Yttrandefrihet anno 1770: Nidskrifter och hämndporr

Det undertecknade dokumentet skickas till kanslisekreteraren, så att dekretet kan förverkligas. Med ett penndrag har Danmark som Europas första land fått fullständig yttrandefrihet.

Allt kan nu publiceras, även rena förolämpningar, men Struensee är övertygad om att den fria debatten kommer att blottlägga orättvisor och tvinga fram korruption i ljuset och på så vis förbättra det danska samhället.

Kännbart för samhällets elit

Innan Struensees nya lag trädde i kraft den 14 september 1770 hade tryckerierna i Danmark lytt under sträng censur. Från den ena dagen till den andra fick rikets alla medborgare möjlighet att skriva precis vad de ville i den nya allmänna debatten.

Befolkningen utnyttjade snabbt den nyvunna friheten. Från tryckerierna kom en strid ström av pamfletter om allt mellan himmel och jord – åsikter om spannmålspriserna, spekulationer om mystiska tecken i skyn och högvis med satiriska och hatiska skrifter om andra medborgare.

Ingen skonades, sannerligen inte Köpenhamns överklass, som nu kunde läsa om folkets ogillande i tryck.

I skriften Frackens förunderliga händelser, en satir över samtidens fåfänga män, roade sig författaren med att beskriva huvudstadens fisförnäma herrar. De ”doftade av pomada och välluktande vatten” och ägnade all sin tid åt att positionera sig i sällskapslivet.

I flera skrifter förknippades deras extravagans med sedeslöshet. En from anonym medborgare ansåg rentav att det borde införas en lag mot överdådet. En sådan skulle minska både de många pantsättningarna och antalet interner i stadens fängelser, stod det att läsa.

Lagen skulle även hindra många flickor från att offra sin kyskhet i sin jakt på ”tjusiga, begärliga partier”, menade författaren, som fick medhåll av en annan ivrig pamflettist: ”Hellre kyska flickor än skökor i sammets- och sidenplagg.”

Satan skriver insändare

Fylleri var ett annat populärt ämne i debatten. I pamfletten En himlaskrift nedfallen på vägen mellan Köpenhamn och Emdrup berättade lantbrukare Jens Larsen att ett brev hade fallit ner från himlen och träffat honom i huvudet.

Brevet från himlen rasade mot Köpenhamn som en stad full av lättja, fördärv och hor. I synnerhet fylleri ledde raka vägen till helvetet, varnade den himmelske avsändaren, för då började män titta efter kvinnor – och vips var tio Guds bud bortglömda.

Pamfletten fick snart ett svar, som påstods vara skrivet av Satan själv. Underjordens härskare menade att bondlurken Larsen måste ha varit full och att det nog snarare var en nattpottas innehåll som träffat honom i huvudet.

Alkoholmissbruk var ett stort problem i Köpenhamn. Huvudstaden hade drygt 80 000 invånare och många av dem var trötta på att fyllbultarna smutsade ner i staden.

Renhållning av gatorna var därför ett laddat ämne. En skribent mindes med bitterhet när den offentliga gatsopningen infördes år 1764 – utan att det blev ett dyft bättre: ”Nu skulle gatorna bli spegelblanka, rena som det renaste silver och guld, men i stället blev de ännu skitigare än förr!”

I en annan pamflett föreslogs att invånarna på respektive gata skulle hjälpas åt med renhållningen, så att den inte överlämnades åt ”sopkärringar”, som bara ägnade sin tid åt tobak, skvaller och högljutt gäspande.

I praktiken kunde 50 slavar få mer uträttat än 200 ”utslitna, halvt försupna kärringar” mäktade med, menade skribenten.

Rykten om otrohet hotar Struensee

Våren 1771 flyttade Struensee in hos kungafamiljen på sommarresidenset Hirschholms slott, norr om Köpenhamn. Drottningen, som nu var gravid, hade inlett en affär med Struensee och i huvudstaden ryktades det att den tyske livläkaren var far till barnet.

Den samhällsdebatt som Struensee velat främja för att göra Danmark till ett bättre land handlade nu i allt högre grad om hans förödande inflytande.

I flera skrifter sattes likhetstecken mellan osedligheten vid hovet och samhällets moraliska förfall. Köpenhamn myllrade nämligen av kvinnor som erbjöd sexuella tjänster.

Med ”vackra masker och färg förkläs förtorkade kärringar som befinner sig på gravens rand för att idka denna skändliga handel”, stod det i en pamflett om det gissel som de prostituerade utgjorde.

Författaren hade anmärkningsvärt god kännedom om huvudstadens glädjeflickor och deras öknamn, däribland Sulfiten, Madam Storflabb och Grevinnan.

I en pamflett bidrog teologistudenten Christian Thura till att piska upp stämningen genom att skriva om ”det snart räddningslösa tillstånd riket kommer att befinna sig i om lasternas ström tillåts fortsätta välla fram och om man inte med förenade krafter bidrar till att bygga en fördämning mot allt slem och smuts som dagligen blandas i dygdens rena vatten”.

Förutom de många pamfletterna publicerades även en lång dikt skriven av geheimearkivarie Jacob Langebek, som angrep den alltmer impopuläre Struensees makt.

”Sitt, Kristian, sitt fast, sitt ensam på din tron”, löd diktens första strof. Befolkningen knåpade snart ihop en snuskig variant: ”Ligg, Kristian, ligg fast, ligg ensam på din fru.”

Affären broderades ut i fabler

Den 2 augusti samma år, en knapp månad efter det att drottningen fött en dotter, basunerades den kungliga trekanten ut på förstasidan av Tidskriften för patriotiska skribenter.

”Är det möjligt för en hustrus älskare att vara hennes mans uppriktige vän och trogne rådgivare?” löd frågan som ställdes i artikeln.

Ett anonymt svar gavs några dagar senare: ”Förgyllda gemak är inte så täta att de döljer horkarlen och horan.”

Kungen behövde ”vakna ur sin ynkliga godtrogenhet och narraktiga trygghet, han borde resa sig och utkräva hämnd och befria sin äktenskapliga säng från de skändliga fläckarna”, skrev den anonyma författaren koleriskt.

Kritiken mot Struensee höll i sig. I september gav teologistudenten Josias Bynch ut en rad fabler i vilka drottningen jämfördes med liderliga djur.

I fabeln Den ystra hönan jagar en höna bort sin tupp och springer in på ett apotek, där den parar sig med en struts. Struensee var strutsen och apoteket symboliserade det faktum att han var läkare.

Förutom Bynchs frispråkiga fabler gav teologistudenten Christian Thura ut en ny pamflett i vilket han antydde att kungen var otillräknelig.

Det fick bägaren att rinna över för Struensee, som skrämdes av den giftiga stämningen. Det hade blivit dags att inskränka yttrandefriheten. Den 7 oktober tryckte Köpenhamns största dagstidning Adresseavisen en officiell order om att det var slut med anonyma trycksaker.

Hädanefter måste tryckarens namn stå på pamfletterna, och han måste känna till skribentens namn, annars väntade hårda straff.

Yttrandefriheten försvinner igen

Det feberaktiga hat som hade växt fram mot Struensee lät sig dock inte längre tyglas. Han skulle ”sättas på nattvagnen och köras ut ur staden som skit”, ansåg en anonym författare till ett skillingtryck.

Överallt i staden ryktades det att Struensee planerade att genomföra en kupp mot kungen för att sedan själv inta tronen. Yttrandefriheten hade blivit ett hot för livläkaren och han kunde inte göra någonting åt det. En liten grupp sammansvurna vid hovet enades om att sätta Struensee ur spel. I januari 1772 fängslades han för att ha försökt ta över tronen och för att ha bedrivit otukt med drottningen.

Kuppmakarna satte sedan den skräckslagne kungen i en vagn och lät köra runt honom i staden för att lugna invånarna. De begärde även pamflettpropaganda av landets präster och biskopar, som beskrev kuppen som Guds utrensning av Struensees omoraliska styre.

Köpenhamnarna var nyfikna på vad som hände, så alla publikationer om Struensees fall gick åt som smör i solsken. I mängder av smädeskrifter framställdes livläkaren som mördare, sexgalning och hallick.

Allmänheten nåddes av visor om att Struensee brukade simma i blod och tidningsartiklar om att han hade stulit diamanterna i kungakronan. En skribent hävdade att Struensee hade tagit kontroll över kungen med hjälp av ett pulver – han var ju faktiskt läkare! – medan en annan kunde berätta om tyskens antikristna födelse: Han hade kommit till världen hårig och med klövar, vilket han numera dolde.

Tusentals köpenhamnare fick se livläkaren för sista gången den 28 april 1772, då de kom till stadens stora, öppna gräsyta Østerfælled (dagens Fælledparken).

Där halshöggs Struensee, och som ett extra straff styckades hans kropp, varefter huvudet sattes på en påle och resterna av hans kvarlevor lades på stegel och hjul. Struensees stora gåva till danskarna hade kostat honom livet.

Året därpå kom en lag som återigen förbjöd tidningar och tidskrifter att publicera kritiska texter.