Internerna i Auburnfängelset i New York var de första som bar randiga fångdräkter på 1820-talet.
Enligt mannen som införde dräkterna, vice fängelsechef John D. Cray, var en stor fördel med det iögonfallande plagget att internerna syntes så tydligt. Att fly var i princip omöjligt, eftersom internerna genast skulle upptäckas om de rörde sig utanför fängelsemurarna.
Ny filosofi, nya dräkter
Syftet med de ikoniska dräkterna var dock inte enbart att göra det svårt för interner på flykt att gömma sig. Dräkterna infördes också som en del av ett nytt förhållningssätt till fängelsestraff, som John D. Cray trodde på. Han var övertygad om att internerna kunde bli goda medborgare genom hårt arbete och strikt disciplin.
Randiga dräkter skulle inte bara göra internerna mer synliga. De skulle också göra dem till laglydiga medborgare.
Hårt arbete under tystnad
På dagarna fick internerna i uppgift att bland annat bygga broar eller gräva diken medan de var hopkedjade med varandra. Vakterna krävde absolut tystnad, vilket i kombination med de identiska randiga dräkterna minskade internernas självmedvetenhet och gjorde dem mer fogliga, enligt John D. Cray.
De randiga dräkterna togs i bruk på ett stort antal fängelser i USA, men år 1904 avskaffade fängelser i New York ränderna, eftersom de uppfattades som ett onödigt hån av internerna. Vid det laget hade emellertid ränderna kommit att förknippas med brottslighet, så de fortsatte att användas i bland annat filmer och tecknade serier.
Senare införde många amerikanska fängelser enfärgade dräkter i exempelvis orange. På senare tid har emellertid vissa fängelser återinfört randiga dräkter.