Verklighetens Downton Abbey

Adelns titlar var till salu för dollar, godsägaren fick morgontidningen struken med strykjärn, och kockar tjänade bra. Här är den verkliga historien bakom det populära brittiska Netflix-godset Downton Abbey.

Adelns titlar var till salu för dollar, godsägaren fick morgontidningen struken med strykjärn, och kockar tjänade bra. Här är den verkliga historien bakom det populära brittiska Netflix-godset Downton Abbey.

Shutterstock

I hjärtat av det vackra sydengelska landskapet ligger en av världens mest bekanta byggnader. Miljontals tv-tittare känner den som Downton Abbey, men slottet heter egentligen Highclere Castle. Med sina nästan 300 överdådiga rum – som bland annat hyser en samling skatter från det gamla Egypten – är slottet ett monument över svunna tiders dekadens.

När Highclere Castle fick ont om pengar bad Almina gärna sin förmögne far om mer.

© V&A Museum

1. Köpte fina titlar

I Downton Abbey är earlen av Grantham, Robert Crawley, gift med den förmögna amerikanskan Cora – ett äktenskap som skulle säkra herresätets överlevnad. Att gifta sig till pengar var från slutet av 1800-talet vanligt bland lorderna på de fina engelska godsen.

På verklighetens Downton Abbey, Highclere Castle, gifte den femte earlen av Carnarvon sig 1895 med 19-åriga Almina Wombwell för att säkra slottets överlevnad. Alminas hemgift från sin far Alfred de Rothschild var på en halv miljon pund – en enorm summa i en tid då det kostade 15 pund om året att hyra ett hus med tre rum.

Precis som i Downton Abbey kom pengarna ofta från USA, där industrialiseringens kungar hade tjänat grova pengar. Industrimagnaterna satsade gärna en del av sina pengar på att skaffa fina titlar och ”rätt” kontakter, och mellan 1865 och 1915 gifte inte färre än 76 amerikanska kvinnor sig till en adelstitel i England. Amerikanskorna fick emellertid inte alltid ett lika varmt välkomnande som deras pengar. De konservativa och snobbiga britterna ansåg ofta att amerikanerna var simpla och primitiva.

2. Titanics förlisning utlöste arvskris

Procentuellt omkom betydligt fler män än kvinnor, när Titanic gick under den 15 april 1912.

© Shutterstock

I det första avsnittet av Downton Abbey får earlen av Grantham ett telegram med tragiska nyheter. Arvtagaren till herresätet, en avlägsen släkting, har följt Titanic i djupet. För familjen Crawley är det en katastrof, eftersom earlen och hans hustru endast har döttrar.

Arvsproblematiken var välkänd i England, eftersom kvinnor inte hade rätt att ärva de förnäma herresätena – varken gods eller titlar. Egendomarna, som lorderna i princip inte ägde utan enbart förvaltade, kunde endast gå vidare till söner eller till andra manliga släktingar. Om en familj som Crawleys i serien saknade arvinge – eller någon avlägsen släkting som en dotter kunde gifta sig med – skulle den förlora alla kopplingar till den aristokratiska världen, när earlen avled. Först 1925 ändrades arvsreglerna.

Att arvtagaren till Downton omkom på Titanic, trots att han tillhörde överklassen, är realistiskt. Två tredjedelar av männen i första klass omkom. Endast 2,8 procent av kvinnorna i första klass led samma öde.

Både herrskap och tjänstefolk gynnades av de tekniska framsteg som gjordes omkring år 1900, och som underlättade vardagen.

© Science & Society Picture Library/Getty Images & Shutterstock

RIIIING: Drottningen älskade telefonen

År 1878 testade drottning Victoria telefonen, när dess uppfinnare, Alexander Graham Bell, presenterade underverket för henne. Först i början av 1920-talet blev en telefon i hemmet vanligt för välbeställda britter.

Science & Society Picture Library/Getty Images & Shutterstock

© Colin Waters/Imageselect & Shutterstock

BZZZZZ: Strömmen gav enkel belysning

Under den viktorianska eran fick tjänstefolket, i regel unga pojkar, rusa runt på slotten för att tända och släcka lampor – på en del ställen flera hundra. Allting blev lättare med elektriciteten. På 1920-talet hade tio procent av alla brittiska hem el.

Colin Waters/Imageselect & Shutterstock

© Buyenlarge/Getty Images & Shutterstock

PLOPP: Vattenledningar underlättade arbetet

Från slutet av 1800-talet drog förnäma hus in vattenledningar och badrum med marmorbadkar och gasdrivna varmvattenberedare installerades. Tidigare hade personalen behövt kånka hinkar med varmvatten upp- och nedför trapporna. Highclere fick badrum år 1897.

Buyenlarge/Getty Images & Shutterstock

4. Änkegrevinnan fick flytta omgående

Adelskvinnor var tvungna att bära svart i flera år efter makens död.

© Ivan Nikolaevich Kramskoy (1837-87)/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

I Downton Abbey bor tittarnas favorit Violet Crawley, änkegrevinnan av Grantham, inte på slottet, som varit hennes hem i 40 år. Enligt traditionen var änkefruar som Violet tvungna att flytta ut från sin bostad, när maken dog. Slottet skulle omedelbart övergå till arvtagaren och hans familj, och den tidigare grevinnan fick flytta till ett annat boende.

I tv-serien beskriver Violet Crawley syrligt sin bostad som ”a little cottage” (en liten stuga). Visserligen var änkegrevinnornas nya hem relativt små, men de fick behålla en liten stab av tjänstefolk.

Tomheten i den nya bostaden, där änkegrevinnan var tvungen att tackla sin sorg på egen hand, var sannolikt stor, men ingen ifrågasatte att det skulle vara så. Flyttningen var en del av traditionen under den viktorianska eran och under 1900-talets första hälft. Det förväntades dessutom att änkan skulle klä sig i svart i två år efter makens död. För mannen var det i gengäld helt i sin ordning att ta av de svarta kläderna så snart hustrun begravits.

5. Herrskapet rullade tummarna

Det franska kortspelet besick handlar om att samla ihop poänggivande kortkombinationer.

© Baudelet.net

I Downton Abbey visar det sig att den okände nye arvingen, Matthew Crawley, är en advokat från medelklassen. Inom överklassen var det emellertid inte fint att ha ett heltidsjobb. En earl hade personal till allting, så att herrskapet kunde koncentrera sig på att göra så lite som möjligt.

De stora godsen hade nästan alltid gäster till antingen te eller middag för att hålla kontakten med likasinnade, och därför gick en stor del av herrskapets tid åt till att planera och delta i visiter. Emellanåt ägnade kvinnorna sig även åt att arrangera välgörenhetstillställningar.

Männen började i regel dagen med att läsa tidningen – som strukits med strykjärn, så att trycksvärtan inte skulle färga av sig – innan de öppnade dagens post. Mycket av fritiden ägnade herrskapet åt att läsa böcker eller spela kortspel som besick. Promenader i parken var ett fast inslag, om det inte regnade. Om man kände för att röra mer på sig tog kvinnorna en ridtur, medan männen spelade cricket eller polo eller jagade.

Vid festliga tillfällen som bröllop bakades det sirligt utsmyckade tårtor.

© Amoret Tanner/Imageselect

6. Laga mat var välavlönat

I Downton Abbey framställs husets kokerska, fru Patmore, som en enkel kvinna som är duktig i köket. Hon är så uppskattad av husets herre att han betalar för att hon ska kunna få behandling för grå starr.

I verkligheten var kocken eller kokerskan en lika viktig medlem av staben som butlern och hushållerskan, eftersom måltidernas kvalitet var avgörande för bilden av godset utifrån. Att gäster åt gott gav herrskapet ett gott renommé. Att kocken eller kokerskan var värdefull framgick även av att hen ofta hade ett boende med eget vardagsrum och på många håll var bättre avlönad än butlern. År 1918 tjänade en trädgårdsmästare på Highclere Castle 24 pund om året, medan slottets kock var den högst avlönade med en årslön av 150 pund.

Den höga lönen förutsatte dock hårt slit. Varje dag serverades det fyra måltider – frukost, lunch, eftermiddagste och kvällsmat – och kocken hade ansvar för att hålla sin budget. På de stora herresätena skulle ofta allt mellan tio och hundra gäster utspisas, och vid särskilda tillfällen kunde antalet gäster uppgå till omkring 400.

7. Hushållerskan kontrollerade allt

Kvinnor som drömde om att bli hushållerska gjorde klokt i att läsa ”Book of Household Management”.

© Wellcome Images & Shutterstock

I serien verkar hushållerskan fru Hughes ha ett ganska behagligt arbete, men i själva verket var det ett styvt jobb att tillsammans med husets butler administrera tjänstefolket. Klockan sex på morgonen ringde väckarklockan, och först vid 22.30-tiden var dagens sysslor avklarade.

Enligt den samtida guiden Book of Household Management skulle en hushållerska ge prov på ”ärlighet, flit och vakenhet i samma utsträckning som om hon var sin egen familjs överhuvud”, och hon skulle ”konstant vara på sin vakt och registrera minsta felsteg” bland sin personal – helst innan herrskapet märkte något. Personalens personliga skåp och lådor inspekterades för att se till att inget opassande försiggick.

Hushållerskan var alltid klädd i svart, och personalen skulle tilltala henne med ”mrs.”, även om hon inte var gift. Det ingöt helt enkelt mer respekt än ”miss”. Många hushållerskor hade emellertid varken man eller barn. Att behöva ta hand om sin egen familj vid sidan av jobbet vore att svika arbetsgivaren.

8. Aristokrater kämpade för jämställdhet

Suffragetterna kämpade för kvinnors rättigheter – i synnerhet rätten att rösta.

© French School/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

I serien är familjen Crawleys yngsta dotter Sybil väldigt engagerad i frågor om jämställdhet och kvinnors rösträtt. Kampen sågs med ogillande av reaktionära adelspersoner, men flera av aristokratins kvinnor engagerade sig som så kallade suffragetter – militanta förkämpar för kvinnlig rösträtt.

Redan 1871 började lokala sammanslutningar av suffragetter organisera sig för att arrangera demonstrationer och bedriva lobbyverksamhet. Från 1903 blev rörelsen mer militant: mordbränder, hungerstrejker och störande av sammanträden i parlamentet blev en del av kampen.

Även om större delen av suffragetterna kom från medelklassen, kastade aristokrater som lady Constance Bulwer-Lytton sig in i den mer radikala delen av proteströrelsen. Den förnäma dottern till en earl fängslades fyra gånger för sitt engagemang. Under en av fängelsevistelserna ristade hon med en hårnål in bokstaven ”V” för “Votes for Women” på sitt bröst.

År 1918 införde det brittiska parlamentet begränsad rösträtt för kvinnor. Tio år senare infördes allmän rösträtt.

Oscar Wilde (t.v.) hade ett förhållande med den brittiske journalisten och poeten lord Alfred Douglas (t.h.).

© British Library

9. Homosexuella riskerade fängelse

I Downton Abbey kämpar betjänten Thomas Barrow för att dölja sin sexualitet, men vid ett tillfälle kysser han en man. ”Anmäl honom, som du bör göra, och njut av hans undergång”, uppmanar kammarjungfrun fröken O’Brien sin nevö, som har bevittnat Barrows kyss.

Från 1885 var homosexualitet förbjudet och kunde leda till fängelsestraff. I miljonstaden London fanns det krogar där man blundade för att män träffades och flörtade, men ute på landsbygden – där Barrow befinner sig i tv-serien – var det svårare att visa sitt riktiga jag.

Medan somliga försökte förtränga sina känslor, vägrade den berömde irländske författaren Oscar Wilde att smussla med sin sexualitet. Det kom att kosta honom dyrt. Wilde dömdes 1895 till två års straffarbete i fängelset i Reading för ”grov oanständighet” i form av homosexuella handlingar. Först 1967 kom lagen Sexual Offences Act, som gjorde homosexuella handlingar mellan män över 21 år lagliga i privat regi. Att träffas på till exempel ett hotell var följaktligen fortfarande kriminellt.

10. Betjänter skulle vara långa och stiliga

En betjänt skulle se bra ut, eftersom han skulle passa upp på gästerna under förnäma middagar.

© Henry Cole (1808-82)/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Hushållerskan mrs. Hughes och butlern mr. Carson tampas under tv-seriens gång med svårigheten att hitta pålitlig personal. Omsättningen på tjänstefolk på herresätena var även i verkligheten stor, eftersom graviditeter, förlovningar och opassande betende ofta ledde till uppsägning. Godsen var därför alltid på jakt efter plikttrogna och lojala personer, men även utseendet spelade en stor roll.

”Såg man någonsin ett skelögt hembiträde? Nej, de var lika sällsynta som svordomar i kyrkan. En tjänare måste ha absolut perfekt kroppsbyggnad, karaktär och uppträdande”, skrev butlern Eric Horne 1922 i sina memoarer.

Ett vackert ansikte var mindre viktigt för exempelvis kökspigor, som alltid höll till ”downstairs”. Männen måste emellertid alltid vara presentabla, eftersom de skulle servera och passa upp på herrskapet ”upstairs”.

Därför hade korta män dåliga möjligheter i branschen, förklarade butlern Frederick Gorst: ”Uniformerna var sydda för långa män. Om en kortväxt och kraftigt byggd person dök upp, var det så gott som omöjligt att klä honom.”

11. Barnen träffade sällan sina föräldrar

Trots familjernas stora förmögenheter var det sällan som överklassens barn fick godis eller andra sötsaker.

© Bridgeman Images

I Downton Abbey uppträder herrskapets barn i väldigt få scener, och det är helt i enlighet med verkligheten. Överklassbarn som föddes i början av 1900-talet såg inte mycket av sina föräldrar under större delen av dagen.

Föräldrarna avlönade ett helt uppbåd av barnflickor för att ta hand om de små – inte minst uppfostra dem att uppföra sig ordentligt och artigt, så att barnen skulle kunna föra sig i sällskapslivet. Barnen tillbringade mycket tid i sina rum eller i slottens små klassrum, där de undervisades av en privatlärare.

Söner och döttrar träffade i regel sina föräldrar en eller två timmar per dag, när de promenerade i parken eller nattades. När de kom upp i tonåren ökade umgänget, och om mamman inte hade gäster fick de lov att äta lunch med henne.

Sötsaker fick barnen sällan. Konfekt, färsk frukt, feta kakor och godis begränsades till ett minimum, eftersom många i samtiden ansåg att det var dåligt för barnets matsmältningssystem – samt att det kunde inverka menligt på barnets moral.

Under juldagarna slet personalen extra hårt, och därför fick de på annandagen gåvor från arbetsgivarna.

© Lakeview Images/Imageselect

12. Boxing Day var personalens stora dag

I Downton Abbeys julavsnitt ställer personalen på annandagen upp sig på led, varpå var och en får en present av Cora Crawley, grevinnan av Grantham. Annandagen var väldigt speciell för personalen på de stora herresätena. Det var tradition att personalen fick helt eller delvis ledigt efter alla de långa och slitsamma arbetsdagarna kring julen – i synnerhet juldagen, då personalen skulle servera portvin till sent på kvällen, när kalkonen var uppäten.

Som tack för årets arbetsinsats överräckte herrskapet personligen en så kallad christmas box till tjänstefolket, som de kunde ta med hem och dela med sin egen familj på sin lediga dag. Lådan innehöll en liten present, rester av julgodiset och julmaten och kanske en liten bonus i form av pengar. På en del håll utökade herrskapet traditionen till hela herresätet och gav en gåva till de fattiga i byn.

Britterna använder fortfarande begreppet ˝Boxing Day” om annandagen – namnet kommer just av att personalen denna dag fick en christmas box av herrskapet.

13. De stora herresätena föll

Mentmore Towers – ägt av familjen Rothschild – var en av de många herrgårdar som fick bomma igen under 1900-talet.

© Robert Stainforth/Imageselect

Robert Crawley vill inte se några förändringar på Downton Abbey, men är till slut tvungen att acceptera att livet i viss mån måste förändras, om herresätet ska överleva. Efter första världskriget började de stora godsens storhetstid närma sig sitt slut. Överklassens rikedomar krympte sakta men säkert på grund av skatter, och minskade arrendeintäkter gjorde det svårt för lantadeln att upprätthålla det luxuösa och privilegierade liv som de under århundraden hade fötts in i.

När konsekvenserna av 1930-talets stora depression blev allt större blev slotten helt enkelt för dyra i drift för aristokraterna, och allt fler blev tvungna att överge de pampiga egendomarna. Under 1950-talet tog nedgången fart på allvar, och i genomsnitt ett stort herresäte i veckan bommade igen.

I dag ser ekonomin betydligt bättre ut för Highclere Castle. I likhet med på många andra överlevande slott lever dess ägare nu på att arrangera bröllop och fester. Tack vare Downton Abbey besöker 1 400 turister per dag Highclere under högsäsongen.

LÄS MER OM HERRGÅRDAR OCH DOWNTON ABBEY

Jessica Fellowes, Downton Abbey: A Celebration: The Official Companion to All Six Seasons, St. Martin’s Press, 2015

Tessa Boase, The Housekeeper’s Tale: The Women Who Really Ran the English Country House, Aurum Press, 2014