När Västtyskland grundades 1949 ville landets politiker nöja sig med en tillfällig huvudstad. Lilla och anonyma Bonn var perfekt för det ändamålet.
Tre andra städer övervägdes dock: Frankfurt, Kassel och Stuttgart. Kassel låg för nära den sovjetiska ockupationszonen (DDR), och Stuttgart led av stora ekonomiska problem.
Frankfurt am Main hade klara fördelar: staden var historiskt sett en tysk samlingspunkt, och den hade tomma byggnader, som skulle passa det nya parlamentet.
Det faktum att Frankfurt var en så perfekt kandidat gjorde dock att staden ratades. De västtyska politikerna hoppades på ett återförenat Tyskland med Berlin som huvudstad.
De var rädda att Frankfurt skulle bli permanent regeringsstad om den fick titeln.
Kansler Adenauer föredrog troligen Bonn som huvudstad, så att han inte behövde flytta.
Berlin blev huvudstad efter omröstning
Ingen arbetade hårdare än den blivande kanslern Konrad Adenauer för att göra Bonn till huvudstad. Ett motiv var troligen att han bodde i trakten.
När Tyskland väl återförenades 1990, visade det sig att rädslan för att den tillfälliga huvudstaden skulle bli permanent var helt berättigad, för nu ville många västtyska politiker stanna kvar i Bonn.
Efter bittra gräl godkändes flytten till Berlin med endast 338 röster mot 320. Flera tyska departement ligger fortfarande kvar i Bonn.