Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Världen formades av tegel

För 10 000 år sedan hade människan knappt börjat bygga hus, förrän man uppfann teglet. Babylons tempel, Colosseum i Rom och medeltidens katedraler växte fram enbart för att klipska konstruktörer räknat ut hur lera kan användas till att skapa världens populäraste byggklossar.

Bettmann/getty images

Civilisationens byggstenar – det var vad arkeologen Kathleen Kenyon fann, när hon på 1950-talet grävde i ruinerna efter forntidsstaden Jeriko.

Hon hade kommit till Jordanflodens västra strand på ett långvarigt uppdrag, för målet var att utforska staden, som nämns i Gamla Testamentet – och som London University hade ett stort intresse av.

Sex år av mödosamt grävarbete avslöjade dock mer än den bibliska stadens fundament: under marken väntade en sensation, som var ännu äldre och mycket mer epokgörande.

Kathleen Kenyon hittade tegelstenar som formats omkring år 8000 före Kristus. På den tiden ha­de stenåldersmän­niskan knappt övergett tillvaron som jägare.

De hade precis börjat lära sig att bruka jorden, och de kunde ännu inte forma krukor av lera. Trots det kom driftiga personer på idén att forma lerjord till avlånga klumpar. När klumparna torkat kunde de staplas, så att de bildade stabila väggar som kunde bära upp ett tak.

Jerikos tegelstenar var orsaken till att en sam­­ling stenåldershyddor kunde växa sig till en hel stad. Invånare i Mellanöstern hade fått en arkitektonisk snilleblixt, som mänskligheten ända sedan dess har kunnat bygga vidare på.

Femtusen år gamla väggmålningar visar tegelmakarnas och murarnas arbete i Egypten.

© Bridgeman images

Lerklumpar byggde första städerna

Uppfinningen av tegelstenen var ett stort kliv framåt för stenåldersmänniskan. När invånarna i Mellanöstern började använda det nya byggmaterialet visade det sig vara mycket bättre än de lerklinade väggar som dittills omgett deras primitiva hem.

Tegel av lera hade även den stora fördelen att de var enkla att flytta. Därmed behövde ­byg­g­­arbets­plat­sen inte ligga precis intill den plats där leran grävdes upp. Dessutom blev husen starkare tack vare det sätt på vilket tegelstenarna tillverkades.

Den äldsta typen av tegel kallas adobe och bestod av lerjord, som tegelmakarna gjorde våt och formade med händerna, så att byggstenarna fick en avrundad form, ungefär som en limpa bröd.

Därefter lades stenarna att torka under den varma medelhavs­solen, innan de kunde muras upp med hjälp av våt lera som murbruk. Senare utvecklade människorna en ny typ av adobe, som var plattare.

Det innebar att tegelstenarna kunde göras mer likartade – även om de fortfarande tillverkades efter ögonmått – och murarna behövde använda mindre bruk för att fylla mellanrummen.

Det torkade lerteglet gjorde att män­niskorna kunde bygga städer. Under de följande årtusendena skulle uppfin­ningen genomgå många förbättringar, men än i dag – tiotusen år senare – utgör de nutida varianterna av den ursprungliga tegelstenen fortfarande världens mest använda byggmaterial.

Tre typer av tegel

Civilisationen fick raka kanter

Stenåldersmänniskorna experimenterade även med hur de skulle kunna massproducera sin uppfinning. Resultatet var en fyrkantig form av trä, som togs i bruk i Mellanöstern cirka 5000 före Kristus.

Tegelmakaren knådade vatten och lerjord till en tjock massa, varpå han tillsatte halm som bindemedel. Erfarenheten hade visat att halmens långa fibrer gav en hållbarare adobe.

Den färdiga bland­ningen kunde bestå av så lite som trettio procent lera, som pressades ner i den rektangulära träramen, varpå tegelmakaren skrapade ytan slät med ett trästycke. Därefter kunde han lyfta bort formen, och nu behövde adoben bara torka, innan den var klar att använda.

Formpressning var ett enormt framsteg, som gjorde tegelstenarna homogena – och dessutom snabbare att tillverka. Att göra träformen måste å andra sidan ha varit en tidskrävande uppgift, för arbetet utfördes med enkla stenredskap.

Bränt tegel var förutsättningen för att sumerer och senare babylonier kunde uppföra ziqquraterna.

Från Mellanöstern spred sig kunskapen om adobe till Egypten, där lerteglet användes till alla byggnader förutom de stora templen och faraos palats. Längs Nilen har arkeologer funnit de äldsta bevarade träformarna, och väggmålningar visar hur tegelmakare och murare arbetade.

Av Bibeln framgår det att en del av dem var judiska slavar. Enligt Gamla Testamentet drabbades de av fa­raos vrede, när profeten Mose uppmanade honom att befria dem:

”Ni får inte längre ge dem halm till framställningen av tegelsten”, befallde den rasande härskaren sina slavfogdar. ”Låt dem själva gå ut och samla halm. Men ålägg dem att leverera samma mängd tegel som hittills”.

Bibeln berättar att tegelmakarna och de övriga judarna, ledda av Mose, lämnade Egypten och nådde Mellanöstern, där andra tegelmakare var i färd med att skriva nästa kapitel i teglets historia.

© Bridgeman images

Tegel ledde upp till gudarna

Ziqquraterna var Mesopotamiens högsta byggnader. Den grekiske författaren Herodotos berättade att det högst upp stod ett tempel. Ziqquraten i Babylon var den största.

70 meter reste den enorma byggnaden sig över Babylon.

Endast tio procent av teglet var bränt. De stenarna utgjorde fasaden, som skyddade det soltorkade teglet mot väder och vind.

36 miljoner tegelstenar bildade den trappformade pyramiden – ziqquraten.

7 200 arbetsdagar tog det att framställa det brända teglet. Produktionen av ziqquratens ­soltorkade tegel tog mer än sextio år.

1500 arbetare bland annat 87 tegelmakare, 1090 murare och 404 hantlangare, deltog.

Lertegel blev modernt

Än i dag finns det jättelika tempelruiner utspridda i dagens Syrien, Irak och Iran – de äldsta av byggnadsverken uppfördes kring 4500 före Kristus.

De första byggmästarna var sumerer, vars kultur blomstrade i Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris, och som även stod bakom de äldsta kända skrivtecknen – kilskriften.

Sumerernas imperium dukade under efter 2500 år, men babylonier och andra kulturer fortsatte att bygga bland annat så kallade ziqqurater. En ziqqurat bestod av tegel, som bil­dade en konstgjord kulle. Överst stod en helgedom åt den lokala skyddsguden.

Till skillnad från egyptierna hade sumererna ingen förkärlek för tillhuggna stenblock, när de uppförde sina största byggnader – i stället var formandet av den allra första tegelstenen till ett bygge en högtidlig händelse, då kungen uppträdde som tegelmakare under en särskild ceremoni:

”Kungen hällde vigt vatten i formens ram”, berättar en bevarad text. Under formen placerade han en stämpel, som skulle skapa heliga symboler i den färdiga tegelstenen. ”Han smorde med honung, smör och grädde, varpå han tillsatte ambra och saven från många olika träd till massan”.

Musiker spelade, och åskådarna brast ut i jubel, när kungen försiktigt slog på formen för att lossa leran, och den färdiga tegelstenen visade sig. Denna första tegelsten kallades ”Asada” – den oövervinneliga.

Nästa steg var nämligen att bränna stenen, för sumererna hade utvecklat ugnar vars höga temperatur gjorde leran hård och motståndskraftig mot väder och vind.

De brända tegelstenarna blev ett byggmaterial värdigt en kung. En kung var emellertid precis vad som krävdes för att organisera fram­stäl­lnin­gen, för att bränna tegel förut­sat­te specialister och ett stort rikes resurser.

1. Leran grävs upp

Romerska tegelbruk låg som regel nära ett lerhaltigt jordlager, så att den ­viktigaste råvaran fanns nära till hands. Leran grävdes upp och rensades från orenheter.

Claus Lunau/historia

2. Lerblandningen är klar

Tegelmakarna kastade leran i en grop, där de tillsatte vatten och sand, så att de fick en tjock gröt. Sanden gav leran styrka och såg samtidigt till att tegelstenarna inte krympte nämnvärt under ­tillverkningen. Kalk kunde också blandas i lermassan för att göra teglet gult eller vitt.

Claus Lunau/Historia

3. Teglet formas

Lermassan pressades ner i en fyrkantig träform smord med till exempel olja, så att leran inte fastnade. Överflödig lera skrapades av, så att teglets sidor var släta.

Claus Lunau/Historie

4. Teglet får torka

De formpressade, fuktiga ­tegelstenarna lades på tork i två–fyra veckor. Leran härdade då tillräckligt för att stenarna skulle kunna staplas i ugnen utan att tappa formen. Romarna tillverkade alltid kvadra­tiskt tegel i standardstorlekar. Först när tegelstenarna kom till byggarbetsplatserna knäcktes de, så att de fick en användbar, avlång form.

Claus Lunau/Historia

5. Teglet brändes

De tørrede mursten blev stablet i en muret ovn. Under ovnen var der et brændselskammer, som skulle fodres med træ eller trækul under hele processen. Luftkanaler førte varmen op til selve ovnrummet.

  • Ovnens top blev lukket med et tykt lag af teglaffald og jord.
  • En brænding tog 8-15 timer.
  • Stenene krævede en konstant varme på 900-1.150 grader.

Det torkade teglet staplades i en murad ugn. Under ugnen fanns en eldstad, som skulle matas med ved eller träkol under hela processen. Luftkanaler ledde värmen upp till själva ugnsrummet.

  • Ugnens topp förslöts med ett tjockt lager av tegelavfall och jord.
  • En bränning tog 8–15 timmar.
  • Teglet krävde en konstant värme av 900–1150 grader.
Claus Lunau/Historia

Bränd lera stoppade vattnet

Bränt tegel var förutsättningen för att sumerer och senare babylonier skulle kunna uppföra de majestätiska ziqquraterna. De stora byggnadernas inre byggdes av soltorkad adobe, som kunde produceras enkelt och billigt – men som bröts ner av vatten.

Just vatten fick be­folk­nin­gen i Mesopotamien rikligt med, för Eufrat och Tigris svämmade regelbundet över, så att stora landområden dränktes, hus spolades bort och hela samhällen försvann under lera.

Trots det stod ziqquraterna kvar i flera tusen år, för utanpå adoben är de klädda med bränt tegel, som står emot flodvattnet. Även murbruket behövde vara tätt, så att vattnet inte trängde in i byggnadens porösa inre.

Därför använde murarna den bindande petroleumprodukten bitumen, som ingår i naturasfalt, som förekom i pölar i den oljerika regionen. Produktionen av bränt tegel var en maktdemonstration, som vittnade om ett välorganiserat samhälle.

Bränningen krävde nämligen en konstant temperatur av mellan 900 och 1150 grader i åtta–femton timmar. Hettades tegelstenarna upp för mycket förvandlades leran till en oformlig, glasaktig massa. Hettades de inte upp tillräckligt blev de sköra.

Tegelmakarna producerade tegelstenar i stora mängder, och samtidigt utforskade de hur murande kunde upphöjas till konst: Upptäckten av glasering gjorde det till exempel möjligt att bygga väggar med färgglada mönster och vackra bilder av kungar och krigare.

Specialframställt, handgjort tegel kunde skapa livfulla reliefer, där enorma motiv trädde fram ur väggens grova yta. Uppfinningsrikedomen frodades tills Mesopotamiens tid som civilisationens kraftcentrum tog slut.

Från 500-talet före Kristus var det i stället vid Medelhavets nordliga stränder som nya idéer uppstod – och det blev grekerna och i synnerhet romarna, som kom att utföra underverk med bränd lera.

I Nordeuropa slutade man från en dag till nästa använda tegel, när romarriket ­brakade samman.

Tegelstenen kom till Rom

Antikens greker lade inte tid på att bränna tegel. I sitt regnfattiga land nöjde de sig med gammaldags adobe, som skyddades av ett yttre skikt av lera blandad med kalk. Å andra sidan tog grekerna för vana att förse viktiga byggnader med tak av brända tegelpannor.

En del forskare hävdar att taken var anledningen till att grekerna började uppföra sina klassiska tempel av marmor, för adobe saknade den styrka som krävdes för att bära upp de tunga taken, och därför behövdes det starkare byggmaterial till väggarna.

I stället för att tillverka bränt tegel högg grekerna till block av sten, som fanns överallt i det bergiga landet. Atens berömda Parthenontempel består av marmor, som byggarna kunde hämta endast femton kilometer därifrån.
Romarna följde grekernas exempel – i århundraden var även deras favoritmaterial torkad lera samt marmor och en tidig version av betong.

Arkitekten och ingenjören Marcus Vitruvius Pollio skrev åren 30–20 före Kristus historiens äldsta bevarade bygghandledning, och han nämner bränt tegel på endast ett fåtal ställen i sina tio ingående böcker.

Även senare författare behandlade teglet endast i förbigående, så de skriftliga källorna verkar indikera att romarna inte använde detta byggmaterial. Arkeologin berättar dock en annan historia.

Redan på Vitruvius tid dök det första brända teglet upp på byggarbetsplatserna i själva Rom, och hundra år senare var teg­let en väsentlig del av den romerska arkitekturen. Faktum är att det användes överallt i imperiet.

De första stenarna till Roskildes domkyrka lades cirka 1175.

© Jørgen Roed (1838)

Med inspiration från franska katedraler

Danska pilgrimer blev så imponerade av Notre-Dame i Paris att de förmedlade intrycken till en dansk arkitekt.

Efter vikingatiden blev Roskilde Danmarks viktigaste stad – där låg en kungsgård och en kunglig gravkyrka. Dessutom blev staden biskopssäte.

Flera ­domkyrkor av trä och natursten ­uppfördes i staden, innan Absalon, som var biskop i Roskilde och från omkring år 1177 ärkebiskop i Lund i Skåne – som på den tiden tillhörde Danmark – omkring år 1175 beställde en domkyrka av bränt tegel.

Inget tyder på att en fransk arkitekt stod för bygget. I stället är kyrkan troligen en dansk tolkning av hur en medeltida katedral skulle se ut. Inspirationen har troligen kommit från framstående pilgrimer, som hade sett katedralerna i till exempel Arras och Laon och Notre-Dame i Paris.

Medan bygget i Roskilde pågick växlade dock modet i Frankrike; den tunga, ro­man­ska stilen ersattes av gotiken med höga pelare och stora fönster. Den danske arkitekten inkorporerade det i sin kyrka.

Det finns inga skriftliga källor om bygget av domkyrkan, men ar­ke­o­lo­ger har funnit resterna av fyra tegelugnar, som använts från 1200-talet. Där kan de cirka 2,6 miljoner tegelstenarna ha bränts.

Marknad gjorde kejsaren stum

Kejsar Trajanus marknadshallar i Rom är ett stort och välbevarat vittnesbörd om hur viktigt teglet hade blivit omkring år 100 efter Kristus.

Bygget av historiens första köpcentrum leddes av den grekisk-syriske hovarkitekten Apollodorus av Damaskus, som även tros ha stått bakom stadens berömda Pantheontempel med den enorma kupolen av betong.

Väggarna i Trajanus marknadshallar uppfördes i en vanlig teknik, som romarna kallade ”opus testaceum”. Väggarnas inre utgjordes av en kärna av betong, som i romarnas version bestod av bland annat vulkanaska, kalk och småsten, som bildade ett mycket starkt material.

Utanpå betongen satte Apollodorus ett lager av brända tegelstenar – och teglet utgjorde inte enbart väggar, utan även stora delar av de dekorationer som arkitekten smyckade marknadshallarna med.

Bränt tegel användes i halvpelare, som bröt fasadens strikta ytor. Tegel användes även över fönstren, där elegant formade gesimser förhindrade att regn och starkt solsken trängde in i rummen.

Endast vid foten och toppen av halvpelarna och omkring en del dörröppningar valde Apollodorus större block av huggen travertin – en kalksten som romarna kunde bryta vid Tivoli tre mil öster om Rom. Till slut putsade arkitekten sitt jättebygge med vit puts, och dekorationerna i tegel framhävdes med röd färg.

Bygget var så överväldigande att det fortfarande – 250 år senare – överglänste alla sina grannbyggnader, när kejsar Constantius II besökte Rom, som då inte längre var imperiets huvudstad.

Trajanus marknadshallar med det omgivande torget, som innehöll bland annat en jättestaty och ett tempel, gjorde ett outplånligt intryck på honom:

”När han kom till Trajanus forum, stannade han överväldigad till, medan han studerade det enorma komplexet omkring honom”, skrev en samtida romersk historiker. ”Synen trotsade all beskrivning och kunde aldrig upprepas av dödliga människor”, ansåg kejsaren.

Skyskrapor av lera

Staden Shibam i Jemen är byggd av lera. Den består av flera hundra fem–nio våningar höga hus – ­höjden har gjort att de kallas ­”historiens första skyskrapor”.

De första höghusen uppfördes på 1500-talet och är unika för sin tid, men byggmaterialet är ännu mer anmärkningsvärt: Shibam är byggd av stenar av soltorkad lera – adobe – precis som på sten­åldern. För att byggnaderna ska vara stabila är väggarna ­tjockast i bottenplanet och blir gradvis ­tunnare. Våningsplanen åtskiljs av trägolv, som vilar på balkar. 
Shutterstock

Romarnas köpcentrum

År 113 efter Kristus fick den romerska huvudstaden en ny, övertäckt handelsplats, som tillskrivs kejsar Trajanus (98–117). Trajanus marknad uppfördes med bränt tegel i sex ­våningar. ­Utöver handelsbodar och butiker innehöll byggnaden även administrativa kontor och lägenheter.

Shutterstock

En metropol av tegel

Stora förekomster av bra lera vid Hudsonfloden ­bidrog till att New York på 1900-talet kunde expandera och bli världens största stad. Leran innebar att New York hade god tillgång till byggmaterial. Längs floden sköt det upp tegelbruk, och miljontals tegelstenar skeppades över till Manhattan, så att staden i det närmaste från vecka till vecka växte sig större.

George Rinhart/Getty Images

Industri matade Rom med tegel

Mursten blev Roms altdominerende byggemateriale. De indgik i Colosseums murværk, de erstattede sten i de store akvædukter, og de viste sig uundværlige som varme-resistent materiale i de offentlige badeanstalter. Ruinerne af Ostia, hovedstadens havn og livsnerve til resten af imperiet, er i dag et rødbrunt ruin­landskab af brændt ler.

Rom tørstede efter mursten, og en pulserende industri af teglværker skød op for at dække behovet. Mange ovne er bevaret til i dag, og de viser, hvordan teglmagerne bar sig ad.

Den almindeligste ovn var opført i to niveauer. Nederst fandtes varmekilden i form af et brænderum, som kunne fodres med brændsel udefra. Normalt brugte romerne træ, men trækul forekom også. Luftkanaler førte varmen op til rummet ovenover, hvor de formstøbte og soltørrede lersten stod stablet. Ovnen havde intet tag, for murstenene kom som regel ind og ud den vej. I stedet dækkede teglmagerne ovnen med et isolerende lag af jord og kasseret tegl, som holdt på varmen, når brændingen gik i gang.

Romerne producerede mursten i flere størrelser, men altid kvadratiske. Denne facon brugte de dog aldrig i deres bygningsværker; på hver byggeplads stod slaver klar til at halvere sten eller dele dem i trekanter – alt efter hvad arkitekten forlangte. Enten faldt det aldrig romerne ind, at mursten kunne fremstilles klar til brug, eller også var de ligeglade, fordi det slave-baserede samfund altid havde arbejdskraft nok til at bemande byggepladserne.

Produktion af mursten og opførelse af imponerende bygninger var to grene af det private erhvervsliv, som blomstrede i Rom og det omgivende Italien. Længere nordpå, hvor imperiet forsøgte at udbrede civilisationen blandt de besejrede folkeslag, havde hæren ansvaret for at lave byggematerialer.

Legionärer svingade mursleven

I Gallien, Britannien och de andra provinserna i rikets utkant fanns det ingen civil romersk byggbransch. Där uppförde armén allt som den kejserliga statsapparaten betraktade som nödvändigt, när Roms makt och kultur skulle manifesteras bland folkslag som romarna betraktade som barbarer.

Legionärer byggde från år 122 efter Kristus den 115 kilometer långa försvarsanläggningen Hadrianus mur, som skulle skydda gränsen mot dagens Skottland, där pikterna levde. Arméns soldater uppförde även de fort, fästningstorn samt amfiteatrar och akvedukter, som omgav muren.

Arbetet på byggarbetsplatserna höll soldaterna sysselsatta, när det rådde fred – vilket de flesta var överens om var positivt, eftersom legionärerna behövde vara sysselsatta för att inte glömma sin militära disciplin och ställa till med bråk.

Armén agerade därför byggmästare i stora delar av imperiet, och försvarsmakten arbetade huvudsakligen med bränt tegel. Mobila ugnar följde styrkorna från en byggarbetsplats till nästa, och teglet stämplades alltid med legionens märke, innan det brändes.

Imponerande byggnadsverk som Aula Palatina – även kallad Konstantinbasilikan – i staden Augusta Treverorum (i dag Trier) vid Rhen står kvar än i dag. Militärens roll som entreprenör innebar emellertid att när legionerna marscherade vidare, tog de med sig all kunskap om hur man brände tegel.

Inbördeskrig ledde till att Rom år 407 efter Kristus drog hem sina styrkor från Britannien, och sedan försvagades romarriket av invaderande germanska stam­mar, vilket gjorde att hela det väst­ro­mer­ska imperiet vittrade bort under de följande årtiondena. En stormakt föll, och en arkitektonisk epok var slut.

Vår tids murare bygger enligt samma principer som babylonierna för 6500 år sedan.

© Ritzau Scanpix

Bruk är en sak för sig

När stenåldersfolk byggde med lersten (adobe), använde de lera för att foga ihop stenarna. Bränt tegel krävde murbruk av cement, som härdar bättre och står emot regn.

Murbruket görs av tre delar kalk och en del lera. Kalk och lera bränns i en cementugn. Det brända materialet mals sedan till pulver, och cementen är färdig. När pulvret blandas med vatten börjar det härda och kan foga samman tegelstenarna.

Byggbranschen försvann spårlöst

I Italien fortsatte man trots Roms fall att bygga med tegel. Bysantinerna i det överlevande östromerska riket använde också det etablerade byggmaterialet för att åstadkomma arkitektoniska mästerverk som katedralen Hagia Sofia i Konstantinopel.

När byggställningarna plockades ner år 537 var katedralen världens största byggnad – och uppförandet av den ­väldiga kupolen hade krävt att helt nya tekniker utvecklats. Norr om Alperna upphörde däremot användningen av bränt tegel nästan över en natt, när romarnas imperium föll samman.

Rester av romersk byggkonst stod kvar, men ingen hade det tekniska kunnande som krävdes för att kopiera historiens mästerverk. Det var därför snudd på ett mirakel, när den tyska staden Steinbach fick en basilika i tegel år 827.

Mannen bakom kyrkobygget var en kunglig ämbetsman, som förmodligen med kyrkans hjälp fick möjlighet att anlita italienska hantverkare, som korsade Alperna för att lösa uppgiften.

Andra byggherrar fick nöja sig med lerklinade murar. Lerkliningen var ömtålig, och sköljdes lätt bort av regn, så i dag kan arkeologer hitta spår efter husen enbart genom att leta efter färgskillnader i jorden.

Domkyrka skapade nytt mode

Det dröjde mer än femhundra år, innan mer beständiga byggmaterial började användas igen i Nordeuropa. Materialet var till en början sten, som antingen höggs ut ur berget, eller natursten som hölls ihop med murbruk.

I England fin­ns det även exempel på att gamla ro­mer­ska tegelstenar rengjordes och återanvändes. När man väl började bygga med nyproducerat bränt tegel igen skedde det på en plats där romarna aldrig hade satt sin fot: i Roskilde i Danmark.

Forskarna vet inte varför den gamla konsten återuppstod just i Danmark, men det blev uppförandet av Roskilde domkyrka från 1175 som satte nya internationella standarder. Medan katedraler på andra håll i Nord­europa byggdes med natursten, brändes 2,6 miljoner tegelstenar till den nya pres­tigekyrkan i Roskilde.

Med en tjocklek av 8,5 centimeter skilde de danska stenarna sig markant från romarnas låga, kvadratiska modell. Det enorma antalet tegelstenar innebar troligen att de tillverkades nära byggarbetsplatsen och brändes i en ugn byggd enkom för ändamålet.

Trots det blev det så dyrt att bränt tegel endast användes på synliga ytor. Mellan inner- och ytterväggarna har man fyllt ut med sten och byggavfall. Efter domkyrkobygget i Roskilde spred sig användningen av tegel i Danmark och över gränserna till resten av Nordeuropa.

Stora projekt som kloster, katedraler och borgar skaffade sina egna tegelbruk, och skatter drevs in för att betala för offentliga byggen i de större städerna. Ett antal privata företag började också bränna tegel.

Fortfarande var tegel emellertid förbehållet de förmögna. Tillverkningen var så dyr att den vanliga befolkningen under de följande århundradena fick nöja sig med mer primitiva byggmaterial.

Världen bygger fortfarande i lera

På 1800-talet fullbordade ångmaskinen tegelstenens utveckling från lyxprodukt till standardmaterial. Den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att mass­producera tegel, så att priset till slut gick ner så mycket att alla kunde vara med på tåget – i varje fall i Europa.

Husen i städerna blev högre och mycket mindre sårbara för de för­ödande bränder som ofta bröt ut till följd av alla öppna härdar som användes för matlagning. Trots att bränning av tegel är en välkänd metod överallt i världen är de ursprungliga byggstenarna av adobe fortfarande mycket vanligare.

Klimatet är på många håll så torrt att invånarna kan nöja sig med soltorkat tegel av det slag som stenålderns män­niskor tillverka­­de i det förhistoriska Jeriko. Det enkla materialet har den fördelen att vem som helst med tillgång till lera och en spade kan bygga ett hus.

Läs också:

Hitler

Galleri: Se Hitlers målningar

3 minuter
Nordamerikanska indianer

21 fakta om indianer

14 minuter
Civilisationer

Läs VÄRLDENS HISTORIA Junior tillsammans med dina barn

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj