Döden fascinerade 1800-talets Storbritannien, där offentliga avrättningar fortfarande lockade tusentals åskådare, och porträtt av nyligen avlidna familjemedlemmar som ställdes bland bilder av de levande var en lång och stolt tradition.
När drottning Victoria blev änka 1861 gjorde hennes årslånga sorg att det blev modernt att sörja länge och intensivt. Även på många andra sätt var britterna fascinerade av döden.
Ingen viktoriansk modefluga fångade tidsandan bättre än så kallade antropomorfa dioramor. I all sin groteska enkelhet bestod fenomenet av att uppstoppade djur arrangerades så att de betedde sig som människor. Marsvin som spelade cricket och två ekorrar som slogs med boxningshandskar fick britterna att klappa händerna av förtjusning.
De mest kända antropomorfa dioramorna betraktas fortfarande som mästerverk, och ett såldes 2003 för motsvarande omkring 375 000 kronor.
Drottningen var förtjust i döda djur
Uppstoppade djur var en blomstrande verksamhet redan i början av 1800-talet. Jägare ville ha troféer till sin spiselkrans och naturhistoriskt intresserade ville kunna studera de skygga djuren på nära håll.
I varje brittisk stad fanns det därför minst en skicklig konservator som stoppade upp djur på beställning och fick dem att se så livfulla ut som möjligt. Djur monterade på en gren eller en träskiva prydde fönsterbrädor och väggar i otaliga hem, och det arrangerades till och med stora utställningar.
Vid världsutställningen i London 1851 kunde allmänheten beskåda en uppstoppad elefant, som skulle visa britterna på hemmaplan vilka magnifika djur som levde i kolonin Indien. Få åskådare insåg att det uppstoppade djuret i själva verket var en afrikansk elefant.
På världsutställningen var det dock mycket mindre djur som väckte mest uppmärksamhet. Där stiftade britterna för första gången bekantskap med antropomorfa dioramor som ställdes ut av fjorton uppfinningsrika experter från hemlandet och utlandet.
Åskådare i alla åldrar flockades vid de lustiga uppställningarna av bland annat två svärdfäktande hasselmöss och en pianospelande katt, som en tysk vid namn Hermann Ploucquet skapat.
I ett av den tyske konservatorn Hermann Ploucquets dioramor spelar katter serenader för en gris.
Drottning Victoria själv var så förtjust i Ploucquets komiska kreationer att hon kvällen efter världsutställningens öppnande i sin dagbok kallade dem för ”verkligt underbara”.
Ploucquets verk inspirerade många brittiska konservatorer att ta upp den galna idén. William Hart och hans son Edward Hart blev särskilt kända för sina många boxande ekorrar.
Kungen av dem alla var den brittiske kyrkvaktmästaren Walter Potter, som i sju år ägnade all sin fritid åt att skapa sitt första diorama.
Det föreställde en fågelbegravning, där en råka intog rollen som präst och en uggla agerade dödgrävare. Inte mindre än 98 uppstoppade fåglar ingick i verket, som gjorde succé när det 1861 ställdes ut på det värdshus som hans familj drev i byn Bramber i södra England.
Potter blev besatt av att skapa det ena spektakulära dioramat efter det andra med hjälp av döda djur som han hittade i dikeskanter eller köpte från lokala kaninuppfödare.
Lokalbefolkningen lämnade också in sina döda katter, och jägare gav Potter en del av de ekorrar de dödade i skogen.
VIDEO: Besök Potters knäppa museum
Det enda kriteriet för Potter var att djuret inte fick ha varit dött för länge, eftersom det i så fall inte skulle se bra ut efter konserveringen.
Potters samling växte år för år och 1880 byggde han ett litet museum bredvid familjens värdshus.
Stationen i Bramber fick byggas ut.
Potters fingerfärdighet gjorde honom berömd i hela England, och från och med 1880-talet blev Mr Potter's Museum of Curiosities ett omtyckt resmål för britter på utflykt.
När badgäster besökte Brighton kunde de köpa organiserade resor till Bramber, som ligger 17 kilometer nordväst om hamnstaden. Tusentals nöjeslystna britter strömmade till Bramber och järnvägsstationen i samhället fick byggas ut.
Under årens lopp förvandlade Potters magiska händer omkring 10 000 döda ekorrar, katter, marsvin, grodor, fåglar, möss, råttor och kaniner till människoliknande figurer.
Museibesökarna kunde till exempel se dioramer med kattungar som spelade krocket och en hel bröllopsceremoni där katterna var klädda i allt från bröllopsklänningar till prästkappa och smoking.
Walter Potter (1835–1918) stoppade upp mer än 10 000 djur. Efter hans död spreds samlingen för vinden.
I andra dioramor satt piprökande ekorrar och spelade kort och kaninungar intog rollen som skolbarn i färd med att skriva.
Förutom gulliga pälsdjur som gifte sig eller spelade krocket, försökte sig Potter även på det makabra. De viktorianska britterna älskade läskigheter, så Potter inrättade också ett skräckkabinett med missfoster.
Där visade han en kattunge med två huvuden och en annan med åtta ben och två svansar. I samlingen fanns också en höna och två ankungar med fyra ben. De missbildade djuren påstods komma från lokala bönder som hade donerat dem till byns berömde konservator.
Med tiden kunde Potter leva på inkomsterna från museet, som även omfattade försäljning av vykort med utställningens pärlor. Ända fram till sin död trollade Potter fram antropomorfa verk och han var ofta på plats i museet för att njuta av människors glada reaktioner.
”Folk kanske inte lägger märke till den gamle mannen som ofta sitter nära dörren – ett geni som har skapat ett sagoland”, skrev söndagstidningen The Sunday People 1914 och hänvisade till Potters livsverk som ”ett museum som aldrig får glömmas bort”.
I Potters skräckkabinett stod en kattunge som fötts med åtta ben.
Fyra år senare avled Potter, men hans dioramor levde vidare. Besöksströmmen till museet i Bramber minskade och på 1970-talet stängdes det. Potters samling såldes 1984 till ett hotell, där utställningen besöktes av 30 000 betalande besökare per år.
Men de uppstoppade djurens popularitet fortsatte att avta och 2003 auktionerade hotellet ut Potters samling, som därmed spreds för vinden. Det mest eftertraktade dioramat, fågelbegravningen från 1861, gick för motsvarande omkring 375 000 kronor.