Beduinerna är ett nomadiskt folk, som – historiskt sett – har levt som kringvandrande herdar i några av de torraste och ogästvänligaste delarna av Mellanöstern.
Deras förfäder livnärde sig på lantbruk och djurhållning på stäpperna i dagens Syrien så tidigt som omkring 6 000 år före Kristus. Det var dock först under det sista årtusendet före Kristus som beduinerna började samlas i mer organiserade stammar och klaner.
Samtidigt började beduinerna driva in skatter från de många handelskaravaner som passerade genom deras områden. Som motprestation hjälpte beduinerna karavanerna att komma helskinnade genom öknen.
Beduinerna var skapade för ett hårt liv i öknen
Överlevde tack vare djuren
Kött, mjölk och ull från getter, kameler och får var avgörande för beduinernas överlevnad i öknen. I synnerhet kamelen hade stor betydelse för beduinerna, som kallade djuret för ”en gåva från Gud”.
Den tåliga kamelen var ett viktigt transportmedel i det oländiga landskapet, och om all mat tog slut kunde djuret till nöds ätas. I samband med bröllop och högtider bidrog även kamelkapplöpningar till att föra samman beduinstammarna.
Poesi väckte det förflutna till liv
Muntligt traderad poesi var beduinernas viktigaste konstform, och de välformulerade dikternas visa ord var högt skattade av ökennomaderna. Utöver att dikterna var konst fungerade de även som förmedlare av kunskap bland beduinerna, som ofta var analfabeter.
Dikterna kunde berätta om bland annat förfäders stora bedrifter, men de kunde även utöva social kontroll genom att berätta hur en beduin bör bete sig.
Beduinerna plundrade alla
Plundringsräder mot karavaner och andra stammar var en stor del av beduinernas kultur. Oftast rörde det sig om nålsticksangrepp, som skulle gå snabbt, eftersom beduinerna gärna undvek större väpnade konfrontationer. Målet med räderna var i regel att skaffa husdjur.
”Vårt yrke är att utföra räder mot våra fiender, mot våra grannar och till och med mot våra egna bröder”, skrev beduindiktaren al-Kutami.
Beduinerna slog sig ner i alla öknar
Under de följande århundradena och årtusendena spred beduinerna – och deras stora hjordar av getter och kameler – sig i så gott som alla ökenområden i Mellanöstern och Nordafrika. Det är områden där andra folkslag inte kunde överleva.
De hårdföra beduinerna var mästare på att få ut det mesta av öknens knappa resurser, och emellanåt kompletterade de sina förråd genom stöldräder mot karavaner eller andra beduinstammar.
De flesta beduiner övergav sin traditionella livsstil under 1800- och 1900-talet.
Beduinerna tvingades in i fasta ramar
Beduinernas kringvandrande liv var emellertid ett problem för Mellanösterns makthavare, som hade svårt att kontrollera nomaderna och driva in skatter från dem.
Under 1800-talet införde osmanerna, som härskade över Mellanöstern, därför nya lagar. Till åtgärderna hörde även deportation av andra etniska grupper till ökenområdena och många av beduinerna tvingades även att bli bofasta.
Sedan dess har allt fler gett upp det traditionella livet, och sedan 1950-talet har majoriteten av beduinerna levt i Mellanösterns storstäder. Där försöker beduinerna i dag hålla sina förfäders traditioner vid liv genom bland annat kulturfestivaler och campingturer i öknen.