Boris och Sarah Sidis var psykolog respektive läkare i New York och räknade med att få ett intelligent barn. Men när deras lille William föddes 1898 hade de ingen aning om hur speciell han var.
William visade sig vara osedvanligt läraktig och sög till sig kunskap. Föräldrarna försåg honom med mängder av böcker, och han slukade dem girigt.
Pojken hade fotografiskt minne, redan när han var 18 månader gammal läste han tidningar, och när han fyllt fyra tog han sig an William Shakespeares verk.
Medan de flesta av Williams jämnåriga kämpade med stavning och huvudräkning antogs han vid 11 års ålder till Harvard, där han studerade matematik, fysik och filosofi.
Parallellt med studierna lärde William sig omkring 25 språk, samtidigt som han utvecklade ett eget språk, som skulle användas som ett universalt språk för människor från olika kulturer.
Hela världen låg för Williams fötter, när han som 16-åring gick ut från Harvard med ryggsäcken full av akademiska meriter. Hans första jobb var som matematiklärare på läroanstalten Rice Institute i Texas, men det faktum att han var yngre än de flesta av de studerande ledde till konflikter.
William var trött på all uppmärksamhet och drömde om ett liv i fred från allt och alla:
”Enda sättet att leva det perfekta livet är att leva i avskildhet”, sa han i en intervju 1914.
Enligt föräldrarna ägnade William som barn all sin tid åt att samla på sig nya kunskaper.
Dog ensam och fattig
De följande decennierna försörjde han sig på blygsamma jobb som bland annat bokhållare, medan han isolerade sig allt mer. Vid endast 46 års ålder drabbades han av en hjärnblödning och avled utfattig.
William James Sidis lät aldrig mäta sin intelligenskvot, men experter uppskattar att han låg på 250–300 – och därmed var en värdig kandidat till titeln ”historiens intelligentaste person”.
En genomsnittlig IQ är 100, medan Albert Einstein hade en intelligenskvot på 160.