Weimarrepubliken utropas av Philipp Scheidemann.

Weimarrepubliken utropas av Philipp Scheidemann från SPD från balkong i riksdagshuset den 9 november 1919.

© Imageselect

Weimarrepubliken: Ett demokratiskt experiment som nästan lyckades

Weimarrepubliken var 15 års kamp för överlevnad mellan första världskriget och Hitlers nazistvälde. Alla odds var emot den tyska republiken, som ändå tog upp kampen mot alla som ville krossa den.

Hitler föraktade Weimarrepubliken. Det gjorde även många andra från de olika politiska lägren i Tyskland.

I dag betraktas Weimarrepubliken med betydligt mer sympati än vad den gjorde under decennierna efter sin undergång 1933.

Här är några av de största utmaningar som den nya tyska demokratin ställdes inför under sin korta livstid.

Länge leve republiken!

Den 9 november 1918 utropades den tyska republiken från den västra balkongen i riksdagshuset i Berlin.

”Det gamla och ruttna, monarkin, har kollapsat. Länge leve det nya. Länge leve den tyska republiken!” förkunnade Philipp Scheidemann från Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) för de tusentals medborgare som hade samlats utanför parlamentet.

Utropandet av den tyska republiken innebar det tyska kejsardömets undergång och slutet på första världskriget, som hade kostat 1,8 miljoner tyska soldater livet och lämnat Tysklands ekonomi i ruiner.

Ur krigets aska reste sig Weimarrepubliken och gav det hårt pressade tyska folket den mest demokratiska konstitution som världen då hade skådat. Valrättsåldern var 20 år, kvinnor fick rösta och det fanns ingen procentspärr för partier i parlamentet.

Philipp Scheidemann talar till folkmassa den 9 november 1918.

Philipp Scheidemann talar från ett fönster inför en stor folkmassa kort före utropandet av den nya tyska republiken den 9 november 1918.

© Public Domain (Bundesarchiv)

Två tyska republiker föds samma dag

Under de första månaderna efter Weimarrepublikens grundande befann sig Tyskland i ett inbördeskrigsliknande tillstånd med blodiga gatustrider och flera hundra döda.

Bara timmar efter att SPD utropat den nya tyska republiken proklamerade revolutionären Karl Liebknecht bildandet av ”Fria socialistiska republiken Tyskland”.

Liebknecht var ledare för Spartakusförbundet – Tysklands kommunistparti, som fått sitt namn efter den legendariske romerske gladiatorn och upprorsledaren Spartacus.

Inspirerade av Lenins revolution i Ryssland året innan försökte de tyska kommunisterna mobilisera arbetare och soldater för att ta makten i landet.

Med sina egna ord ville kommunisterna skapa en social revolution baserad på de många arbetar- och soldatråd som hade bildats i Tyskland efter första världskriget.

SPD lyckades dock krossa motståndet, delvis med hjälp av högerradikala frikårer, som omfattade hundratusentals frivilliga soldater.

Revolutionen blev aldrig av och SPD och mittenpartierna lyckades behålla makten.

Gatustrider under Weimarrepubliken

Gatustrider under en av de otaliga väpnade sammandrabbningar som i perioder hörde till vardagen i Weimarrepubliken.

© Public Domain (Bundesarchiv)

Tre allvarliga kuppförsök

Weimarrepubliken utsattes för flera kuppförsök av både vänster- och högerflygeln.

Berlin var för farligt

Den 11 februari 1919 valde nationalförsamlingen SPD-ledaren Friedrich Ebert till tysk rikspresident och den 1 augusti 1919 antogs Tysklands första demokratiska konstitution vid en nationalförsamling i staden Weimar i Thüringen.

Weimar valdes som plats eftersom huvudstaden Berlin vid den här tiden ansågs vara för instabil för att vara värd för en grundlagsstiftande församling.

Den första paragrafen, som kallades artikel 1, var grunden för Weimarrepublikens hela politiska vision: ”Statsmakten utgår från folket”.

Politikerna var dock tvungna att kämpa för att skapa en stabil regering. Under de sex år som Friedrich Ebert var rikspresident (fram till 1925) hade han tolv olika regeringar under sig. Enbart fram till 1922 mördades 354 tyska regeringsmedlemmar och politiker.

Staty av Goethe och Schiller utanför Nationalteatern i Weimar

Statyer av Goethe och Schiller utanför Nationalteatern i Weimar, som var den första samlingsplatsen för Weimarrepublikens parlament.

© Shutterstock

Varför heter det Weimarrepubliken?

”Weimarrepubliken” var ett skällsord som Hitler populariserade på sin väg till toppen.

I vardagligt tal kallades Weimar-Tyskland av sin samtid för Tyska riket.

Weimar är en liten stad i centrala Tyskland. Under århundraden var staden en kulturell metropol och hemvist för de största tyska poeterna Goethe och Schiller.

Valet av Weimar 1919 som platsen för antagandet av den nya tyska republikens konstitution hade därför stor symbolisk betydelse.

Ersättningskrav sköt ekonomin i sank

Med upp till 30 partier som deltog i valen – och inga trösklar för att stoppa de minsta av dem – blev bräckliga koalitionsregeringar snart vardag i Weimarrepubliken.

Ännu värre var det med Tysklands ekonomiska situation. Efter slutet av första världskriget undertecknade Tyskland motvilligt Versaillesfördraget (1919), som hade utarbetats av de allierade segrarna.

Versaillesfördraget tvingade bland annat Tyskland att ta fullt ansvar för kriget och betala enorma krigsskadestånd till de allierade länderna.

Enbart krigsskadeståndet uppgick till 132 miljarder guldmark. Den enorma notan ledde till att Tyskland hamnade i en ekonomisk kris.

Sedlar från golv till tak under hyperinflationen i Weimar-Tyskland

Sedlar från golv till tak under hyperinflationen i Weimar-Tyskland. Medan en dollar före kriget kostade 4,5 mark, var växelkursen i oktober 1923 ofattbara 3,7 miljarder mark för en dollar. Inflationen innebar att det krävdes travar av pengar för att köpa även de mest basala matvaror.

© Shutterstock

Den nya tyska regeringen skaffade pengar genom att helt enkelt trycka mer pengar. Detta ledde till den värsta inflationen i historien. Priserna steg med upp till 3,2 miljoner procent per månad under den värsta perioden 1923.

Situationen var desperat för det tyska folket. Som den österrikiske författaren Stefan Zweig beskriver det i sin självbiografiska bok Världen av igår, som publicerades postumt 1948:

”Ett par skosnören kostar mer än en sko tidigare, nej, mer än en lyxbutik med två tusen par skor; att få ett trasigt fönster reparerat kostar mer än det tidigare kostade att reparera hela huset.”

Före sin tid

Plansch för film av Fritz Lang: Metropolis.

Filmplansch för Fritz Langs sci-fi-film ”Metropolis” (1927). Tysk films första och största guldålder inföll under perioden efter första världskriget och fram till Hitlers maktövertagande.

© Wikimedia Commons

Weimarrepublikens stora personliga frihet gav upphov till ny konst som fick hela världen att häpna, och en gränssökande erotisk undre värld som samtiden fann både lockande och motbjudande.

Marlene Dietrich i Der Blaue Engel
© Imageselect

Sexualiteten släpptes fri

Med över 100 000 prostituerade och 1 000 danslokaler var Berlin ett syndens näste. Lättklädda kvinnor intog scenerna i utmanande varietéföreställningar. Samtidigt kunde homosexuella och transpersoner komma ut ur garderoben och fritt visa sin sexuella läggning på stadens många gaybarer.

Bauhaus-inspirerad byggnad från Weimarrepublikens tid.
© Shutterstock

Byggstil tog världen med storm

Konst- och hantverksskolan Bauhaus, som grundades 1919 i Weimar, förespråkade en arkitektur som var ett uppror mot historicismens pompösa byggnader. Bauhaus introducerade en människovänlig funktionalism som än i dag präglar stadsbilden i stora delar av världen.

Otto Dix målning av journalisten Sylvia von Harden.
© Mikkel Hede

Fler rättigheter

År 1918 fick kvinnor rösträtt i Tyskland och valrättsåldern sänktes till 20 år. I Weimarrepubliken intog kvinnorna inte bara arbetsmarknaden utan även den politiska arenan. I valet 1920 valdes sammanlagt 111 kvinnor in i riksdagen.

Ekonomin vänder

Trots alla motgångar började det gå bra för den hårt prövade Weimarrepubliken.

I mitten av november 1923 antog regeringen en valutareform och införde övergångsvalutan räntemark. Växelkursen var en räntemark för 1 000 miljarder gamla mark.

Året därpå ersattes övergångsvalutan av den nya riksmarken. Tyskarna återfick gradvis förtroendet för pengarna och priserna blev mer stabila.

Weimarrepublikens krisande ekonomi fick dessutom ett avsevärt lyft, när USA 1924 lanserade Dawesplanen.

Planen leddes av den amerikanske politikern och diplomaten Charles G. Dawes (1865–1951) och syftade till att stabilisera den tyska ekonomin.

Detta skulle bland annat uppnås genom ett internationellt lån på 800 miljoner guldmark, en kraftig minskning av krigsskadeståndet och en omorganisation av den tyska riksbanken.

USA:s räddningspaket räddade Weimarrepubliken från ruinens brant och förde den unga demokratin in i en ny era.

Mellan 1924 och 1929 ökade den tyska produktionen med 50 procent och många industrier kunde återta sin tidigare dominerande ställning på världsmarknaden.

När ekonomin gick som tåget blomstrade också kulturlivet och den personliga friheten i Weimarrepubliken.

Tre av Weimarrepublikens förbannelser

Nazitoppen 1924

Några av de åtalade under rättegången efter ölkällarkuppen. Mannen i trenchcoat som står som nummer fyra från höger kräver knappast någon närmare presentation.

© Wikimedia Commons (Bundesarchiv)

Weimarrepubliken var olik allt som Tyskland hade upplevt tidigare. Under århundraden hade Tyskland varit ett lapptäcke av mer eller mindre suveräna stater och sedan ett imperium som dominerades av Preussen. Demokrati var inte något som tyskarna var präglade av.

Antidemokrati

Både kommunister och nazister kämpade för att krossa demokratin. Kommunisterna ansåg att socialdemokraterna var ”klassförrädare”. Misstänksamheten mot demokratin var också stark inom den tyska aristokratin.

Konspirationsteori

Den så kallade dolkstötslegenden var en utbredd konspirationsteori bland tyska nationalister. Enligt den berodde nederlaget i första världskriget på att socialister och judar hade huggit armén i ryggen. Nazisterna använde dolkstötslegenden som antijudisk propaganda på sin väg till makten.

Dubbelspel

Nazisterna fick stora summor pengar från nationalistiska finanskretsar, där man såg Hitler som mannen som skulle kunna krossa Weimarrepubliken. Nazisterna visade sig vara skickliga på att växla mellan silkesvantarna när de rörde sig i de fina salongerna och knogjärnen när de slogs mot kommunisterna på gatorna.

Ordningsfolket

Under 1920-talets senare hälft var Weimarrepubliken för många en lysande symbol för moderna tider och sociala framsteg.

För andra var den tyska republiken en grogrund för osedlighet, dekadens och en total kollaps av samhällets moraliska värderingar.

Kritiker såg Weimarrepubliken som en koloss på lerfötter, som i sin iver att ge befolkningen frihet helt tappat kontrollen. Som den österrikiske författaren Stefan Zweig beskrev det i Världen av igår:

"Innerst inne hatade nationen republiken, inte för att den anklagades för att undertrycka denna vilda frihet, utan tvärtom för att den gav alltför fria tyglar. Det tyska folket, som var ett ordningens folk, hade ingen aning om vad de skulle göra med friheten, och de höll längtansfullt utkik: Om bara någon kunde komma och ta den ifrån dem.”

Det tyska folket skulle mycket snart få sin ”önskan” uppfylld. Vid horisonten skymtade mörka moln i form av en ny ekonomisk kris och nazisternas framväxt.

Börskrasch blev dödsstöten

Hitler och Hindenburg

Adolf Hitler hälsar 1933 som nyutnämnd rikskansler på den småsenile och siste presidenten för Weimarrepubliken, Paul von Hindenburg. I bakgrunden skymtar Hermann Göring och Joseph Goebbels.

© Shutterstock

Oktober 1929 blev början till slutet för det bräckliga demokratiska projektet i Tyskland.

Börskraschen på Wall Street i USA ledde till att världsekonomin hamnade i fritt fall, och Tyskland, som hade tagit stora kortfristiga lån från USA, drabbades särskilt hårt.

Lånen kunde inte längre förlängas och Weimarrepublikens ekonomi drabbades av ett enormt bakslag. År 1929 var 1,5 miljoner människor arbetslösa i Tyskland. År 1932 hade siffran stigit till 6 miljoner, vilket innebar en arbetslöshet på 29,9 procent.

Den ekonomiska krisen underblåste den politiska oron i Weimarrepubliken – särskilt nazistpartiet (NSDAP) drog nytta av den ökande instabiliteten i samhället.

I riksdagsvalet den 15 september 1930 blev NSDAP näst största parti med 107 mandat. Kommunisterna vann också mark och blev Tysklands tredje största parti med 77 mandat.

Rikskansler Heinrich Brüning från det katolska mittenpartiet Zentrum förlorade sin parlamentariska majoritet.

Med hänvisning till det kommunistiska och nazistiska hotet beslöt han att regera med hjälp av de undantagsdekret som möjliggjordes av artikel 48 i Weimarrepublikens konstitution.

Lagen gjorde det möjligt för kanslern att upphäva de medborgerliga rättigheterna i Weimarrepublikens författning om den allmänna säkerheten och ordningen var i fara.

Beslutet inledde den avdemokratisering av Weimarrepubliken som i slutändan banade väg för nazisternas maktövertagande 1933.

Weimarrepubliken hade stått emot ekonomiska kriser, radikal liberalism och revolter. Men när nazisternas ideologiska angrepp kom tog kraften slut – motståndet var för utstuderat och utlandet var upptaget av sina egna problem.