnon hade trasslat ihop sig. De försökte reda ut den och påbörjade nedläggningen, men efter cirka 30 mil gick den slitna kabeln av och försvann ner i djupet med ett slurp.

Kontinenterna får kontakt

Cyrus Field tvingades än en gång återvända med oförrättat ärende. Han var trött men inte nedbruten. Han betraktade det som ren otur att uppdraget misslyckats den här gången.

Snart lämnade de båda skeppen kusten än en gång – men nu följdes de inte av hurrande folkmassor. Både vanligt folk och investerare började tappa tilltron till Fields vilda planer.

Den transatlantiska telegrafkabeln drogs längs havsbottnen mellan Irland och Newfoundland.

© History archive

Han måste helt enkelt lyckas nu när skeppen åter möttes på Atlanten i juli 1858. De båda kabellängderna kopplades ihop och fartygen satte kurs mot var sin kontinent. Vädret var fint och allt tycktes fungera.

Men samma natt försvann signalen mellan fartygen plötsligt och en sjösjuk William Thomsen tillkallades.

Med darriga händer försökte han gång på gång att återupprätta kontakten. Allas blickar var fästa vid instrumentpanelen när miraklet plötsligt inträffade och signalen oförklarligt återvände.

I början av augusti dök de mörka klipporna vid Newfoundlands kust upp vid horisonten medan kabeln fortfarande i sakta mak gled ner mot havsbottnen. Niagara kastade ankar vid Bull's Arms Bay och den 5 augusti klättrade Cyrus Field mitt i natten ner i en roddbåt och tog sig in till kusten för att leta efter den lilla telegrafstation som skulle koppla samman de väldiga kontinenterna.

Western Union blev USA:s ledande telegramtjänst. Bolagets kunder skickade flera miljoner kortfattade meddelanden tvärs över USA och till Europa.

© Natalie Maynor

Han irrade omkring i mörkret och fann till slut huset. Någon snarkade därinne. Han slog upp dörren och ropade: ”Kabeln är utlagd, kabeln är utlagd!”

Från fest till skandal

Jublet spred sig snabbt till båda världsdelarna. I England skrev den annars så återhållsamma The Times i sin ledare: ”Sedan Columbus upptäckt har det inte hänt någonting som kan jämföras med denna oerhörda expansion.”

När Cyrus Field anlände till New York anordnade staden en hyllningsparad som var så lång att det tog sex timmar att nå från den ena änden av staden till den andra. Talare, banketter och fackeltåg avlöste varandra.

Drottning Victoria skulle sända det första meddelandet via kabeln, och det nådde Amerika den 16 augusti 1858. Jublet ville aldrig ta slut, men vad allmänheten inte visste var att det hade tagit 16 timmar för det endast 99 ord långa meddelandet att komma fram.

Signalen från den tunna kabeln blev svagare för varje dag och i början av september var kabeln helt död.

SS Great Eastern var med sina 211 meter och 18 915 registerton världens största fartyg på 1800-talet. Bjässen kunde ta 4 000 passagerare, innan hon blev kabelläggare.

© State Library of Victoria

Skandalen var ett faktum. Cyrus Field kallades för en galen skojare och tidningarna började antyda att drottningens meddelande inte alls skickats via kabeln utan seglats över Atlanten på det gamla vanliga sättet.

Under åren som följde rasade det amerikanska inbördeskriget, men så snart dammet lagt sig på slagfälten var den okuvlige Cyrus Field redo för ett nytt försök.

Världens största fartyg

Den här gången gjordes kabeln en halv gång tjockare än den gamla och därför betydligt starkare. Totalvikten blev mycket större men ett nybyggt fartyg, Great Eastern – världens största – klarade att ta ombord hela den långa kabeln.

Med lasten full stävade Great Eastern i juli 1865 ut från Irlands kust. Men även den här gången fick Fields problem. Träkolsflisor hade fastnat i kabeln och när besättningen försökte rensa den föll kabeln överbord.

Inte ens efter det fjärde fiaskot gav Cyrus Field upp. Han tyckte att han nu var närmare målet än någonsin. Han samlade de sista krafterna till ännu en seglats och äntligen klaffade allt.

Den 27 juli 1866 nådde telegrafkabeln till slut fram till Newfoundland. Kabeln utnämndes genast till ”världens åttonde underverk”.

© Library of congress

Den 27 juli 1866 kom Great Eastern till Newfoundland i tät dimma och dagen därpå kunde kabeln anslutas till telegrafstationen. En stark signal letade sig fram.

Följande månad fulländades succén när Great Eastern från havsbottnen plockade upp den kabel som förlorats under den första resan.

När kabeln kom upp till ytan och man konstaterade att den fungerade utbröt jubel. Alla utom Cyrus Field ropade av glädje.

Han gick ner till sin hytt, låste dörren bakom sig och grät av lycka. Hans dröm hade äntligen blivit verklighet och nu hade han inte bara lagt ut en, utan två, väl fungerande kab­lar över Atlanten. Två världar hade till slut blivit en.

Läs mer om den transatlantiska kabeln

  • John Gordon: A Thread Across the Ocean – The Heroic Story of the Transatlantic Cable, Harper Perennial 2003

  • Chester Hearn: Circuits in the Sea – The Men, the Ships, and the Atlantic Cable, Praeger Publishers Inc. 2004

  • http://atlantic-cable.com/