En visselblåsare är en person som avslöjar felaktigheter eller olagligheter inom en organisation. I många länder skyddas visselblåsare av särskilda regler och lagar.
Idén om särskilda lagar för visselblåsare går tillbaka till 600-talets England. Då belönade lagen de undersåtar som avslöjade olagligheter som drabbade kungen. Det tidigaste exemplet är från år 695, då kung Wihtred förkunnade att fria bönder kunde tilldelas ”hälften av boten och vinsten från arbetet”, om de rapporterade någon som arbetade illegalt.
Samuel Shaw blev först avskedad och fängslad – och senare hyllad som en hjälte.
Visselblåsare greps
Vem som var den första visselblåsaren är oklart. En av de första vars namn vi känner till är emellertid den amerikanske örlogsofficeren Samuel Shaw, som 1777 bevittnade hur hans befälhavare ”behandlade fångar på det mest inhumana och barbariska vis”.
Shaw anmälde tortyren, men det ledde bara till att han sparkades ut från flottan. Senare greps han och anklagades för ärekränkning. I förhören förkunnade Shaw att han bara hade gjort ”min plikt, och inget annat”.
Domstolen frikände Shaw, och den amerikanska kongressen stiftade en lag som skyddade visselblåsare och underströk att det var alla amerikanska medborgares plikt att informera myndigheterna om tjänstemän som begår ”lagbrott, försummelser eller förseelser”.
Begreppet visselblåsare – whistleblower på engelska – härrör från 1800-talet och syftar på att dåtidens poliser blåste i en visselpipa för att påkalla uppmärksamhet. Ordet fick spridning framför allt under 1960-talet.